Namn: Edwin Lipdreig
Kön: Man
Ålder: 32
Längd: 1.70m
Tyngd: 63 kg
Ögonfärg: Grön
Hårfärg: Mörkblond
Födelseort: Celeras
Folkslag: Människa
Lojalitet: Ingen
Civilstånd: Obefintligt

Bakgrund

Edwin växte upp i södra Celeras. Att hans mor var en alkoholiserad sköka som vandrade i hamnen gjorde att han mycket tidigt tvingades till att bli självständig. När hans mor på dagarna sov ruset av sig tog Edwin hand om att samla in mat och pengar. Hans mor blev mycket förgrymmad om han använts sig av hennes intjänade pengar, så han tvingades finna andra sätt att lösa problemet. Inledningvis stal han mat och nödvändigheter men det dröjde inte lång tid innan stadsvakten uppmärksammade honom. Med nöd och näppe lyckades hans mor förhindra att han fick sin ena hand avhuggen. Så vid bara sju års ålder fick Edwin försöka hitta sitt första arbete. Hans klena konstitution uteslöt dock en hel del enkla jobb, så när han kom överens med Dvärgen Ungrak om att arbeta för denna var det som en skänk från ovan. Ungrak var en alkemist och kvacksalvare som många av de mindre välbeställda skökorna i staden gick till för att få ihopblandat diverse kurer och hjälpmedel. Dvärgen hade ett behov av en hjälpreda och Edwin fick gå in i hans tjänst.

Edwins arbete hos Ungrak var varierande, denne fattade dock snart förtroende för pojken och betalade honom en liten lön för att arbeta hos honom varje dag. Detta passade Edwin utmärkt eftersom han egentligen inte hade ett hem att tala om, och det dröjde inte länge innan han fann ett nytt sorts hem i dvärgens affär. De konstiga och ibland direkt obehagliga dofterna blev med tiden något som skapade sinnesro för Edwin. Under åren och i takt med att han lärde sig mer om yrket utökades hans delaktighet i Ungraks experiment, Edwins arbetsuppgfter inbegrep att inhandla ingredienser, hjälpa till vid laborationer, leverera beställningar och med tiden blanda ihop enklare recept.

Dock delade han inte Ungraks fascination för guld, och struntade sedermera i den delen av hans arbetsgivares forskning. Däremot trollbundes han utav idén på vad som var möjligt att åstadkomma med hjälp av växter och mineraler, hur dessa kunde påverka kroppen och saker omkring dem. Redan vid 12 års ålder hade han hunnit plocka upp tillräckligt mycket kunskap för att börja laborera försiktigt på egen hand. Ungrak lät honom naturligtvis inte använda sina egna ingredienser, men tillät Edwin ett litet hörn för att ställa samman ett helt eget laboratorium.

Edwin upptäckte dock tidigt sin egen begränsning i och med att han varken kunde läsa eller skriva, och för att åtgärda detta betalade han för undervisning i allmänna handelsspråket. Varje kväll delade han sin tid mellan studier i alkemi och läsning. Pojken hade studiehuvud och det gick fort för honom att lära sig. Det var också ungefär vid denna ålder som han flyttade in i Ungraks affär permanent, dvärgen hade insett att han vid detta laget inte gärna ville vara utan pojkens hjälp, och att det vore lättare om han helt enkelt bodde där.

Edwin fortsatte sina studier och alltmedan hans kunskaper ökade, desto mer insikt fick han i att språk var nyckeln till att kunna ta del av andras samlade kunskap. Celeras var tack och lov full av folkslag från hela världen, och han påbörjade studier i flera språk. Bland dessa ingick Iselemska, Karmiska, Mahadwesiska, Aela, Thûmr och till och med Kaldrländska. Hans nivå skiljde sig naturligtvis avsevärt mellan de olika språken och eftersom han framförallt fokuserade på att förstå det skrivna ordet, så bibehöll han en distinkt brytning som vittnar om hans härkomst från Celeras. Det var också i denna ålder som Edwin började laborera på sig själv med olika ingredienser, något som kom att försämra hans hälsa drastiskt emellanåt. Det var sällan han uppnådde positiva bieffekter av att använda sig själv som försökskanin under sina studier. Detta medförde att han blev om något ännu klenare i sin konstitution och hälsa.

Vid sexton års ålder så föreslog han för Ungrak att de skulle bege sig av på en resa i syfte att samla in ingredienser som annars skulle ha varit för dyra att köpa på sig. Den snikna dvärgen ställde sig först frågande till värdet av en sådan expedition men lät sig bevekas när Edwin påpekade alla relativt lättillgängliga resurser som skulle kunna spara dem en smärre förmögenhet om de valde att hämta hem dem själva. Vissa var rentav sådana som dvärgen aldrig skulle få tillgång till annat än genom mycket ljusskygga försäljare i staden, och denne visste bättre än att handla med sådant folk.

Sagt och gjort så påbörjade de sin resa. De hade med sig en vakt vid namn Grutegg, en hårdför sköld inhyrd från Stenskalleklanens privatarmé. Färden inleddes till sjöss. Med båt nådde de Kaelreds kust, och de begav sig därefter vidare in i Älvskogen. Alverna var naturligtvis misstänksamma, men lät sig bevekas under förutsättning att det lilla sällskapet inte utgjorde någon fara. Edwin och hans färdkamrater spenderade månader med att försöka samla fatt på användbara resurser i Älvskogen för att ta med sig tillbaka till Celeras. När de samlat på sig tillräckligt återvände de till dvärgens laboratorium för att på rätt sätt kunna konservera de nya  resurserna för längre bruk.

Efter att de återvänt från Älvskogen försökte Ungrak sälja överflödiga ingredienser till ockerpriser. En dag steg en man in i det lilla laboratoriet,  i vars entré Ungrak hade låtit bygga en affär. Mannen var mörk i hyn, och var klädd i en mycket vacker utsmyckad skrud. Edwin hyste inga tvivel om att det var förnämt folk på besök i den lilla affären, och försökte göra sig till lags.

Eftersom Ungrak var ute på ärenden tog Edwin emot mannen. Denne presenterade sig som Ashish, och bad att få se lite av den Ångerrot som han hört talas skulle finnas tillgänglig i affären. Eftersom Edwin hade fått tydliga instruktioner om vad densamma skulle kosta, var priset inga konstigheter. Däremot ville han vara behjälplig mot mannen och började förklara vad den kunde användas till och vad man borde vara försiktig med, så som han hört Ungrak göra förr. Mannen tycktes bli imponerad av pojken och började ställa frågor om diverse olika ingredienser och deras effekter. Efter en lång konversation förklarade mannen att pojken var duktig, men att denne ännu inte börjat skapa på ytan på den ädla konstformen alkemi. Han tillade att om Edwin var nöjd med att tillaga brygder menade att läka sår, tillverka potenshöjande medel, bota hostor, könssjukdomar samt orsaka aborter då kunde han förvisso välja att stanna där han var. Ville denne däremot utforska de oändliga möjligheterna som var alkemi, då borde han omsider ge sig av till Caras Idhrenin och ansluta sig till magikernas akademi. Edwin fick lära sig att de hade en fakultet där helt avsatt till herbalism och alkemi, samt allt han kunde tänkas behöva för konstens utövande. Ashish sade till honom att om han någonsin begav sig dit så skulle han nämna dennes fulla namn, Ashish Laghury, och be om att få bli antagen till undervisningen i herbalism med dennes rekomendation.

Kort därpå lämnade främligen honom, men inte utan att ha köpt Ångerroten och att ha lämnat honom en liten gåva i form av en bok. Denna innehöll beskrivningar av en mängd växter, mineraler och ämnen, var och hur man skulle behandla dem samt de reaktioner som kunde utvinnas. Edwin var som trollbunden och började drömma sig bort till Caras Idhrenin och en framtid som framstående alkemist.

Under de kommande veckorna gjorde han inte mycket annat än att drömma om att ansluta sig till akademin. Det var dock först efter ungefär en månads tid som han tog upp det med Ungrak, densamme slog bort det som fantasier och dagdrömmar. Varför skulle han bege sig till Caras Idhrenin när han hade det så bra hos Ungrak, var det inte lite otacksamt! Dvärgen hade naturligtvis insett att han höll på att bli av med sin numera upplärda hjälpreda, och försökte med all sin förmåga att övertala densamma att stanna där han var. Edwin blev dock alltmer beslutsam och slutligen så skrapade han ihop sina magra förtjänster och lyckades köpa sig en billig koj från Celeras till Caras Idhrenin och dess akademi.

När dagen kom blev det inget tårfyllt farväl mellan den unge mannen och de han lämnade bakom i Celeras. Dvärgen dök inte ens upp för att önska honom adjö och hans mor hade gått bort något år tidigare, doktorn hade sagt att det berodde på spriten. Så ensam i världen satte han av på sina resa mot ära och berömmelse.

Tiden på båten minns han inte mycket av, däremot dagen då han steg av båten och med ivriga, men vingliga, ben tågade upp mot akademin, de minns han som om det vore igår. Blott sjutton år gammal fann han sin väg in i akademin, frågade sig fram till fakulteten för herbalism och bad att få delta i deras undervisning. De berättade sakligt för den föga imponerade gestalten att denne hade behövt betala fler gandorer än han sett i sitt liv som studieavgift, per år. Han uppgav desperat att det var Ashish Laghury som hade rekommenderat honom att ansluta sig till akademin och att han fått dennes välsignelse. Det verkade få önskad effekt, och de bad honom sitta ned för att vänta.

Edwin väntade till framåt eftermiddagen innan personen återvände. Denne informerade honom att han skulle få tillstånd att delta i undervisningen om han kunde om han kunde genomgå ett prov. Edwin blev visad till ett rum med flera bistra individer som började ställa frågor, en viss tröst fann han i att Ashish var en utav dem. De förhörde honom om hans kunskaper i växtlära och alkemi. Precis som Ashish indikerat så var det mycket han ännu inte kände till. Efter provet blev han ombedd att vänta på ett beslut, det var en av de längsta timmarna i Edwins liv. Slutligen blev han informerad om att han skulle erbjudas utbildning vid akademin till mycket nedsatt pris, detta erbjudande gällde endast om han kunde utmärka sig själv bland de övriga eleverna i sin klass. Efter varje termin skulle en utvärdering göras för att se huruvida han var välkommen att fortsätta sina studier på skolan för nedsatt pris, och om han inte utmärkte sig skulle priset höjas påtagligt. Edwin skulle naturligtvis behöva ordna med mat och husrum själv. Han var dock överlycklig. Äntligen fick han chansen att bli något mer än han någonsin kunnat drömma om, och tackade sedermera ja till erbjudandet utan vidare omsvep.

Resten av dagen spenderade han med att försöka hitta ett rum att kunna sova i. Edwin började leta omkring akademin men det blev snart tydligt att han inte skulle ha råd att bo där. Istället sökte han sig allt längre bort från stadens kärna ut till utkanterna. Där lyckades han finna ett rum i ett värdshus som han kunde få bo på, om han i utbyte gick med på att servera och städa på kvällarna efter sina studier. I brist på andra alternativ gick Edwin med på detta.

Tiden som följde var en av de bättre i Edwins liv. Resurserna och undervisningen var bättre än någonting han någonsin erfarat hos dvärgen Ungrak. Kunskaperna om olika växter och deras användning uppfyllde honom fullständigt. Han insåg dock snabbt att det han ägnat sig åt under de senaste tio åren inte förberett honom så väl som han hade önskat inför sina studier. I jämförelse med de andra eleverna som ofta var från välbärgade familjer, framstod han själv som både okunnig och grov. Det var tydligt att Edwin inte passade in i skaran och i synnerhet de yngre eleverna var inte sena med att påpeka detta för honom, som trots deras ringa ålder var vida överlägsna honom i grundkunskap. Han lärde sig dock otroligt mycket och eftersom han aldrig åtnjutit någon vidare respekt i livet så fann sig Edwin tillfreds med sin lott.

Han tillägnade all sin lediga tid med att begrava sig i herbalismens konstart, och övrig tid så hjälpe han till på värdshuset. Det dröjde dessutom inte lång tid innan värdshusvärden upptäckte att Edwin hade förmågor utöver det vanliga. Eftersom värden bryggde öl och destillerade sprit själv så kom Edwin ibland med förslag om ingredienser som man kunde smaksätta det med. Vissa hade värden hört talas om och andra var så obskyra att han inte kunnat gissa sig till vad de kunde vara. Effekterna lät dock inte vänta, Edwin hade valt ut kryddor och smaksättare som desutom kunde ge en liten extra effekt till drycken. Det dröjde inte länge innan stamkunderna började stiga i antal. Det var trots allt något med ölet som gjorde gästerna lyckligare än vanligt. I sinom tid blev det ett känt att det bästa ölet i staden serverades på ”Den Vurmande Vakten”. Med tiden fick Edwin främst övervaka dryckproduktionen och tilldelades även ett litet rum i den stenbelagda källaren att använda som laboratorium för sina studier.

Studierna på akademin var dock allt annat än enformiga genomgångar av studieböckerna. De laborerade ofta och mycket, och nu när han hade en verklig lärare som kunde vägleda honom började hans experiment med olika element visa positiva effekter på hans välmående och kropp. Han blev starkare och fick en bättre konstitution. Edwin älskade också de regelbundna utflykter de fick göra i naturen för att samla ihop ingredienser till sina dekokter. Det var under en av dessa utflykter i Timmerskogen som någonting underligt inträffade i början av hans tredje år på skolan.

Edwin hade helt uppslukats av sin jakt på sällsynta växter och låtit sig ledas av den ena upptäckten efter den andra allt djupare in i skogen. Han hade inte alls märkt hur långt han kommit från gruppen förrän dagen började växla över till kväll. Han hade ropat efter de andra utan att få något svar, och därefter tafatt börjat försöka navigera sig tillbaka genom den täta skogen. När solen började gå ned och det blev alltför mörkt för att fortsätta färdas så började han söka sig efter en lämplig plats att finna skydd mot vädret.

Edwin hade sökt sig till en större sten som kunde skydda honom mot den värsta vinden, och vickande hade han kurat ihop sig till en boll för att försöka hålla värmen. Det var då han började höra underliga ljud, som av döma tillhörde något som lätt och vant traskade genom mörkret. Ljudet försvann helt plötsligt, och det gjorde honom ännu mer illa till mods. Då hörde han en honungslen röst i mörkret ”Vad har vi här? En bortsprungen liten magiker kanske?”. Rösten kom ovanifrån och i en rörelse såg han upp kravla sig baklänges bort från stenen.

I månens sken kunde han vagt se siluetten av en naken kvinna.  De flesta detaljer låg höljda i dunkel, men hennes hår tycktes glänsa som silver och hängde ned över den fasta barmen. Han såg sig omkring snabbt för att hitta en flyktväg, men när han åter vände blicken mot kvinnan så stod hon precis framför honom. Han skulle precis till att skrika men en stark hand lades mot hans mun och tryckte ned hans huvud mot marken. Edwin var livrädd, och det rovdjurslika leende han anade i ljuset gjorde det värre. Edwin började förbereda sig mentalt för sin död, och när kvinnan lade andra handen på hans skrev och utbrast ett beundrande läte så gjorde det honom mycket förvirrad. Till sin förvåning blev han nästan omedelbart hård och kvinnan lät inte spilla tid, med ett ryck slets hans byxor ned och han kände den kyliga luften mot sin lem. Kvinnan satte sig grensle över honom utan att släppa handen för munnen och gav ifrån sig ett stön när hon förde honom in i sig. Edwin tappade greppet om verkligheten och lät sig sköljas med i en flod av lust. Det var första gången han var med en kvinna, så det tog inte lång tid för honom innan han spred sin säd i hennes sköte. Därefter tycktes hon dock nöjd. När hon omgående reste sig up så kuttrade hon ett adjö, ”En gåva till dig, lilla magiker”. Utan att säga någonting mer så vandrade hon bort i natten, och trots att Edwin försökte hålla kvar henne med blicken så dröjde det inte länge innan han tappade bort henne.

Dagen därpå fortsatte han sitt sökande efter de andra, helt utan framgång. Det tog Edwin ungefär en vecka att hitta ut genom skogen och påbörja sin färd över vattnet mot Caras Ihdrenin. Hans kläder var smutsiga och trasiga, och hans hår såg ut som ett fågelbo och kroppen var utmärglad. De andra undrade vad som hade hänt med honom då de befarat honom död. Han berättade vad som hade inträffat, men utelämnade delen om kvinnan. Dock hade han redan då börjat känna av bieffekterna av sitt möte med henne och förbannade snart dagen de setts.

Efter att ha återvänt till akademin förändrades Edwin över tid. Han hade förstått att kvinnan varit oren och smittat honom med en förskräcklig sjukdom. Alltmer av sin tid lade han på att försöka återställa sin hälsa. Edwin sökte i varje volym han kunde finna om potentiella botemedel. Han kombinerade sin erfarenhet från tiden i Celeras tillsammans med den till synes oändliga kunskapen som fanns i stadens bibliotek. Allt verkade dock vara förgäves och sjukdomen verkade inte visa några som helst tecken på att avta. Han provade i sin desperation att äta alla möjliga växter med positiva effekter, men det löste inte hans problem. Däremot noterade Edwin i övrigt förbättringar i sitt allmänna tillstånd över tid, både för sinnen och kropp. Hans kunskaper om läkande växter blev alltmer omfattande men detta till trots började hans studier att brista på andra områden.

Vid nästa terminsslut gjorde han mycket dåligt ifrån sig på slutprovet, och de fördelaktiga avgifterna drogs in. Nu skulle han behöva tjäna ihop mer pengar än han någonsin hade sett för att kunna slutföra sin utbildning på akademin.

Edwin fick helt sonika avbryta sina studier för att hitta sätt att tjäna sitt uppehälle. Han visste att hans magra lön från värdshuset aldrig skulle räcka till för att bekosta studierna. Tanken slog honom dock att öppna ett eget apotek i staden och att använda sina påsamlade kunskaper. I hans sinne kunde han fortsätta laborera och samtidigt tjäna tillräckligt med pengar för att samla ihop till ett par år till på akademin. Eftersom han visste hur Ungrak hade bedrivit sina affärer så talade han med sin numera gode vän värdshusvärden Barr. Edwin presenterade en helt skälig affärsmodell för hur han skulle sätta upp sin affär och bad om att få låna pengar till att starta verksamheten. I utbyte skulle värdshusvärden få femton procent av hans intäkter. Barr funderade bara någon dag innan han till slut gick med på Edwins förslag.

Den före detta studenten fick en för honom gedigen summa till att starta sin verksamhet, och begav sig av för att hitta en lämplig lokal för sitt apotek. Han fann det han letade efter i Hyarmenya, ett litet krypin i en av de mindre attraktiva delarna av staden. Det fanns tillräckligt mycket utrymme för att han skulle kunna bygga ett laboratorium där inne och ha en front att bedriva handel över. Till och med Edwin fick erkänna att det inte såg mycket ut för världen, och efter att ha inhandlat den utrustning och de ingredienser han behövde så fanns det inte mer pengar över än att han kunde låta bygga ut en lång butikdisk att handla över. Utanför lät han hänga upp en skylt med namnet på sin affär, ” Lipdreigs Brygder och Botemedel”. Med de ingredienser han lyckats införskaffa, satte han sig till att börja brygga de olika kurer han kände till och väntade därefter på kunder.

Det visade sig svårare än han tidigare han antagit, efter en månad kom Barr på besök och frågade hur mycket han hade dragit in, samt hur stor hans utdelning var. Edwin greps av en smärre panik eftersom han inte kunde dela med sig av mer än ett par ynka gandorer till Barr. Denne lämnade honom muttrandes och Edwin började känna en oro över sin tillvaro. Efter detta stod butiken alltid öppen, natt som dag. Edwin själv sov på halmgolvet bakom disken under nätterna, redo att hoppa upp om en kund skulle stiga in. Över tid försämrades hans relation med Barr då Edwin inte alls kunde nå de resultat han utlovat i sin affärsplan, utan nästan alltid levererade mycket mager utdelning. För att kompensera försökte Edwin att klura ut nya recept för Barr att introducera i sitt bryggeri, och detta höll hans humör på en hanterbar nivå. De nya recepten började dock spåra ur över tid emedan Edwin använde sig av alltmer underliga ingredienser. Vissa brygder kunde göra besökarna lyriska men det fanns en risk av att de utvecklade ett visst beroende av dessa drycker. Edwin kunde inte annat än att be till gudarna för att det hela inte skulle uppdagas.

Hans sjukdom blev varken bättre eller sämre, men med jämna mellanrum plågades han av dess utbrott och Edwin gjorde sitt bästa för att försöka hålla dem under kontroll. Livet kändes allt hårdare för varje månad som gick, och Edwin fick anstränga mycket för att han inte skulle falla handlöst ned i apati.

Som ofta händer, när allt kändes som mörkast dök det plötsligt upp en ljusglimt. Ljusglimten var en man som kallades för Egil Fem Fingrar, och precis som namnet antydde hade had något färre fingrar än vad som tillhörde normen. Denne dök upp på ”Lipdreigs Brygder och Botemedel” en natt långt senare än vad som tillhörde vanligheten. Edwin vaknade med ett ryck av klockan som klingade när dörren till den lilla affären öppnades. Han såg framför sig en person som bäst kunde beskrivas som en ful fisk.

Figuren låstades gå omkring och inspektera diverse behållare med vätska i olika färger, han ögnade torkade växter som hängde från taken och glasbehållare med pulver av olika sorter. Efter vad som kändes som en evighet så frågade Edwin om han kunde hjälpa till med något. Fem Fingrar svarade att det kunde han kanske beroende på vilka typ av tjänster han kunde tillhandahålla. Edwin förklarade att han skulle göra sitt yttersta för att hjälpa till om han bara fick veta vad främligen ville ha. Så höll de på ett tag, tills främlingen tröttnade och frågade om han sålde hjälpmedel för att göra sig av med folk. Edwin var på väg att protestera tills han blev påmind om hur dåligt affärerna gick, och därefter tog han ett av de viktigaste besluten i sitt liv.

Han svarade att visst kunde han göra det, och undrade om det fanns några krav kundens sida om exakt vilken typ av effekt det skulle ha. Det enda kravet var att personen som skulle utsättas för detta, i klarspråk gift, skulle dö snarast möjligt och gärna utan att dra till sig uppmärksamhet. Edwin funderade och sade att det skulle han kunna ordna om mannen kom tillbaka om en vecka, varpå mannen nekade och sade att han skulle vara tillbaka om två dagar. Edwin som insåg att han både skulle behöva studera gift och införhandla ingredienser tillade snabbt att det skulle kosta mannen en större summa gondorer, nämligen tvåhundrafemtio, samt att denne behövde lägga en insats på hälften innan han kunde sätta igång. De bråkade en stund om detaljerna och när kunden lämnade affären, med ett leende på sina läppar, så hade de bestämt att giftet skulle vara färdigt natten två dagar senare, och Edwin hade fått en fjärdedel av summan i insats.

Dagen därpå skyndade sig Edwin till det stora biblioteket i Hyarmenya. Han var där samtidigt som de öppnade för allmänheten och gav sig omsider till avdelningen för alkemi och herbalism. Det tog honom merparten av dagen att först hitta ett lämpligt gift och därefter med hjälp av de otaliga skrifter som fanns där räkna ut vad det egentligen innehöll. Vid slutet av dagen var han fortfarande osäker på hur giftet skulle förberedas, men han skulle prova och så fick det bli som det blev. Namnet på giftet var hjärtebane, och det var av typen som måste komma i direktkontakt med offret antingen genom blodet eller via förtäring, innan det snabbt kunde slå ut dess hjärta. Ett lysande verktyg i mördarens mångfaldiga arsenal.

Edwin började att söka efter de olika ingredienser han behövde, en hel sorénsrot för att tillhandahålla ett effekt som påskyndar processen med att föra det giftiga ämnet till hjärtat, en ört vid namn Nattskravar var giftet, samt en annan ört som kallades för Lamundel. Med tanke på att Lamundel med fördel kunde användas i thé samt olika oljor på grund av dess lugnande och behagliga doft, så kunde Edwin anta att den sista ingrediensen framförallt användes för att maskera en eventuell odör.

Sorénsrot var mycket enkel att införskaffa, den var vanlig i allehanda kurer och kunde med fördel användas i ett flertal mediciner. Den var inte billig, men inte dyrare än han kunde hantera. Lamundel kunde han även hitta nästan varhelst och dessa såldes billigt i kilovis. Slutligen återstod bara Nattskra, det var den typ av växt som endast ljusskygga verksamheter skulle kunna tillhandahålla, och Edwin fann sig stå utan råd.

Han hade bara en dag på sig att slutföra tillverkningen och bara denna natten på sig att genomföra inköpet. Efter att ha vältrat sig en stund i panik så insåg Edwin var han kunde hitta Nattskra, på akademin i Herth o Galas. Till och med i sin desperation så insåg Edwin att det var en osannolik kupp att lyckas med. Dock visste Edwin samtidigt att han inte hade något annat alternativ om han skulle hinna tillverka drycken i tid.

Det skulle bli mycket svårt att ta sig in, på natten likväl som på dagen och han började därför genast att planera sin stöt. Under resten av dagen drog han sig tillbaka till sitt laboratorium. Det fanns ett hopkok vars ångor i större dos kunde söva de som doftade på den, det var det bästa vapen han hade mot eventuella faror. Edwin bryggde drycken efter konstens alla regler och stressade inte på processen. När mörkret väl föll så var han redo.

Med list och i skydd av mörkret lyckades han ta sig hela vägen in på akademin utan att dra till sig uppmärksamhet. Som Edwin befarat så var inte Hearth o Galas obevakad, men det tycktes honom som om hans sinnen var så skarpa som de någonsin varit. På sätt och vis tyckte han sig kunna känna av de som rörde sig runt växthuset och rörde sig därför tyst som en mus. Efteråt hade Edwin själv inte kunnat beskriva hur han lyckades ta sig in, men in kom han hel och obemärkt. Edwin hade aldrig tidigare reflekterat över sitt mörkerseende, men det var tydligen tillräckligt bra för att han skulle kunna urskilja växten bland de övriga i växthuset. Han grävde varsamt upp två plantor med rötterna, och var väldigt noga med att inte röra direkt vid bladen. Som tur var hade han varit förutseende nog att ta med sig tjocka, skyddande handskar. Plantorna lade han ned i sin midjeväska och gav sig därefter iväg mot utgången.

I sin iver att komma därifrån blev han oförsiktig och råkade sparka omkull en kruka nära utgången till växthuset. Till sin fasa hörde han någon ropa på utsidan, och Edwin kastade sig nästan ljudlöst in i buskarna, därefter höll han sig stilla. Strax därpå gav sig någon in genom dörren. Från dennes reaktion att döma rörde det sig nog snarare om en trädgårdsmästare än en vakt. När personen till slut tog till orda och ropade hot om att elever inte fick befinna sig i växthuset på egen hand samt att deras lärare skulle notifieras så kände sig Edwin betydligt lugnare inombords. Han väntade tills dess att mannen kom närmre, då korkade han försiktigt upp sömndrycken. När mannen väl stod framför honom så stänkte Edwin innehållet i dess ansikte innan han tog till flykten. Mannen hann naturligtvis börja gapa efter hjälp, men inte mycket mer innan han blev medvetslös.

Edwin sprang snabbt ut ur växthuset och kom en bra bit in i akademin innan larmet gick. Han gjorde sitt bästa för spela obrydd och begav sig ut mot ett fönster från vilket han skulle kunna fira sig ned på utsidan med ett medhavt rep. Till sin egen stora förvåning så fungerade detta utmärkt och han kunde nästan helt obemärkt ta sig ut från akademiområdet.

När Edwin väl var tillbaka i sitt laboratorium kunde han knappt processera vad som hänt. Han hade brutit sig in på akademin, stulit dess egendom samt angripit en av dess anställda. Nu hade han verkligen nått botten. Efter att han planterat den ena av de två plantor han stulit, och gjort en dekokt av den andra så lade han sig ned för att vila. Edwin gled in i en mycket orolig sömn.

Dagen därpå började han framställa giftet efter de vaga instruktioner han hade fått. Edwin blandade det mycket varsamt och preparerade det med stora mängder Lamunder. Detta för att dölja den odör som uppstod när han malde ned och utvann en lösning utav Sorénsroten.

Vid eftermiddagen stod brygden klar och han fyllde en liten flaska med dess innehåll. För en gångs skull hade han varit glad över att inte ha några kunder under dagen. Resten av giftet beslöt Edwin att gömma undan för framtida bruk. När natten kom dök Egil Fem Fingrar upp och begärde sin beställning. Edwin visade honom den lilla flaskan och lovade att innehållet skulle göra jobbet. Efter att ha uttryckt sin åsikt om Edwins priser så gav Egil honom resten av betalningen, men inte utan att dyrt ha lovat att döden väntade den som yppade ett enda ord om transaktionen. Edwin bedyrade att han skulle hålla deras affärer hemliga, och bad Egil komma tillbaka om behov skulle uppstå. Han tillade också att kunder gärna fick starta ett konto i hans verksamhet, som de kunde dra av från efter varje ny transaktion. Egil fnös och kallade honom för ett dumhuvud.

Dock fungerade giftet tydligen över förväntan och Edwins bäste kund kom allt oftare till honom för allehanda dödliga produkter. Vid vissa tillfällen tog han också med kollegor som därefter över tid spred ordet. Inom ett år hade Edwin redan nio stora kunder som alltid tog deras ljusskygga behov till honom. Edwin kunde därefter införliva idén om kundkonton och de satte in en väsentlig del resurser i hans verksamhet. Som en reaktion började Edwin dyka allt djupare i alkemins mörkare sida och experimenterade flitigt med diverse gifter, både sådana avsedda att döda och andra avsedda att påverka offret på andra sätt. I sitt laboratorium började han undersöka mineraler och utvinna sällsynta ämnen från dessa. Därefter lärde sig Edwin att använda dessa för att framställa gaser och med tiden självantändande substanser.

Edwin började alltmer acceptera sitt eget öde och ge upp jakten på ett botemedel till sig själv. Han började istället experimentera i hur han skulle kunna åstadkomma kroppsliga förändringar i sig själv och andra. Bland annat hur olika ämnen kunde påverka och förändra den mänskliga kroppen. Pengar var inte längre ett besvär för Edwin, han hade så han klarade sig. Till och med tillräckligt för att forstätta sina studier på akademin om han så skulle önska. Problemet var att han i allt högre grad förlorat intresset av att fortsätta med dem. Med hjälp av det stora biblioteket, den anseliga mängd volymer han över tid införskaffat, de resurser han nu förfogade över samt erfarenheten från sina mångtaliga experiment; så fann han sig ha en mycket god förståelse för hur han skulle utvecklas i framtiden.

Barr fick sin beskärda del av hans vinster och Edwin köpte till slut ut honom ur affären. Med hjälp av sina kundkontakter lyckades han köpa lokalen han tidigare hyrt.  Edwin byggde även ut ett nedre plan för experiment som var av mer diskret natur. I det övre planet sattes sneda fönster in, för att öka mängden solljus och förbättra växternas miljö. Nu började även den dagliga handeln ta bättre fart. Edwin fick sålt allt fler botemedel och kurer till den lokala befolkningen, och blev med åren en väl accepterad näringsidkare i området.

Han hade lyckats med bedriften att bli en lokal huvudleverantör till den undre världen, och levde framförallt på detta. Edwin påbörjade i detta skede sitt livsprojekt, ett omfattande alkemiskt verk som innefattade alla de olika material som stod tillgängliga för den aktive alkemisten, var de kunde hittas, hur de användes samt diverse recept. Kronan på verket skulle bli receptet för evig ungdom. Detta skulle dock aldrig lämna hans egna händer.

Edwin stal numera aldrig material för sina experiment, han envisades att betala för dem som hederligt folk. Ibland stänger han sin affär för att ge sig av på expeditioner för att införskaffa saker han behöver från det fria. Det gör honom dessutom gott eftersom han sover mycket bättre på resande fot i vildmarken.

Nu arbetar det dessutom en assistent på ”Lipdreigs Brygder och Botemedel” med både förmånlig lön och rimliga arbetstider. Denne, akademistudenten Urban, kommer endast i kontakt med vanliga kunder och vet ingenting om det underjordiska laboratoriet som är både väl gömt och låst.

Utseende

Edwin är en relativt kortväxt och tunn man som inte verkar väldigt brydd om sitt utseende. Han klär sig gärna i bekväma med robusta kläder i läder, i synnerhet på överkroppen. Mest på grund av att ett misslyckat experiment kan resultera i allvarliga skador, och tjockt läder skyddar väl.

Han saknar helt skägg eftersom hårrötterna kring hakan bränts bort efter att ha arbetat med självantändande material under en längre period. Det gör att han rakar bort ojämn skäggväxt på kinderna eftersom det annars känns konstigt. Det flottiga mörkblonda håret klipper han i regel någon gång om året.

På det hela taget är Edwin en relativt alldaglig individ utan verkligt utmärkande drag. Påsarna under ögonen brukar försvinna ganska snart när han befinner sig ute på resa, framförallt på grund av förbättrad sömnkvalitet.

Personlighet

Edwin är en enstöring, förlorad till konstformen att skapa reaktioner genom att blanda element med varandra. Han talar inte mycket utan bibehåller den introvertes skal omkring sig fram tills dess att man lyckats komma honom verkligt nära. Det närmaste han kommer en vän idag är Egil Fem Fingrar, och det säger nog mycket om hans sociala liv.

Insamlandet av nya kunskaper driver Edwin framåt. På sin lediga tid i staden så återfinner man honom alltsom oftast nedsjunken i en bok, i affären eller på bilioteket. Ute i naturen blir Edwin dock mer harmonisk och hans nyfikna upptäckarnatur gör sin påmind genom impulsiva perioder av barnslig upphetsning. Han kan vara något enformig att tala med eftersom han inte vet mycket om världen utanför laboratoriet. Det besvärar honom inte påtagligt men ibland önskar Edwin att han vore en mer intressant individ.

Det närmaste han kommer en annan hobby är att brygga öl. Under sin tid i värdshuset lärde han sig att uppskatta konstformen och brygger emmelanåt en tunna eller två med garanterat underliga sidoeffekter. Dessa buteljerar han sedan och ger i regel bort dem till goda kunder som en liten present. Naturligtvis provsmakar han gärna, men vet inte alltid när det är dags att sluta.

Edwin är oerhört misstänksam mot kvinnor och skyr idén om närhet som pesten. Delvis beroende på sin uppväxt, men även på grund av den smittsamma sjukdom han bär på. Den formar mycket av hur Edwin lever sitt liv, och är förmodligen en stor del i vad som utgör drivkraften i hans livsprojekt.

Han är en vänlig och snäll person överlag, men har ett mindre sadistiskt drag som framför allt får utlopp genom de destruktiva dekokter han tar fram. Han tål inte att se blod, i synnerhet inte sitt eget.

Familj

Mor: Esmeralda ”Äpplet” Lipdreig

Far: Okänd

Egenskaper och förmågor

Alkemist: Edwin är en expert på att blanda olika element för att skapa önskade reaktioner. På senare tid har han lagt mycket tid på att skapa destruktiva dekokter och produkter som närmast kan beskrivas som vapen eller gifter. Har dock en gedigen förståelse även för botemedel, substanser ämnade att förbättra en individs förmåga bortom dess tidigare attribut samt kurer och hjälpmedel för intimt bruk. I övrigt är han väl bevandrad även inom andra användningsområden.

Språkkunnig: Talar, skriver och läser Allmänna handelsspråket som modersmål. Läser och skriver relativt flytande på flera andra språk, exempelvis Iselemska, Karmiska, Mahadwesiska, Aela, Thûmr och Kaldrländska. Han talar dock alla ”utländska” språk stapplande, och med en distinkt Celereansk brytning.

Vetgirig: Det går inte att släppa lös honom i miljöer som kan innebära nya fantastiska upptäckter utan att detta tar upp merparten av hans uppmärksamhet.

Begynnande affärsman: Har lärt sig den hårda vägen att pengar skall in och absolut inte ut!

Okänslosam: Kan te sig kall och beräknande för andra. Det är inte det att han saknar känslor, men han lämnar dem gärna utanför ekvationen eftersom det blir lättare då. Objektiva beslut är alltid de riktigaste.

Stark konstitution: Efter åratal av experiment och fysisk förändring har han förvandlats från en svag och sjuklig individ till hälsan självt. Hans fysiska styrka, motståndskraft och hans sinnen kan te sig ovanligt bra.

Svagheter

Mindervärdeskomplex: Har fått för sig att han är lägre, och mindre värd än andra. Han förminskar sig därefter oftast och har ett beteende som snarare inger förakt än beundran.

Sjuk: Det påverkar hans liv i hög grad. Oftast märker han ingenting med ibland när han får ett utbrott avlägsnar han sig från omvärlden och försvinner in i en depression under en kort period innan han återhämtar sig.

Associal: Helt odulig socialt. Det är nästan lika svårt att tycka om och skapa ett band till honom som till en krokodil.

Sadistisk ådra: Har en sadistisk ådra som visar sig ibland. Eftersom han inte tål att se blod utan att må fysiskt illa, så ter det dock sig oftast inte särskilt jobbigt för någon annan än han själv. Tar sig framför allt uttryck i underliga destruktiva kreationer.

Småaktig/gniden: Eftersom han fått kämpa hela livet med att få vad han vill ha är Edwin heller inte snabb att dela med sig, varken av kunskap eller annat.

Länkar till rollspelstrådar

Namn: Reidar son av Konny Barbaren
Kön: Man
Ålder: 26
Längd: 1.94 m
Tyngd: 93 kg
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: Ljusbrun
Födelseort: Barastar
Folkslag: Barastanier
Lojalitet: De han älsker
Civilstånd: –

Bakgrund

Son till den (illa) beryktade Konny Barbaren. Likt de övriga barnen i skaran har han vuxit upp uteslutande tillsammans med sin mor, att han skulle vara oäkting är ingeting som Barastarierna finner viktigt. Reidar är utan tvivel säker på vem hans far är eftersom hans mor under större delen av hans uppväxt svor över karlsloken.

De levde fattigt och knapert likt de flesta av sina gelikar i Barastan. Därför har Reidar fått lära sig att leva av landet, det som går av det uppe i bergen i varje fall. Han fick även av nöd lära sig att jaga för att skaffa in mat under vintermånaderna. En anmärkningsvärd mängd energi av deras liv gick mest ut på att hålla hans mor och honom vid liv i den karga miljön.

Under sin uppväxt hörde han ofta historier runt eldarna om hans fantastiska far Konny, som tampades mot drakar, boxades med jättar och kunde få likväl monster som kvinnor på fall. Reidar växte upp med den innerliga önskan att bli precis som sin far, eller åtminstone att finna honom för att få chansen att tala med honom. Naturligtvis var det förbjudet att tala om hans far i deras stuga, även om hans mor gjorde det ofta och länge i hätska ordalag när han var yngre. Det kom av sig med åren och slutligen slutade hon att nämna Konnys namn helt och hållet.

Reidar är långt ifrån Konnys enda barn, och det ryktas om att denne skall ha uppemot femhundra barn med olika kvinnor och annat runt om i världen. Egentligen är det ingen som vet, men det är så historierna lyder.

Likt många av de andra pojkarna har Reidar fått lära sig att slåss, lika mycket för att överleva deras förhållandevis primitiva samhälle som för att skydda sig mot eventuella fiender. Han slogs med pinnar likt de andra pojkarna, men ett riktigt svärd hade de aldrig råd med. Hans mor ville aldrig höra talas om det, och han tröttnade på hennes utskällningar till den grad att han slutade helt att tala om någonting som stod i relation till hans far i hemmet. Däremot fann han tre andra pojkar i byn och en flicka som även de var Konnys barn. Tillsammans lekte de ihop och bildade ett djupt vänskapsband. Reidar, Ivar, Viola och Arngrim brukade ofta träffas för vilda lekar med stridsinslag. Värst av dem alla var Viola, som oftast vann alla deras stridslekar, till pojkarnas djupa förtvivlan.

Efter en tid gifte sig hans mor sig med en vänlig man vid namn Eigert, och de båda flyttade in i dennes hus. Modern hade i missriktad välvilja övertygat Eigert om att adoptera den då redan tio år gamle Reidar, som sedermera vägrade när han tillfrågades. Han hade vid detta lag redan utvecklat sig en stark identitet som Konnys son och utvecklat familjeband till sina halvsyskon. Eigert och Reidar kom annars överlag bra överens, de båda såg efter Eivors välmående efter förmåga och hade överseende med hennes sporadiska utbrott av underliga idéer. Eigert hade själv varit handelsman när Barastars hamn ännu var öppen och hade lärt Reidar att skriva och räkna i viss mån.

Åren gick och barnens fascination för deras far övergick i förakt med tiden. Ivar blev bonde och slog sig tidigt ned tillsammans med sin hustru Maja, Arngrim blev en utbygdsjägare som handlade med pälsar. Viola blev yrkessoldat och kanske den mest hårdföra kvinnan i byn. Reidar å andra sidan blev just ingenting. Han visste inte varken var han skulle ta vägen eller bli av. För att få ihop sitt levebröd hade han slutligen anslutit sig till ett lag med fiskare. Arbetet var hårt och tungt, och inte sällan innebar det relativt långa perioder till havs. Sitt fartyg brukade sällskapet lägga an uti en naturhamn, innan de bytte fångsten mot andra förnödenheter.

Reidar drabbades efter ett par år an en obeskrivlig nyfikenhet och vandringslust, han kunde inte tänka sig att leva resten av sitt liv utmed denna karga kuststräcka och dra upp nät dagarna i ände. I allt högre grad började han drömma sig bort mot främmande platser och annorlunda människor. En natt besannades hans önskan, när sjön stod hög kring fartyget blev Reidar kastad överbord av vågorna. En svag simmare, sitt yrke till trots, var han mycket nära att drunkna. Hade det inte varit för Me’ern Andraida så hade Redars liv kommit till ända den natten.

Andraida som var en prästinna av Nenna, hade funnit honom under en simtur när hon sökte alkemiska ingredienser. Denna Me’er som var en sann anhängare av harmoni och fredlig koexistens hade räddat Reidar och fört honom med sig till Nentia. Eftersom hon velat hjälpa honom hade hon gömt den halvdrunknade mannen på en plats med troende som hon visste delade hennes egna åsikter. Andraida var nämligen ledare för ett sällskap som konspirerade för att göra sig av med drottning Isra genom att inställa Fëani som härskarinna, och återställa fred i Me’erisia. Reidar var visserligen inte särskilt illa däran men lät sig förnöjt pysslas om av den vänliga prästinnan som tycktes ha fattat tycke för honom.

Till hans förtret varade inte visiten i Me’erisia särskilt länge. Det hade ryktats om att drottning Isras spioner var det fredsälskande sällskapet i hälarna. Så en kväll när prästinnan hade kommit för att träffa Reidar stormade ett fåtal vakter in det rum han kallade för sitt, ledda av en medlem ur Isras säkerhetspolis. Reidar fick panik och han slogs i sin nakenhet av ett otroligt ursinne och började gå bärsärkagång. Resultatet blev en blodig röra och det var med nöd och näppe som säkerhetspolisens utsände lyckades ta sig därifrån, om än långt ifrån helskinnad. Andraida som själv blivit ytligt sårad utav en av vakterna lugnade ned Reidar som snabbt blivit utmattad efter sitt raseriutbrott, och inte längre hade mycket ork kvar i kroppen. Hon försåg dem med lätta vapen och gav sig av från Nentia i mörkrets skydd. De lyckades stjäla en segelfarkost tillhörande handelsgillet Bläck och gav sig ut på havet.

Inom en dag insjuknade Andraida i hög feber. Hon berättade att vakternas vapen måste ha varit insmorda i ”Eiger” ett långsamt verkande gift som hade dödlig effekt på Me’er men var närmast ofarligt för människor. Senare den kvällen dog hon i hans skakande armar.

Av en ren slump förde vindarna honom tillbaka till Barastars kust, och han anordnade omedelbart med ett bål för sin döda vän genom att sätta fyr på skeppet. Den dagen svor han vid alla gudarna att inte skulle misslyckas beskydda de han höll kära igen.

Dagen efter började han resolut ta sig tillbaka till Barastar för att söka upp sin syster Viola. Det tog honom dagar att nå sitt mål, men han fann henne still slut. Hans syster grät med honom när han berättade sin historia och beviljade hans önskan om att hon skulle lära honom att strida för att kunna beskydda de han älskar.

Viola hade överlag inte mycket tid utanför sina plikter men under dessa tillfällen avsatte hon tid att lära upp den vid detta lag deprimerade Reidar. Han gjorde visserligen framsteg men de sporadiska träningarna gjorde det svårt att få rutin i sin utbildning. Deras träning pågick under ett fåtal månader innan Reidar motvilligt insåg att han skulle behöva hitta en ny läromästare. Han resonerade att erfarenhet är den bästa läraren och tog ett impulsivt beslut att ge sig av för att finna deras far Konny, och be denne att lära upp honom i stridskonst.

De fyra syskonen Ivar, Arngrim, Viola och Reidar samlades för ett sista fylleslag inför hans resa hemma hos Ivar, och de alla gav honom likväl råd som utrustning att ta med sig på färden. Arngrim som hade bytt till sig ett gammalt slött svärd i utbyte mot sina pälsar gav detta till sin bror. Ivar gav honom varma kläder som hans fru gjort, och Viola gav honom ett läderharnesk som hon lyckats övertala materialmästaren att skilja sig från. Han fick dessutom med sig meddelanden som han skulle framföra om han nu någonsin skulle lyckas finna deras far, och han memorerade dessa noga även om innehållet främst bestod av grova förbannelser.

Dagen därpå, med bankande huvud påbörjade han sig resa mot att söka finna deras far, vart han nu i världen befann sig. Konny torde vid detta lag redan vara en äldre herre om denne ens fortfarande var vid liv, dock frågade Reidar alla han mötte längs med vägen om de hade hört någonting. Alla hade fantastiska historier att berätta och som regel hade Reidar redan hört dem förut. Ingen visste dock någonting om var denne legendariska krigare skulle befinna sig.

Färden ledde honom till Märehn, och han upptäckte snabbt att även om det fanns de som hört talas om Konny Barbaren så var de inte alls lika positivt inställda till honom som hemma i Barastar. Han sades vara en mäktig men ärelös krigare, plundrare av kvinnor och faslig suput. Reidar hade inga pengar med sig på resan även om de visserligen inte var ett helt främmande begrepp tack vare styvfar Eigert. Under sin resa genom Märehn och sedermera Karm levde han under bar himmel och åt och drack utav det som naturen gav honom.

Reidar gav således inte ett välvårdat intryck till de han mötte på vägen, och slutligen när han fann sig själv att korsa en flod in mot Karm tvingade han sig att ta ett bad i det kyliga vattnet. På grund av sin bristande simkunnighet var han försiktig i den djupa älven och vågade inte gå långt ut. Den var dock ström och när han oförsiktigt nog släppte fästet med sina fötter då drog älven honom med sig. Till hans räddning kom en gammal herre med långt vitt skägg som senare kom att visa sig heta Graham. Denne var tydligen en trollkarl och bodde på den magiska akademin Caras Idhrenin. När de båda började språkas visade det sig att Reidars nyfunna bekantskap var mycket välbekant med nutidshistoria. Graham kände absolut till Konny Barbaren och kunde redovisa både för de myter Reidar redan hört men även nyare historier. De senare verkade dock om något snarare som en lång kedja av nidingsdåd som innefattate stöld, kidnappning, våldtäkt och mord. Reidar ville naturligtvis inte tro på det, men den gamle mannen Graham sade att han visst var helt säker på sin sak, och bjöd in den nu förvirrade Reidar att följa med honom till Caras Idhrenin, efter att ha hört Reidars presentation av vem han var. Reidar tackade ja och deras resa begav sig mot magikernas fäste.

Väl framme kunde Reidar knappt tro sina ögon, den fantastiska stad av tinnar och torn som bredde ut sig framför honom var häpnadsväckande. De vackert lagda gatorna, var helt raka, och byggnaderna i sten hade utsmyckats med de allra utsöktaste ornament. Reidar kunde inte förstå att man kunde bo på en så fantastisk plats. Under tiden som Reidar vandrade runt i stum beundran hade Graham upptäckt hans fascination och malt på om stadens långa historia och egenart. Det hade varit en lång vandring från hamnen upp till magikernas fäste, men när de väl kom fram var Reidar redan så överfylld av nya intryck att han knappt hade någonting mer att säga. Graham tog med honom till en del av skolan och sade åt honom att vänta, inte vem som helst hade tillträde till det stora biblioteket berättade han, och en människa helt okunnig i magi likt Reidar hade inget annat val än att vänta utanför.

Reidar fann sig således sittandes på en bänk utanför byggnaden och halvsov i det gassande solljuset emedan han väntade in Grahams återkomst. Flertalet invånare vandrade förbi honom till olika platser i det stora komplexet, och nästan alla bevärdigade hans ovårdade gestalt med blickar som skvallrade om hur mycket han stack ut från sin omgivning. Reidar brydde sig som regel inte om dem och kom även på sig själv med att roat försöka skrämma vissa förbipasserande. Vid de tillfällen då han upplevde ren avsky från de förbipasserandes höga näsor, då ställde han sig upp iklädd sin bistraste min och lade handen på det rostiga svärdsfästet. Det var ett rent nöje att se på de klänningsklädda pojkarna skyndade sig iväg, kluvna mellan sin iver att ta sig därifrån och en önskan att göra det med värdighet.

Det var inte förrän en ung jänta kom och satte sig intill honom på bänken och frågade honom rakt ut vad han höll på med som han började skämmas för sitt uppförande. Hon hade sett honom skrämma de förbipasserande och ifrågasatte hans beteende. Reidar som av naturen inte var en väldigt pratsam individ fann sig obekväm med flickans påträngande kritik, och han fann sig mumla fram svar om att han inte tycker om när andra ser ner på honom. Flickan påvisade hans orediga uppsyn och tyckte att det var föga förvånande att det skulle vara på detta viset med tanke på var de befann sig. Kanske bevekades hon något på grund av hans blyga uppträdande eftersom hon efter en stund blev betydligt mildare i tonen. Istället för kritik blev Reidar nu bombarderad med frågor om vem han var och vad han kom ifrån. Obrydd om Reidars förvirrade uppsyn fick han lära sig att hon hette Enalya Johansdotter från Silverklint, att hon var arton år och hade bott här halva sitt liv studerandes de magiska konstformerna. När hon nämnde magi fick han en pojkaktig uppsyn och reservationerna försvann fullständigt. Han bad henne förklara, berätta och visa allehanda trolleri och hon förklarade fnittrandes att det inte var någonting man leker med för skojs skull. De satt och talade så länge att Reidar helt tappade grepp om tiden, och det var inte förrän Enalya själv kom på sig själv med att vara försenad som hon rusade iväg med ett hastigt farväl. Med huvudet fyllt av beundran för den unga kvinnan med så mycket makt i sina händer satt Reidar i ett vakumartat tillstånd fram till dess att Graham stack ut sitt vitskäggiga ansikte genom biblioteksporten och gapade åt Reidar att hjälpa honom att bära.

Den gamle mannen hade onekligen varit idog, för på vägen till dennes arbetsrum upplevde Reidar det som hans rygg skulle brytas i två under tyngden av böckerna. Graham som lättsamt spatserade intill talade glatt om unga starka ryggar och hur behändigt det var att ha någon annan att göra grovjobbet såhär på äldre dagar. Väl framme började Graham visa honom utdrag i böckerna som berörde hans far och det verkade onekligen som om denne var vida berest, Barastar, Karm, Iselem, Mahadwen och Nirai var namn som dök upp i samband med dennes resor. Hans fars påstådda handlingar gjorde honom däremot mindre tillfreds och han kom på sig själv med att känna ett styng av förakt för sin far. Desto mer han fick höra ur böckerna desto mer berättigade började han tycka att hans syskons hälsningar till deras far var. Graham måste ha sett hans reaktion, för han påpekade att det onekligen var så att Reidar verkade vara en betydligt trevligare individ än sin far, men frågan var om han hade samma naturliga talang för våld eller ej. Reidar blev naturligtvis ställd av frågan, men att döma av magikers analyserande blick så var det viktigt. Reidar förklarade att han visst hade haft träning och i viss utsträckning även sett strid. Han utlämnade medvetet de specifika detaljerna runt sitt möte med de Me’eriska vakterna. Graham tycktes dock nöjd och hans vitskäggiga ansikte drogs ihop i ett rynkigt flin. Där tog hela konversationen en plötslig vändning då Graham erbjöd honom ett jobb som sin officiella springpojke. Reidar skulle till att skratta då Graham berättade att i en sådan tjänst skulle det ingå både husrum och mat, utrustning och en inte oansenlig summa pengar månatligen. Det var nog tur att Graham specificerat att det rörde sig om fyrahundrafemtio gandorer per månad eftersom Reidar i sin okunskap var tvungen till att fråga vad man egentligen kunde köpa med en sådan summa pengar. Svaret gjorde honom häpen och Reidar fann sig stå inför ett svårt val. Graham insinuerade att titeln springpojke kanske var fel och att allt-i-allo eller hjälpreda kanske passade bättre eftersom arbetet skulle inbegripa att färdas runt i världen för att komma över saker han behövde. I princip överlag förhållandevis lagligt, lade Graham till med ett leende som för en uppmärksam individ skvallrat om att så faktiskt inte var fallet.

Reidar tackade slutligen ja till erbjudandet. Han visste visserligen inte riktigt vilka typer av oärliga affärer han skulle bli inblandad i, men han skulle få bo i Caras Idhrenin, ha mat och dryck betalt och dessutom ha en inte missaktningsvärd summa sånadäringa pengar varje månad. Det lät för bra för att vara sant. Plus att om han hade tur skulle han kanske springa på Elanya igen. De båda männen skakade hand på plats och Reidar befann sig plötsligt i magikern Grahams tjänst.

Graham satte sig ned och skrev ett flertal brev som han berättade att Reidar skulle lämna över till diverse olika individer, han skulle gå till Madame Christoffersdotter som hade ett förberett härbärge i Formenya. Han skulle även när han hade tillfälle besöka dvärgen Olnir som hade hand om smedjan för få att skaffa sig lite riktig utrustning. Reidar skulle nämligen behöva någonting bättre än den där rostiga tandpetaren han bar vid sin sida och sorgliga ursäkten för rustning han bar på sin kropp. Reidar kände instinktivt ilska över Grahams kommentarer om gåvorna från sina syskon, men begravde det tyst inom sig. Han tänkte behålla sakerna i vart fall. I handen fick han sin första månadslön i förskott och instruktioner om att alltid finnas tillgänglig efter klockan halv elva på morgonen.

Att hitta till Madame Christoffersdotter var verkligen inte enkelt och Reidar fick fråga om vägen flera gången innan han till slut fann det lilla huset. Det var en handelsbod som sålde råvaror i ett stånd på nedervåningen. Inne i huset bodde änkan Christoffersdotter och hans nya hem visade sig vara ett litet rum på vinden. Änkan hade i förbigående sagt att någonting om att den där Graham minsann skaffade nya springpojkar stup i kvarten och att de alltid bara stack sin kos utan att säga farväl först. Hon instruerade Reidar om när mat serverades, samt att om man var sen blev man utan. Med en fnysning och en sträng blick stängde hon luckan till vinden och klättrade ned för stegen.

Dagen därpå hade han lämnat sin gamla utrustning i sitt nya hem och tidigt på morgonen tagit sig till dvärgen Olnir för att överlämna trollkarlens brev. Han möttes av en glad och trevlig dvärg som han instinktivt tyckte om. De talades vid och strax därpå hade han skickats vidare till en frånvarande dvärg vid namn Vindálfr som tydligen var något av en mästersmed. Denne hade bryskt skrattat och frågat vad han skulle ha för vapen, en dolk, det var väl det enda han kunde svinga. Lite förnärmad hade Reidar sagt att han tänkt sig någonting större än så varpå Vindálfr hade ifrågasatt poängen att ge honom något han inte ens kunnat svinga. Det hela hade lett till ett meningsutbyte där Reidar ifrågasatt dvärgars förmåga att slåss överhuvudtaget med tanke på deras korta växt. En kallt ursinnig Vindálfr hade bjudit in honom till en vänlig sparringsession och Reidar hade lika gristjurigt tackat ja.

Det hade inte tagit lång tid för Reidar att ångra sig då han insett att Vindálfr faktiskt kunde slåss, och att han själv faktiskt inte var något vidare på det. Med blåslaget ansikte och värkande kropp hade han slutligen bett om ursäkt för sina olämpliga kommentarer och erkänt att han kanske hade skulle behöva träna mer med det stora vapen han nyligen använt. Vindálfr hade godtagit ursäkten och sagt åt honom att bara skaffa sig mer träning, Graham brukade skaffa sig nya springpojkar regelbundet och vissa av dem hade varit betydligt mer rutinerade än Reidar. Som man brukar säga så behöver män ibland mäta sina styrkor innan de kan bli goda vänner, och efter att de begravt stridsyxan fick Reidar en inbjudan att regelbundet följa med Vindálfr på dennes egna sparringsessioner. Vindálfr hade sagt att de skulle vänta med utrustningen fram till dess att han testat Reidar mot sina egna sparringpartners.

Reidar hade samma dag infunnit sig hos Graham klockan halv elva prick. Denne hade skrattat åt hans blåslagna uppsyn och frågat om han vunnit. Reidar hade sagt att det hade han, och i sitt stilla sinne tillade han att så var det faktiskt, på sätt och vis. Graham hade tyckts nöjd och uttryckt att han var glad att han hittat en så bra slagskämpe. Samt att han inte hade mer nytta av Reidar den dagen och att han kunde gå.

Dagarna flöt på i långsam takt eftersom att Reidar som oftast inte var upptagen med något särskilt alls. Mornar och kvällar ägnade han åt träning tillsammans med Vindálfr och hans paladinvänner eller den nya lärare han hittat i Formenya. Inom kort var alla överens om att han var som bäst när han kunde röra sig fritt och Vindálfr försåg honom till slut med både ett tvåhandssvärd och en lätt rustning. Dvärgen hade till och med gjort sig omaket att rista in några magiska runor för sin nyfunne väns skull, tydligen skulle det göra vapnet betydligt vassare än annars. Reidar var mycket tacksam och fortsatte att umgås med Vindálfr och hans lilla umgänge av vänner på sin fritid.

Det dröjde dock inte länge innan Graham kom med faktiska arbetsuppgifter. Reidar skulle ge sig till Iselem, tydligen fanns det en liten statyett i ett tempel till Sharah som Graham behövde till sin forskning. Han fick inga övriga instruktioner om hur han skulle gå till väga för att hämta tillbaka den, utan fick bara en extra penningpung för utgifter och ett kort farväl.

Resan till Iselem var lång och i viss mån farofylld. Väl där var det så varmt att han ifrågasatte hur människor vid sina sinnens fulla bruk faktiskt hade bestämt sig för att det var en bra plats att leva på. Hans slutledning var att solen måste bränt bort deras förnuft.

Vid det fåtal tillfällen under sin resa han faktiskt såg strid tackade han Nenne att han faktiskt fått riktig träning i Caras Idhrenin. Han överlevde och det är vad som spelade roll. Vart han än gick frågade han dessutom om Konny Barbaren, och de som kände till honom spottade ofta i marken innan de började berätta de mest vidriga historier om vad han företagit sig. Ingen hade dock hört någonting nytt om honom på flera år. Resan tog honom fram till templet och han insåg till sin förfäran att statyn han var ute efter var den huvudsakliga attraktionen för just detta tempel. Hundratals människor kom i regel dit dagligen för att be vid templet. Reidar kände sig riktigt nedrig när han insåg att han skulle behöva bli en riktig tjuv för att kunna slutföra Grahams uppdrag som det var tänkt.

I skydd av mörkret smög han sig ändå in i templet osedd. Det fanns vakter utposterade vid templet men inte mer än ett fåtal. Han lyckades ta sig fram till statyetten och allt verkade gå hans väg fram till dess att han lyfte bort den från dess plats. Pilar försedda med fjädrar sköts ut ur statyettens kolumn och dessa uppgav ett högt ljud när de plinkande flög in i väggen, men även hans ben. Vakterna hade alarmerats, och en haltande Reidar försökte desperat ta sig iväg från brottsplatsen. Han gensköts vid ett tillfälle av flera dåligt utrustade vakter, och vad som hände sen saknar han minne av. Allt Reidar vet är att han vaknade upp i öknen en lång bit bort från templet med allting, inklusive statyetten i sin ägo. Majoriteten av pengarna för resekostnader gick till en lokal helerska som till synes levde bland de utstötta. Denne hade lett tandlöst och sagt att om han hade lika mycket till kunde han få gifta sig med hennes dotter, en skrämd stackars flicka som såg ut att vilja fly. Reidar hade vänligt men bestämt tackat nej och gett sig av från den fruktansvärda gumman så fort han kunnat.

Färden tillbaka till Caras Idhrenin gick förhållandevis smidigt även om den tog betydligt längre tid än ditresan. Reidar lyckades förhandla med de få pengar han hade kvar och köpte sig en åsna att rida på. Tack vare åsnan skyndades restakten på avsevärt och han skattade sig lycklig att de där pengarna var så bra att ha trots allt.

Efter en lång resa fann han sig åter tillbaka i Caras Idhrenin, lika smutsig och stinkande som första gången, men med betydligt dyrare kläder under smutsen överlag. Han kom in tidigt på morgonen och väntade tills klockan halv elva innan han gick in i Grahams studierum. Den gamle trollkarlen såg förvånat upp medan han såg ut att processera synen. ”Nej men Reidar, du lever!”, hade han sagt, ”Fick du tag på statyetten?” Reidar gick fram och ställde den varsamt på skrivbordet. Graham hade genast plockat upp den och undersökt innan han gett ifrån sig ett vänligt flin. Det verkar som om du är din fars son i alla fall, du såg trots allt inte mycket ut för världen när du kom hit. Tydligen är du av det rätta virket i trots allt”. Reidar var vid detta laget riktigt vresig och ifrågasatte Grahams värdighet om han stal saker för sina experiment. Graham hade bara skrattat och sagt att det inte var han som stal den, medan han menande tittat på Reidar. Därefter hade han viftat bort sin springpojke med en uppmaning att gå till badhuset. Reidar hade velat säga nej av princip men den gamle gubben hade en bra poäng, och han valde att spendera större delen av dagen i ett badhus i Formenya.

Reidar fick allt fler uppdrag av Graham och oftare än inte så var de av moraliskt grumlig eller rentav förkastlig natur. Hans månatliga ersättning ökade, hans kvarter förbättrades, men framförallt fick han betydligt mer erfarenhet av världen som han vid detta lag sett betydliga delar av. Vart han än kommer så frågar han om Konny Barbaren, numera av ren vana sedan han tidigt gett upp tanken på att lyckas hitta sin far.

Utseende

Reidar är relativt lång med långt ljusbrunt hår som oftast är ganska ovårdat. I regel tycker han om att klä sig förhållandevis lätt, och föredrar att bära plagg som låter honom röra sina ben fritt.

Hans kropp är välbyggd men spänstig, med seniga muskler formade för fysiskt arbete. Ansiktet har tappat sin oskuldsfulla lyster, och pryds i regel av en påklistrad bister min bakom det oregelbundet rakade skägget.

Oftast är han en till synes smutsig gestalt som uteslutande inger ett respektingivande intryck på grund av hans längd och uppenbart hårdföra yttre. Reidars bara ben och händer pryds ofta av skrapsår och annat som han samlat på sig under sina vandringar och genom sitt allmänt oförsiktiga sätt.

Personlighet

Reidar är i grunden en godhjärtat och omtänksam individ som skapat sig ett tufft yttre för att lyckas möta kraven hos sin omgivning. Han spelar inte sällan rollen som en hårdnackad buse, om inte annat för att skrämma folk till att få sin vilja igenom. Han är en äventyrare och älskar egentligen att resa runt för att se världen. Någonstans finns dock en önskan om att hans arbete vore av noblare natur än stöld, hot och våld. Reidar har vid detta lag sett fler främmande platser än de flesta människor gör under en hel livstid. Han har också en viss världsvana och förmåga att kommunicera med olika människor. Dock gör han sig framförallt bra bland sina gelikar, de något enklare människorna i samhället. Han förstår sig fortfarande inte på välbärgade människor, deras underliga och fisförnäma sätt gör honom mycket obekväm. Fint språk gör honom något illa till mods, och när han inte förstår vad andra säger finner han det mycket frustrerande. Han trivs med sin egen enkla natur men ogillar om någon påvisar den.

Under sin senaste anställning hos trollkarlen Graham har han dock tvingats till att utföra uppgifter han finner förkastliga. En del av honom skriker att han skall avsluta sitt samarbete med Graham och bara gå sin egen väg. Samtidigt vet han inte var han skall ta vägen istället. Så han fortsätter att vara springpojke tills en bättre möjlighet öppnar sig.

Reidar längtar ofta tillbaka till sina syskon och resten av sin familj i Barastar. Eftersom han vuxit upp men många nära och kära om kring sig så trivs han inte bra när han är ensam. Bäst trivs han i goda vänners lag, med mycket skratt och gemytlighet. Han är inte särskilt avig mot främlingar utan välkomnar dem överlag med ett öppet sinne. Är som regel en lugn individ men om hans tålamod frestas bortom en viss punkt kan han bli fullständigt tokig.

Hans tendens att gå bärsärk uppstår framförallt i livshotande situationer såtillvida att han inte är onykter. Under sina utbrott kan han få mycket svårt att skilja på vän och fiende, även om han hittills aldrig gett någon ursäkt att kalla honom niding.  Vid fylla kan detta tillstånd dock infinna sig förhållandevis enkelt om han befinner sig i nya sällskap. Tillsammans med vänner däremot så är han inte lättstött och har aldrig råkat ut för sina utbrott.

Reidars vokabulär är enkel och okonstlad, precis som han själv. Han försöker sällan sig på att formulera sina tankar i blomsterspråk utan säger relativt rättframt vad han är ute efter.

Introduktionen av pengar har inte förändrat honom påtagligt och han känner fortfarande inget starkt behov av att ha dem. Reidar medger visserligen att de är bra att ha till hands, men finner andra saker i livet av att vara viktigare. Exempelvis att kunna ta hand om sig själv och sina egna på ett bra och riktigt sätt.

Han lider av att aldrig ha fått träffa sin riktiga far, och det är en av hans innersta önskningar att finna honom. Under sina resor har han dock i viss mån blivit desillusionerad av sin fars påstådda handlingar. Eftersom Reidar dessutom aldrig någonsin fått upp tillstymmelsen av ett spår så har han nästan gett upp sitt sökande, och därmed gett upp en del av sin egen identitet. En personlig förändring som gör hans naturligt soliga personlighet dystrare.

Familj

Mor: Eivor – Hans mor

Far: Konny Barbaren – Den ökände Barbaren som färdats till Talanriens alla hörn med fullständigt kaos i släptåg. De fasansfulla historier som berättats om hans framfart skulle få den mest hårdnackade soldat att skruva på sig. Reidar har sökt honom under större delen av sitt vuxna liv och har först på senare tid gett upp i sitt sökande.

Styvfar: Eigert – Hans mor gifte sig med Eigert när han var tio. Reidars styvfar som är en pensionerad handelsman har lärt honom att både skriva och räkna i viss mån.

Halvsyster: Viola – Reidar ser henne som sin syster rätt och slätt, som familj. En av de mest hårdföra krigarna i byns försvar.

Halvbror: Ivar – Reidar ser honom som sin bror. Gift med Maja och försörjer sig som bonde i Barastar.

Halvbror: Arngrim – Reidar ser honom som sin bror. Han är utbygdsjägare och handlar med päls som sitt leverne.

Egenskaper och förmågor

Barbarisk krigare:

Han kan slåss någorlunda men saknar disciplin och finess. Förlitar sig i regel på sin förvånansvärda snabbhet, råstyrka och fula manövrar under striden. Föredrar större och tyngre vapen på grund av dess räckvidd.

Bärsärk:

När Reidar blir ursinnig tappar han fullständigt kontrollen över sig själv och blir en mördarmaskin. Blir både snabbare och starkare, men raseriet efterföljs snart av en känsla av utmattning som kräver en period av återhämtning.

Överlevare:

Kan utan problem leva på det som naturen har att ge och sova med himmelen som tak. Han både spårar, jagar och plockar det han behöver för överlevnad. Trivs väldigt bra ute i naturen överlag.

Skriv och räknekunnig:

I begränsad mån.

Fiskare:

Han har arbetat som fiskare ett par år och är generellt välbekant med hur yrket skall skötas.

Tjuv:

Ingen vidare sådan, hans metod för att sko sig (Graham) på andras bekostnad är oftast väldigt rättfram, planen är i regel någonting i stil med att rusa rakt in och hoppas på det bästa.

Svagheter

Utan syfte:

Upplever inte att han har ett mål i livet nu när han gett upp tanken på att finna sin far. Söker undermedvetet en ny mening med sitt liv. Han vidhåller dock att han fortsätter med sitt arbete för Graham i syfte att bli en duktig krigare så att han kan skydda de han älskar, men väljer att bortse från dilemmat att han är för långt bort för att skydda dem.

Medelbegåvad:

Mannen är inget geni direkt. Har inga fel på de tänkande fakulteterna per se, det är bara det att maskineriet inte snurrar jättesnabbt.

Enkel i sin kommunikation:

Säger överlag det han tänker och tycker. Brukar i största möjliga mån vara ärlig om sina tankar och åsikter.

Fascinerad av magi:

Han har inte något anlag för det men är barnsligt förtjust över de som har det. Kan sitta länge och bara lyssna på historier om de fantastiska saker de kan göra.

Dåligt ölsinne:

Blir snabbt full, och blir då både tramsig, högljudd och närgången. Tyvärr har han extra lätt att drabbas av sitt bärsärkaraseri i påverkat tillstånd.

Fobi:

Ogillar insekter.

Länkar till rollspelstrådar

Namn: Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle
Kön: Man
Ålder: 47
Längd: 1.57 m
Tyngd: 80 kg
Ögonfärg: Blå
Hårfärg:  Svart
Födelseort: Zirthimar
Folkslag: Dvärg
Lojalitet: Klanen Stenskalle
Civilstånd: Förlovad

Bakgrund

Ulfruk föddes in i den prestigefyllda klanen Stenskalle. Som andra son var platsen som arvtagare till klanens affärsimperium redan upptagen, och förväntningarna på honom var egentligen mest att han skulle agera som stöd till sin bror.

Far och Mor var frånvarande under hans uppväxt, främst med att driva klanens affärer. På grund av sina stora tillgångar och anrika klanlinje tillhör de elitskiktet i dvärgarnas hierarki, och Ulfruk växte upp med silversked i mun. Familjen hade generationer tidigare utvecklat en handelsorganisation som handlade med större delen av den kända världen. Deras varor bestod främst av material och produkter gjorda från metallen som de grävde ut sina mångtaliga gruvor. Det brukade sägas att namnet Stenskalle öppnade vilken dörr som helst i hela Zirthimar, inklusive kungens sovrumsdörr.

Barnen i familjen växte upp med intrycket av att de var annorlunda, speciella. De utbildades av de bästa lärarna som fanns att tillstå, och även om Ulfruks bror Aipikr var det barn det lades mest kraft på, var Ulfruk och hans systrar nästan lika bortskämda. Det tärde dock på Ulfruk att det egentligen inte förväntades någonting utav honom bortsett från att vara en fullständigt lojal hantlangare till sin bror. Likt många pojkar i liknande situationer började han därför redan i sin ungdom söka förströelse i dryckenskap, spel och damsällskap. Alltsom oftast fann man honom stupfull i en säng med flera glädjeflickor eller skrikandes vid spelbordet. Föräldrarna blev alltmer bekymrade över hans skeva utveckling, och hotade vid flertalet tillfällen att dra in hans redan tilltagna veckopeng. Inte ens hans mycket kortlivade karriär inom det militära satte några som helst spår av disciplin i Ulfruk.

Det var inte förrän han var runt tjugoåtta år gammal som hans liv förändrades. Hans far Dvulun kom hem en dag med två underliga ting. Han gav ett av dessa åt vardera pojkarna, och de såg mest ut som rör med ett handtag av trä. Deras far förklarade att det kallades för ett ”dånrör”. Det var en ny dvärgauppfinning som han alldeles nyligen börjat tillverka i sina smedjor. De hade fått varsitt dånrör av samma modell som hade levererats till det kungliga palatset samma dag. Pojkarna var förtjusta och deras far förklarade att det var tvunget att laddas först med något som kallades eldpulver, och därefter med en form av metallprojektil. De fick båda följa med honom ut i bergen för att prova sina nya leksaker. Ulfruk var helt hänförd, ett enkelt rör kunde skjuta iväg projektilen med mer kraft än ett armborst någonsin skulle kunna åstadkomma. Han var fortfarande exalterad när hans broder redan hade hunnit tröttna på sin nya leksak. Fadern var nöjd med Ulfruks reaktion, och när denne bara några dagar senare stormade in på Dvuluns arbetsrum bedjandes om en lärare som kunde ta med honom ut i skogen för att lära honom jaga så beviljades detta på stört. Den bästa viltjägaren i staden Burkar Truffelzon i Steilax infann sig på residenset bara några dagar senare för att ta sig an sin nya lärling. Även om det inte var en idealisk sysselsättning, så var det oerhört mycket bättre än supande, horande och spel resonerade Dvulun.

Snart fann sig Ulfruk i vildmarken veckor i sträck med sin nya lärare. Han fick lära sig att röra sig obemärkt i terrängen, att spåra upp vilt och att anlägga avancerade fällor för vilt. Han fick börja smått med att jaga kaniner och arbetade sig upp mot högvilt som hjort och älg. Ulfruks dånrör som han vid detta laget gett namnet bössan tjänade honom väl, och spänningen han känt när han fällde sin första björn var den mest minnesvärda dagen i hela hans korta liv.

Snart var Ulfruk lika välbekant med området som den bästa scout i Zirtimars armé. Vildmarken blev hans andra hem och han fann allt mindre intresse i vad Zirtimars storstadsliv hade att erbjuda. Snart började känslan av att vilja upptäcka mer av världen infinna sig, och Ulfruk kom på sig själv med att gradvis utöka längden på sina expeditioner. Den handelade numera inte bara om jakt utan även om att upptäcka vad som fanns där ute i vildmarken. Vid ett tillfälle hade han vågat sig förbi dvärgarnas gränser hela vägen in på vättarnas territorium. Han undvek skickligt deras spejare och klarade sig igenom nästan hela resan utan strid. Som tur var hade Ulfruk vid detta laget samlat på sig en smärre arsenal för sina syften som även inkluderade nyare instrument som hans far börjat tillverka.

Fadern hade nämligen utvecklat vanan att först föse Ulfruk med en ny modell för att låta honom utvärdera den i verkliga situationer, innan de faktiskt erbjöd den till sina kunder. Därefter fick Ulfruk komma med förslag om justeringar för att optimera dess funktioner och precision. Med hjälp av två kortare modeller med brett utlopp, vars primära funktion var att sprida flera projektiler i en vid bana, hade han lyckats nedgöra fyra vättar innan han fått ta till yxan för att slå ut den sista och avliva de kvarvarande skadade. Vid hemkomsten blev hela familjen väldigt imponerade och Ulfruk kände sig uppmuntrad med att fortsätta sina äventyr. Efter att Ulfruk omnämnt sina mindre dånrör som sina småbössor ansåg hans far att det hade en fin klang, och beslöt att döpa vissa modeller därefter.

Familjen ville ta reda på hur deras produkter skulle te sig i olika miljöer och Ulfruk bads följa med i en karavan till Nirai för att hjälpa till med att demonstrera produkterna för en Laosin. Samtidigt var det tänkt att han skulle undersöka om det fanns några egenheter i klimatet som kunde påverka kvalitén hos produkterna. Han togs dit i en mycket komfortabel vagn med alla bekvämligheter som fanns tillgängliga.

Demonstrationen gick mycket bra, och Laosinens representanter blev imponerade av kraften i de nya vapnen. Ulfruk hade förberett ett flertal demonstrationer som de flesta involverade levande, rörliga mål. Representanterna talade om vad de hade åskådat för sin herre, och Laosinens son bad dagen därpå om en ny personlig demonstration. Ulfruk som trots sin enkla natur var väl utbildad i etikett visade honom hur vapnet skulle hanteras och gav honom mycket beröm för sin skicklighet. Sonen blev såvitt Ulfruk kunde gissa helt betagen, och han tog chansen att insinuera att det bästa provet på dånrörets styrka vore om de kunde ge sig ut för att jaga vilt på riktigt. Ulfruk berttade att han hört talas om Nirais fruktade tigrar som tydligen skulle vara ett värdigt villebråd för vilken jägare som helst. Laosinens son antagligen var kontrollerat upprymd blev kanske förtjust över idén eftersom han beordrade en jakt efter tre dagar. Niraianerna gjorde på sitt sedvanliga sätt och Ulfruk var föga imponerad. Sonen var dock förmodligen tillfredsställd när de lyckades fälla en tiger under jakten, och som uppmuntran för sin prestation gav Ulfruk honom det dånrör han använt som gåva. Där och då fick Stenskallarna en stor beställning av deras dånrör.

Efter det började Ulfruks föräldrar återfå hoppet om att han kunde bli nyttig för familjeaffärerna igen. De tänkte att det kanske vore bättre om han hade en stabilare miljö och någon som såg efter honom.  Därför började de snart diskutera giftermål med medlemmar från andra stora klaner. Den inflytelserika klanen Urgraft som även de hade enorma engagemang i handel visade upp en högklassig gemål, Birgga Ylvkazal, dotter till Oztyk Gelderzuk i Urgraft. Hon var visserligen en av de yngre döttrarna och ännu bara tjugo år, men i framtiden skulle hon kunna bli en lämplig maka till Ulfruk. Överhuvudena för de båda klanerna organiserade trolovningen, och de båda väntas gifta sig när Birgga fyller trettio.

Efter att ha fått beställningen stannade Ulfruk i Nirai en tid, det var under denna period i sitt liv som han tog upp ovanan att röka tobak i pipa, samt att dricka thé. Han röker gärna olika sorters tobak men dricker uteslutande Chaojihaohede-thé, som odlas i byn Chacun. Under tiden tog han även tillfället i akt att bekanta sig med den lokala miljön och jaga många olika typer av vilt.

Efter några få månader var det dock dags att ge sig av och resan bar honom vidare över havet till Celeras. Hans far hade gett honom i uppdrag att besöka deras handelsgille där för att undersöka vissa underligheter i räkenskaperna. Något som Ulfruk snart kunde konstatera berodde på att deras ansvarige hade använt gillets resurser för personliga ändamål. Denne blev omsider ”avsatt” och ersatt med en annan person av högre moralisk kvalitét. Återigen fann sig Ulfruk sysslolös, så han fyllde på sina förråd av eldpulver och gav sig ensam iväg på en expedition till regnskogarna för att jaga mer exotiskt villebråd.

Han resa såg ut att få ett snabbt slut då han drabbades av feber efter bara fyra dagar i regnskogen. Då Ulfruk väntade ut febern fick han hjälp utav medlemmar från en lokal stam av Harvadarer som kände till den korrekta medicinen för hans tillstånd. Han kunde därför efter några gemytliga dagar i deras by fortsätta sin upptäcksfärd. Ulfruk lyckades under sin expedition nedta flera större kattdjur, orm men även underliga grisliknande djur med ovanligt långa trynen. Han flådde dem och torkade köttet för färdkost. Det smakade avskyvärt men han han hade lärt sig att när man är ute i det fria så har man inte råd att slösa bort mat. Ulfruk stannade ensam i djungeln i vad han uppskattar var runt ett par månader innan han fick nog av det varma och fuktiga klimatet. Det var en mycket smutsig dvärg som tog sig tillbaka till Celeras där han omsider återgick till att skämma bort sig själv med lyxliv.

Detta leverne avbröts når han fick ett plötsligt meddelande. Stenskallarna hade anordnat för en karavan av gods att skeppas till en smugglare utanför Nela’thaënas, men den hade aldrig kommit fram. Dvärgarna hade slaktats skoningslöst och karavanen var i spillror. Ulfruk som var den högst rankade representanten för Stenskallarna i Celeras beslöt sig för att undersöka saken, och i bästa fall återta godset de förlorat. Han hade förstått att en liten pluton soldater redan blivit utskickade för att undersöka saken och han beordrade omsider en häst för att hinna ikapp dem. Han tänkte inte låta några nedlusade och skitiga soldater stjäla det minsta föremål från deras last. Ulfruk packade sina saker och förberedde sig snabbt för färd.

Trots att hästens sadel var anpassad för dvärgar så var det en mycket skakig ritt som Ulfruk gav sig ut på. Han följde soldaterna i hård gallop, nästan orolig att han skulle spränga den stackars hästkraken. På grund av deras rejäla försprång fick han till slut anpassa sin ritt, och lät därefter hästen skritta och galloppera i intervall. Ulfruk hann ikapp dem efter två dagar. Fänriken ville först inte höra talas om att  Ulfruk skulle göra dem sällskap, men när de fick redan på vem han var, och vem hans blivande svärfar var, kunde de inte gärna göra annat än att förena sig med tanken på hans sällskap.

Färden fortsatte norröver tills de nått passagen över floden där de fann kvarlevorna av deras karavan. Det var bara några få kroppar kvar och dessa hade börjat ruttna, vagnarna däremot var länsade och förstörda. Ulfruk satte av från sin häst och gick för att ta sig en närmare titt. Vagnarna hade blivit helt tömda på gods, och skadorna på densamma verkade ha oraskats av någonting med mycket stark kraft. Ulfruk gick sedan och undersökte sina fränder och kunde snabbt konstatera att endast fem av dessa dödats med samma oerhörda kraft från ett stort föremål. De övriga verkade ha utsatts för stickvapen av förhålladesvis tunn natur. Ulfruk tog upp sin pipa, fyllde den med tobak och tog fram sitt elddon för att ordna fram något att tända den med. Därefter började han se som omkring efter spår. Han kunde inte hitta mycket från dvärgarna som befunnit sig i huvudsak på den välgjorda vägen. Däremot hittade han fotspår i riktning till och från Bergkullarnas riktning. En närmare inspektion avslöjade tydligt att två stora varelser hade varit där, men de åtföljdes även av betydligt mindre fotspår som att döma visade att ägaren hade varit barfota.

Soldaterna som var tränade för strid snarare än jakt, var fortfarande förvirrade och påtagligt nervösa på grund av den stora skadan som infogats på karavanen. Ulfruk rättade till sin gröna mantel, tog ett djupt bloss ur sin pipa och gick fram till den fundersamma fänriken. Ulfruk förklarade att detta var en organiserad attack av flera olika sorters varelser, två väldigt stora sådana och ett flertal mindre, gissningsvis runt tjugo individer. Fänriken tittade på honom och Ulfruk kunde se det gå upp för honom att de förmodligen var i en mycket obekväm position där de inte bara var underlägsna i antal men även troligen stod inför den mycket obehagliga uppgiften att slåss mot bergstroll. Ulfruk insåg att de skulle behöva bättra på oddsen om de skulle lyckas ta hämnd på angriparna, och han tog sig därför friheten att insinuera vad fänriken borde göra. Denne borde återvända till Celeras och hämta ett kompani för att jämna ut oddsen, Ulfruk bad därefter om pergament och skrivdon, något som fänriken mot alla odds var utrsutad med. Ulfruk författade ett meddelande till handlesgillet i Celeras som han bad fänriken personligen att överlämna så fort som möjligt. Själv skulle Ulfruk spåra upp gärningsmännen, undersöka området och leda trupperna dit så att de kunde ta sig fram raka spåret. Han berättade att han skulle skära av bitar på sin kappa, knyta dessa runt pålar som han sedan skulle sticka ned i marken för att markera vägen. Därefter delade de på sig och plutonen återvände till Celeras i rasande fart.

Ulfruk skrattade lite för sig själv, han hade skrivit meddelandet i dvärgiska runor, krypterat på ett vis som endast medlemmar från gillet borde förstå. Sekunden som det hamnade i hans fränders händer skulle en tungt beväpnad dvärgaskara på runt fyrtio man mobiliseras, riktiga elitSköldar till skillnad från Celeras fjompiga ursäkt för soldater. Det borde avskräcka alla initiativ att sko sig på Stenskallarnas bekostnad när de väl omintetgjort fienden. Ulfruk hade samlat på sig tillräckligt med proviant och vatten för att klara sig i en vecka och förberedde sina saker, hängde det yxförsedda dånröret över ryggen och hängde sina båda småbössor i bältet.

Därefter satte Ulfruk av i rask takt. Spåret var så tydligt att han knappt behövde anstränga sig, och det var också flera dagar gammalt så han kunde röra sig relativt snabbt i terrängen utan att oroa sig för upptäckt. Han tackade Tharûk för att spåret inte hade regnat bort under tiden det tagit dem att ta sig fram. Ulfruk hade lämnat hästen bakom sig för att att kunna röra sig obemärkt om det skulle behövas. Färden varade i dagar och han hade kunnat urskönja att gärningsmännens takt hade saktat in något emedan hans egen om möjligt var snabbare. De massiva bergen hade tornat upp sig inför honom i fjärran och han kunde se att spåren ledde mot de lägre kullarna snarare än bergen. Ulfruk kände sig tacksam, det var mycket påfrestande att hålla en sådan hög takt en längre tid, och att klättra i berg var inte någonting han var sugen på för stunden.

När spåren gick in bland kullarna blev Ulfruk försiktigare, han antog att han börjat närma sig deras hemvist och ville inte gå in en fälla om det fanns en sådan. Han satte ned pålen med den sista biten utav hans kappa i marken. Ulfruk hade tidigt behövt ransonera med kappan och även satt upp pålar utan tyg efter sig längs med vägen. Nu höll han sig lågt och försökte med hjälp av terrängen att hålla sig osynlig från kullarna. Det var behjälpligt att träden började öka i antal eftersom dessa gav honom ett naturligt skydd mot upptäckt. Ulfruk hade tidigt avlägsnat sig från spåret och rörde sig nu i en vid halvcirkel genom den glesa lösvskogen upp emot kullarna. Väl framme lade han sig på mage för att kika ut över krönet. Inför hans ögon bredde sig ett storartat landskap av sänkor och toppar ut. Bergen var visserligen inte höga, men han slogs ändå av hur utmärkta de vore att hålla till i för ett sällskap som inte vill bli upptäckta. Lätt att försvara men även att hålla sig undangömd från inkräktare, och som gjord för bakhåll.

Ulfruk rörde sig sakta genom bergen, både ögon och öron var på helspänn. Försiktigt och målmedvetet försökte han hålla sig dold från norr, eftersom han antog att det var där som förrövarna höll sig. Det tog honom två dagar att inse att de höll till i en sänka på andra sidan kullarna. Det gick att konstatera att de inte egentligen var vana vid terrängen eftersom de utkikar som placerats ut till synes inte hade någon aning om vad de höll på med. Det visade sig vara människor, relativt kortväxta och ljusbruna i hudtonen. Dessa var utspökade med allehanda fjädrar, pälsar, tänder och dödskallar. Han kunde bara anta att de var invånare från regnskogen. Ulfruk hade stött på en liknande stam under sin vistelse där, men de hade varit mycket fredliga och gästfria till skillnad från dessa vildar.

Ulfruk inväntade mörkret innan han smög sig fram. Det han såg i ljuset från den stora brasan var mycket underligt. Två provisoriska troner hade huggts ut i berget, och på dessa satt två stora gråbruna troll. Från deras nakna fysik förstod han att det var en av vardera kön. Runt omkring dessa stod vildarna och passade upp på dem. Det såg nästan ut som om de tillbad dem som gudar. Runt omkring tronerna låg skelett från alla möjliga varelser, inklusive människor. Ulfruk uppskattade att vildarna var ungefär fyrtioen stycken exklusive kvinnor och barn. De var utrustade med primitiva vapen och saknade rustning. Den verkliga faran var trollen, utan dessa till sin hjälp skulle de kanske aldrig kunnat övermanna karavanen och dess rutinerade vakter. Han skulle inte ens behöva Celeras soldater för att ta tillbaka sina ägodelar, dock skulle han behöva sina Sköldar för att ta hand om processen efteråt.

Ulfruk hade under dagen noga uppmärksammat landskapet omkring honom, runtomkring sänkan stod det berg. Sänkan var visserligen gömd bland bergen, men ett anfall ovanifrån skulle enkelt kunna ta ut de som var däri. Tyvärr använde inte Sköldarna dånrör, de föredrog mer traditionella vapen såsom yxa och hammare. Med tanke på att det fanns en väg ut som ledde ned mot regnskogen på andra sidan, och ännu en som slingrade sig genom bergen tillbaka mot slätten kunde man dela upp styrkan och låsa in fienden mellan dvärgarna och Celereanerna. Det var bara tre utkikar utplacerade, dessa skulle Ulfruk kanske kunna ta hand om innan de hunnit förvarna skaran nere i sänkan. Detta var en av de få gångerna han önskade att han haft ett armborst med sig. Det var ungefär sjuttio meter mellan toppen han befann sig på och den mitt emot, så han skulle kunna ta ut dem med sitt dånrör om han behövde.

Ulfruk gjorde upp en plan och gav sig av i skydd av mörkret tillbaka mot slätten. Det var lätt att upptäcka styrkorna som kom marscherandes tillsammans. Som beräknat uppgick dvärgasoldaterna till omkring fyrtio krigare, Celerianerna var även de uppemot fyrtio stycken. Ulfruk signalerade till skaran för att de skulle se att det var han, och de möttes för att tala. Kaptenen från Celeras och befälhavaren för handelsgillets styrkor kom fram till Ulfruk för att diskutera. Ulfruk förklarade att han hade övervakat fienden och var bekant med deras läger. Därefter presenterade han sin plan för dem och de båda instämde enhälligt.

Under skydd av mörkret rörde de båda styrkorna sig genom bergen, Ulfruk tog med sig ett fåtal dvärgar och återvände mot sin ursprungliga utsiktspost. Anfallet kom i gryningen. Under natten hade utkikarna tyst hanterats, dvärgarna hade tyst cirkulerat lägret och placerat sig så att de kunde försvara passagen ned mot regnskogen. Celereanerna och dvärgarna anföll nästan samtidigt genom de båda passagerna vid solens första strålar. Den var en snabb och blodig process och soldaterna slaktade alla vildar skoningslöst. Det manliga trollet hade vid första anblick av de stormande Celereanerna gjort en ansats att rusa mot dem. Dennes anfall hade dock hejdats tvärt när Ulfruks kula träffade honom i halsen. Klösande mot sin blodiga hals hade trollet rasat ned på knä och till slut fallit ihop på marken. Det kvinnliga trollet hade dock istället valt att rusa mot dvärgarna och hade förvånansvärt nog lyckats ta sig igenom dem utan att åsamka sig själv mer än ett par djupa köttsår. Hon hade i panik försvunnit ned mot skogen och dvärgarna hade inte brutit formationen för att ta jakt. Resten gick enkelt, lägret rensades ut med undantag av några få kvinnor och barn som Celereanerna tog med sig. Vid slutet på striden hade merparten av dvärgarna genast placerat sig omkring platsen där Ulfruk rapporterat att gömman av gods låg. Dvärgarna ställde upp sig i ledig formation omkring deras leverans, redo att ta till yxan vid första första bästa anledning. Ett fåtal av dem började att effektivt söka igenom och plundra kropparna på stöldgodset.

Det hela gick fredligt till och Ulfruks oro över Celereanerna hade visat vara sig fullständigt obefogad. I samstämd marsch tågade de båda styrkorna tilbaka till Celeras. Ulfruk stannade dock kvar, han vägrade låta trollkvinnan komma undan. Hon hade dödat hans fränder och han skulle inte vila förrän han fått sin hämnd. Hennes blodiga spår kunde ha följts av vilken idiot som helst, hela vägen fram till den grotta i djungeln där hon slickade sina sår. Ulfruk lade sig i bakhåll och när hon slutligen släpade sig ut ur grottan för att söka mat, stod han väntades ovanpå dess utgång. Ulfruk stod endast någon meter ifrån henne och han visslade till när hon kommit ut. När trollet vände sig om för att se efter tömde han innehållet i sina båda småbössor i hennes ansikte. Från resterna av hennes sargade huvud tog han därefter hennes fyra största tänder som trofé.

Ulfruk återvände till gillet i Celeras, och visade upp beviset att förvärvet var avslutat. Han skrev dessutom hem till sin familj för att berätta om vad som hade skett, och att situationen hade blivit hanterad. För att understryka att allt var sant skickade han med en tand han tagit från trollet. Ulfruks senaste erfarenhet hade dock lämnat honom ärrad. Det hade varit betydligt mer spännande att jaga monster än att jaga djur. Faran lockade honom och det kittlade i fingrarna över att få chansen att utmana sig själv med än farligare villebråd.

Innan dess skulle han dock personligen se till att leveransen till deras kontakt utanför Nela’thaënas kom fram.

Utseende

Ulfruk har långt svart hår som oftast hänger bakom honom. Ögonen är blå och pigga under hans buskiga ögonbryn. Ansiktets mest utmärkande drag är dock hans prominenta örnnäsa. Ulfruks skägg och mustach är långt, välkammat och hänger inte sällan i välordnade tofsar.

Han klär sig gärna i lätta men oömma kläder, som ger honom fullständig rörelsefrihet ute i terrängen. Kanske föga förvånande så föredrar han naturliga färger som smälter in i den miljö som han befinner sig i. Hans kropp är liten och kraftig, men muskulös. Vilket kanske är en avspegling av hans aktiva livsstil. Vid de väldigt få tillfällen han faktiskt klär sig i rustning föredrar han enklare modeller av läder hellre än stål.

Inte sällan ses han avkopplat bolma på en pipa med tobak, eller avnjuta en god kopp thé. Naturligtvis så väljer han dock kläder efter behov, och skall han på en formell visit så vljer han kläderna efter situationen. I regel föredrar han dock dvärgskt mode eftersom det känns betydligt mer bekvämt för honom.

Personlighet

Ulfruk är en välutbildad individ och det kanske är just därför som han uppskattar enkelheten i det som naturen har att erbjuda. Av naturen är han en lugn och återhållsam individ som sällan brusar upp.

Även om Ulfruk är återhållsam med sitt beteende i sociala situationer, är han egentligen både glandlynt och relativt öppen. Han präglas dock av sin privilegiade bakgrund och tenderar att uppfattas som nonchalant ibland. Mycket i hans liv handlar om hans egen bekvämlighet och hans intressen. På grund av att han aldrig haft behovet av pengar så ser han inte alltid det nödvändiga att arbeta för dem, han lägger istället sin tid på aktiviteter som utvecklar honom personligen eller på sådant han uppfattar är viktigt för klanen. Ulfruk är dock av godhjärtad natur, och brukar alltid följa sin egen moraliska kompass oavsett konsekvenserna. Exempelvis vägrar han att ljuga, även om han inte alltid berättar hela sanningen.

Har en egendomlig syn på naturen som någonting som skall kuvas, likt berget självt. Han jagar för nöjes skull eftersom han utvecklat ett beroende av spänningen i jakten. Att hitta ett spår, följa det till sitt villebråd och ta det med vapen eller fälla. Ulfruk finner dock inte något nöje i grymhet utan brukar försöka göra jakten så smärtfri han kan för villebrådet. Som en sann jägare tar han dessutom vara på byten i all den mån som han kan, även om det inte alltid är enkelt. Han har dock nyligen utvecklat en fascination för att jaga monster, och finner sig ofta fundera på det bästa sättet att jaga olika typer utifrån den information han har tillgänglig.

Samtidigt drivs han av en outgrundlig dragningskraft till det okända, det gör honom till en äventyrare och upptäckare. Om impulsen slog honom skulle han ge sig av över första bästa kulle bara för att se vad som fanns på andra sidan. Ulfruk skulle ge sig in i en förbjuden skog bara för att undersöka varför den är förbjuden, eller klättra upp på ett berg bara för att stå på toppen och se ut över landskapet.

Som vän är han lojal och ställer upp. Ser han orättvisa vill han överlag göra någonting åt det, även om han ärvt sin fars inställning till fattiga, att de är lata.

På grund av sina livsval är han en individ som gärna håller sig för sig själv när tillfälle ges. Långa stunder i andra sällskap gör honom obekväm, då han känner sig begränsad i sina möjligheter att göra vad han själv vill.

Är överlag en gentledvärg som föredrar en så cilivilserad ton som möjligt i konversationen, detta kan göra att han uppfattas som formell ibland. Formaliteter var en naturlig del av hans uppväxt och han hänvisade även till sina egna föräldrar med titlar.

På grund av sin uppfostran kommer klanens intressen oftast först, det skall mycket till innan han väljer sin egen glädje framför klanens behov.

Familj

Far: Dvulun Angurzuk i Stenskalle

Mor : Aina Majvorzal i Ondrbad (Gift Stenskalle)

Bror: Aipikr Dvulunzuk i Stenskalle

Egenskaper och förmågor

Jägare:

En utmärkt jägare! Han kan spåra och följa villebråd i de flesta terränger, utan att själv bli upptäckt. Gillrar effektiva fällor och är en utmärkt skytt med sina dånrör. Han har jagat i ett flertal av de miljöer och klimat som Talanrien har att erbjuda, och är därför bekväm i de flesta terränger. Ulfruk är även en överlevare som klarar sig själv i vildmarken med mycket knappa resurser.

Upptäckare och äventyrare:

Har en drivkraft att upptäcka världen omkring honom. Han känner en dragningskraft att se världen och utforska olika platser. Ulfruk föredrar att bege sig till relativt okända platser, bara för att få uppleva dem.

Välutbildad:

Utbildad i historia, litteratur, matematik och talar flera språk flytande om än med grov brytning. Han har även lärt sig proper hovetikett i flera stater viktiga för dvärgarnas handel. Han kan således föra sig själv i de allra flesta sociala miljöer.

Förmögen:

Har direkt tillgång till sin familjs resurser och nätverk. Han har pengar och tvekar inte att spendera dem som han önskar, han använder dessa resurser regelbundet för att bland annat fylla på sina egna förråd av förnödenheter.

Händigt lagd:

Har förståelsen för hur saker byggs upp och konstrueras. Han hade tidigt ett intresse av att pilla, laga och bygga saker och ting. Det gör honom även i viss mån självtillräcklig för att ta hand sin utrustning eller bygga nya saker han kan behöva.

Uppmärksam:

Kanske tack var sin exceptionella syn brukar han ha vara uppmärksam på detaljer. Som dvärg ser han förhållandesvis bra även i mörker.

Svagheter

Bortskämd:

Uppfattar sin egen viktighet som självklar, och upplevs därför ofta som nonchalant.

Inget sinne för pengar:

Har ingen uppfattning om pengars värde, han strör dem omkring sig som ogräs. Det har vid tillfällen påpekats men är inget som berör Ulfruk. Han lider också av missuppfattningen att vad som helst kan köpas.

Odisciplinerad:

Om det inte handlar om jakt eller klanen kan man inte räkna med att Ulfruk kommer göra någonting han lovat att ta sig an. Han har svårt att tygla sina impulser när det kommer till nöjen.

Dumdristig:

I vissa kulturer går det under epitetet modig. Ulfruk är sällan rädd, han besitter fortfarande artonåringens okuvliga övertygelse om att han aldrig kommer att dö.

Medelmåttig kondition:

Trots sin aktiva livsstil så har han sällan någon vidare uthållighet. Kanske beror det på all den tobak han röker.

Allergi:

Han är allergisk mot fänkål.

Långsint:

Ulfruk glömmer aldrig en oförrätt och kommer vänta in sin chans att utkräva hämd om det inte är möjligt omedelbart.

Länkar till rollspelstrådar

På jakt efter döden

Spelas av: [Thud]

Namn:Trugg av Storfötterna
Kön: Man
Ålder: 153
Längd: 4m 79 cm
Tyngd: Flera ton
Ögonfärg: Brun
Hårfärg: Gråspräcklig svart
Födelseort: Okänt
Folkslag: Jätte
Lojalitet: Nej
Civilstånd: Nej

Bakgrund:

Trugg är en skogsjätte från klanen Storfötterna. Det är en primitiv och nomadisk stam av jättar som vandrar omkring runt gränsen till jättarnas land med omnejd. På grund av sitt låga antal håller de sig främst för sig själva. Trugg, en relativt ung individ, har dock alldeles nyligen fått smak på människa och har börjat att röra sig allt längre in mot Vinterskogen.

Det var inte länge sedan han i skogen stötte på ett gäng skogshuggare från byn Baldershus inuti vinterskogen. Inledningsvis försökte han dra sig undan från människorna, sin vana trogen. Skogshuggarna lämnade honom dock inte i fred utan samlades i skock under högljudda rop. Trugg blev rädd och likt en fångad råtta gick han till anfall. Ryggrader krossades, skallar sprack och kroppar slets i bitar. Det var endast ett fåtal av skogshuggarna som överlevde den första attacken, och dessa tog till flykten mot sitt läger. Trugg följde efter dem som en slav till sitt nyfunna raseri.

Trugg förfäljde skogshuggarna till deras provisoriska tältläger. Det var en sorglig syn, flera bruna lappade tältdukar av linne prydde det röriga lägret som bara hade tre permanenta stugor i trä. Emedan människorna sprang emellan tälten gick Trugg rakt igenom dem. Han slog och sparkade omkring sig så att både tält och stugor gick i bitar. En otursam skogshuggare vid namn Hubert hade missat uppståndelsen kring jätten tidigare, och när han paniktaget rusade ut ur sin stuga fångade Trugg upp honom i sin massiva hand. Trugg lyfte Hubert i armen och skakade tills armen lossnade från han överkropp. Blodstänk sprutade upp i Truggs ansikte och mun. Jätten fann smaken tilltalande och stoppade den avslitna armen i munnen. Han tuggade och upptäckte att det smakade gott. Trugg böjde sig ned mot det skrikande Hubert och slet av honom på mitten för att kunna börja äta av underkroppen. De andra äverlevande skogshuggarna hade vid detta laget hunnit långt bort men de få som vågade stanna för att se sig om, såg Jätten Trugg förtära deras egen innan de hastigt vände sig om för att skynda därifrån.  

Trugg spenderade de kommande dagarna omkring lägret och använde det som sitt skafferi. Det var inte förrän kropparna började ruttna och smaken på köttet försämrades, som han började se sig omkring. Trugg hade fått blodad tand och ville gärna ha fler människor att äta. Han färdades omkring i skogen och upptäckte inom några dagar en plats kanske tjugo fjärdingsväg från lägret där han hittat skogshuggarna.

På natten smet han in i den lilla byn Baldershus som bara bestod av ett tjugotal hus. Trugg slet bort taket på ett utav dem och fiskade upp två fullvuxna människor som han tog med sig tillbaka in i skogen. Natten därpå gjorde han om det hela. Byborna som inte var krigare, hade ingen chans att försvara sig mot jättens angrepp.

Den tredje natten hade byborna flytt, rakt in i skogen. Trugg kunde lätt spåra upp dem med hjälp av sitt väderkorn och började äta dem i omgångar under deras flykt. Han följde de flyende människorna tills det varken fanns vuxna eller barn kvar. Och började därefter se sig om efter en ny källa för mat. Det fann han snart vid Torslanda. En större stad på femtio hushåll med riktig milis. Den åt Trugg upp först, och han har nu påbörjat att tömma sitt nya skafferi nattligen.

Under dagen håller han till i en större håla vid närliggande Hedahällen. På grund av sin nu skiftade dygnsrytm så ger han sig ogärna ut på dagen. Trugg ligger hellre kvar i sin håla och sover. Han vaknar ibland till om djuren i skogen för väsen av sig. Då tenderar han att ta skräp intill honom och kasta det i oljudets allmänna riktning.

Utseende:

Trugg är stor och muskulös, hans skinn är täckt av ett hölje svart hår och han tycker om att vara naken bortsett från ett provisoriskt höftskynke. Hans hår är lik en stor svart man, som hänger ned längs med hans rygg.

Hans stora öron pryds av metallringar och hans haka av en ovårdat skägg med månadsgamla flätor.

Hans näsa är det mest framträdande draget i hans vilda ansikte, och denna kantas av tillsynes insjunkna ögon. Munnen är glest utrustad med stora trubbiga tänder.

Trugg har blivit fetare sedan han påbörjade sin diet av människor och hans stora buk hänger utanför skynklinningen.

Personlighet:

Trugg har vandrat omkring under större delen av sitt liv som en överlevare, jagat en del men oftast ätit sådant han kommit över. Han är på intet vis den största eller starkaste jätten i storfotsklanen utan har fått klara sig med sämre kost än många av sina klanmedlemmar. Detta har gjort honom känslig, och han vaktar sin föda väl.

För första gången i sitt liv upplever han sig mäktig, och det har utvecklat en tidigare relativt okänd sadistisk sida hos honom. Han tycker om att höra hur människorna kvider eller skriker när han skadar dem. Samtidigt håller det inte hans uppmärksamhet länge, utan han hittar snabbt någonting mer intressant att ägna sig åt. Till exempel ett nytt offer att plåga, som har mer energi till att skrika. Han plågas av ett mindervärdeskomplex som utvecklats under åren som hackkyckling i klanen, och det är kanske därför som hans sadistiska sida blivit mer påtaglig.

Överlag är han annars en känslig individ som grubblar mycket utan att för den sakens skull producera några resultat. Det kan handla om hur mycket mat han kan få in i sin mun, eller hur mycket han kan äta innan det verkligen säger stopp. Ibland tävlar han med sig själv om hur långt han kan kasta saker, eller staplar träd på varandra för att se hur högt han kan bygga. Det är också roligt att lägga sig i floden mot strömmen, öppna munnen och se vad han kan fånga.

Egenskaper och styrkor:

Stor

Trugg är stor, med sin närmare 5 meter långa kroppsbyggnad så tornar han upp ovanför de flesta andra varelser ha stöter på. Naturligtvis är hans härdade kropp mycket stark.

Skarpa sinnen

Jättar äter i regel kött när de kan, och deras alla sinnen är anpassade efter det, luktsinne och hörsel är skarpa, emedan synen i regel är något sämre än hos en människa.

Tjock hud

Hans hud är tjockare och hårdare än läder, och fungerar därför som en naturlig sköld för honom. Det krävs kraft att tillfoga honom skada genom huden, även med vapen.

Bärsärk

Trugg har en tendens att slå vilt omkring sig och attackera ursinnigt när han känner sig hotad. Han blottlägger sig, men blir både snabbare och starkare än han vanligtvis skulle ha varit.

Svagheter:

Dum

Trugg är inte en särskilt intelligent jätte, och därför är hans problemlösingsförmåga begränsad.

Skiftad dygnsrytm

Han sover numera på dagen och är vaken på natten. Han har inte riktigt vant sig än och tenderar därför att ofta sova ganska djupt.

Otränad i strid

Jättar är i regel så stora att de aldrig behöver öva på att försvara sig. Deras teknik går ut på att hejdlöst slå vilt omkring sig, tills orsaken till deras förtret har blivit till mos. Han saknar således all typ av finess eller erfarenhet som är viktig i strid. Trugg förlitar sig uteslutande på sin storlek och råstyrka.

Övermodig

På grund av sin senaste framgång ed att nedgöra och förtära människor så tar han dem inte på alltför stort allvar. Han ogillar visserligen deras pilar, men har inte lidit oerhört utav de som han träffats av. På så vis är han benägen att ta risker.

Tråd: https://www.talanrien.com/forums/topic/monster-bekymmer-i-vinterskogen/

*OBS LÄS* Regler: https://www.talanrien.com/forums/topic/monsterjakt-i-talanrien/

Namn: Alfred (Födelsenamn Harald)
Kön: Man
Ålder: 28
Längd: 175 cm
Tyngd:  70
Ögonfärg: Brun
Hårfärg: Mörkbrun
Födelseort: Wendylm
Folkslag: Människa, Mahadländare
Lojalitet: Nej
Civilstånd: Ogift

Biografi

Harald föddes i Wendylm, han är en oäkting född av en av husets Meoldars kökspigor, Miranda.

Han växte upp i Wendylm och på grund av att det inte fanns andra pojkbarn i samma ålder som Eneron Meoldars son Axel, andra barnet och första pojken av hans namn, började dessa två leka ihop. När det upptäcktes blev fursten först förgrymmad, men beslöt sig att det var bättre att hans son växte upp lekandes med pojkar hellre än flickor. Harald och Axel blev omöjliga att skilja åt.

När Axel blev äldre ville denne leka vapenlekar och hans far såg för gott att han skulle träna med Harald så att de båda kunde öva mot varandra. Således fick Harald trots sin obefintliga börd även han viss insikt i vapenkonst, om än inte tillnärmelsevis lika genomgående som Axel.

Under lång tid var allt bra, men när de kom upp i tonåren förändrades Axel. Tidigare hade han pratat om att Harald skulle bli hans väpnare, men nu började han ta allt mer avstånd från sin gamle vän fram tills dess att denne endast var någon att träna ihop med.

Runt sjutton års ålder hade Harald börjat uppvakta en söt yngre flicka vid namn Alexandra som han efter en tid övervägde att fria till. Samma dag hade han för en gångs skull övermannat Axel i närkamp inför dennes nya vänner av högre klass. Som hämnd hade Axel först misshandlat Harald och sedan samma kväll lägrat Haralds tilltänkte brud i stallet. När Harald av en slump kom på dem så mördade han dem båda i blint raseri, och flydde därefter på en stulen häst.

I en snabb flykt tog han sig ned till Celeras där han under namnet Alfred lyckades ta söka arbete på ett skepp vars kapten var en erfaren smugglare som inte ställde många frågor.

I elva år reste han runt på haven på samma skepp. Efter en händelse där han räddat kaptenens liv blev han favoriserad och fick lära sig sjömanskap, hur man navigerar efter stjärnorna, förhandling, hur man för in olagliga varor i främmande länder obemärkt, handelsvett och annat nyttigt. Kaptenen Jörgen blev som den far han aldrig haft, och det var med blandade känslor som han nyligen klev av skeppet i Aeiras för att söka sin framtid annorstädes.

Bakgrund

Redan som barn fick han veta att han var värd mycket lite, i varje fall av samhället. Harald, och sedermera Alfreds mor å andra sidan försökte skydda honom. Det var hon som inledningsvis såg till att han fick leka med furstens son, Axel. Det gick bra fram tills att det hela uppdagades och Furst Meoldar blev ursinning. Harald var väldigt ung och minns inte vad som hände men har hört berättas efteråt att fursten blivit ursinning, innan han till slut såg fördelarna med att hans son skulle leka med en jämnårig pojke hellre än med flickor.

Harald har inte något efternamn. Hans mor Miranda hade alltid vägrat avslöja vem hans far var. Harald trugade och bad, och under sina tidiga år drömde han sig ofta bort i sin fantasi där han och hans pappa, en fantastisk man, gjorde saker som far och son gör tillsammans.

Harald och Axel växte upp tillsammans och lekte nästan varje dag fram till att de kom upp i mellersta tonåren. Redan vid tolvårsåldern när Axel skulle påbörja sin stridsträning hade denne insisterat på att Harald skulle vara hans väpnare och att de skulle träna ihop. Motvilligt hade hans far gått med på detta och det hade bestämts att Harald skulle få vara med på träningen men att all energi skulle läggas på att göra Axel till en förstklassig soldat. Unge Harald var naturligtvis van att nöja sig med det som bjöds, och ansträngde sig för att hänga med så gott det gick i träningen. Var det någonting han älskade så var det att få rida, känslan av att sitta ovanpå det stora djuret och rusa fram över terrängen var det bästa han visste. Det spelade ingen roll att Axel fick utstuderad träning, han fick inte samma kontakt med djuret som sin lekkamrat. Harald kunde kommunicera med hästen och djuret förstod, med eller utan sadel spelade inte någon roll när de båda förenades i sin önskan att rusa fram över slätten.

Även om båda pojkarna blev duktigare över tid, så kom det ganska snart en tidpunkt då Axels färdigheter med vapen började bli påtagligt överlägsna Haralds. Vid den tidpunkten började fursten även kalla in större krigare att träna med Axel och därefter hade Harald inte någon chans.

Efter femton års ålder hade Axel börjat ta avstånd från sin ofrälse vän och deras träning tillsammans blev allt mer sporadisk, fram tills dess att den upphörde fullständigt runt sexton års ålder. Axels far fursten var nöjd med att hans son vuxit ifrån sin tidigare vän och nu ville umgås med sina likar istället.

Harald slutade att träna med vapen och fick ägna sig åt vanliga sysslor, oftast i stallet där han trivdes bäst. Där träffade han på Alexandra och de båda utvecklade en först oskyldig relation. I över ett års tid spenderade han så mycket tid han kunde om dagen tillsammans med henne och han var säker på att hon delade hans känslor för henne. De kunde prata hela dagarna om de kunde komma loss från sina sysslor, ofta kysstes de och smekte varandra. Harald försökte gå längre och hon fnissade som oftast och sade att sådant bra passar sig för gifta par. Harald som var nästan sjuk av åtrå strax efter han fyllt sjutton hade således beslutat sig för att fria till henne.

Samma dag på borggården när han gått i egna tankar hade han hört Axel ropa på honom. Förvånat vände sig Harald om och när Axel sagt åt honom att hämta ett träningssvärd hade han blivit ännu mer förbryllad. Men han gjorde som han blev tillsagd. Axel hade flera vänner på besök från krigarfamiljer i furstendömet, de stod småskrattandes och tittade på. Axel hade tidigt visat att Harald inte hade någon chans och flera gånger lyckats fått honom att rasa ned i gyttjan. Gång på gång befallde han att han skulle ställa sig upp, och till slut hade Harald tappat både tålamod och förstånd av den gamle vännens grymma behandling. Han hade agera instinktivt och undvikt hugget, tagit ett snett steg framåt och kört upp sitt knä rakt in i Axels mellangärde. När denne vikte sig framåt hade han grabbat tag i hans klädesdräkt och slungat honom huvudet före rakt ner i gyttjan. Det hela hade naturligtvis resulterat i ett gapskratt från dennes nya vänner, och förnedringen av Axel fick han sota för när den gamle vännen pucklade på honom med nävarna efteråt.

Samma kväll hade Harald inte kunnat sova, inte på grund av smärtan från misshandeln men snarare på grund utav ilskan över sin forna väns behandling av honom. För att göra av med energi hade han gått ned till borggården och hämtat ett gammalt svärd i vapenförrådet. Alla var vana att han kom och gick som han behagade, och de störde honom inte. Han hade svingat sig svettig och när huvudet väl var rensat och han återvänt för att lämna tillbaka svärdet, då hade han hört underliga ljud från stallet. Det var bekanta röster och när han kikade in bakom den yttersta spiltan så låg Axel ovanpå Alexandra, som av ljuden att döma verkade trivas med det. Det fanns inga tvivel om vad de höll på med. Det skoningslösa ursinne som drabbade Harald förde honom fram till de båda och med otrolig kraft drev han svärdet genom de båda redan innan de ens hunnit reagera på hans närvaro. Hans ursinne flöt bort med den växande blodpölen och Harald drabbades av panik. Med svärdet ännu fastnaglat i paret hade han sprungit fram till sin favorithäst Stormvind, kastat sig upp och ridit ut i natten.

Det hade blivit en vansinnesritt rakt ut över fälten, och det var ett under att de både inte förolyckades under färden. Men Stormvind höll ut, och de tog sig över vindslätterna i rask fart. Det var inte förrän han kom fram till floden som avgränsar Mahadwen från Bergkullarna som Harald saktade ned farten. Han visste att det fanns bergstroll i trakten, och dem hade han inte lust att möta. Istället hoppade han av den utmattade hästen, kysste honom på mulen och lämnade Stormvind där vid vattnet att göra som han önskade. Själv slängde Harald sig i floden med ett plask. Han var ingen stark simmare, men med hjälp av strömmen och ett stycke drivved lyckades han ta sig till andra sidan någon kilometer bort mot havet.

Därefter upptäckte han snabbt att han var både kall, trött och hungrig. När han kravlat sig upp på land så brast Harald våldsamt i gråt, och i den ensliga vildmarken släppte han hämningslöst ut sin klagan.

Tiden efter det minns han inte så noga, annat än att han rörde på sig hela tiden för att hålla uppe värmen. Han gick i rask takt, ömsom springandes. De få gårdar han stötte på stannade han inte vid under dagtid, men under nattetid smet han in i ett och annat hönshus för att stjäla ägg som han åt råa.

Det kan ha varit flera dagar eller kanske längre innan en utmattad Harald nått staden Celeras. Han utgick från att vara jagad, och vid detta laget en efterlyst mördare med ett pris på sitt huvud. Flykten från sina jägare eller handlingar, drev honom genom den livliga staden ned mot hamnen. Han ville ombord på en båt, och det snarast. Om det var ödet eller turen visste han inte, men när han kom ned på en av kajerna så såg han vakter som ledde en gapande och vilt stretande sjöman bort från ett av skeppen som han senare lärt sig kallades för skonare. De övriga sjömännen började snart att fortsätta med att lassa på lårar av trä. Harald hade blekt gått fram och frågat mannen med den stora fjäderbeprydda hatten, som han antog bestämde, om det råkade finnas plats för två starka händer ombord. Det hade det funnits, och Harald skrev in sig i besättningen som Alfred, och sedan dess har det varit hans namn.

Han upptäckte snart att skeppet han seglade på var inblandad i skumma affärer, och att man kräks mycket ombord på skepp. Det var först en dag då de verkligen anföll en annan vessla på havet som han förstod precis vilken typ av personer han hamnat bland. Under striden hade kaptenen för den okända vesslan, en man av Iselemskt påbrå, valt ut Alfreds kapten Jörgen som målet för spetsen av sitt svärd. Kapten Jörgen hade blivit utmanövrerad av den skickligare fäktaren och nu stod den främmande kaptenen i bestånd att spetsa Jörgen. Alfred hade kastad sig in sidan på den oförberedda Iselemen och kört sitt rostiga kortsvärd in i hans midja. Kapten Jörgen hade då varit snabb upp och stuckit ned den redan döende kaptenen. Efter det hade det gått fort att ta över det främmande skeppet och beslagta dess last.

Efteråt, när Kapten Jörgen delat upp bytet bland de närvarande hade han sist av allt vinkat till sig Alfred och belönat honom med Iselemens värja. Det är ett vackert vapen med röd parerplåt som ser ut att ha kunnat tillhöra någon mer välbeställd eller möjligtvis högt uppsatt i Iselems flotta. Än idag använder Alfred just detta vapen, det påminner honom om att våga friskt och är en gåva från Jörgen, som efter detta blev som den far han aldrig haft.

Jörgen fattade tycke för Alfred och bjöd allt oftare in honom i sin kajuta där de diskuterade allt mellan himmel och jord. Över tid gjorde han det även till sin uppgift att lära upp Alfred och tog med honom med sin som sin förtrogna i sina förehavanden. Alfred fick lära sig hur man seglade, kryssade efter vinden, läste väder, samt hur man navigerade. Med tiden fick han rollen som förste styrman och blev officiellt Kapten Jörgens högra hand omborg på skeppet Pinan. Alfred stortrivdes ombord, och hängav sig friskt åt att lära sig allt som en tvättäkta smugglare borde kunna. Många nätter fann han sig i en roddbåt på väg in till land omgiven av fullständigt mörker och med hela flera lårar av tvivelaktigt gods, och han älskade det. Spänningen och det råbarkade levernet blev en del av hans vardag. Tyvärr upptäckte Alfred snabbt att han inte kunde dricka alkohol utan att bli mycket elak. Vid ett tillfälle slog han nästan ihjäl en annan besättningsman som han upplevde hade förolämpat honom. Hade inte Kaptenen kommit till undsättning så hade andra i besättningen slängt honom rakt ned i Brishavet. Efter det fick han lova Kapten Jörgen att inte dricka mer, och det är ett av de få löften som han än idag håller fast vid.

I elva år seglade han över haven, och Alfred har varit i nästan alla länder i Talanrien, åtminstone de som ligger intill kusten och bebos av folk mer civiliserade än sjömännen själva. På villovägar fick han höra att det finns ett pris på hans huvud, tjugo tusen silvermynt, död eller levande. Alfred håller dock knäpptyst om sitt ursprung, till och med för Kapten Jörgen. De har visserligen en mycket god relation, men han är osäker på om den är värd tjugotusen silvermynt för Jörgen. Alfred skulle inte ens hålla det emot Jörgen om så inte vore fallet, men skulle försvara sig utan hämningar.

Efter överläggningar med Kapten Jörgen har Alfred nu beslutat sig för att åter gå iland igen, denna gång för att söka sig en framtid. Han därför tagit ett avbrott i sin tjänst som styrman för Pinan. Under våren hoppade han ned på bryggan vid staden Aeiras och vinkade farväl till sina vänner med sin sjömanssäck över axeln.

Utseende

Alfred är en ung man med långt mörkbrunt hår i en hästsvans och bruna okynniga ögon. Han har en slank kropp som är formad av seniga muskler. Ansiktsdragen visar nätta spår av tiden till sjöss, pinad av vindar och salt. Han är inte snygg, men nog har Alfred stil med sin yviga klädnad.

Alfred klär sig helst som en sjöfarare, i lätta kläder av tyg och läder, höga läderstövlar och gärna sin vadderade svarta rock. Det vill säga sådant som man snabbt kan kränga sig ur om man skulle falla i vattnet. Vid hans sida hänger den fina värja Kapten Jörgen skänkte honom som tack då han räddade dennes liv.

Inte sällan ser man honom pilla med något, det är en ovana han inte lyckats göra sig av med och innebär ofta att han har någonting i görningen.

Personlighet

Alfreds samvete tyngs av vad han gjort, och över att han inte vet vad som hänt med hans mor efter hans flykt. Detta ger honom ibland ångest. Samtidigt vill han vara lycklig och har gett sig av på en resa, en andlig sådan, för att hitta sin egen väg och mening med livet.

Ofta kan han uppträda på ett vis han själv upplever charmigt, i synnerhet när han träffar vackra damer, eller när han vill ha något. Inte sällan framstår han som en glad och barnslig ung man med nöjen som högsta prioritet.

Han är inte begåvad över medelsnittet, men slug på det vis som rutierade affärsmän gärna blir. Ofta finns det en baktanke eller strategi för att få som han vill. Alfred drar sig inte heller för att ljuga eller manipulera om det skulle leda till att han får sin vilja igenom. Ej heller har han något problem med att stjäla. Han ogillar att strida med vapen, eftersom han föredrar att ha oddsen på sin sida.

Alfred upptäckte tidigt i sin smugglarkarriär att han blir elak när han dricker. Hans mörka hemlighet gör sig alltid påmind och han faller antingen i gråt eller hänger sig till våld. Därför vägrar han att använda något som helst berusningsmedel.

Han har blivit självisk och gör sällan någonting för någon annan utan kompensation. Det har inte alltid varit så, men hans livserfarenheter har gjort honom både cynisk och misstroende mot andra varelser. Inte sällan uppvisar han drag av paranoia då han analyserar alla och deras drivkrafter, ofta med negativ snedvridning.

Alfred ifrågasätter dock sig själv och anar att hans syn på andra är orimlig. Efter att ha fått denna insikt har Alfred beslutat sig för att försöka se det goda i andra. Vid känslomässiga tillfällen glömmer han dock bort sitt beslut och faller in i gamla vanor.

I kontrast till sin misstänksamma natur så älskar han djur, i synnerhet hästar som han upplever sig ha en särskild närhet till. I djurs närhet så brukar hans ömma natur göra sig påmind, och han blir mycket ilsken om någon skulle göra dem illa.

Familj

Mor: Miranda

Hans bilogiska mor, de hade en mycket bra relation när han var ung och hon var den enda vuxna personen i hans liv. Hon tog väl hand om honom efter sin förmåga och ansträngde sig för att ge honom ett så bra liv som möjligt. Alfred tyngs av det faktum att han inte har en aning om vad som hände henne efter att han flytt Wendylm.

Kapten Jörgen:

En erfaren smugglare och allmän spjuver som tog Alfred under sin vinge efter det att han räddat kaptenens liv under en kapning. Jörgen har försökt att överföra alla sina kunskaper om livet till Alfred, både de dåliga och de än mindre önskvärda. Alfred är alltid välkommen tillbaka till Pinan.

Egenskaper och förmågor

Sjöman:

Alfred trivdes med livet till havs, som blev hans fristad i svåra tider. Han har arbetat hårt för att lära sig att segla och navigera i såväl mörker som dagsljus. Han kan utan större svårighet hantera de flesta mindre skepp i de flesta väder och farvatten.

Smugglare:

Har fått lära sig de kunskaper som gamle Jörgen lyckats överföra till honom. Han har flera gånger fått förtroendeuppdrag av alla de sorter i sin tjänst på skeppet Pinan. Har fått lära sig enkla knep som att få små saker hans händer att försvinna, och är van vid hantera skumma typer.

Ryttare:

Eftersom han är född i Madhadwen och fått genomgå väpnarträning så har han även fått lära sig att rida och strida till häst. Han har en underlig känsla av samhörighet med djuren och behandlar dem som goda vänner. Han är absolut en skicklig ryttare.

Vapenskicklighet:

En duglig fäktare, står sig dock inte mot en yrkessoldat i en ärlig strid utan både tur och överraskningsmoment. För att kompensera för sin bristfälliga teknik använder han ofta fula knep.

Löpare:

Är mycket snabb, i synnerhet på korta sträckor. Då oddsen inte står på hans sida tar han till flykten i rasande fart. Det skall till en vältränad sprinter med jägarbakgrund för att få tag på honom när Alfred väl lagt benen på ryggen.

Hal tunga:

Alfred ljuger gärna och mycket, vitt som svartaste natt när han vill ha något. Rövarhistorier, manipulation eller hot så länge allt går åt rätt håll, hans. Han gör det inte av illvilja utan bara för att det blir enklare så.

Fiskare:

En jäkel på att fiska makrill, har fått en baddare på tre meter, ja eller rentav fyra, det är svårt att veta exakt eftersom en enorm haj hoppade upp och tog den ur händerna på honom. Det är sant, han fick kämpa i fem timmar.

Träffsäker kastare:

Mycket pricksäker, träffar nästan alltid till och med rörliga mål.

Svagheter

Arrogant:

Han har en tendens till att bete sig om han vore bättre än andra. Det ger ett otrevligt intryck och har gjort att han tappar relationer.

Sin bakgrund:

Nere i den djupaste hålan inom sig själv är han fortfarande oerhört känslig över sin bakgrund och har blivit ärrad av sveket av sin forna älskade och sin barndomsvän. ibland drabbas han av ångest på grund av det förflutna.

Feg:

Tar gärna till flytken om han upplever att oddsen är emot honom.

Otålig:

Släpper snabbt projekt om de upplevs ta för lång tid eller inte leder någonstans.

Lat:

Han kan arbeta hårt för att få en flicka på fall men om man ber honom bygga en gärdsgård så lär man få vänta. Väljer som regel vägen med minst motstånd.

Misstroende:

Utgår från att de flesta har lömska avsikter

Länkar till rollspelstrådar

En ny Chans

Namn: Vindálfr Borkerzuk i Galtsköld
Kön: Man
Ålder: 73
Längd: 165 cm
Tyngd: 75
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: Ljus
Födelseort: Zirthimar
Folkslag: Dvärg
Lojalitet: Mot klanen Galtsköld, och Zirthimar
Civilstånd: Ogift

Biografi

Föddes in en gammal Dvärgklan som förlorat det mesta av sin forna prestige när Vättarna spred sig in i Dvärgarnas rike. Son till Smeden Borker och hans fru Kraflinn, vars förening resulterade i tre barn. Vindálfr är äldst, och han har två yngre bröder Erk och Kvarg.

Arbetade med sin far i smedjan från det att han blivit tio vintrar, i femton år arbetade han i smedjan för att lära sig yrket från grunden. ”Alla riktiga Dvärgar vet hur man smider en yxa som klyver, och en sköld som tål tusen slag” Brukade hans far säga. Vindálfr anser att hans far har rätt.

När han fyllde tjugofem tog han värvning i Dvärgarnas väpnade styrkor och fick till uppgift att vakta gränserna från räder av Vättar och Orker. Detta gjorde han i fem år, tills en incident nästan kostade honom och de flesta av hans vapenbröder livet.

Vindálfr ställdes inför rätta och dömdes till att betala blodsskuld. Eftersom han är från en numera fattig klan är det inte troligt att han någonsin kommer kunna sona sitt brott, inte ens en livstid av sparande verkar kunna återgälda det han gjort. Dvärgakungen såg nytta i att ha en trollkunnig Dvärg och bad av säkerhetsskäl att en styrka av riddare från Karm skulle eskortera honom till Caras Idherin.

Strax efter hans 26e födelsedag fann han sig därför i Caras Idhrenin för att påbörja studier av magi. Efter många år av studier har han samlat på sig en mycket omfattande kunskap av magi och dess praktiska användningsområden.

Hans forskning inom Runmagi och dess olika applikationer har han erkänts en speciell status på akademin, där han fortfarande driver de flesta av sina experiment. Vindálfr har länge kunnat lämna Caras Idherin. Men väljer att stanna kvar på grund av de otaliga resurser som finns där, tillgång till andra magiker och deras kunskap samt de ofantliga biblioteken. Han har även givits full tillgång till en lokal smedja och spenderar mycket tid där med att utveckla Vapen och rustningar av olika slag, stora som små. Med sina sjuttiotre år tillhör han några av de som stannat längst på akademin, men vad är sjuttiotre år för en Dvärg, han är ännu ung och vandrar målmedvetet mot sitt mål; att återupprätta klanens Galtskölds forna glans och ära.

Bakgrund

Som den äldste sonen förväntades Vindálfr att ta upp sin faders yrke som smed, och har därför formats från tidig ålder att uppskatta värdet i smide. Hans far som ofta berättade för sina barn om klanen Galtskölds forna storhet och det stora Vättekriget samt hur deras förlust av sin klans fästning, Galtfäste, sände deras klanfränder ned i det lägsta skiktet av Dvärgarnas hierarki. Han berättade om hur deras förfader Yrgas 1541 AT, drabbad av storhetsvansinne mötte vättehären på öppet fält trots sitt ofantliga underläge, och led ett förkrossande nederlag. Klanen Galtsköld kommer från deras urfader Argaz Uskzut i Ishraz som fick sitt namn efter att ha stått i en liknande situation under Orkkriget 397 AT emedan hans kompani stormade motståndet och sågade ned otaliga fiender med sköld och yxa. Yrgas hade trott att han kunde återupprepa dådet till Klanens stora missöde när en spillra av deras klan lyckades fly i säkerhet till Zirthimar. Allt detta fick Vindálfr höra, om hur stora hjältar från deras klan varit med och format Dvärgarnas rike, om de stora välmående hallar de haft och den respekt de förtjänat. Vindálfr drömde sig tidigt bort mot drömmar om Galtfäste och forna tider.

Under sin uppväxt hände visserligen underliga ting, men eftersom alla vet att Dvärgar inte besitter magisk kraft så var det ingen som reflekterade över att han kanske kunde ha det själv. Således kunde han leva sitt liv utan att dra till sig uppmärksamheten från det Tredje Ögat.

När Vindálfr blev en ungdom ville även han strida som de stora hjältarna från förr och tog därför värvning. Han ersatte en stupad Dvärg i ett kompani med uppgift att hålla gränsen i bergen säker och fri från Vättar.  Efter att ha tjänstgjort i armén i nästan fem år inträffade dock det som skulle förändra hans liv för alltid. De var upp i bergen efter att ha fått en rapport om att Vättarna byggt en fortifikation och skulle tillsammans med ett annat kompani undersöka situationen och om möjligt ingripa och rasera fästet med marken. Vinden ven, och snön yrde omkring dem medan de vadade genom den tjocka snön. På grund av den dåliga sikten upptäckte de inte fortet, som mest bestod av uppsatta pålar och ett mindre utkikstorn i mitten, förrän de stod nästan alldeles intill palissaden. Vättarnas utkik gav signal och inom kort stod de i stridens hetta. Det andra kompaniet hade inte lyckats hitta fram i tid på grund av väderleken och vättarna var betydligt fler i antal. När dvärgarna försökte att dra sig tillbaka stormade vättarna ut och anföll dem från tre flanker samtidigt. Vindálfr hörde ljudet av sina vänners dödsångest och rädslan hängde tung i luften. Vindálfr själv drabbades av raseri när hans bäste vän Karr intill honom spetsades av ett vättespjut. Med ett vrål slog han till samma vätte med sin stridshammare och när hammaren träffade utlöstes en tryckvåg som sänkte fiender och vänner tillika till marken runtomkring Vindálfr. Förblindad av sitt raseri, sprang Vindálfr emot nästa vätte och återigen sköljde en våg över de närvarande. Denna gång var den utav eld, och den intensiva hettan förvandlade de närmaste omkring honom till aska och av vätten som tagit emot slaget fanns det ingenting kvar förutom stoft. Vättarna gick till reträtt och försvann snabbt ut i stormen, medan Vindálfr s kompani hämtade andan. När kompaniet hade samlat sig uppskattades det att Vindálfr dödat mins tjugo av de egna, och orsakat hemska brännskador på ytterligare ett trettiotal. Han övermannades, bands och släpades tillbaka till Zirthimar för att ställas inför rätta.

Under rättegången fastställdes det att det inte kunde likställas till dråp. Minnena från Vindálfr själv tillika från hans kamrater var fragmentariska, ett dylikt fall hade tinget aldrig skådat. Det framkom emellertid att Vindálfr mot alla odds hade anlag för magi, och att han var farlig och oberäknelig. Det dömdes att han skulle betala ofantliga böter till de klanfamiljer som man beslutat dödats av Vindálfrs utbrott, även de brännskadade skulle ersättas för sina skador. Den totala summan uppgick till trehundra femtiotusen Gild, en ofantlig summa i dvärgarnas valuta. Tinget som upplevde att de inte kunde spärra in Vindálfr säkert, övervägde istället att skicka honom till Ceras Idhrenin. Dvärgakungen hade valt mellan att förvisa honom, spärra in honom, eller skicka honom till magikerna för att investera i en framtida resurs. Den allmänna reaktionen var mycket upprörd, och Dvärgakungen förlorade mycket stöd i detta val. Denne visste dock att dvärgarnas framtida välstånd hängde på att de hade kapabel krigsmaskin. En fullfjädrad magiker som kunde kontrollera sina förmågor kunde verkligen komma till nytta i deras strid mot vättarna.

Dvärgakungen beslutade sig för att skicka Vindálfr till akademin för att studera magi, men ville inte låta dvärgar eskortera honom eftersom det fanns en risk att de skulle utkräva blodshämnd under resans gång. Vindálfr skickades omgående med en riddareskort tillhandahållen av Karms diplomat i Zirithar till Ceras Idhrenin. Där han omsider påbörjade sina studier. Han studerade intensivt, väl medveten om sin stora skuld och den skam han dragit över sin familj. Enträget dök han ned i sina studier, men samtidigt visste han att han skulle behöva mer än så för att nå sitt mål. Dvärgakungen hade sagt till honom innan han sändes iväg ”Om inte du kommer tillbaka med förmågan att utplåna våra fiender så har detta varit ett slöseri med resurser, och du har förrått både ditt folk och din klan”. Vindálfr visste i sitt hjärta att det sant.

Hans studier fortlöpte i flera år, under tiden skaffade han sig vänner i krigarskiktet och ägnade åtminstone en timma om dagen till att träna sig för strid, ofta ensam men inte sällan tillsammans med andra. De riddare som eskorterat honom hade introducerat Vindálfr till några av sina egna vänner i Hannadon efter deras ankomst. På så vis ville det sig att Vindálfr kunde hitta sig partners att sparras med när det behövdes. De å andra sidan uppskattade att få träna mot en Dvärg, eftersom det är gynnsamt att kunna slåss mot fiender med olika teknik. Vid det här laget är Vindálfr i allra högsta grad en kapabel krigare, I synnerhet med sin stridshammare i hand. Han har även blivit kamrat med flera paladiner, särskilt sergeant Sebastian Richardsson från Hannadon.

Under hela sin studietid var han beskyddad av mäster Olnir. Hantverkaren hade även införlivats med Dvärgakungens planer för Vindálfr och efter att denne tagit sin examen får akademin så såg Olnir till att Vindálfr hade vad han behövde för att påbörja sina experiment. Olnir själv är själv mycket stolt över att Dvärgasläktet äntligen har en alldeles egen trollkarl, och hans lojalitet till hans folk är minst lika stark som den han känner för Ceras Idhendrin. För att det inte skall bli konflikter så finns det en outtalad överenskommelse om att de inte går för noga in på vad Vindálfr egentligen håller på med. Däremot delar han information till Dvärgakungen om Vindálfr s framsteg, och hjälper ibland Vindálfr att sända privata meddelanden till kungen. Olnir är medveten om Vindálfr s drivkraft och den generella riktningen av hans forskning, om än inte om vilka metoder han valt att använda för att nå sitt mål.

När han börjat upptäcka hur han kunde använda Dvärgarunor för att ge kraft åt föremål bad han omgående att få arbeta i den lokala smedjan. Det förbereddes så att han fick tillgång till både smedja och material för sitt arbete medan utvecklade konsten att förläna magiska egenskaper till utrustning ämnad för krig. Hans arbete i konsten kom till en punkt då han ville finna lösningen till hur man gör en besvärjelse av utrustning permanent. Efter långa studier hade han kunnat komma fram till att det borde vara möjligt att skapa vapen som parasiterar på sina offer, och skapa magiska länkar mellan olika typer av utrustning för att föra kraften runt i ett system, och ständigt fyller på källan för magin. En Dvärgahär utrustad med dylik utrustning vore en fruktansvärd kraft att skåda, och det skulle inte vara omöjligt att ta tillbaka det som en gång var deras.

Vindálfr insåg att vapen och rustningar var en nödvändighet men att man även skulle behöva vapen av kraftfullare karaktär för att kunna utplåna den massiva Vättearmén. Han utökade sina studier i elementärmagi för att söka en lösning för hur man kan komprimera en stor mängd kraft inuti en förhållandevis liten behållare. Han upptäckte att man kunde skapa en kärna av ett visst element inuti en ihålig behållare, och sedan genom runmagi göra det möjligt att dränera energi ur en annan källa. Det svåra var att göra detta utan att skada bäraren av detta vapen på dess egen energi. Med hjälp av avsvärjelsemagi gick det att göra större delen av behållaren ofarlig men undantag av en liten punkt, denna kunde täckas över av ett cylinderformat lock som även det hade en avsvärjelseförtrollning omkring sig. Tog man bort cylindern och pressade behållaren mot en energikälla kunde denna suga upp energin för stärka laddningen inuti, till en gräns då behållaren kunde explodera i handen på bäraren om den blev överfull. Själva utlösningsprocessen åstadkom Vindálfr med hjälp av en besvärjelse, som skulle sägas på Thûmr, därefter skulle behållaren avsändas mot sitt offer och explodera med förödande konsekvenser. Vindálfr var mycket försiktig med att hans anteckningar inte skulle falla i fel händer. Dessa vapen var ämnade endast för dvärgarna och Klanen Galtsköld för att återta sitt rättmätiga arv. Det skulle aldrig falla honom in att dela dessa kunskaper med några andra raser.

Dessvärre gick den gamle kungen bort nyligen och ersattes av hans efterföljare Elkrizk Vermyrzuk “Lille Angrzuk” i Runskiig. Tidigare hade pengar för hans uppehälle på akademin fortsatt att rulla in, och Vindálfr hade av tacksamhet och lojalitet skickat många av sina mer traditionella mästerverk till Dvärgakungen. De mer avancerade vapnen existerar dock ännu bara i prototyp och han vill inte skapa fler än han behöver förrän han är bland sitt folk igen.

Om han nu vill fortsätta på akademin så kommer Vindálfr att behöva betala själv, eller börja redovisa sina forskningsresultat. De gamla klanerna som tappat familj under incidenten har dessutom börjat uppvakta Elkrizk Vermyrzuk “Lille Angrzuk” i Runskiig för att få rättvisa, med hänvisning till att de än så länge inte sett skymten av de blodsskuld som Vindálfr skall betala. Därför börjar det nu bli dags att ge sig ut på resa för att samla ihop pengar så att Vindálfr kan återvända hem, och slutföra det han påbörjat. Helst innan någon annan får tag på honom.

Utseende

Vindálfr har ett fårat ansikte prydd av buskiga ögonbryn och ett yvigt skägg. Han långa ljusa hår är oborstad och ger ett ovårdat intryck. Vindálfrs blå ögon har dock en genomträngande blick, som kräver sin åhörares uppmärksamhet när han tar till orda med sin mörka, nästan rossliga röst.

Han har en bred överkropp och kraftiga armar formade av åratal av hårt fysiskt arbete. Han har dock en del hull på kroppen från sin friska aptit och förkärlek för öl. Det undgår ingen att han är betydligt starkare än de flesta människor någonsin kan hoppas på att bli. Efter att ha upptäckt människors underliga förkärlek för att skaka hand brukar han ibland roa sig att klämma till lite väl hårt med sina stora, valkiga händer. När de grimaserar brukar han fnissa invärtes.

Vindálfr går alltid klädd i en enkel men tunn förtrollad ringbrynja som är mycket hård, utan den känner han sig naken. Han upptäckte dock tidigt på akademien att det inte var sedvanligt bruk att bära rustning, så numera brukar han trä på sig en mörk kappa i tyg ovanpå för att inte dra till sig uppmärksamhet. Om det nu skulle råka klirra när han går så är det ingenting han bryr sig om. Han har även smitt sig en stridshammare med en förtrollning som slungar iväg den träffade med kraft, samt en sköld som är otroligt hård. Dessa och brynjan är sammankopplade via en magisk länk och parasiterar på energin vid blodspillan, med fördel någon annans.

På grund av sitt hastiga beslut att lämna Ceras Idhendrin har Vindálfr inte hunnit skaffa sig en riktig hjälm, utan har smitt en provisorisk cirkel av metall som han lagt en avsvärjningsbesvärjelse över, och därefter bundit med runor. Denna är dock en enkel skapelse och han är osäker på hur länge den faktiskt kommer att fungera.

Personlighet

Vindálfr är både lojal och envis, och han drivs uteslutande av sitt mål att återställa sin klans heder och Dvärgarnas imperium i Talanarien. Han är introvert och spenderar gärna tid försjunken i tankar. Vad han funderar på är det inte värt att fråga för han delar inte gärna sin forskning med någon, förrän tiden är kommen.

Som alla hederliga Dvärgar tycker han om att dricka öl, gärna mycket. Endast då blir det svårare för honom att hålla sin tunga i styr. Det kan hända att han avslöjar någonting som han helst skulle önska att han inte hade sagt under sådana tillfällen.

Vindálfr är intelligent, och föredrar att lyssna på andra hellre än att stå i centrum. Han har upptäckt att om han låter andra hållas så får man reda på väldigt mycket information, ibland är den till och med användbar. Dessvärre är han även emotionell och rycks gärna snabb och hänfört med i något som passar hans lynne.

Han har inga förutfattade meningar om någon ras, förutom Vättar, Orker och Mörkalver som han anser borde förintas omgående.  I övrigt är han artig och välmenande i sina avsikter mot andra oavsett var de kommer ifrån. Hans bakgrund gör även att han har en tendens att vilja hjälpa de som går igenom en stor motgång. Hans filantropi (Begreppet innefattar alla raser utom de tre nämnda ovan) hamnar dock alltid i andra hand om det gör att han kommer närmare sitt mål.

Vindálfr är, sitt intellekt till trots, inte särskilt duktig på att förvalta pengar. Eftersom han aldrig haft ett konkret behov att själv hantera sin ekonomi så lever han efter tanken att pengar kommer, och pengar går. Något som gör att han kommer få svårt att samla ihop de resurser han behöver för att köpa sig fri sitt brott.

Han har grävt ned sig och blivit besatt av sitt arbete och har därför inte ägnat mycket tid i åtanke åt det främmande könet. Han vet inte hur han skall förhålla sig till dem, och det skapar förvirring inom honom själv.

Vindálfrs favoritfärg är gul.

Familj

Far: Borker Grugzuk i Galtsköld.

Smed men egen smedja som arbetar i de lägre kvarteren i Zirtimar. En hårt arbetande man som ofta grubblar över det förgångna och hur hans klan felats. Tycker om att dricka öl och blir då pratsam. Inte våldsam överhuvudtaget, han trivs bäst när han arbetar. Han går dock sällan ut och träffar folk efter Vindálfrs incident, glåporden biter hårt och han känner både förbittring och uppgivenhet.

Mor: Kraflinn Greuszal i Galtsköld.

Handhavare av familjens finanser och hanterar affärsdelen i smedjans verksamhet. Stöttar sin man men blir trött på honom när han pratar om det förgångna. Tog Vindálfrs olycka väldigt hårt och har stängt sig mer efter det. Plågas dagligen av skammen detta dåd fört med sig.

Broder: Erk Borkerzuk i Galtsköld

Avskyr sin bror och klandrar denne för att ha förstört släktens ära. Är likt Vindálfr fast övertygad om att de borde ta tillbaka vad som varit deras. Anser att brodern svikt dem. Arbetar i smedjan som sin far och planerar att ta över den en dag. Gift med Gratta Veirzal i Galtsköld, de har inga barn.

Broder: Grar Borkerzut i Galtsköld

Arbetar som yrkeskrigare. Han har varit posterad runt om i bergen nästan konstant i trettio års tid och klanen vet inte mycket om hans förehavanden. De gånger han återvänt har han varit surmulen och fåordig. Kvarg är ogift.

Övriga klanen Galtsköld finns utspridda i Zirtimar. De uppgår till ett femtiotal Dvärgar sammanlagt, och ställer upp för varandra när det behövs

Egenskaper och förmågor

Vindálfr besitter magisk förmåga om än inte lika stark som många av hans kollegor på akademin.

Runmagi: Mästare, han har en oerhört genomgående förståelse i runornas natur och hur de kan användas.

Blodsmagi: Intuitivt vet han hur man använder kraften i blod för att skapa förändringar. På senare år har han räknat ut att det vår på det viset han skapade sina vågor av magi under incidenten. Genom de vättar han dödade utvann han energi ur deras livskraft som skapade förändringen. Idag använder han blodsmagi framförallt i sin forskning för att framställa de ultimata vapnen. Han har dock aldrig studerat hur han kan använda det i något annat syfte och är inte intresserad av det heller. På så vis är hans kunskaper begränsade till hur man applicerar det för tillverkning av magiska vapen.

Elementarmagi: Förhållandevis avancerad nivå.

Avsvärjelsemagi: Förhållandevis avancerad nivå.

I övrigt har han varierande färdigheter i andra former av magi, men använder dem sällan.

Stridskonst: Mycket duglig i strid, men rostig eftersom han inte har slagits på liv och död under många år. Föredrar sin stridshammare, naturligtvis laddad med runor som gör att offret slungas bakåt med kraft vid träff. Vid kontakt med blod fylls runornas kraft på. Genom en magisk länk är hammaren, ringbrynjan och skölden sammankopplade till varandra och magin stärks vid blodsutgjutelse, med fördel andras energi. Både ringbrynjan och skölden är tunna men har förstärkts på magisk väg, hjälmen är inte mer än en cirkel med ett fält av avsvärjelsemagi som hämtar styrka från runor. Vindálfr hann inte med att länka denna till övriga utrustning innan han gav sig av.

Smide: Vindálfr är en utmärkt smed, han smider vapen och rustningar av mycket hög kvalitet. Dock besitter han överlag inte tålamodet eller bildsinnet att göra dessa likt en sann hantverkare. Han föredrar praktiska verktyg ”utan krimskrams på”, åtminstone så länge han måste tillverka dem själv. Han gömmer denna oförmåga bakom undanflykter.

Fysiskt stark: efter en livstid i smedjan och träning med vapen är han både seg och stark. Dock har han en tendens att glufsa i sig maten vilket leder till att han alltid äter för mycket, något man kan se på hullet som hänger något över byxlinningen. Det är ingenting han bryr sig om, och under hullet finns musklerna. Dessutom säger folk att man inte skall dricka öl om man inte vill bli fet, korkat tycker Vindálfr. På grund av vapenträningen är han generellt uthållig, men han måste arbeta på sin kondition.

Ogillar negativa kommentarer om Dvärgar: Har mycket kort stubin för den sortens struntprat. Hetsar lätt upp sig och gapar om opålitliga alver och okunniga människor, om en sådan situation skulle uppstå.

Svagheter

Vindálfr saknar vett och etikett eftersom han spenderat så mycket tid i smedjan med sitt hantverk, och framförallt ensam i sitt eget sinne. Det innebär att han ofta uppfattas som burdus eller arrogant. Vidare har han svårt att hålla det inom sig när någon säger någonting korkat, han känner ett behov att visa folk varför det var korkat och istället berätta vad de borde ha gjort istället, han vinner sällan vänner på det viset. Bortsett från hans lilla grupp av förtrogna på akademin samt hans grupp av sparringpartners så har han inget nätverk.

Hans empati och social ovana i en lång period av skyddad tillvaro gör honom väldigt naiv. Han tror gott om de flesta och vill gärna hjälpa när han kan det. Det är inte svårt att dra nytta av hans välvilja.

På grund av Vindálfrs isolerade natur tenderar han att öppna upp sig otroligt mycket mer när han väl blir onykter. Då pratar han gärna och mycket, samtidigt händer det lätt att tungan slinter då.

Vindálfr lider fortfarande mycket av sitt förräderi, och att ta upp det skapar en mycket stark emotionell stress hos honom. Det är dock svårt att avgöra precis hur han kommer att reagera. Skulle han dessutom se minsta chans att få upprätta sin klans anseende så är det mycket möjligt att han låter känslorna styra över intellektet.

Vindálfr är rädd för ormar, men tycker om hundar.

Länkar till rollspelstrådar

Skattjakt i dödens hemvist