I Talanrien finns en mängd organisationer och gillen.
Några av dem finns listade här!
Klicka på ikonerna för att läsa mer.

Har du förslag på bidrag, ta kontakt med administratörerna!

Hus Tossel

(text av Vintersaga)

Tossel är ett gammalt familj från ett enkelt ursprung. Familjen grundade en liten fiskeby vid namn Österhamn i östra Karm för flera generationer sedan där Kungskogen, Karms fastland och Det Varma Havet möter varandra. Byn har genom åren vuxit till en imponerande handelsstad dit båtar från hela världen kommer för handel och utbyte av tjänster. 

Familjen Tossel började inte räknas in till Karms adel förrän senaste generation när de investerade stora delar av sina styrkor för att bekämpa familjen Valmont och frigöra Hannadon. Borgmästaren Eskel Tossel var ingen krigare, men en stark individ, duktig jägare och en intelligent man, och han bevisade sig osjälvisk under de strider han deltog i när man kämpade mot Valmont och även de odöda. Han och hans styrkor gick alltid dit de behövde vara även om de inte var lika erfarna av strid som de flesta andra inblandade. 

Efter slaget och så småningom Sandors kröning så adlades Eskel till en rikets riddare och hans familj introducerades till det politiska landskapet. Fastän de var en välutbildad familj med många styrkor, så har de spenderat de senaste tio åren att bli manipulerade till olika utsträckningar av de familjer mer erfarna av den hänsynslösa politiken som pågår i Karms hjärta. 

Tider ser däremot ut att förändras mot både det bättre och det sämre för familjen efter att äldsta sonen Torkel Tossel insjuknat i en mystisk sjukdom och orkar inte längre representera familjen i Hannadon. Med de flesta döttrar och söner förpliktade på olika håll har familjens äldsta dotter Avina Tossel vädjat till kansler Saeladan och rådet att på obestämd tid lämna sina plikter i Caras Idhrenins och undsätta familjen under den rådande situationen i Hannadon, både för att försöka hjälpa sin bror och för att försöka bidra med en stabiliserande röst i ett instabilt politiskt landskap. 

Familjen

Fader: 

Eskel Tossel – 59 år, borgmästare och riddare

Moder:

Isobel Tossel (Avliden, 1412 TT) – Dog 47 år gammal, avliden i barnafödsel

Barn till Eskel och Isobel:

• Torkel Tossel – 37 år, man, representant för Hus Tossel i Hannadon
  • Fru – Gunnhild, kvinna, 36 år
  • Barn: 
    • Hilde, 18 år, kvinna
    • Harald – 16 år, man, tvilling
    • Hesperia – 16 år, kvinna, tvilling
• Avina Tossel – 36 år, kvinna, studerande i Caras Idhrenins
• Berka Tossel – 30 år, kvinna, Kapten på det väldiga handelsskeppet Stormtämjaren
• Cilia Tossel – 29 år, kvinna, Aspector i Caras Idhrenins
• Robel Tossel – 27 år, man, oäkting, jaktmästare
  • Fru – Alina, 24 år, kvinna, jägare
  • Barn:
    • Castor, 6 år, man
• Julia Tossel (Avliden, 1421 TT) – 25 år, kvinna, var studerande i Caras Idhrenins
• Götel Tossel – 23 år, man, oäkting, lärjunge och vårdgivare till Eskel
• Hulta Tossel – 20 år, kvinna, studerande i Caras Idhrenins
• Hulrik Tossel – 20 år, man, oäkting, jägare
• Isobelle Tossel – 10 år, kvinna, studerande i Caras Idhrenins

Österhamn

Österhamn är en inflytelserik handelsstad i östra Karm som binder samman Karm med omvärlden genom sin handel, och som utgör en stor del av timmerhandel, läder och kött inom Karm. 

Primär funktion: Byteshandel

Exporter: Fisk och vilt, båtar, trä och örter

Militär styrka: Mestadels jägare och en milis. De flesta invånare i Österhamn besitter grundläggande militär utbildning, men skulle inte kunna mäta sig mot många andra av rikets soldater. Bestämmer man sig för att ta strid mot Österhamn däremot vill man nog undvika att utmana deras jägare, vilka är talangfulla skyttar och livsfarliga med spjut. 

Athalismen i östra Talanrien

I Karm Iserion och Märehn dyrkas Skaparen eller Athal, vilket är Skaparens namn på tarnaiska – språket som användes i Tarnaq varifrån tron ursprungligen kom.

Athalismens symbol

Där Athalismen är etablerad kan man alltid finna Athals sol på flaggor, dörrar, smycken, gravstenar och på paladinernas rustning.

Trons symbol är en gyllene sol mot en vit bakgrund som representerar Athals ljus. I mitten är en vit cirkel, som representerar Athals evighet och skaparens skydd mot demoner och mörker. Cirkeln är omgiven av åtta strålar, som representerar de åtta ärkeänglarna som är Athals närmaste tjänare och yttersta försvar. De åtta yttre strålarna är trons åtta dygder, som leder de trogna till evigt liv i Himmelriket efter döden. Den vita bakgrunden symboliserar renheten hos de med sann tro.

Medan den i sin officiella form är en vacker symbol, kan den speciellt på landsbygden representeras i en mer enkel form, med en cirkel varifrån åtta längre och åtta kortare linjer växer utåt.

Athalismens spridning

Athaliter

Kollektivt kallas alla som dyrkar Athal för Athaliter – trots att det finns väldigt många variationer av den Athalska tron runt om i östra Talanrien. Flera Athalska tempel och kyrkor står att finnas i så gott som varje by runt om i Karm och Iserion. Norr om Karm i Märehn har man en variation av Athalismen där helgon spelar en viktig roll vid sidan om Athal, där man lägger starkare fokus på att tillbe helgonet Izeleth än Athal själv.

Athals tempel i Hannadon

Den Athalska trons centrum kallas helt enkelt för Templet och ligger i Karms huvudstad Hannadon. Den heliga platsen är föremål för vallfärd från hela den athalska världen under religiösa högtider.

I Templet styr alltid en överstepräst eller översteprästinna som Athals ställföreträdare i Talanrien. För tillfället sitter översteprästinnan Araniél på Templets tron.

Präster och prästinnor

Varje stad och by har åtminstone en egen präst eller prästinna. De sköter ofta lokal rekrytering, där potentiella blivande präster och prästinnor skickas till Templet i Hannadon för skolning. Efter skolning tjänar  de ofta i de olika kyrkorna, templen eller klostren runt om i Karm och Iserion – för att sprida tron, och för att bland annat hjälpa vanligt folk genom kunskaper i läkekonst. Vissa i prästerskapet har en bakgrund som paladinrekryter som inte klarat av de fysiska testen som krävs av krigarna, och har istället skolats i helande magi.

Översteprästen

Templets översteprästinna eller överstepräst är Athals röst i den dödliga världen, och är en helighet som respekteras i hela den athalska världsdelen. Ledare såsom kungligheter och adel söker alltid efter översteprästerskapets välsignelse vid begynnelsen av deras styre, för att få folkets och Athals stöd.

Översteprästen har alltså förutom sitt religiösa status också en rätt stark politisk roll i samhället. Beroende på vem som sitter på tronen har den mer eller mindre samspel med de athalska ländernas styren.

Athal är världens skapare

Athal är världens skapare, och hans tjänare är änglarna som förhindrar demoner att komma in i världen. Athal och hans tjänare är närvarande i världen i ljuset, varav man ofta utför böner i morgonljus. Varje tempel och kyrka som tillhör Athal har många stora fönster för att få in så mycket ljus som möjligt, för att ha Athal så närvarande som möjligt.

Livet efter döden

Efter döden lärs det ut att de trogna till Athal, och de som levt ett gott liv, omfamnas av Athals ljus och kommer till paradiset i himmelriket där Athal och änglarna finns. De som varit otrogna och inte levt enligt trons läror är för evigt dömda till att existera i mörkret, och straffas i helvetet av Celdunos och hans demoner.

De åtta dygderna

Trons grundpelare består av åtta dygder, alla representerade av en ärkeängel.
Dessa är medmänsklighet, tålamod, uthållighet, givmildhet, måttfullhet, lojalitet, ödmjukhet och respekt. Man talar också om den nionde dygden, som är tron på Athal.

De åtta ärkeänglarna

De åtta ärkeänglarna är Uriel (uthållighet), Auriel (givmildhet), Elieth (måttfullhet), Xandus (tålamod), Iarlim (respekt), Canus (medmänsklighet), Asuun (ödmjukhet) och Cadriel (lojalitet).

Okänt för många fanns det en gång en nionde ärkeängel vid namn Zerachiel, som under kriget mellan änglar och demoner valde demonernas sida.

Athalismens plats i samhället

Befolkningens hängivelse till Athal och tron varierar en del beroende på var i trosområdet man befinner sig. Trons maktcentrum ligget i Karms huvudstad Hannadon, och där är paladinorderns närvaro alltid synlig. Folk besöker ofta templet för att be om lycka eller framgång, men för Hannadons lokala är tron i många fall mer en form av tradition än verklig hängivelse i den stora staden. Speciellt då Caras Idhrenin med sin akademiska influens och skepticism är så nära.

Tron bland allmänt folk

Utanför storstäderna blir tron mer en del av vardagen. De mindre städerna och byarna har ofta en kyrka eller ett tempel i mitten av staden som fungerar som en samlingsplats och knytpunkt. Prästerskapets roll som ledare i de små samhällena är viktig och de har stor makt över sin församling.

Tron bland adel

Bland adeln varierar tron väldigt mycket på individuell nivå, beroende på om individen är en stark trosutövare eller ej. Ingen kan undkomma faktumet att man måste visa respekt för Templet och översteprästerskapet – om inte för sin själs frälsning för att finna stöd hos sina undersåtar.

Tron i Märehn

I Märehn är tron av ytterst stor vikt, och går inte att separera från samhället. De som inte är hängivna är i praktiken inte människor av rent blod, och har varken heder eller framtid.

Tron i Karm och Iserion

Trots att Karm och Iserion är separata och har kylig relation förenar tron dem. Mellan länderna varierar tron väldigt lite, med små kulturella skillnader. Eftersom trons maktcentrum ligger i Hannadon har den inte lika mycket makt över politiken och adeln i Iserion, även om översteprästerskapet så klart har en stark position där också.

Böner

Athaliterna ber oftast direkt till Athal, förutom i Märehn där man istället ber till helgon och offrar till Izeleth. Man ber oftast om skydd och välsignelse av ljuset, och om att ens själ ska skyddas från mörkret och Celdunos ondska, bedrägeri och lockelser.

Traditioner och viktiga dagar

Athals dag – firas den ljusaste dagen på året under sommarsolståndet (midsommar).
Det är dagen då Athals och änglarnas ljus anses vara närmast de dödliga. Det är en glad och hoppfull tillställning som firas ute i ljuset med dans och fest. Alla klär sig i vitt och gult som Athals symbol. Det är också kärlekens dag, där det är tänkt att de unga bland allmän befolkning ska kunna hitta sin kärlek under danserna och festligheterna.

Eldarnas dag – firas den mörkaste dagen på året (vintersolståndet).
Detta är dagen då Celdunos makt och närvaro anses vara störst i världen – dagen då mörkret strider mot ljuset i ett försök att övervinna. Alla tänder lyktor, ljus och eldar för att bistå Athal och Änglarna i kampen mot Celdunos. Dagen börjar med bön och ljuständning, och man håller sig ofta inomhus eller i templen för att tillsammans förena sig mot mörkret – oftast en fastedag.

Den vilda jakten – firas dagen efter vintersolståndet.
För att fira Athals seger över Celdunos, och demonernas förvisning till Helvetet, har man en tradition som kallas den vilda jakten som är en blandning av lek och skådespel. En utvald i varje by och stad blir vald att spela Celdunos som och bär hans mask och det är de övrigas arbete att finna Celdunos och ta denne till torget där masken bränns. Det är en glad fest där man firar med mat, dryck och fest.

I större städer är det mindre praktiskt med bara en Celdunos, och då brukar man se flera med demonmasken springa omkring undan flykt.

Uriels dag – hålls vid höstdagjämningen.
Höstdagjämningen är dedikerad till den främsta ärkeängeln Uriel, som står för uthållighet. Man ber om styrka av Athal och av Uriel för att hjälpa de trogna stå emot Celdunos makt som blir starkare för varje dag då nätterna blir längre och dagarna kortare.

Auriels dag – givmildhetens och välgörenhetens dag.
Givmildhetens dag är dedikerad till ärkeängeln Auriel, det är en dag då man ger små symboliska gåvor till sina nära och kära, och framförallt hjälper de som har det sämre ställt i samhället. Man påminner om vikten att ta hand om och inkludera alla i samhället, även de som har det svårt.

Begravningsritualer

Det hör även till seden att de döda bränns för att bli ett med ljuset och Athal och att man sedan ristar deras namn i en minnessten.

Bröllop

De som gifter sig behöver Athals välsignelse, och vigslar utförs alltid av en präst eller prästinna – helst i något av templen eller kyrkorna.

Vid kungliga bröllop ska översteprästen vara närvarande, vilket gör det av stor vikt att vara på Templets goda sida inför äktenskapsmatchningar.

Namngivningsceremoni

Nyfödda barn får sitt namn i gryningsljuset under namngivningsceremonin. Det viktiga är att ceremonin hålls en dag då solen skiner, och att barnet under ceremonin badar i ljus för att värja undan Celdunos mörker då barnet får sitt namn.

Athalismens antagonist Celdunos

Athals mörka motståndare och motsats är enligt den athalska tron mörkrets personifiering, som bär namnet Celdunos. Namnet bär ett stigma då allt ont och mörkt kan kopplas till demonen Celdunos närvaro i världen. Celdunos är enligt tron demonernas fader och Athals motsats.

Athalismens försvarare – Paladinkrigarna

Templet har även en autonom organisation och armé som beskyddar tron och trons intressen – Paladinorden. Deras krigare kallas paladiner, och är utan undantag magikunniga.

Deras träning och förmågor fokuserar på att läka sår, eller skydda sig själv och andra kring sig från skada. De är heliga krigare, högt värderade – både fruktade och beundrade.

Till deras uppgifter hör att skydda de svaga som hör till den Athalska tron. De reser runt i alla områden som ligger under Athals beskydd, och hjälper dem med problem såsom banditer eller andra konflikter.

I inrikespolitiska konflikter bibehåller paladinordern och dess grupperingar officiellt en neutral position, men skrider ofta till handling för att skydda civilbefolkningen. De agerar enligt vad de anser bäst för befolkningen och för tron. Som resultat av detta hyser man stor respekt för paladinerna, och de inbjuds således ofta med på militära kampanjer där de intar ledande positioner vid sidan om andra ledare och riddare.

Paladinorderns rekrytering

Vid magikerskolan Caras Idhrenin finns en organisation vid namnet “Tredje ögat” vars uppgift är att finna barn som är magikunniga.

De magikunniga tas från sina familjer, och förs till Caras Idhrenin, magikernas akademi som ligger på en ö i sjön Nír utanför Hannadon. Där tränas de, och deras förmågor testas.

De som inte har förmågor starka nog att bli avancerade inom magi skickas till templet för att utbildas till paladiner. De andra stannar kvar i Caras Idhrenin för att bli magiker.

De barn som klarar av de fysiska test som krävs av en paladin fortsätter skolningen, andra kan istället bli skolade till präster eller prästinnor.

De barn som blir magiker eller paladiner frånsägs helt från sin familj och förlorar i lag sitt arv. Exempelvis om en adelsmans son blir en magiker eller paladin, kan denna inte längre dra nytta av familjens status eller föra vidare familjens namn.

De som blir paladiner är bunden till Templet och tron hela sitt liv, och i väldigt få fall har de kunnat frigöra sig från sin tjänst och återgå till ett vanligt liv.

Kraftord

Kraftord som är relaterade till religion brukar ofta vara “vid Athal!”, eller “vid Ljuset!”. Samtidigt är oftast olyckor och sorg en bestraffning där man anser att Athal övergivit en för ens synder. De som svär använder ofta demonen Celdunos namn som en svordom.

Organisationer

Talanrien är en värld fylld med många olika religioner, kulter och andra former av dyrkan. Klicka på ikonerna nedan för att lära dig mer!

Vad är Fae?

Fae är en paralellvärld till Talanrien, som på utsidan kan verka idyllisk, fantastisk och magisk – men som i själva verket är en plats väldigt farlig för de dödliga.

Som en konsekvens av ett uråldrigt krig mellan änglar och demoner splittrades världen i fyra delar. Änglarna och demonerna förvisades till sina egna världar – Himmelriket och Helvetet, medan Talanrien blev de dödliga folkslagens hem, en plats frikopplad från de kaotiska energier som en gång fyllt alla hörn av världen och nästan förtärt den – energier som kallas magi av de dödliga folken.

Här bor uråldriga och farliga väsen som på ytan kan verka lik de dödliga folken i Talanrien, men som är farliga och svåra att förstå.

Magi

En följd av splittringen av världen blev att paralellvärlden Fae skapades, där magin finns kvar i sin rena och okontrollerade form. De energier som formar allting som lever och existerar i Fae är så starka att de läcker in i Talanrien på vissa platser som lärda kallat för kraftcentrum. Vissa individer i Talanrien har förmågan att känna av dessa energiströmmar, kontrollera dem och manipulera dem – de som kollektivt kallas för magiker.

Tid

Natt och dag i Fae

Till skillnad från Talanrien som har en natt och dagcykel står ljuset statiskt i himmelen i Fae. Ju längre söderut man reser, ju mörkare blir det och tvärtom, ju längre norrut man reser, ju ljusare. I de ljusare delarna av Fae lever ljusare varelser, så som ljusalver, asar, vaner medan mer varelser som föredrar mörker och skyr från ljus kan finnas i Faes mörkare delar i syd.

Öppningar mellan världarna

Det finns fler platser i världarna där gränserna mellan dem är väldigt tunna. Dessa platser är oftast mest öppna de mörka nätter då månen inte skiner i Talanrien och är helt försvunnen innan nymånen visar sig. Sådana nätter kan den ovetande eller sökande vandra på världens isolerade och magiska platser och plötsligt finna sig i en väldigt märklig och främmande värld – oförmögen att hitta tillbaka hem.

Skuggvärlden

Förutom att Fae och Talanrien är frånskilda finns det även utrymmet mellan världarna som kallas för skuggvärlden. Lite vet man om den världen förutom att det är en farlig plats att fastna i. Här bor förvrängda varelser av mörk materia som korrumperar och förvrider allt de rör vid. Vissa magiker i Talanrien spelar ett farligt spel och drar sin styrka från de varelser som befinner sig i denna förvridna mellanvärld.

Ett exempel som skuggvärlden används av magiker i Talanrien är som ett medel att ta sig från en plats i Talanrien till en annan utan att behöva ödsla restid. Till skillnad från en portal som drar på magikerns energi kräver färden genom skuggvärlden ett offer till de varelser som regerar i skuggvärlden, och klassas som mörk magi.

Asagudar i Fae

Bland de många mystiska och mytomspunna väsen som bor i Fae finns de väsen som Kaldrländarna i norr dyrkar som gudar – asarna och vanerna. De var en gång besläktade till änglar och demoner men förvisades till Fae och besitter krafter dödliga bara kan drömma om. Deras hem i de ljusare delarna av Fae befinner sig på en plats där gränserna är tunna till Kaldrland, vilket är orsaken till varför de dödliga i Kaldrland haft kontakt med asarna tidvis under årtusendena – och grunden till gudasagorna som Kaldrländarna berättar och för vidare. Bland de kändaste nämnda är Oden, Tor, Freja, Frej, Loke, Frigg, Balder, Heimdall, Tyr, Idun och deras hem Valhall.

Faes varelser och invånare

Dimensionen Fae är fylld med märkliga varelser och folk som väsen är fylld av de magiska energier som fyller deras värld. Exemplen är otaliga, allt från skepnadsskiftare, älvor, frostjättar, varelser som dyrkas som gudar av människor, till varelser som för dödliga inte kan beskrivas som annat än fasansfulla monster i olika skepnader och former.

Det gemensamma för Faelingar är att magi för dem är lika naturligt som att andas, till skillnad från de dödliga som spenderar energi och kraft för att utöva magi på ett vis som i grund och botten är självdestruktivt.

En svaghet som många varelser i Fae har är deras svaghet mot föremål gjorda av järn.

Månens resa mellan världarna

Något som få känner till i Talanrien är månens koppling mellan Fae och Talanrien. Månen är en av de få saker som kopplar ihop de två världarna. Då det är fullmåne i den ena dimensionen, är natten mörk i den andra, och under månens faser kan månen ses med ena halvan i Talanrien och den andra i Fae.

Fae i rollspelen

Det finns många öppningar i rollspelen för Fae. Exempelvis kommer många magiska monster som rör sig i Talanrien från Fae. Berättelser och myter om folk som försvinner och aldrig kommer tillbaka är kopplade till Fae. Eller exempel på berättelser om folk som gett sig av som unga, och kommit tillbaka som gamla plötsligt. Likväl kan man snubbla in i Fae av misstag, eller som magiker aktivt söka efter en öppning mellan dimensionerna för att hitta kraft eller svar på mystiska frågor. Möjligheterna är oändliga.

Bra att hålla i åtanke är att det finns väldigt få individer som faktiskt känner till Fae – bland magiska kretsar är Fae mer av en teori och ett debattområde. Öppningarna är svåra att finna, och finns sällan på samma ställe och är inte alltid öppna. De som tar sig dit kan ha svårt att hitta hem igen.

Helvetet

De originella medlemmarna av de Tretton var bland annat Aodarnel, Zerachiel, Ayperos, Lloth, Rirya, Celdunos. Snarare än att vara en del av ett råd längre har de delat upp riket i kungariken runt om i Helvetet, och kallar sig själva för drottningar eller konungar.

Demoner och de besatta

Medan demoner inte kan existera i Talanrien i annat än en dödlig och fysisk form, och längre inte korsa gränserna förrän den dagen då porten öppnas, finns det de som lyckats ta kontroll över dödligas kroppar genom demonisk besittning. Oftast handlar det om ritualer där magiker åkallat på demoner för att få mer kraft, t.ex. marlokker – mörka magiker som gör avtal med demoner och andar, eller förslavar dem för att få sin styrka. Men ifall demonen visar sig vara för stark kan den ta kontroll över sammankallaren. Det finns även kulter som dyrkar demoner, vars medlemmar låter sig med flit bli besatta av demoner.

Oskyldiga personer kan också bli besatta, ifall en demons värd dör och demonens själ snabbt är tvungen att välja en värd innan den förstörs eller skickas tillbaka till Helvetet.

Demondyrkan och kultister

De tretton demonledarna är alla dyrkade av dödliga i någon form – antingen av kultister, magiker som söker kraft, eller religiösa samfund som håller sig dolda. Den största folkgruppen som dyrkar demonerna är mörkeralverna som dyrkar demonen Lloth som sin gudinna.

Himmelriket

Liksom Fae och Helvetet är Himmelriket en paralelldimension till Talanrien. Här bor de ljusa varelser som kallas för änglar. Långt innan tideräkningens början var majoriteten av världens invånare änglar och demoner – varelser som i sin rena form var skapade av ordning och kaos, motpoler till varandra.

Väktare som övergav sin post

Några änglar som varit utnämnda väktare över porten till dimensionerna lämnade i början av den första tidsåldern sin post för att nyfiket besöka de dödliga som bosatt sig under berget Alanthië. De välkomnades in i riket Tarnaq, trots vagheten kring deras bakgrund. Några av dem valde att stanna i Estharon, Tarnaqa huvudstad, och det dröjde inte länge innan de första barnen föddes som resultat av förening mellan de olika folken emellan. Barnen som fick drag av både änglarna och människorna kallas för alver. 

Av okänd orsak lämnade änglarna Tarnaq några århundraden senare. Alverna som var en naturlig del av samhället stannade kvar i Tarnaq, men ju längre åren gick och alvernas föräldrar dog blev skillnaderna allt tydligare mellan människor och alver. Alverna dog inte av ålder, och återhämtade sig ovanligt snabbt från sjukdom och skador och tycktes fagrare och mer överjordiska. Till sist ledde dessa skillnader till segregation, förföljelser, avund och hat från majoriteten i Tarnaq, som resulterade i att alverna slutligen lämnade landet och söka efter ett nytt hem.

Änglarna återvände till Alanthië, där de förblivit okända för omvärlden.

Himmelriket och dess hierarki

Himmelriket är en värld fylld av ljus och skönhet, liksom änglarna själva som är varelser gjorda av ljus. Det är ett hierarkiskt rike där de mäktigaste änglarna, som kallas för ärkeänglar, styr i ett råd som kan jämföras med ett republikanskt råd. De har valt att ta avstånd från Talanrien och låter de dödliga vara ifred, förutom i riktigt kritiska situationer som kunde ge demonerna ett övertag eller hota gränserna mellan dimensionerna att upplösas.

Ängladyrkan

I många delar av Talanrien dyrkas änglarna som ikoner, eller skyddande figurer som representerar Skaparen i världen. Det finns även kulter och religiösa samfund som helt avvisat tanken om Skaparen och enbart dyrkar Änglarna som världens beskyddare mot mörker och ondska.

Brinkelands vapen
Illustrerade av Johan Sundman

Brinkelands flagga
Illustrerad av Johan Sundman

Brinkernas fria byar ligger i sydvästra Talanrien, och är en konstellation av byar som alla bebos av Brinker. De styrs av de äldstes råd, en grupp av sju representanter, en från varje by. Ofta är dessa kvinnor. Dessa byar är som regel självstyrande, fast viktiga beslut som rör alla byar tas av det samlade rådet. Även rättskipning av svårare natur tas upp inför de äldste som tar ett beslut i sådana frågor. Brinke har ingen egen valuta utan är byggt på byteshandel och en kollektiv insamling av överflödiga resurser som ges till de äldste att förvalta.

Eftersom Brinkernas byar är avskärmade från resterande folk via en illusion som upprätthålls av deras lärda så är kontakt med omvärlden mycket sparsam. I regel sker ingen handel med andra folk. Övriga folk är dock välkomna att färdas över Brinkeland under förutsättning att de har goda avsikter, skulle detta förändras så påverkas de av illusionerna och leds bort från byn.

Brinkerna är ett simpelt folk som lever av landet, det värde som övriga folk sätter på skatter som guld och ädla stenar skulle en Brink troligtvis inte förstå.

Historia

Brinkernas bakgrund är höljd i dimma för alla utom dem själva, även om det finns en volym i Kaelreds bibliotek som omtalar deras ankomst till Talanrien. Riket Kaelreds härskare och hans närmaste är också väl insatta i hemligheten. Enligt Brinkernas egna legender så blev de burna från sitt hemland på andra sidan havet utav den Gröna Världsdraken. Enligt dvärgarnas tideräkning skulle detta ha skett i början av andra tidsåldern. Vid sin ankomst förkunnades det att de stod under Kaelreds beskydd, och så har det förblivit. De är ett fredligt folk av naturen och har aldrig hyst ett större behov av att expandera bortom det område dit de först anlände.

Det har förekommit anfall på byarna under deras långa historia, och eftersom Brinkeborna är ett fredligt folk utan riktiga vapen så har de vid varje tillfälle decimerats betydligt vid varje attack. Av denna anledning har de blivit skickliga illusionister. De återfinns hittills inte vid Caras Idhrenin, eftersom de tredje ögats agenter hittills aldrig lyckats ta sig igenom deras illusion som håller dem dolda från omvärlden.

Under den tid som förflutit sedan de anlänt till Talanrien har åtskilliga andra byar anlagts runtomkring Brinkeby, Äppelunda, Vetegårda samt Räkavik är de fyra största.

Brinkelands invånare

Folket i Brinkeland kallas för Brinker, eller halvlängdsmän av övriga raser som känner till dem. De har ofta hår i mörka nyanser samt blå, gröna eller bruna ögon.

Namn

Alla Brinkebarn tar sin moders efternamn. På så vis har klaner skapats, Den största är Hebbagun, vars kvinnor är ökänt fertila. Titlar förekommer och är baserade på den yrkesfärdighet man har, exempelvis skulle en Räkfiskare kunna tilltalas som Räkfiskare Hubbagun.

Samhälle

Brinkernas samhällen samlas istället enligt tradition under en kommitté av äldre, sju visa brinker av ansenlig ålder, oftast kvinnor, som väljs ut att leda det lilla samhället. Skulle någon av dessa dö eller uppvisa symptom som gör dem olämpliga att leda så byts de ut till någon annan åldring med sina sinnen intakta. Brinkerna har heller inte en traditionell ekonomi, de använder sig inte av pengar utan byter varor med varandra efter behov. Vid de tillfällen som de lyckats samla mat och förnödenheter som överstiger deras egna dagsbehov så ges detta bort till rådet att förvalta. Rådet i sin tur dirigerar en grupp med brinker i samhällets regi som arbetar med exempelvis läkekonst och insamlandet av örter för detta syfte. I gengäld för att arbeta i samhällets tjänst så blir dessa då belönade med den mat och dryck de äldste fått av samhället. Förutom detta ordnas varje vecka en matmarknad i Brinkeby där en del består av överflödet som de äldste samlat in från odlingarna, medan resten är sådant som Brinkerna byter med varandra. 

Brinkerna äger visserligen sina egna hus och utrustning, men de är oftast liberala med hur de applicerar ägande och lånar gärna saker sinsemellan. Därför blir ägandet ofta oklart när en sak vandrat mellan tillräckligt många användare. Uppstår trät så får de äldste lösa problemen. 

Kanske på grund av att deras huvudsakliga gud är ett fruktbarhetsväsen så ser samhällsstrukturen lite annorlunda ut hos brinkerna. Kvinnorna är högaktade och fria att gifta sig med en eller flera brinkemän beroende på vad de föredrar. Brinkemännen å andra sidan får endast gifta sig med en kvinna och förväntas vara lojal mot sin partner livet ut. Skulle de misslyckas med detta blir de uteslutna ur samhället. Samtliga män i familjen deltar i att uppfostra barnen. Vanligtvis lever dock brinkerna i familjer mellan tre och fyra individer eftersom det i regel föds fler manliga än kvinnliga brinker. Håller en brinkekvinna och brinkeman varandra i handen på en offentlig plats så anses de vara gifta. Det finns dock ofta tillhåll i närheten av en brinkeby dit kvinnor kan ta med män som de är intresserade av för nattliga aktiviteter utan att de behöver gifta sig med dem. Det är enligt deras kultur en ”hemlig” plats och man undviker därför platsen om man inte har något att utföra där.

Brinkeland har hållit sig relativt okänt och skyddat från omvärlden, delvis på grund av sin isolerade natur, men även på grund av de illusioner deras magiker placerat runt riket. Magin som rådet har ansvar över att alltid ska vara aktiv och förnyas gör att främlingar och resenärer med illvilja naturligt tappar intresset av att resa innanför Brinkelands gränser, och vänder sina steg i andra färdsriktningar.

Brinkeland själv är ett relativt glesbefolkat land uppdelat i olika byar med ett par hundra invånare per by, medan den största arealen fylls av åkrar, odlingar och äppelträd. Reser man genom riket kan man för det mesta se unga brinker arbeta på fälten med hjälp av små ponnyer som i deras mått blir som hästar för en människa, medan de lite äldre för det mesta njuter av livet med god mat, öl och en trevlig tobakspipa.

Brinkerna gör i regel inte mycket väsen av sig, deras sysselsättning består i regel av enklare fiske, agrikultur, och bryggning av kopiösa mängder alkoholhaltiga drycker. Förutom det är dom kända för sin utmärkta piptobak. Det har sagts att brinkerna tillverkar några av de godaste rusdrycker i Talanrien. Dessa är ofta svaga och huvudsakligen inriktade på att frambringa de mest intrikata kombinationer av ingredienser. Det är nämligen så att den främsta konsten i brinkernas samhälle är levnadsglädje, ett hyllande av livet själv och den njutning det medför. De äter och dricker därför betydligt mer än vad man skulle tro att deras nätta kroppar skulle tåla. Tio mål om dagen är för brinkerna vanligt, men kanske eftersom de är ett mycket rörligt folk blir de sällan väldigt feta.

Religion

Brinkerna tillber överlag naturväsen och sin fruktbarhetsgudinna Haggabup, denna avbildas som en formrik kvinna med åtta bröst och ett vänligt anlete. Det finns inget officiellt prästerskap utan de andliga ledarna blir individer som undersöker de andligare sidorna av världen. Ofta talar de med andar och småknytt för att lära sig mer om det stora mysteriet. Dessa ses på med respekt och fungerar ofta som botare eller hjälpare för mer spirituella åkommor i Brinkesamhället. Dessa andligt känsliga brinker fungerar också som rådgivare, och de förvaltar den väldigt starka kulturen av munltigt berättande.

De talar om skapelsen, hur brinkerna kom till platsen genom att flyga från sitt ursprungliga hem på den gröna världsdrakens rygg. De hade räddats undan förödelsen som pågick under det stora kriget mellan Elden och Vattnet och funnit ett nytt hem här. I sanning flydde Brinkernas förfäder, liksom Niraianerna, från sitt tidigare hem bortom haven, och leddes till Talanrien av en grön drake som hjälpte dem navigera till Talanriens kust och placerade dem under sitt beskydd. Därför har den gröna draken, vid sidan om fruktbarhetsgudinnan Haggabup blivit av enorm vikt i Brinkelands berättelser, och vad som längre är sanning eller myt är svårt att säga. Till den gröna drakens ära byggdes det första värdshuset och tavernan “Den gröna draken”, stor nog att husera hundratals brinker, och är den naturliga samlingsplatsen för folket. Den gröna draken är av så stor vikt, att den finns på alla Brinkelands flaggor och officiella emblem.

Militär styrka

Brinkeland har ingen formell militär, det är underförstått att stridbara män ställer upp om det behövs. I själva verket är det dock Kaelreds arméer som skulle beskydda dem under väpnade konflikter.

Brinkeland

Brinkelandbördiga kullar fylls av åkrar, odlingar och äppelträd. Det har ett  varmt sommarklimat med regnig vår, varm sommar, och milda regniga vintrar. 

Senaste händelser

Iselems expansion in i Harvadar som ligger på gränsen till Brinkeland oroar invånarna. 

Allianser

Brinkeland är allierade med Kaelred och de naturväsen som bebor området runt deras byar.

Rollspelstips

Rök pipa och drick alkohol, undvik att jobba om du kan och ha gärna stark livslust.

Bilder

https://www.artstation.com/artwork/XgZz3

Hus Von Breslau

Hus Von Breslaus vapen
Illustrerad av Johan Sundman

Ätten von Breslau nämns i skrifterna år 546 TT då boyaren Juraj borgherre av Breslau ärver grevskapet Märehns lås han äktar kort därefter Bela dotter till Märehns mäktigaste Vojvod. Deras son Tomas kom att bli den första officiella medlemmen i ätten von Breslau och även den som tillslut enade Märehn år 598 TT efter många seklen av inbördeskrig. Som erkännande för dessa framgångar och för att garantera den nordliga och avlägsna provinsen blev Tomas Märehn första markgreve och sen dess har ätten varit Märehns obestridliga vasall herrar.

Tomas von Breslau var även den som lade grunden till de som kom att bli Märehns guldålder. De första vägarna som ledde till Märehn byggdes, de första städerna byggdes och som led av de blomstrade handeln där ull blev en känd exportvara. Framförallt så blomstrade kulturen, vid städerna och Tomas hov kunde den Märehnska kulturen finna sig en ny identitet. Där de invandrade karmiska adeln smälte samman med den Märehnska kulturen. Von Breslau var under hela denna tid kända som de heroiska och ärorika hjältarna i norr som vaktade gränsen mot Barastar och håll utkik efter skepp från norr. Då många ädlingar från Märehn och övriga Karm sökte sig till markgrevarna för att vinna ära grundade Tomas sonson Milan legia morteus så de kunde rida tillsammans med von Breslaus fana.

Slutet på denna guldålder kom att bli markgreve Jaromir styre, enligt rykte hade han låtit mörda sin kusin markgreve Stanimir för att själv ta makten. Kort efter Jaromirs maktövertagande lät han avrätta Stanimirs familj vilket också markerade början på von Breslau konflikten. En blodig konflikt som kostade en tredjedel av Märehns adel livet och slutade med Stanimirs son Nicolaus maktövertagande. Nicolaus styre har varit hårt präglat av flera utrensningar av opposition inom adeln och flera blodiga fälttåg. De en gång ärorika legia morteus har förfallit till en legoknekts förband, adeln som en gång så ärorikt bar Märehns fanor har fått se sina rättigheter begränsade.

Skrivet av Morrikai

Hus Von Breslaus flagga
Illustrerad av Johan Sundman