Namn: Zorah
Kön: Kvinna
Ålder: Okänt. Ser ut att vara runt 25-årsåldern.
Längd: 167cm
Tyngd: 63kg
Ögonfärg: ljusblå
Hårfärg: Mahogany
Födelseort: –
Folkslag: –
Lojalitet: –
Civilstånd: –

Bakgrund
Zorah är en ensam kvinna, som kan synas till lite överallt i Talanrien, vandrandes själv. Man vet näst intill ingenting om henne. En del känner till namnet Zorah, men nästan ingen vet vem hon är i verkligheten. De enstaka människor som sett hela hennes ansikte har också dött kort därefter.
Ryktena säger att hon först syntes till under slaget om Loradon. Vissa hävdar även att hon syntes till i Nela’thaënas under Blodkorparnas attack mot det östra skogsbrynet. Det sägs att hon kom som från ingenstans och dödade både alver och människor – Att hon inte stod på någons sida. Om ryktena är sanna eller inte är det ingen som verkligen vet.
En del tror att hon har Niraianskt ursprung. Det hon kallar sig själv är nämligen ett Niraianskt namn. Andra tror att hon är av alviskt ursprung, då hon talar flytande Aela.

Zorah vandrar själv i sin ensamhet och gör sig av med de som utgör ett hot mot henne. En del tror att hon söker efter någon eller något, men det är bara rykten – precis som allt annat när det gäller henne.

Personlighet
Zorah är väldigt kall och tystlåten ensamvarg utan dess like. Hon talar endast när det är nödvändigt och föredrar hennes vapen tala för henne.

Mer info kommer inom kort.

Rollspelstrådar
Salt i Zorehn

Namn: Tyra Vargabane
Smeknamn: Dräpar-Tyra
Kön: Kvinna
Ålder: 23 år
Längd: 179 cm
Tyngd: 76 kg
Ögonfärg: blå
Hårfärg: Blond
Födelseort: Norra Kaldrland
Folkslag: Kaldrländare
Lojalitet:
Civilstånd:

Familj

• Snorre Vargabane – Far
• Trygve Stålnäve – Bror
• Svart-Runar – Bror
• Tyrild Bloterskan – tvillingsyster
• Rangvald Vargabane – Bror, död.
  Ragnvald blev skjuten i ryggen av en giftpil i Mähren som fick honom att ruttna från insidan vilket visade sig att det gjorde honom oätlig. Han stod Runar riktigt nära och att inte kunna äta upp honom för att få hans styrka slog hårt på Runar.
• Gerd Vargabane – Syster, död.
  Gerd druknade under en jakt av en kaskelott. Hon satt fast med sitt spjut i valen och vart dragen ner under ytan där hon drunknade. Hon blev sedan sina syskons middag.
• Grind Vargabane – Syster, död.
  En av de tuffaste syskonen som dog av ett getingstick under en plundring söder ut då det visade sig att hon var allergisk. Grind blev maten för dagen innan de vandrade vidare.
• Knut Vargabane – Bror, död.
  Knut dog under en strid i Gråskogen under en misslyckad plundring. Han dog en heroisk död där han dödade ett dussin män innan han själv fick huvudet avhugget. Knut åts sedan upp av de andra syskonen Vargabane.
• Torkel Vargabane – Bror, död.
  Den yngsta sonen Torkel, blev söndersliten av en björn under sökandet av mat. Björnens päls pryder golvet i gästsalen då syskonskaran tog ut sin revansch i sin broders namn. Självfallet maten för dagen med.
• Hakon Vargabane – Bror, död.
  Han stal en annan mans fru och vart dragen upp ur sömnen och spetsad på en påle utanför Vargabanes hem. Detta slutade i att familjen Vargabane gav sig ut för att hämnas. Alla som var inblandade och deras familjer gick samma öde till mötes som deras bror. Självfallet åt de sedan Hakon.

Namn: Dastan Ashoka
Kön: Man
Ålder: 38
Längd: 180 cm
Tyngd: 98 kg
Ögonfärg: Gråbrun (höger), ljusblå (vänster)
Hårfärg: Brundblond
Födelseort: Aldarah, Iselem
Folkslag: Människa
Lojalitet: Iselem
Civilstånd: Ogift

Bakgrund & Familj
Dastan föddes i Aldarah, som det enda barnet i en adelsfamilj. Hans mor och far var bankirer i staden och ägde därför en förmögenhet. Efter många år av försök till att avla en arvinge, som en dag skulle ta över deras rikedomar och fortsätta driva deras verksamhet, blev modern en dag gravid och nio månader senare fick de en son.
Deras son, Dastan, var dock inte som de andra adliga barnen inom stadens kretsar. Dastan var nämligen en vit oäkting. En echer. Det uppdagades då att modern haft kärleksaffär med en för världen, okänd man från utlandet.
Besvikna och förkrossade, uppfostrade de Dastan motvilligt tills han var gammal nog att genomgå hemerat. Han visades sällan upp för allmänheten, och stängdes ofta in på sitt rum när familjen fick besök. Hela staden kände till Ashokasläktets oäkting till son, vilken drog skam över familjen.
När Dastan togs från sin familj för att genomgå sin militärträning som alla andra tioåriga pojkar i landet, tog hans föräldrar hans adelsstatus ifrån honom och gjorde det tydligt för honom att de aldrig ville veta av honom igen.

Under sina två år av intensiv träning visade Dastan väldigt goda resultat när det gällde strid och blev direkt efter sin träning förd vidare till armén.
Han själv, som nu inte hade något annat att leva för, vigde sitt liv åt armén och att tjäna landet, för att inte vara den odugling som hans släkte utpekade honom som. De första åren var väldigt tuffa för honom. Han smutskastades på en daglig basis på grund av att både var en echer och för att han dragit skam över en sådant maktfullt släkte. Men Dastan gav aldrig upp, utan klättrade successivt i rang med åren och som artonåring blev oäktingen från Aldarah en general. Dustan blev tillslut en väl respekterad krigare,  känd för hans lojalitet och stridskunskap. Givetvis fanns det alltid dem som inte hade någon som helst respekt för honom, men det berörde inte honom så värst. Han tjänade nu ett viktigt syfte som en av landets försvarare, och det var det viktiga för honom.

Efter bara tre år som general, fick självaste drottning Akila upp ögonen för den nu tjugoettåriga generalen, vilket i sin tur ledde till att drottningen beordrade honom att tjäna under henne i Thel Shaen. Efter två år av tjänstgöring under drottning Akila, fick han i uppgift att träna den sjuåriga prinsessan Sera och lära henne att strida. Dastan spenderade genom åren mycket tid tillsammans med den unga prinsessan och de två utvecklade ett väldigt starkt band till varandra. Dastan brydde sig väldigt mycket om prinsessan som nu såg Dastan som den storebror hon aldrig haft.

I takt med att Lloth satte sina vassa klor i drottning Akila, förändrades också Dastans liv som soldat. Uppgifterna och de order han fick, tog en mörk vändning och blev alltmer bisarra. Moraliska dilemman blev något som spökade i hans huvud dagligen. Och inte blev det bättre med tiden. Nej, faktum var att de blev mycket värre.
Han visste att det han gjorde på något sätt var fel, men han gjorde det för Iselems bästa. Frågan var om det verkligen var värt det?  Och var det verkligen Iselems bästa, eller var det bara något han inbillade sig själv för att rättfärdiga de hemska order han fullföljde?

En dag fick Dastan en order att gripa en politisk motståndare till drottning Akila för att denna uttryckt sig på ett nedlåtande sätt mot henne.
Dastan kände till denne politiker väl och kunde själv tycka att inte direkt var en fara för riket. Han var snarare en man med ganska goda avsikter, trots att han uttryckte sig dumt ibland.
En lätt order, vid första anblick. Men det var inte allt. Förutom politikern själv, skulle även dennes fru och två barn gripas, för att sedan spetsas på torget som ett exempel på vad som händer dem som motsätter sig deras Drottning.
När generalen väl befann sig inne i politikerns boning, kändes allt så fel. Han kunde han inte bringa sig till att gripa dem. Det hade gått för långt.
Det var då Dastan bestämde sig. Han kunde inte längre tjäna den numera maktgalna drottningen.
Istället för att gripa familjen, slog han ut soldaten som befann sig på platsen med honom, innan han varnade den efterlysta familjen om vad som skulle ske och lät dem sedan fly från staden.
Medveten om att han nu begått ett grovt brott genom att inte lyda sin order, kunde han knappast återvända till sin drottning igen, då det skulle vara hans kropp som då skulle sluta spetsad på en påle.
Den dagen lämnade Dastan därför huvudstaden och sågs aldrig mer av allmänheten igen.

Utseende
Dastan är en vältränad och relativt lång man, med numera axellångt, brunblont oftast halvuppsatt hår. Innan han försvann var han dock renrakad på huvudet. Han har tre tydliga ärr i ansiktet, ett över höger ögonbryn, ett över näsbenet och ett under vänster öga. Hans kropp bär många ärr likaså, efter alla strider han varit med om. Skägget är välvårdat och något mörkare än håret på hans huvud. Hans vänsteröga är blått och något grumligt, efter att ha en gång fått ett lättare skärsår tvärs över ögat.
Han bär oftast luftiga, ganska slita och färglösa kläder i brun nyans. Detta för att mer likna en utstött än någon av bättre status, och på så sätt minska uppmärksamheten dragen till honom. Runt hans hals bär han en stor brungrå sjal, som även kan användas som en luva, för de gångerna han behöver dölja sitt ansikte.

Personlighet
Dastan är trogen och lojal till Iselem – Inte det korrupta, mörka och dystra Iselem, utan snarare det sanna, vackra och ljusa Iselem som en gång var. Han är en krigare ut i fingerspetsarna och kan därmed vara väldigt disciplinerad och hård när situationen kräver det, men trots det kan han också vara en väldigt vänlig och vardaglig man. Han är väldigt fast vid sina principer och står upp för det han tycker är fel, efter alla hans år av att bara gjort som han blivit tillsagd. Eftersom han aldrig haft någon direkt familj och blivit nedsedd på under hela sin uppväxt, bryr han sig mycket om sina medmänniskor. Han värderar han de få människor som kommer honom nära på något sätt, högst av allt.

Egenskaper och förmågor

Förutom att han är en stark, väldigt begåvad och erfaren krigare har han också ett sinne för strategitänk och är väldigt duktig på att planera och analysera – ett sinne vuxit fram med alla år som general i armén. En av hans största nackdelar är hans nedsatta syn på vänster öga.

Rollspelstrådar (i kronologisk ordning)
En Varning
Dit Solens Strålar Alltid Når
Precis Innan Det Brister

Namn: Zaal’Ek
Smeknamn: Zaal
Kön: Man
Född: År 375 TT
Längd: 178
Tyngd: 82 kg
Ögonfärg:Mörkröd
Hårfärg: Gråvitt
Födelseort: Dar Zakhar
Folkslag: Ish’dalár (Mörkeralv)
Lojalitet: Lloth, sig själv
Civilstånd: Ogift

Bakgrund
Zaal’Ek föddes Dal Zakhar och växte upp med sin mor och sin far som det enda barnet – något som både deras föräldrar, men framförallt hans mor avskydde.
För att gottgöra för att han föddes som man, satte hans föräldrar extremt hård press på honom för att han skulle bli en bra krigare och vara till någon nytta i deras matriarkala samhälle. Vid varje misslyckande, eller varje gång han inte presterade enligt föräldrars förväntan, straffades han hårt. Detta ledde till att han successivt bygde upp en form av maktgalnad, för att bli så stark som möjligt.

Med åren växte även hatet mot hans föräldrar och när Zaal’Ek var tonåring dog lägligt nog båda hans föräldrar. Den officiella versionen var att hans far tagit livet av modern, innan han tagit livet av sig själv, men endast Zaal’Ek kände till den riktiga sanningen.

Zaal stod nu på helt egna ben och med ingenstans att ta vägen, gick han givetvis med i armén. På grund av hans föräldrars hårda disciplin, var han nu en mycket skicklig svärdsman som snabbt klättrade i rang, för att vara man. Till råge på det utvecklade han även en slags kärlek till våld och andras lidande blev något han såg stort nöje i.
Inte många år efter att han gått med armén, blev han upptäckt av Ziyaté som tog inne honom som sin lärling. Zaal’Ek själv såg det som en stor möjlighet till att bli ännu starkare och bygga sig ett större namn hos de makthavande mörkeralverna i högre positioner.
Med åren fick Zaal respekt för sin mästare och lärde sig att bättre kontrollera sin blodslust. Men det skulle inte vara allt för länge.

En dag blev Zaal’Ek beordrad att på egen hand ta sig till en liten människoby väster om Dar Zakhar, där det rycktades att det fanns människor som försökte spionera på Mörkeralverna och deras rike. Hans uppdrag var att lokalisera dessa spioner och förgöra dem. Under sitt uppdrag i byn tog hans sadistiska blodslust över och det hela slutade med att han med ett leende på läpparna dödade varenda människa i byn – barn, kvinnor och män.

När den själviska Zaal’Ek återvände till Dar Zakhar fick han höra att hans mästare hade förrått Lloth och var på flyende fot. Den dagen försvann all form av respekt han tidigare haft för Ziyaté.
Sedan dess har Zaal’Ek levt som en blodtörstig galning till krigare som enbart tänker på sig själv. De enda som han lyder och visar respekt mot är Lloth själv och den styrande krigareliten ovanför honom.

Utseende
Zaal’Ek har mörkgrå hy med långa spetsiga öron som sträcker sig lätt bakåt.
Han hår är vitt, rakat på sidorna och är oftast uppsatt i en hästsvans. Väl utsläppt sträcker håret sig strax förbi skulderbladen. Hans ögon är nästan lika mörka som hans hy, med blodröda pupiller.

Personlighet
Förutom att han är duktig på att synas och höras, är Zaal är riktigt hal och lömsk, har inte någon som helst heder och tänker enbart på sig själv. Han är beredd att göra vad som helst så länge det gynnar honom och har därför inga som helst problem att ta till med fula knep för att lyckas.
Han älskar att spela spratt med andra för att gå dem på nerverna och går ofta omkring med ett förrädiskt leende på sina läppar. Hans stora “kärlek” i livet, om man nu kan kalla det, är andras misär och lidande.

Egenskaper och förmågor
Förutom att han är en väldigt bra och erfaren krigare är han väldigt listig och klipsk. Han är väldigt duktig på att komma in i folks huvuden, genom att spela spel med deras hjärnor.

Svagheter
Är inte så speciellt försiktig av sig i skarpa situationer då han inte är rädd för att bli upptäckt av fienden. Tvärt om, han snarare vill bli upptäckt i förhoppningen att få sig en bra strid. Något som under uppdrag sätter han och hans “kompanioner” i knipa.

Rollspelstrådar
I Evigt Mörker Dväljs Vi

Namn: Aeriel
Kön: Kvinna
Ålder: 150
Längd: 164 cm
Tyngd: 55 kg
Ögonfärg: ljusblå
Hårfärg: gulblond
Födelseort: Nela’thaënas skogar
Folkslag: Halvblod (skogsalv/högalv)
Lojalitet: Nela’thaënas, Erethil, sitt släkte
Civilstånd: Ogift

Bakgrund & Familj

Aeriel föddes i en liten stad, strax norr om Dal’elath. Hon växte upp tillsammans med sin mor & far samt sin äldre syster. Hennes mor var gränsvakt och hennes far tjänade armén. Hon spenderade därför mycket av sin uppväxt med sin äldre syster, som hon såg som sin bästa vän.

Aeriel och hennes syster fick under hela deras uppväxt höra att det var deras öde och plikt att tjäna Nela’thaënas och dess folk. Eftersom både deras mor och far hade dedikerat sina liv till detta, var det även naturligt för dem att de skulle göra samma sak.
Aeriels äldre syster tjänade armén i många år och var ofta i Dal’elath på olika uppdrag. Hon var även på grund av detta bosatt i huvudstaden under en kort period. Livet i Dal’elath var inte lätt för en halvblod från en småstad. Systern fattade efter några år därför beslutet att lämna landet och bege sig till Älvskogen, för att komma bort från alla konflikter. Detta var en stor besvikelse för deras mor och far, men jobbigast var det för unga Aeriel som såg sig övergiven av sin bästa vän och syster.

När Aeriel sedan blev av ålder var det hennes tur att tjäna Nela’thaënas. Även hon tjänade armén i många år och spenderade mycket tid i Dal’elath. Under sin tid i armén hade hon blivit en alldeles utmärkt stridskämpe. Hon utvecklade också en väldigt bra fysik, som tillät henne att snabbt färdas över långa distanser till fots utan att bli utmattad.

Aeriel, till skillnad från sin syster vacklade inte under sin tid i armén – åtminstone inte utåt sett. Hon såg det fortfarande som sin plikt att tjäna Nela’thaënas. Hon lämnade dock armén efter många år, och blev istället gränsvakt och precis som sin mor, som vid det laget gett upp på livet som gränsvakt, blev även Aeriel till sist en befälhavare.
Även om hon var trogen Nela’thaënas, tänkte hon ofta på sin syster i Älvskogen, som hon inte sett sedan den dagen systern lämnade landet.
Hon drömde ofta om livet utanför landets gränser och funderade ofta på hur det såg ut i verkligheten. Hon hade trots allt aldrig lämnat Nela’thaënas och sett världen med egna ögon. Allt hon visste om Talanrien var det hon fick lära sig som yngre, och de berättelser hon fick höra från andra.

På senare år återvände Aeriel till armén, och arbetade främst med spaning och underrättelse. Detta innebar att hon ofta var ute på långa uppdrag under svåra förhållanden, spanandes i det dolda, osynlig för fiendens ögon. Då och då har hon även fått uppdrag att leverera klassificerade meddelanden från gränsen och mellan städer.

Utseende

Aeriel är smal och slank och betraktas av andra alver som väldigt attraktiv.
Det gulblonda håret sätter hon upp i två flätor på varsin sida av huvudet när hon är ute i fält, mest för att hon tycker det är i vägen när hon rör sig mycket.
Hon bär oftast bara kläder av lättare tyg, för att minska vikten och på så sätt kunna röra sig snabbare. Föredrar färgen grönt när hon tjänstgör, för att lättare kunna smälta in i skogen och därmed synas mindre. Vid lediga tillfällen och festivaler bär hon ofta långa, vackra klänningar av färgerna mörkblå eller vit

Personlighet

Som person är Aeriel väldigt glad och trevlig. Hon kan stundtals även vara ganska sprallig. Något hon verkligen älskar är högtider och festivaler.
I strid eller på uppdrag är hon dock väldigt disciplinerad, skärpt och fokuserad. Aeriel värderar alla i sin omgivning väldigt högt och är beredd att göra det mesta för de som står henne nära. Något hon dock alltid haft svårt för är Högalver som ser ner på hennes folk – något hon lärt sig att stänga inom sig själv på grund av sin plikt.
Hon attraheras av både det manliga och kvinnliga könet men har aldrig bundit sig till en partner.

Egenskaper och förmågor

• Snabb och uthållig
• Bra på att röra sig “i det tysta”, det vill säga utan att synas eller höras.
• Skarpa sinnen
• Mästerlig bågskytt – Kan bland annat skjuta 4 pilar samtidigt. Har även vunnit skyttetävlingen på vårfesten 10 år i rad.

Svagheter

• Har en tendens till bli styrd av sina känslor och agera impulsivt när någon beter sig illa mot eller skadar någon hon står nära, vilket har ställt till med problem flertalet tillfällen.

Hon har aldrig sett bortom Nela’thaënas gränser. Hon är därför smått fördomsfull mot andra raser och folkslag.

Rollspelstrådar
Tillbakablick till Ungdomens Dagar
Skogspromenaden