Sammanfattad Biografi:

Lykke föds in i en oansenlig liten by, i meningen ‘lös samling bondgårdar’, i nordöstra Karm. Detta är inte den sortens plats som föder stordåd. Även den sagoberättare som söker en oviktig plats att placera en oväntad hjälte hade låtit blicken glida över platsen utan så mycket som en tanke.

För Lykke är den hem. Som enda barn till en jordbrukare tillika fårbonde är livet fullt av hårt arbete, tidiga mornar, och villkorslös kärlek. Det varma huset med rödmålade fönsterluckor och ryggen mot skogen är en självklarhet i hennes liv, lika värmande som solen.

Fram till den våren hon fyller fjorton verkar det självklart att hennes liv är och ska förbli så som hundratusentals andras över kontinenten. Detta är dock våren då hennes omedvetna kamp för att hålla sin natur i styr misslyckas, då det slutligen blir omöjligt för henne och hennes föräldrar att blunda för sanningen.

Lykke är en magiker.

Här har vi det ovanliga i hennes by. Skräcken inför magi, och framför allt dess användare, ligger som en slöja över nejden. Den senaste magikern, en ur Lykkes egen familj, hann sprida smärta och kaos innan inkvisitorerna följde upp och oskadliggjorde honom. Nu står ännu en ungdom i denna familj med makten att skada i sina händer.

Snabbt kontaktar hennes föräldrar en för dem känd Arkanist i en närliggande stad, och inom kort är Lykke på väg tvärs över landet till en plats som skrämmer henne in i märgen. Hon är på väg till Caras Idhrenin.

Utseende:

Lykke är en kort ung kvinna med en bred, stabil kroppsbyggnad som visar på en vana vid kroppsarbete och en stadig bondkost.

Hon har blek hy med tendenser till rosacea, ett runt ansikte och mjuka drag, i tonåren söt på ett alldagligt vis.

Hennes hår är tjockt, mörkbrunt och rakt. Allt som oftast hänger det i en fläta nedför hennes rygg.

Hon går klädd i enkla kläder som befattar en bondflicka. Endast vid sällsynta tillfällen kan hon få tag på kläder i blåa nyanser, men lyckas hon med detta så värderar hon föremålet högt och tar väl hand om det.

Personlighet:

En relativt isolerad uppväxt som ensambarn i en liten by har gjort att Lykke är ovan vid främlingar och större folkmängder. Ibland kan det komma tecken på att hennes blyghet inte sitter så djupt som först kan tros, men hon kommer att behöva tid att vänja sig vid att vara runt en grupp som hon inte har känt sedan barnsben.

En annan konsekvens av denna barndom är att hon har en livlig fantasi och lätt för att drömma sig iväg, även då hon arbetar. Både förhoppningar och farhågor växer sig lätt utom proportion, vilket kan leda både till hög ambitionsnivå och lamslående prestationsångest. Bristen på resurser och behovet av arbetskraft i de isolerade små byarna gör att skolgången i Lykkes hemtrakter är kort och begränsad, men hon har desto mer erfarenhet av att lära sig genom praktik.

Hon är en försiktig flicka med en djup rädsla för den magiska potentialen som nyligen har upptäckts hos henne. Till varje pris vill hon undvika att den förändrar henne till den värre eller orsakar skada hos andra människor, men hon hålls vaken om nätterna av känslan av att detta är oundvikligt.

Familj:

Nära familj: Hennes mor, Jorit, och far, Sölvi. Båda två hårt arbetande lantbrukare, ärrade från händelser involverande Sölvis magiskt begåvade bror för cirka 20 år sedan. Tystlåtna men godhjärtade och tålmodiga hade de och Lykke en nära relation fram till att hennes magi uppenbarade sig. De älskar henne lika starkt som någonsin, men numera blandas kärleken med oro och rädsla.

Vänner: Lykkes hemby innehöll inte många barn i jämförbar ålder, men några vänner har hon haft att spendera sommardagarna med. Främst två, Lisbet och Keld, är värda att nämna som frekventa kompanjoner. Lykkes föräldrar har dock varit hemlighetsfulla angående deras dotters frånvaro och det troligaste är att dessa vänner kommer att förbli ovetande om hennes nuvarande förhållanden.

Övriga: Jorits föräldrar, syskon, och de sistnämndas barn är bosatta i närheten och har varit regelbundna inslag i Lykkes liv.

Introduktionsberättelse:

Kunskapen hade förts vidare till henne tidigt.

”De är inte som oss,” hade hennes far sagt. ”Magin förvrider dem. Tar kål på det som gör dem mänskliga.” Han hade visat med fingrarna över sitt eget hjärta. Åratal hade gått sedan hans bror hade återvänt hem från Caras Idhrenin, men han bar fortfarande ärr.

I det stora hela talar de inte om det särskilt ofta. Ändå finns det där, som en varptråd i deras liv. Någonting i hur deras grannar talar till dem. Hur bytemplets fönster verkar se på dem, som att de dömer och väntar. Den döda cirkeln i skogen bakom huset där det fortfarande, årtionden senare, inte hörs någon fågelsång.

Lykkes mor har långa, smala fingrar, och hon skulle kunna se på i evigheter när de drar fram den tunnaste tråden ur ull till det jämna tickandet från spinnrocken. En gång, när hon ännu är liten och oförstående, frågar Lykke om inte detta är magi. Hennes mor luggar henne hårt och säger att hon aldrig ska säga så igen. Hennes far biter ihop käkarna hårt och i dagar är han tyst, tyst, tyst. Och ännu fler dagar är det innan spinnrocken tickar igen.

Folk i byn säger att det kan ligga en förbannelse över släkten. Att det var därför fars föräldrar dog i sjukdom och hans syskon dog i krig, och att det är därför Lykke föddes så liten och svag och hennes syster, hon som var för liten och för svag, trasade sönder mors insida så att Lykke fick bli deras enda barn. Kanske är åtminstone den första delen sann.

Men när den där våren kommer och det blir allt tydligare vad Lykke är så tänker hon på sin lillasyster. På avunden och oron som hon själv kände när hon fick veta att den lilla var på väg.

Hennes föräldrar gråter den dagen de tre inte längre kan blunda för sanningen. Hennes far sträcker sig efter henne, men hans händer stannar innan de når hennes hud. Det är som om han hade bränts blott av hennes beröring.

På nätterna, när de tror att Lykke redan har somnat, så sätter sig hennes mor på sidan av hennes säng och stryker henne över håret. Lykke blundar och låtsas som att hon inte hör tårarna i sin mors andetag.

Vägen till staden känns dubbelt så lång som vanligt. Oxen stretar framför kärran och den torra jorden under hjulen skapar damm-moln i luften. Tystnaden bryts bara de få gånger de stöter på någon annan resande, och även då verkar familjens sorgsna uppsyn signalera att de inte är intresserade av några längre samtal.

Hon tänker på berättelserna hon har hört, när hon står där framför den lilla butiken som de tidigare har tagit omvägar runt. Tänker på sin farbror, med sitt våghalsiga leende och sina kvicka fingrar, och de som kom efter honom med svärd och eld. Tänker på skräcken och smärtan hon har sett hos sin far, sin mor, sina grannar. Tänker på skrovliga röda ärr och oseende ögon.

Känner till slut en hand i sin, valkad och stark. Hennes föräldrar står bredvid henne med sorg och kärlek i blicken. Innan de säger farväl trycker hennes far en kyss mot hennes panna.

Namn: Shyvraell
Kön: Kvinna
Ålder: Födelseår okänt
Längd: 176 cm
Ögonfärg: Mörkgrå
Hårfärg: Vit
Födelseort: Dar Zakhar
Folkslag: Mörkeralv
Lojalitet: Sin överlevnadsinstinkt
Civilstånd: Ogift

Sammanfattad Biografi:

Föräldralösa barn i Dar Zakhars utkanter lever ett farligt liv, men vissa av de lyckas klösa sig fram in i vuxen ålder. Shyvraell är en av dem.

Tidigt fick hon lära sig att stjäla för sin överlevnad, och med tiden har hon utvecklats till en skicklig låsdyrkare och en tystlåten inbrottstjuv. Under årtionden har hon arbetat med en mindre grupp nära vänner för att länsa lågadelns semesterboningar och smuggla delikatesser från ytan på uppdrag av mindre skrupulösa handlare.

Shyvraell har själv aldrig haft några ambitioner på rikedom och makt, men hennes vänner började efter hand se mot större byten. I en till synes oansenlig skattsamlares valv föll de slutligen offer för dennes fällor och förbannelser. När dammet hade lagt sig stod Shyvraell som enda överlevare, dock inte utan en souvenir från nattens händelser.

Hennes vänstra hand pryds numera av en gyllene ring dekorerad med svarta stenar. Från detta smycke sprider sig långsamt en förbannelse som förvandlar hennes kropp till blänkande svart sten, millimeter för millimeter.

Efter att ha gått bet med att finna hjälp hos sina kontakter i mörkeralvernas rike, och med ett pris på sitt huvud, har hon nu letat sig till ytan i jakt på ett sätt att rädda sitt liv.

Utseende:

Shyvraells fysiska ålder skulle kunna jämföras med en mänsklig kvinna runt 35-40, men om detta beror på faktisk ålder eller ett hårt liv är svårt att bedöma. Hon har en kroppsbyggnad som liknar den hos en akrobat eller gymnast och ett smalt, kantigt ansikte.

Hon föredrar att hålla sitt hår kort och sina kläder enkla. Komfort och praktikalitet går instinktivt före skönhet, och kläder ratas väldigt snabbt om förvaringsutrymme eller möjlighet till att röra sig inte är till hennes standard.

Framför allt hennes händer är märkta med små, gamla ärr. Snarare, hennes högra hand. Den vänstra har förvandlats delvis till felfri svart sten och bär en guldring på långfingret.

Personlighet:

Vissa säger att mörkeralvernas kvinnor är mörka, förföriska dominatrixer som bara har kärlek för makt. De använder både kyssar och piskor för att få precis vad de vill ha, och de kan få dig att förråda allt du älskar med blott en blick.

Shyvraell har lite att jobba på om hon vill komma dit. Lätt stel och med ett fokus på att tala rakt på sak och praktiskt är det en ofantlig tur att hon fann vänner med mer karismatiska talanger, för om hon fick välja själv skulle hon gärna slippa allt tjafs. Inte för att hon är ointresserad av folk, nej, men hon finner att det är enklare att observera och analysera dem från en viss distans, där hon slipper ögonkontakt och risken att säga fel sak vid fel tillfälle.

Med rätt ämne kan hon uppvisa ett väldigt fokus, till den grad att hon verkar alldeles omedveten om omvärlden. En förvånansvärd bredd av kunskap döljer sig i hennes huvud, från alkemi och gifttillverkning till mekanik och smide. Mycket av det är sådant som har varit till användning inom hennes yrke, och det finns också områden som andra (framför allt de som bor på landets yta) kan tycka är grundläggande men som för henne är främmande.

Det är lätt att ta henne för humorlös eller osympatisk vid första anblick, men en varsam läggning och ett “resting bitch face” döljer en person med stor passion och lojalitet.

Introduktionsberättelse:

”…Och tar vi oss väl in hit så är det så gott som avklarat.”

Liira visar på kartan med en extravagant gest, och de två männen lutar sig över den för att inspektera. Några sekunders tystnad innan Divhrar suckar djupt.

“Jag är fortfarande emot. En antikvitetssamlare, Liir, på allvar?” säger han och cirklar nedlåtande med ett finger över rummet markerat “galleri”. Shyvraell och Kedus hinner mötas i en trött blick innan Liiras svar kommer.

“Ledsen, Div, har du andra planer på en Athalsdag kväll? Hade du tänkt stå trubadur under någon horas fönster?” Hennes ögon glittrar och bredden på hennes leende är, för en mörkeralv, vulgärt. Och självklart har Divhrar aldrig kunnat motstå en utmaning.

“Nu när du nämner det så har jag och din pappa något att-” Shyvraell kliver mellan dem innan de hinner utveckla det hela till en improviserad sketch. Hon lutar sig över kartan, följer dess korridorer med blicken, och ler.

“Oroa dig inte, Div.” säger hon. “Du kommer att få gå på din heta träff med Liirs far. Och du kommer att ha med dig en present.”

Det sprider sig. Långsamt, men det sprider sig likväl. Ingen i Dar Zakhars undervärld (Ha!) har kunnat uppskatta hur mycket tid hon har kvar. De kan inte ens identifiera förbannelsen.

Hon ser Kedus väga ett tunt kristalliskt svärd i sina händer. Divhrar ler hånfullt mot en mannekäng medan han sträcker sig efter dess utsökt broderade armskydd. Liira, vackra Liira, verkar inte kunna stå stilla framför de tjocka volymerna i bokhyllan. Hennes fingrar löper upp och ned för deras ryggar, längs förgylld text och blankt läder.

Shyv har redan packat sin ryggsäck full. Krimskrams, lätta saker, in och ut innan någon hinner inse att det är inbrott på gång. Men framför henne sitter ett litet skrin i ett skåp, och på den allra svartaste sammet innanför dess käftar vilar någonting som har lockat hennes blick.

Hon öppnar glasdörrarna och sträcker sig in.

Det som sker borde göra ont. När hon för upp handen till sitt ansikte, vrider och studerar den som om den tillhörde en främling, så kan hon föreställa sig en skärande smärta som strålar ut från fingrarna upp i armen. Men hennes fantasi spelar henne ett spratt. Allt som finns där är en kyla och en tyngd och snart, alldeles strax, ingenting alls.

I efterhand blandas minnena tillsammans till en färgglad röra. Kedus blod över de dyra tygerna när svärdet tvingar sig självt in i hans bröst. Divhrars uppspärrade ögon när mannekängens plötsligt så snabba händer sträcks efter honom. Liiras bakhuvud som studsar mot golvet när texten i boken hon håller lyser upp i blått och hennes ögon töms på liv. 

Kanske hade de vetat hela tiden att de fyra var där, för sättet som vakterna slog upp dörren på sade att de inte hade bråttom. Att de inte oroade sig för att inkräktarna skulle fly. 

“Runmagi,” säger den gamla kvinnan i det dammiga kontorsrummet. De underliga glasögonen med de många linserna får henne att likna en övervuxen insekt, och hennes grepp om Shyvs hand är benhårt.

“Kan inte för mitt liv berätta vad det står, men det här,” hon petar till en av de glittrande svarta stenarna runt bandet med sin pincett, “Ser inte bra ut.” Shyvraell vet redan vad kvinnan talar om, men kylan i hennes hand verkar sprida sig till hennes hjärta när hon får det bekräftat. De två sista stenarna, och de gyllene tecknen i miniatyr som står inristade, vanpryds av ett spindelnät av sprickor. I skenet från kontorets ljusstakar blänker de ojämnt, med takten hos ett skratt.

Hon tänker inte på ringen förrän långt efteråt. När hon redan har släppt Liiras livlösa kropp till marken med en fasansfull dunk och sprungit. Hur skulle hon möjligtvis ha tid att tänka på ett smycke när hon är upptagen med att vända ut och in på sin tomma magsäck i en gränd? 

Nästan en dag har gått innan hon är rotad nog i sig själv för att vända uppmärksamheten mot den underliga stelheten i hennes finger. Innan hon ser närmare och upptäcker att det hon trodde var vanlig, mörkgrå hud har ersatts av någonting annat. Någonting blanksvart och hårt.

Hon har redan tagit dumma risker. Talat med personer som hon vet att hon inte kan lita på. Dar Zakhar är en farlig plats även under de bästa omständigheterna, och ryggsäcken med klenoder från det misslyckade jobbet sätter en måltavla på hennes huvud.

Hennes vänner är redan döda.

Shyvraell vänder sin blick mot skyn.