Namn: Nimue ( Nim
Kön: kvinna
Ålder: 18
Längd: 160
Tyngd: 
Ögonfärg: grön
Hårfärg: blond till gränsen till vitt
Folkslag: människa ( nomad)
Lojalitet: 
Civilstånd: singel.

Nim växte upp i sin klan av nomader.

Alltid på resande fot och hennes hem va en vagn. Hennes barndom va lycklig. Hon och de andra barnen tränades i att kunna leva en nomads liv. Att hitta mat i alla miljöer. Att spåra. Att laga mat ta hand om djuren och om någon hade fallenhet för det. Spådom och eller juvelsmide.

Men Nim passade aldrig riktigt in. Med sin bleka hud och sitt ännu blekare hår stod hon ut ur mängden. Detta va inget problem för någon annan än henne själv.

Tills det blev hennes klans undergång.

En dag under hennes 16:e sommar anklagade en “rotad” ( ett ord hennes klan använde för att beskriva de som inte va nomader) hennes föräldrar för att ha fört bort Nim från en by av rotade. Hon såg inte ut som sina föräldrar trots allt bortsett från hennes ögonfärg. Detta va självfallet lögn. Medicin kvinnan hade själv förlöst henne från hennes mor. I tron att missförståndet va uppklarat stannade de i utkanten av byn en vecka till. De tjänade bra på sina smycken och spådomar.

En dag när Nim va ute i skogen för att samla örter för att färga tyg till hennes mammas nya hårband kom mannen som anklagat Nims klan för kidnappning med ett band av huliganer.

Nim kom tillbaka och fann sin karavan förstörd. Huliganerna hade dödat män, kvinnor och barn. Bränt kvinnorna och använt en del av vagnarnas väggar som bränsle. Hon fann sin mors hårband redan färgade röda av sin fars blod i deras vagn ( en av de få som inte blivit förstörda.) Hennes fars kropp hittade hon i utkanten av lägret med hennes mammas brända kropp i sin famn.

Hon mindes inte så mycket mer… bara fragment. Hon hade vandrat runt lägret begravt sina klan fränder. Samlat ihop vad hon kunde få plats med i sina föräldrars vagn. Skrubbat bort blodet från golvet med sina tårar och en skur borste. Hon mindes vägt att hon slutat när borsten var ner nött. Hon hade sen som i dvala letat upp de hästar som inte blivit stulna av huliganerna. Letat igenom alla vagnarna efter ädelmetaller som legat gömda i lönn fack.

Och sedan givit sig av.

Det hade tagit flera dagar innan hon kom till sans igen. Och när hon gjorde det så skrek hon ut sin sorg. Hennes skrik blandades med ylandet av steppvargarna.

Två år senare reser hon från stad till stad. Den ensamma nomaden. Hennes bleka skepnad i månskenet blev ofta misstagen för en osalig ande.

Kön: kvinna

Ålder: 200

Längd: 160

Ögonfärg: grön

Hårfärg: brun

Folkslag: alv

Lojalitet: pengar

Civilstånd: ogift.

Överlevnad va allt för Astra. Vad hon än behövde göra.

I ung ålder va hon själv. Hon hade en dag blivit erbjuden ett arbete, något som var ovanligt för en alv i denna staden.

Inte för att det hjälpte henne mycket ekonomiskt. Bordell mamman tog det mesta hon tjänade in och höll sina flickor på svält gränsen.

Astra var tacksam för sina kunskaper i att stjäla. Det va ganska ofta män fann sin penningpung lättare. Dock va männen oftast för fulla för att undra vad pengarna hade gått till.

Det hade fungerat ypperligt i många år. Tills bordell mamman kommit på den absurda idéen att låta männen läsa in sina värdesaker.

Så numera fick Astra arbeta på kvällarna med att tömma diverse pungar.  De fyllda med guld och de fyllda med… Annat.

Namn: Elyonora
Kön: kvinna
Ålder: 15
Längd: 150 cm
Ögonfärg: grön
Hårfärg: honungs blont
Folkslag: människa
Civilstånd: gift. 

Hon var ett problematiskt barn minst sagt.

Hennes uppväxt va en blandning av fina middagar och att lära sig hur en dam beter sig. Hon blev bortskämd av sina föräldrar som enda barnet till en fattig men gammal ätt, var hon värdefull. Men när hon va 13 vårar så skedde ett mirakel. Hon fick en lillebror. Hon delade sina föräldrars lycka men upptäckte snart att hennes plats som familjens hopp och framtid va borta. Nu va hon vad de flesta kvinnor va. En handelsvara. Ett sätt att göra hennes familj rikare. Men hennes uppväxt hade gjort henne lynnig och viljestark. En egenskap kvinnor inte skulle ha. Hennes föräldrar dolde henne väl för att se till att rykten om hennes kynne inte skulle läcka utanför hushållet.

Hon va fast på sommargodset medans hennes lillebror visades upp till bekanta. Och vad hon inte hade vetat. Hennes föräldrar sökte en make till henne.

Hon fick ett brev av sina föräldrar som talade om för henne att hon skulle resa till sin blivande make inom en vecka. Maktlös packade hon sina saker och gav sig av med några få soldater, sin amma, och sin kammarjungfru.

Hon lovade sig själv att hon aldrig mer skulle låta andra styra hennes liv. Redo att döda sin make om hon fann det nödvändigt.

Namn: Erthtoxy ( Toxy )

Kön: kvinna

Ålder:  okänt men ser ut till att vara 25-30

Längd: 155

Ögonfärg: melerade mellan lavendel och mörkare lila.

Hårfärg:  lila

Födelseort: okänt

Folkslag: Fae

Lojalitet:  ingen än så länge

Civilstånd:  ensam.

(Detta är inte allmän information, endast Våras Idhrenins representanter i Iserion vet detta)

Ljus störde hennes sömn. Med en suck öppnade hon sina ögon för att undersöka vad som väckt henne.

Kristallen som hade omslutit henne där hon sov hade spruckit och ljus från några lysande svampar silade in genom öppningen. Hon undrade inte hur länge hon hade sovit. Tid va inget en sådan som hon tänkte mycket på. Den va oändlig men flyktig. Bestående men skör. Ännu en suck och kristallen pulveriserades runt henne och lämnade ett fint lila puder runt henne.

Hon reste sig upp och började gå, hennes bara fötter lämnade spår efter sig i kristall dammet…

Hon visste inte hur länge hon hade vandrat i tunnlarna och hon brydde sig inte nämnvärt om det heller när hon hörde något underligt. Röster.

Hon gick emot ljudet. Nyfiken på vad det kunde vara. Kanske va det andra som velat en isolerad plats att gå i sin dvala.

Fem par ögon spärrades upp när hon gick ut i den öppna grottan. Hennes egna vidgades lätt. Hon hade aldrig sett folk som dessa. Underliga… Vissa hade runda öron, andra spetsiga som hennes men de såg ändå… Ofärdiga ut på något sätt. Lika henne men ändå så annorlunda. Det mest slående för henne va att dessa folket-som-inte-va-folket va att de hade gömt sina kroppar i olika material. Päls från döda djur, tyg från döda växter och den avskyvärda metallen järn. Hon rynkade på näsan och förundrades av att järnet inte brände dem. Hon gick närmare dem. Hon kände en koncentrerad mängd av magi från dem och som en mal flyger mot en öppen flamma styrde hon stegen mot dem.

Hon såg att de stod runt en kristall ådra som blivit barlagd.

” Vem är du!?”

Hon ignorerade frågan och gick mellan dem mot kristallen. Hon strök sin hand över den kyliga ytan och undrade varför någon gjort sig sådant besvär med att få fram kristallen.

När hon rörde vid den så hörde hon de runt henne dra efter andan och kände sedan hur en hand lades tungt över hennes axel. En brännande smärta. Mannen var en ring av järn. Två skrik av smärta hennes och mannens. Hennes på grund av järnet.

Hon vände sig om och såg på mannen med fundersam blick. Han skakade och stirrade på sin hand. Ett nät av lila kröp upp längst hans arm och de andra stirrade på henne och mannen.

Efter ett tag föll mannen till marken. Vilken underlig person. Varför hade han inte inneslutet sig i kristall innan han gick i dvala? Sjukdom var inget hon hade någon kunskap om. Men hon skulle lära sig.

Mannens sällskap skrek åt henne och de sprakade av magi. En kastade ett eldklot mot henne. Hon formade kristallen i klippväggen och skapade en sköld för att skydda sig. Hon vände och sprang. En dolk av järn kom flygande mot henne, hon duckade och flydde utom räckhåll.

När hon kände att hon va i säkerhet stannade hon för att hämta andan. Inte förrän nu upptäckte hon att hennes hår va kortare på hennes högra sida med en suck fortsatte hon att gå. Hon hoppades att hon aldrig skulle möta fler av deras slag.

Hon vandrade i de djupaste delarna av grottan men snart upptäckte hon att de jagade henne. Denna gång hade de nät gjorda av järn. Igen flydde hon. Oförstående till varför de ville skada henne.

( Allmän kunskap rykte)

Det sägs att en vålnad lever i gruvorna en vars beröring ger dig samma symptom som mineralen som bryts i gruvan. Naken, skrämmande och dödlig. Magikerna for vad de kan för att bli av med vålnaden men de råder allmänheten att hålla sig undan de djupare tunnlarna.

Namn: Zelitha
Kön: kvinna
Ålder:  ser ut att vara 20 men hon vet inte själv.
Längd: 160
Ögonfärg: ljus blå
Hårfärg: vitt.
Folkslag: mörkeralv 
Lojalitet: ingen lojalitet
Civilstånd: ensam.

Zelitha mindes inte så mycket av sitt förflutna och det hon mindes ville hon helst glömma.

Den mörka och fuktiga cellen. Lukten av förruttnelse och avföring.

Vetskapen om att smärta va allt hon hade att vänta sig.

Hon hade varit ung när de satte henne där. I cellen. Hon hade aldrig fått veta varför.

Den enda glädjen hon hade haft i det lilla rummet hade varit att sjunga.

En annan fånge hade talat om för henne att hon hade en vacker sångröst. Han hade varit där för att han hade försökt att fly från staden.

Han hade inte varit långvarig där. En av de som studerade för att bli tortyr mästare hade inte räknat med mannens lung svagheter och han hade dött av tortyren.

Zel hade tydligen varit av starkare virke. Hon hade ingen tidsuppfattning. Men hon visste att när hon först kommit till fängelset hade hennes silvervita hår räckt till hennes axlar.

Hon mindes att de ville att hon skulle berätta något. ” Bara berätta så slutar smärtan”

Var någon hade gömt den. Hon visste inte vem som skulle ha gömt den. Och hade ingen aning om vad det va som var gömt. Så självfallet fortsatte smärtan.

De svalt henne, torterade och märkte henne med sanningsrunor. Inget hade fungerat.

När hennes hår hade vuxit så långt att det nådde hennes fötter hade det skett.

En kvinna hade besökt hennes mörka värld.

Hon hade sett på Zel med sorg i sin blick, öppnat dörren och med brådska tryckt en säck i hennes famn.

” Låt dem inte hitta dig igen. Låt det inte vara förgäves. Du har nyckeln.”

Sa hon kryptiskt och la två fingrar över zels panna och sjöng något som Zel inte förstod.

Smärta. Som om en eld förtärde henne inne ifrån. Centrerat till hennes panna. Ett skarpt ljussken och sedan mörker.

Hon hade vaknat i en skog. En fånge hade berättat för henne om världen utanför innan hon blev avrättad. Hon hade berättat om städer med människor, alver och andra väsen. Med solljus, musik och skratt… Och skogar.

Zel hade skyndat sig att se vad som var i säcken.

Kläder… Skirt tyg i klara färger som stack i hennes ögon. Förnödenheter. En karta och en luta. Hon hade sett en av vakterna spela på en.

Hon hade skyndat sig att tvätta av sig i en bäck i närheten klätt sig och börjat gå.

Hon hade överlevt genom att sjunga för mat och pengar. Stjäla när behovet uppstod och aldrig stanna på ett ställe. Rösten som hemsökte hennes drömmar var alltid efter henne.

Kön: kvinna
Ålder: 20
Längd: 160
Tyngd: 50kg?
Ögonfärg: gyllene.
Hårfärg: blont
Födelseort: skogen
Folkslag: människa
Lojalitet: naturen
Civilstånd: singel.

Svagheter: socialt inkompetent. Vet inte riktigt hur man är människa. Rädd för folksamlingar. Skräckslagen för “människor jägarna”

Styrka: liten och snabb. Bra bågskytt. Vännerna.

Feyren växte upp med sin mor i en liten by i utkanten av vildmarken.

Hennes mor va tvätterska för att kunna få deras lilla torp att inte falla samman.

Feyren va ett vilt barn, hon växte upp i skogen.

Den lilla byn hade inte många barn då de flesta flyttade till städer för arbete.

Men det hade inte bekymrat Feyren hon hade massvis med vänner i skogen. Fast hennes mor hade sagt till henne att inte prata om dem.

När Feyren var 16 vårar föll hennes liv samman. En sjukdom fick sina klor i byn. Många dog och däribland hennes mor.

Hon lyckades genom ett mirakel leva ensam i torpet i ca ett år.

Men sen började by äldern att besöka henne. Han menade att en ung kvinna skulle inte vara ensam. Om och om igen försökte han övertyga henne att gifta sig, banditer kunde ju komma till det lilla torpet och då kunde ingen skydda henne, va det inte bättre att gifta sig med hans bror. Hon skulle säkert bara honom många barn.

Feyren lyckades undgå giftemål en tid. Men by äldstens bror blev mer och mer aggressiv i sina närmanden.

En dag attackerade han henne då hon varit mindre ” artig” hennes skrik hade ekat över skogen. Hennes vänner hade kommit till undsättning.

Blodig, rasande och skräckslagen hade by äldstens bror flytt. Men Fayren förstod att både hon och hennes vänner va i fara. Hon hade skyndat sig att packa och givit sig ut i vildmarken med hennes vänner.

Hon levde sitt liv i vildmarken tills hon blev funnen igen tre år senare. Nu har hon gett sig ut i en värld hon inte vet något om jagad av ryktena av vildmarks häxan.