Namn: Ed/Svartfågel

Kön: Ickebinär 

Ålder: 25

Längd:

Tyngd: 180 cm 

Ögonfärg: Mörkbrun

Hårfärg: Vit

Födelseort: Karm

Folkslag: Karman

Lojalitet: Sig själv

Civilstånd: singel

Bakgrund

Ed föddes för 25 år sedan i en liten stad i Karm. Hennes familj bestod av hennes föräldrar, hennes äldre bror Raus och hennes tvillingbror Edward – hon föddes till namnet Edina, men det namnet glömdes bort under resten av händelserna i hennes liv, så nu går hon bara efter Ed. 

Hon levde ett relativt enkelt, men fattigt liv. Hennes föräldrar vad kärleksfulla men hennes pappa var för god – han kunde inte hålla sig till sig själv, låta bli att sticka näsan i blöt när andra böev i knipa.

När Ed var knappt tio år gammal vaknade hon till att hela henes hus stod i lågor. Röken stack i ögonen och lungorna och allt gjorde ont. Hennes tvillingbror var inte med henne i rummet som han brukade vara. Hon minns knappt något av det; en blek hand som stack upp bland lågorna, Raus som drog ut henne från under en brinnande bit av husets takstolar. Smärta, smärta, smärta, och sedan mörker. Svartare mörker hade hon aldrig upplevt sedan dess.

När hon vaknade hade hon misst sin familj, sin tvillingbror, stora delar av sin hud och sitt ben till elden. Det enda hon hade kvar var Raus, och han blev rekryterad till militären så snart hon vaknat upp. Som straff för att han överlevt elden. Hon var den enda som var kvar, men vad kunde en elvaåring med bara ett ben göra?

Det tog ett tag innan hon kopplat ihop två och två. Veckor av frågor och letande efter någon som var villig att svara på dem. Svaret kom till sist, och det var inte det svar hon ville ha, men det var det hon fick. 

Soldater som tuttat på deras hem. Där stod det, svart på vitt: makten var inte att lita på. Hennes pappa hade börjat organisera bönderna och försäljarna och resten av de fattiga. Ett uppror hade börjat byggas upp i hemlighet – eller inte. Det var en dåligt hållen hemlighet. Någon viskade till någon, som viskade till någon, som viskade till en soldat som viskade till feodalherren, som beodrade sagda soldat att tända på ett hus. Ett hus som Ed och hennes familj råkade befinna sig i. 

Så nu var det bara Ed kvar för sig själv. Hon satt i veckor hos helarkvinnan i byn och stirrade in i väggen. De skaffade ett träben åt henne men hon försökte aldrig stiga upp. Det fanns inget kvar att göra än att stirra, vad var idén med att gå om hon inte hade någonstans att ta vägen?

Hon satt där i månader. Tills en Korp en dag satte sig på fönsterbrädet och fångade hennes blick. Något med de svarta ögonen och det irriterade skriet väckte de första känslorna hon kännt på länge hos henne. Irritation. Ilska. Frustration. Med ens så var hon på benen. Plötsligr ville hon gå fast det inte fanns något att gå på under hennes vänstra knä, bara en stylta för att hålla henne rak.

En lång period av ilska väcktes ur henne, en ilska som aldrig riktigt ebbade bort. En kämparglöd som inte funnits tidigare. Hon sökte upp en man som var villig att träna henne trots att hon bar benlös. Han tränade henne i svärdskonst tills hon svingade ett svärd som korparna flaxade sina vingar – naturligt, enkelt, lätt. Men hon kunde inte sluta stirra på lien på väggen. Till sist lät han henne plocka ner den, med en varning: Liar var inte bra vapen, de var klumpiga och dåligt formade för strid, knappast enkla att använda med bara ett fungerande ben.

Hon sa bara tre ord: Lär mig, då.

Plötsligt var hon aderton. Vältränad i krigskonst, farlig, lättirriterad. En dag kom en man hon aldrig träffat upp till henne, frågade om hon inte var Bremirs son. Hon rättade honom inte, lät honom tro. Hon brydde sig inte särskilt om vilket lön folk såg henne som, vilken av de två tvillingarna de trodde hade överlevt.

Så blev hon plötsligt indragen i ett nytt uppror av den här mannen. Han gav henne aldrig sitt namn, men hon blev en del av de som ville förkasta feodalherren. Hur varken visste eller förstod hon. Hon följde sin pappas fotsteg trots att det var det som tagit hela hennes familj ifrån henne. Kanske var det ilska, ett behov för hämnd, ett krav på rättvisa. Längst inne drömde hon om att få se feodalherren i ögonen medan hon långsamt stack sitt svärd i hans hjärta. Påminna honom om vilket misstag han gjort när han inte tagit kål på henne med. Långsamt steg hon i rang, blev en inofficiell ledarfigur, en rebelledare som aldrig menat att bli det.

Men långsamt började rebellerna dödas. Alltid de som stod henne närmast, alltid de som var ute på uppdrag med henne eller som hade information som de skulle föra vidare åt henne. Ett rykte om att hon förde dålig tur med sig började spridas.

Namnet svartfågel fick hon den natt hon aldrig glömmer. I rebellernas högkvarter, en intetsägande taverna där de kunde tala fritt, dit de mutade vakterna inte kom. Oftast i alla fall. Alltid, förutom ikväll. Soldaterna vällde in som en hord, ingen hade en chans. Halsar skars av, hjärtan knivhuggdes av långa, blanka svärd. Men ingen av den attackerade henne, fast hon tog kål på några av dem. Till sist bad de henne sluta, om hon inte ville att de yngsta skulle dö. De yngsta rebellerna, eldsjälar med hämndbehov precis som henne, men ändå bara tonåringar.

Hon stod stilla och såg på tonåringarna med knivar vid halsarna nör soldaterna tvingade ner henne på golvet, på knäna. 

”Edward Bremirsson, de säger att du för otur med dig”, sade en av soldaterna, ”En del kallar dig till och med Svartfågel. Vi ska se hur lik ett fjäderfä du blir om vi gör såhär. Sitt nu snällt där, så inte dina små undersåtar här möter samma öde som resten.”

Så hon satt stilla på golvet medan de hällde tjära över henne, och sedan dumpade en påse svarta fjädrar över det kladdiga, smutsiga kådan. Soldaterna släppte sedan tonåringarna, lät dem springa iväg och berätta om vad som hänt, om olyckskorpen Bremirsson. Ed undrade om det röknades som att vanhelga sin brors minne, när hon lät dem tro hon var han.

Hon satt tyst på golvet bland liken i tavernan länge. Ingen kom in för att titta eller hjälpa. Hon var officiellt Svartfågel, den ensamma. Efter ett tag, som i en dröm, tog hon sig apatiskt till närmaste sjö, tvättade av sig, gick hem, packade en väska med egodelar, och gick sin väg för att aldrig komma tillbaka.

Så blev hon Ed Svartfågel, vandrande legoknekt och ensam olyckskorp. Hon bestämde sig för att inte lita på någon, att bara leva för sig själv. Hon hade undrat tidigare vad det var för ide med att gå om man inte hade någonstans att ta sig – svaret var att om man har något att fly från, så har man alltid anledning att gå. 

Utseende

Ed är relativt lång och muskulös. Hennes ansikte är kantigt med en skarp käklinje, en bruten näsa och ett par mörka ögonbryn som verkar konstant knutna över pannan. 

Hon är född kvinna men kan lätt misstas som man, och efter ett tag har hon slutat relatera till båda könen, fast hon refererar till sig själv som hon. Om någon tar henne för en man, något som händer största delen av tiden på grund av henne platta bröstkorg och smala höfter, så bryr hon sig inte särskilt mycket. Hennes hår är vitt och hennes ögon mörkbruna, och i nacken vid kragen av henne skjorta kan man se början brännskador som kryper ner under hennes kläder och täcker största delen av hennes kropp. Hon saknar sitt vänstra ben från just under knät och neråt, där ett träben sitter fastspänt. Detta ger henne en knappt märkbar haltning och ett besynnerligt ljud då hon går.

Personlighet

Ed är en bitter, lättirriterad och rätt ilsken person. Hennes normala tillstånd är Blängande – hon har inte tid med att vara vänlig, att låta folk komma nära är bara ett sätt att få dem dödade.

 På samma gång så sörjer hon tungt de hon förlorat. Hennes yttre är där för att avskräcka alla som försöker komma för nära. Det har förstås en viss grund; hennes livsfilosofi är att det är bäst att leva endast för sig själv -var och en med sitt. 

Någonstans längst inne längtar hon efter vänskap och kärlek, men hon har sedan länge börjat tro att hon inte är värd det, att hon är farlig och borde lämnas till sig själv.

Familj

Mamma (död)

Pappa Bremir (död)

Äldre bror Raus (okänt tillstånd)

Tvillingbror Edward (död)

Förmågor

• mästare med både svärd och lie

Bakgrund
Jasper föddes i Kaelred för 23 år sedan till Eir Sigurdsson och Freja Hanúrsdottír. Han minns inte mycket av sina föräldrar – de reste iväg när han var mycket liten och kom aldrig tillbaka. Istället blev han lämnad kvar att bli uppfostrad av sin mormor. De bodde i en liten stuga i ett skogsbryn och för att vara föräldralös så var Jasper en rätt så lycklig liten pojke. Hans mormor talade sällan om hans föräldrar, ignorerade honom när han frågade. Efter ett tag kom han fram till att mormor måste vara sårad och besviken för att hennes dotter lämnade sitt eget barn efter sig.

Åren gick och Jasper blev snabbt lika lång som sin pappa. Han ärvde också ett mjukt, snällt temperament från samma förälder; han hade samma hår och ögon som sin mamma, men kom aldrig att få hennes personlighet. Redan i tidig tonår tornade han över sina få vänner och flera mobbare runt 180 cm och förr eller senare drog han sig bort, för sig själv. Sin lilla lycka hittade han i skogen och vid sin mormors sida vid spisen. Han lärde sig otaliga örter och deras helande krafter bara av att lyssna på sin mormor, och snart lärde han sig laga mat lika bra som han kunde laga helande drycker.

När han blev fjorton kom hans krafter fram för första gången – en sköld som skyddade honom mot en kastad sten, ett svagt, blått ljus som helade upp såret den andra stenen gjort i hans panna. Ett skydd, en helande, hjälpande magi. Det tog inte länge innan Caras Idhrenins rekryterare kom hem till dem. Jasper följde gärna med – då var hans mormor ännu frisk, med många väninnor och människor som kunde hjälpa henne i byn. Innan han åkte berättade hon för honom att han ärvt sin magi från henne och hans mamma, att magin ofta gick i släkten från mor till dotter, men om det inte fanns någon dotter så dök magin istället upp inom den äldsta sonen.

Och så hamnade han i Caras Idhrenin, en mycket större stad än han någonsin varit van vid. Det tog länge innan han hittade sin plats där, men när han en gång satt sig in så var han mer än glad att stanna kvar. Han lärde sig snart om sin magi och hur den funkade; en helande magi som satt naturligt längst in i hans innersta väsen; hans livskärna. Den kunde hela; eller snarare, den kunde förstöra det som var ont, om han drog det inom sig. Han kunde dra någon annans förbannelse eller ytliga sår in i sig själv, längst in i sin livskärna, där den starka, vita, goda magin kunder riva och slita och förinta tills inget ont fanns kvar.

Det fanns förstås en gräns på vad han klarade av; hemska förbannelser kunde ta kål på honom om han inte var försiktig. Att försöka dra bort någon från dödens dörr kunde vara dödligt för honom. Bara ett brutet ben gav honom fantomsmärtor i sitt eget ben, men kunde han så gjorde han det ändå. Vad var det för idé med helande magi, om han inte använde den?

Livskärnan, det blåa ljus som syntes runt hans händer när han helade, lärde han sig förr eller senare att manifestera till en sköld. Det var svårt och tog mycket energi, men om det behövdes kunde han hålla den uppe i några minuter, för att skydda mitt i strid eller om något kom flygande mot honom.

För tillfället befinner han sig i Caras Idhrenin, där han fortsätter sina studier så långt han har råd. När han var aderton fick han beskedet att hans mormor hade dött, så han har inte mycket att återvända till. Det slog honom hårt men det var många år sedan; tiden helar alla sår och han saknar henne ännu, men minnena är glada och inte sorgliga längre. Nu spenderar han sina dagar på att studera, men hans pengar börjar ta slut och frågorna var fjärde månad börjar bli för svåra; han vill fortsätta studera, men har han råd – kan han tillräckligt?

Utseende

Jasper är en väldigt lång, men också rätt gänglig ung man. Eftersom han är helare snarare än någon som slåss har han aldrig ägnat mycket tid till annat än att hålla konditionen uppe, så särskilt stark är han inte, men hans magi kräver en viss mängd uthållighet. Hans hår är kortklippt, gyllenblont och lockigt och hans ögon är blå. Hans öron står ut lite och han har fräknar både över näsan och på armarna. Han har långa och smala fingrar för att matcha resten av sin utstretchade kroppsform. Hans kinder och öron blir lätt röda och i öronen har han silverörhängen ibland, när han minns att lägga dit dem. Överlag klär han sig ganska obetydligt, i skjorta, byxor och stövlar.

Personlighet

Jasper har ett väldigt milt temperament. Han är snäll och lugn och blir egentligen aldrig arg. Irriterad kanske, men isåfall mest på sig själv. Han ser människor som goda till motsatsen bevisats, vilket ofta kan ses som naivt – kanske det är det – men han spenderade många år bitter på de som mobbat honom och kom efter ett tag fram till att hat inte skulle göra något bättre, att det mest bara gjorde honom trött och ledsen. Han kan vara lättlurad och självkritisk, men arbetar hårt och bemöter främlingar som potentiella vänner. Han har haft någon som bråkat med honom då och då vid magiakademin – rika, bortskämda barn med behov av makt, men Jasper är så pass van vid såna människor att han helt enkelt ignorerat dem, även om han tagit åt sig. Om de inte vet att han blir sårad slutar de efter ett tag.

Familj

Mormor (död) – den som uppfostrat honom. Hans modersfigur, den som alltid stått honom närmast.
Mamma (?) – Hans mamma. Försvunnen sedan han var fem år gammal.
Pappa (?) – Hans pappa. Försvunnen sedan han var fem år gammal.

Länkar till rollspelstrådar

–