Sammanfattad Biografi:

Lykke föds in i en oansenlig liten by, i meningen ‘lös samling bondgårdar’, i nordöstra Karm. Detta är inte den sortens plats som föder stordåd. Även den sagoberättare som söker en oviktig plats att placera en oväntad hjälte hade låtit blicken glida över platsen utan så mycket som en tanke.

För Lykke är den hem. Som enda barn till en jordbrukare tillika fårbonde är livet fullt av hårt arbete, tidiga mornar, och villkorslös kärlek. Det varma huset med rödmålade fönsterluckor och ryggen mot skogen är en självklarhet i hennes liv, lika värmande som solen.

Fram till den våren hon fyller fjorton verkar det självklart att hennes liv är och ska förbli så som hundratusentals andras över kontinenten. Detta är dock våren då hennes omedvetna kamp för att hålla sin natur i styr misslyckas, då det slutligen blir omöjligt för henne och hennes föräldrar att blunda för sanningen.

Lykke är en magiker.

Här har vi det ovanliga i hennes by. Skräcken inför magi, och framför allt dess användare, ligger som en slöja över nejden. Den senaste magikern, en ur Lykkes egen familj, hann sprida smärta och kaos innan inkvisitorerna följde upp och oskadliggjorde honom. Nu står ännu en ungdom i denna familj med makten att skada i sina händer.

Snabbt kontaktar hennes föräldrar en för dem känd Arkanist i en närliggande stad, och inom kort är Lykke på väg tvärs över landet till en plats som skrämmer henne in i märgen. Hon är på väg till Caras Idhrenin.

Utseende:

Lykke är en kort ung kvinna med en bred, stabil kroppsbyggnad som visar på en vana vid kroppsarbete och en stadig bondkost.

Hon har blek hy med tendenser till rosacea, ett runt ansikte och mjuka drag, i tonåren söt på ett alldagligt vis.

Hennes hår är tjockt, mörkbrunt och rakt. Allt som oftast hänger det i en fläta nedför hennes rygg.

Hon går klädd i enkla kläder som befattar en bondflicka. Endast vid sällsynta tillfällen kan hon få tag på kläder i blåa nyanser, men lyckas hon med detta så värderar hon föremålet högt och tar väl hand om det.

Personlighet:

En relativt isolerad uppväxt som ensambarn i en liten by har gjort att Lykke är ovan vid främlingar och större folkmängder. Ibland kan det komma tecken på att hennes blyghet inte sitter så djupt som först kan tros, men hon kommer att behöva tid att vänja sig vid att vara runt en grupp som hon inte har känt sedan barnsben.

En annan konsekvens av denna barndom är att hon har en livlig fantasi och lätt för att drömma sig iväg, även då hon arbetar. Både förhoppningar och farhågor växer sig lätt utom proportion, vilket kan leda både till hög ambitionsnivå och lamslående prestationsångest. Bristen på resurser och behovet av arbetskraft i de isolerade små byarna gör att skolgången i Lykkes hemtrakter är kort och begränsad, men hon har desto mer erfarenhet av att lära sig genom praktik.

Hon är en försiktig flicka med en djup rädsla för den magiska potentialen som nyligen har upptäckts hos henne. Till varje pris vill hon undvika att den förändrar henne till den värre eller orsakar skada hos andra människor, men hon hålls vaken om nätterna av känslan av att detta är oundvikligt.

Familj:

Nära familj: Hennes mor, Jorit, och far, Sölvi. Båda två hårt arbetande lantbrukare, ärrade från händelser involverande Sölvis magiskt begåvade bror för cirka 20 år sedan. Tystlåtna men godhjärtade och tålmodiga hade de och Lykke en nära relation fram till att hennes magi uppenbarade sig. De älskar henne lika starkt som någonsin, men numera blandas kärleken med oro och rädsla.

Vänner: Lykkes hemby innehöll inte många barn i jämförbar ålder, men några vänner har hon haft att spendera sommardagarna med. Främst två, Lisbet och Keld, är värda att nämna som frekventa kompanjoner. Lykkes föräldrar har dock varit hemlighetsfulla angående deras dotters frånvaro och det troligaste är att dessa vänner kommer att förbli ovetande om hennes nuvarande förhållanden.

Övriga: Jorits föräldrar, syskon, och de sistnämndas barn är bosatta i närheten och har varit regelbundna inslag i Lykkes liv.

Introduktionsberättelse:

Kunskapen hade förts vidare till henne tidigt.

”De är inte som oss,” hade hennes far sagt. ”Magin förvrider dem. Tar kål på det som gör dem mänskliga.” Han hade visat med fingrarna över sitt eget hjärta. Åratal hade gått sedan hans bror hade återvänt hem från Caras Idhrenin, men han bar fortfarande ärr.

I det stora hela talar de inte om det särskilt ofta. Ändå finns det där, som en varptråd i deras liv. Någonting i hur deras grannar talar till dem. Hur bytemplets fönster verkar se på dem, som att de dömer och väntar. Den döda cirkeln i skogen bakom huset där det fortfarande, årtionden senare, inte hörs någon fågelsång.

Lykkes mor har långa, smala fingrar, och hon skulle kunna se på i evigheter när de drar fram den tunnaste tråden ur ull till det jämna tickandet från spinnrocken. En gång, när hon ännu är liten och oförstående, frågar Lykke om inte detta är magi. Hennes mor luggar henne hårt och säger att hon aldrig ska säga så igen. Hennes far biter ihop käkarna hårt och i dagar är han tyst, tyst, tyst. Och ännu fler dagar är det innan spinnrocken tickar igen.

Folk i byn säger att det kan ligga en förbannelse över släkten. Att det var därför fars föräldrar dog i sjukdom och hans syskon dog i krig, och att det är därför Lykke föddes så liten och svag och hennes syster, hon som var för liten och för svag, trasade sönder mors insida så att Lykke fick bli deras enda barn. Kanske är åtminstone den första delen sann.

Men när den där våren kommer och det blir allt tydligare vad Lykke är så tänker hon på sin lillasyster. På avunden och oron som hon själv kände när hon fick veta att den lilla var på väg.

Hennes föräldrar gråter den dagen de tre inte längre kan blunda för sanningen. Hennes far sträcker sig efter henne, men hans händer stannar innan de når hennes hud. Det är som om han hade bränts blott av hennes beröring.

På nätterna, när de tror att Lykke redan har somnat, så sätter sig hennes mor på sidan av hennes säng och stryker henne över håret. Lykke blundar och låtsas som att hon inte hör tårarna i sin mors andetag.

Vägen till staden känns dubbelt så lång som vanligt. Oxen stretar framför kärran och den torra jorden under hjulen skapar damm-moln i luften. Tystnaden bryts bara de få gånger de stöter på någon annan resande, och även då verkar familjens sorgsna uppsyn signalera att de inte är intresserade av några längre samtal.

Hon tänker på berättelserna hon har hört, när hon står där framför den lilla butiken som de tidigare har tagit omvägar runt. Tänker på sin farbror, med sitt våghalsiga leende och sina kvicka fingrar, och de som kom efter honom med svärd och eld. Tänker på skräcken och smärtan hon har sett hos sin far, sin mor, sina grannar. Tänker på skrovliga röda ärr och oseende ögon.

Känner till slut en hand i sin, valkad och stark. Hennes föräldrar står bredvid henne med sorg och kärlek i blicken. Innan de säger farväl trycker hennes far en kyss mot hennes panna.

Namn: Shyvraell
Kön: Kvinna
Ålder: Födelseår okänt
Längd: 176 cm
Ögonfärg: Mörkgrå
Hårfärg: Vit
Födelseort: Dar Zakhar
Folkslag: Mörkeralv
Lojalitet: Sin överlevnadsinstinkt
Civilstånd: Ogift

Sammanfattad Biografi:

Föräldralösa barn i Dar Zakhars utkanter lever ett farligt liv, men vissa av de lyckas klösa sig fram in i vuxen ålder. Shyvraell är en av dem.

Tidigt fick hon lära sig att stjäla för sin överlevnad, och med tiden har hon utvecklats till en skicklig låsdyrkare och en tystlåten inbrottstjuv. Under årtionden har hon arbetat med en mindre grupp nära vänner för att länsa lågadelns semesterboningar och smuggla delikatesser från ytan på uppdrag av mindre skrupulösa handlare.

Shyvraell har själv aldrig haft några ambitioner på rikedom och makt, men hennes vänner började efter hand se mot större byten. I en till synes oansenlig skattsamlares valv föll de slutligen offer för dennes fällor och förbannelser. När dammet hade lagt sig stod Shyvraell som enda överlevare, dock inte utan en souvenir från nattens händelser.

Hennes vänstra hand pryds numera av en gyllene ring dekorerad med svarta stenar. Från detta smycke sprider sig långsamt en förbannelse som förvandlar hennes kropp till blänkande svart sten, millimeter för millimeter.

Efter att ha gått bet med att finna hjälp hos sina kontakter i mörkeralvernas rike, och med ett pris på sitt huvud, har hon nu letat sig till ytan i jakt på ett sätt att rädda sitt liv.

Utseende:

Shyvraells fysiska ålder skulle kunna jämföras med en mänsklig kvinna runt 35-40, men om detta beror på faktisk ålder eller ett hårt liv är svårt att bedöma. Hon har en kroppsbyggnad som liknar den hos en akrobat eller gymnast och ett smalt, kantigt ansikte.

Hon föredrar att hålla sitt hår kort och sina kläder enkla. Komfort och praktikalitet går instinktivt före skönhet, och kläder ratas väldigt snabbt om förvaringsutrymme eller möjlighet till att röra sig inte är till hennes standard.

Framför allt hennes händer är märkta med små, gamla ärr. Snarare, hennes högra hand. Den vänstra har förvandlats delvis till felfri svart sten och bär en guldring på långfingret.

Personlighet:

Vissa säger att mörkeralvernas kvinnor är mörka, förföriska dominatrixer som bara har kärlek för makt. De använder både kyssar och piskor för att få precis vad de vill ha, och de kan få dig att förråda allt du älskar med blott en blick.

Shyvraell har lite att jobba på om hon vill komma dit. Lätt stel och med ett fokus på att tala rakt på sak och praktiskt är det en ofantlig tur att hon fann vänner med mer karismatiska talanger, för om hon fick välja själv skulle hon gärna slippa allt tjafs. Inte för att hon är ointresserad av folk, nej, men hon finner att det är enklare att observera och analysera dem från en viss distans, där hon slipper ögonkontakt och risken att säga fel sak vid fel tillfälle.

Med rätt ämne kan hon uppvisa ett väldigt fokus, till den grad att hon verkar alldeles omedveten om omvärlden. En förvånansvärd bredd av kunskap döljer sig i hennes huvud, från alkemi och gifttillverkning till mekanik och smide. Mycket av det är sådant som har varit till användning inom hennes yrke, och det finns också områden som andra (framför allt de som bor på landets yta) kan tycka är grundläggande men som för henne är främmande.

Det är lätt att ta henne för humorlös eller osympatisk vid första anblick, men en varsam läggning och ett “resting bitch face” döljer en person med stor passion och lojalitet.

Introduktionsberättelse:

”…Och tar vi oss väl in hit så är det så gott som avklarat.”

Liira visar på kartan med en extravagant gest, och de två männen lutar sig över den för att inspektera. Några sekunders tystnad innan Divhrar suckar djupt.

“Jag är fortfarande emot. En antikvitetssamlare, Liir, på allvar?” säger han och cirklar nedlåtande med ett finger över rummet markerat “galleri”. Shyvraell och Kedus hinner mötas i en trött blick innan Liiras svar kommer.

“Ledsen, Div, har du andra planer på en Athalsdag kväll? Hade du tänkt stå trubadur under någon horas fönster?” Hennes ögon glittrar och bredden på hennes leende är, för en mörkeralv, vulgärt. Och självklart har Divhrar aldrig kunnat motstå en utmaning.

“Nu när du nämner det så har jag och din pappa något att-” Shyvraell kliver mellan dem innan de hinner utveckla det hela till en improviserad sketch. Hon lutar sig över kartan, följer dess korridorer med blicken, och ler.

“Oroa dig inte, Div.” säger hon. “Du kommer att få gå på din heta träff med Liirs far. Och du kommer att ha med dig en present.”

Det sprider sig. Långsamt, men det sprider sig likväl. Ingen i Dar Zakhars undervärld (Ha!) har kunnat uppskatta hur mycket tid hon har kvar. De kan inte ens identifiera förbannelsen.

Hon ser Kedus väga ett tunt kristalliskt svärd i sina händer. Divhrar ler hånfullt mot en mannekäng medan han sträcker sig efter dess utsökt broderade armskydd. Liira, vackra Liira, verkar inte kunna stå stilla framför de tjocka volymerna i bokhyllan. Hennes fingrar löper upp och ned för deras ryggar, längs förgylld text och blankt läder.

Shyv har redan packat sin ryggsäck full. Krimskrams, lätta saker, in och ut innan någon hinner inse att det är inbrott på gång. Men framför henne sitter ett litet skrin i ett skåp, och på den allra svartaste sammet innanför dess käftar vilar någonting som har lockat hennes blick.

Hon öppnar glasdörrarna och sträcker sig in.

Det som sker borde göra ont. När hon för upp handen till sitt ansikte, vrider och studerar den som om den tillhörde en främling, så kan hon föreställa sig en skärande smärta som strålar ut från fingrarna upp i armen. Men hennes fantasi spelar henne ett spratt. Allt som finns där är en kyla och en tyngd och snart, alldeles strax, ingenting alls.

I efterhand blandas minnena tillsammans till en färgglad röra. Kedus blod över de dyra tygerna när svärdet tvingar sig självt in i hans bröst. Divhrars uppspärrade ögon när mannekängens plötsligt så snabba händer sträcks efter honom. Liiras bakhuvud som studsar mot golvet när texten i boken hon håller lyser upp i blått och hennes ögon töms på liv. 

Kanske hade de vetat hela tiden att de fyra var där, för sättet som vakterna slog upp dörren på sade att de inte hade bråttom. Att de inte oroade sig för att inkräktarna skulle fly. 

“Runmagi,” säger den gamla kvinnan i det dammiga kontorsrummet. De underliga glasögonen med de många linserna får henne att likna en övervuxen insekt, och hennes grepp om Shyvs hand är benhårt.

“Kan inte för mitt liv berätta vad det står, men det här,” hon petar till en av de glittrande svarta stenarna runt bandet med sin pincett, “Ser inte bra ut.” Shyvraell vet redan vad kvinnan talar om, men kylan i hennes hand verkar sprida sig till hennes hjärta när hon får det bekräftat. De två sista stenarna, och de gyllene tecknen i miniatyr som står inristade, vanpryds av ett spindelnät av sprickor. I skenet från kontorets ljusstakar blänker de ojämnt, med takten hos ett skratt.

Hon tänker inte på ringen förrän långt efteråt. När hon redan har släppt Liiras livlösa kropp till marken med en fasansfull dunk och sprungit. Hur skulle hon möjligtvis ha tid att tänka på ett smycke när hon är upptagen med att vända ut och in på sin tomma magsäck i en gränd? 

Nästan en dag har gått innan hon är rotad nog i sig själv för att vända uppmärksamheten mot den underliga stelheten i hennes finger. Innan hon ser närmare och upptäcker att det hon trodde var vanlig, mörkgrå hud har ersatts av någonting annat. Någonting blanksvart och hårt.

Hon har redan tagit dumma risker. Talat med personer som hon vet att hon inte kan lita på. Dar Zakhar är en farlig plats även under de bästa omständigheterna, och ryggsäcken med klenoder från det misslyckade jobbet sätter en måltavla på hennes huvud.

Hennes vänner är redan döda.

Shyvraell vänder sin blick mot skyn.

Spelas av: Amdir

Namn: Alienna Eledur
Titel: Aldieas drottning
Kön: Kvinna
Ålder: Född år 756 i andra tidsåldern
Längd: 187
Tyngd: 65
Ögonfärg: Isblå
Hårfärg: Gyllenblond
Födelseort: Aldiea
Folkslag: Högalv
Lojalitet: Aldiea/Älvskogen
Civilstånd: Ogift

Biografi

Ungefär tvåtusen år senare, år 1311 TT, hittas Alienna i Kaldrland av en forskningsexpedition som fann henne frusen i ett isblock. Liksom hennne hade de utforskat världspelarna, och Alienna frigjordes ur blocket, otroligt nog vid liv efter århundraden av sömn. Hon återvände till sitt hem, för att finna det övergivet och förstört. Hennes återuppdykande sparkade igång en stor konflikt bland alverna eftersom många av alverna hellre önskade ha henne på tronen än Nela’thaënas drottning Nearena – detta på grund av hennes skogsalvsblod snarare än Aliennas rena högalvsblod. Alienna valde att istället flytta till Älvskogen intill Kaelred liksom hennes föräldrar gjort, och en del alver följde med henne för att återskapa den fristad som en gång funnits i Älvskogen.

Sedan dess har hon fokuserat på att leda riket till bästa förmåga, genom att skapa ett tryggt och säkert samhälle för hennes invånare. Helt kan hon inte undvika sina instinkter att utforska världen, och är aktiv i världspolitiken. På senare tid har hon varit en motståndare mot Iselems och drottning Akilas kampanj att expandera Iselems gränser, medan hon erbjudit fristad åt Akilas dotter, prinsessan Sera. Hon har även nyligen valt att resa till Nela’thaënas, för att hedra den döda drottningen Nearena som en gång var hennes motståndare.

På grund av att hon är en av de äldre alverna som fortfarande lever har vissa börjat tro att hon är Erethils ställföreträdare i världen, något hon själv inte har diskuterat i offentligheten. Detta väcker både beundran och missnöje mot Alienna, beroende på vem man frågar.

Bild av Denise Roos / Maeve

Spelas av: TYP

Namn: Galeas Marc Astor
Kön: Man
Ålder: 31
Längd: 191 cm
Tyngd: 86 kg
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: Brun
Födelseort: Aeiras, Provinsen Isilas, Kungadömet Karm
Ras: Människa med Alvisk påbrå
Lojalitet: Huset Astor och Isilas
Civilstånd: Ogift

Biografi

Längre biografi tillkommer senare.

Strävar efter Isilansk självständighet från det tyranniska och inkompetenta Thandwin-styrda Karmriket, särskilt efter Slaget (*host* Massakern *host*) vid Loredon.

Utseende

Galeas långa kropp definieras av starka, mejslade karaktärsdrag tack vare år av stridsträning och gymnastik, inklusive en väldefinierad käklinje och höga kindben, kompletterat med blåa ögon och brunt hår, i nära likhet med hans Astor-släktingar.

I linje med Isilanska principer föredrar Galeas att ha ett renrakat eller stubbansikte, snarare än att ansa skägg enligt gammaldags principer. Detta leder också till att han bär de finaste klädseln av sammet, satin och tyg av guld med pärlor och juveler vid hovet, medan förgyllda rustningar och hästprylar är att föredra vid turneringar och i strid. Annars föredrar han vanligtvis ett par byxor och en lätt skjorta när han rör sig inom sin privata sfär.

Familj

Pappa: Reram Astor, Visroy av Isilas (1355 TT)

Mamma: Milena Thaldwin (1370 TT)

Bror: Caspian Astor, Paladin (1390 TT)

Syster: Alia Astor (1385 TT)

Egenskaper och förmågor

Bra med lans, bättre med morgonstjärna, exceptionell med långbåge

Flerspråkig: Isilanska, Karmiska, Allmäna handelsspråket, Aela, Iselemska

Styrkor

Fysiskt vältränad och stark
Lärd och välutbildad
Karismatisk
Samvetsgrann
Skarpsinnig

Svagheter

Arrogant
Fåfäng
Hänsynslös
Hedonist
Perfektionist

Länkar till rollspelstrådar

Vårens Blues (Mars, 1422 TT)

Vinfärgad Hängivenhet (Maj, 1422 TT)

“Ensam av naturen var han kommen och där skall livet resa sig, ty ur blommans nektar lever dagen” 

Amara pergamenten 42:18

Gabriels fostermor, Ariel hade varje natt i tio år tänt en fackla i Athals namn bedjandes om att bli havande och efter tio år av försök var hon och sin man, Harald fortfarande barnlösa. Deras kärlek hade av frustrationen förvridits till förakt mellan varandra och när Ariel vaknade en het sommarnatt av ett starkt rödguldigt ljus tvivlade Harald på henne, han trodde att hon var på väg att tappa förståndet då han inte kunde se. Men Ariel visste att det var ett svar på många år av längtan och böner för både henne såväl som han.

Skenet ledsagade henne ut ur huset, igenom den sovande byn och därefter djupt in i Dödaskogens snår av täta taggbuskar. Ariel kämpade sig fram under månen utan oro tills hon befann sig i hjärtat av skogen, där frös hon till is för mitt i gläntan av den annars täta skogen låg ett spädbarn insvept i en tjock brun pälsmantel, gråtandes.

Åren flöt på och Gabriel växte upp som fattig livegen pojke. Redan som femårig blev han retad av dom andra barnen och när han började levitera föremål med tanken blev han utfryst av dom övriga byborna. Vid åtta års ålder upplevde han döden för första gången, hans mor Ariel sjuknade in i en märklig åkomma utan förklarning och dog sedan i sömnen. Hans far Harald kunde inte leva med synen av sin älskade och höll Gabriel ansvarig för det, något som drev mannen till vansinne och hösten därpå till självmord.

Personlighet: Gabriel är vanligtvis en mycket lugn och försiktig ung man som värderar godhet över själviskhet och visdom som den enda sanna styrkan. Han talar alltid sanning även om det leder honom till döden och har ett smittande leende vars simpla uttryck påverkar dom flesta till att antingen rodna eller att knuffa mer envisa personer ur balans. Gabriels barndom, i synnerlighet utanförskapet har präglat honom till att sällan ta för sig trots hans utstrålning. Han tror alltid det bästa om andra även om han vet att dom inte har goda avsikter, vilket är hans största svaghet.

Utseende: Gabriel är en mycket vacker ung man med kort ljust hår och iskalla blå ögon. I sina yngre unga år var han mycket smal och smidig men efter puberteten växte han på bredden och utvecklade snabbt manliga muskler.

Magiska egenskaper: Han är först och främst talmagiker, en egenskap som varierar kraftigt från persom till person. I Gabriels fall kan mindre motståndskraftiga personer inte ljuga för honom och säger sanningen om han ställer en talmagisk fråga, något han själv är omedveten om. Han besitter även telekinesiska krafter och upplever tid långsammare, dvs att han känner vad som är på väg att hända en bråkdel innan det händer. Vilket betyder att han hinner tänka längre än andra ickemagiska personer i vardagligt tal och självklart i väpnad konflikt.

år 1422 TT

Fysiska Egenskaper: Gabriel är egentligen ganska dålig med svärdet men eftersom han är överlägsen vanliga människor i reaktion, tänkande och tidssyn upplevs han av det otränade ögat som mycket skicklig. Han ser en aning sämre än andra människor på långa avstånd och har svårt för att skilja färger åt, han är med andra ord färgblind. Flera slitsamma år av arbete i månstensgruvornas komplex under Erahelas sädesmarker har skulpterat hans kropp till mycket god form.

år 1422 TT

Kön: Kvinna

Ålder: 22

Född: Erahelas, Karm

Utseende: ca 170cm lång med svart långt hår och bruna ögon. Hon är mycket smal med nätta fötter.

Magiska förmågor: /

Fysiska förmågor: Hennes smidighet gör upp för hennes svaga muskelmassa. Hon är ingen slagskämpe men har lätt för att styra andra till våld. Hon är en mycket trovärdig lögnare, på gränsen till talmagi.

Andra förmågor: skicklig kokerska av trollbrygder och liknande växmagiska elixirer

Personlighet: utåtriktad och trevlig mot alla som är trevlig i sin tur, hon är godhjärtad och ljuger sällan. Hennes nyfikna natur ställer oftast till det och när hon får för sig något slutar hon att lyssna.

Kort bakrund: hon föddes i sitt hem som ligger på takvåningen av en stor taverna “Den ekande skålen” en trappa ovanför sovsalen. Hennes äldre bror dog i en våldsam olycka på sågverket och därför bestämdes det att Eliana skulle axla rollen som alkemist trots att hon var kvinna. Något hon visade sig vara duktig på. Hon dagdrömmer ofta om äventyr som flykt ifrån sin vardag men har aldrig skitat ner kläderna en endaste gång i sitt liv, förutom när det kommer till att samla sotrötter i skogsbrynet av tavernan.

Namn: Praasox Xagraz
Kön: Man
Ålder: 32år
Längd: 205cm
Ögonfärg: Brinnande gula
Hårfärg: Brun
Folkslag:
Civilstånd: Singel

Bakgrund
Praasox föddes i en familj djupt inne i skogen där det var ont om mat. Han var en av sju syskon och hans föräldrar tog det hemska beslutet att adoptera bort honom och några andra av hans syskon. De ville att han och de andra skulle få en sån bra uppväxt som möjligt men Praasox såg detta som ett svek mot honom i många, många år.
Han hamnade hos en ganska välbärgad familj i Celeras som uppfostrade honom som sin egen son, men Praasox var rebellisk som barn och i tidig tonår eftersom han kände sig vilsen och oälskad av sina biologiska föräldrar. Det hände att han rymde hemifrån för att leta efter sin familj i skogen men adoptivföräldrarna hittade honom alltid med hjälp av stadens vakter men en gång även riddare. Det var då Praasox insåg att han ville bli riddare och påbörjade träning med sin adoptivfar innan han fick åldern inne för att gå med de riktiga riddarnas träning. Han fick dock verkligen bevisa att han hörde hemma där men blev snabbt accepterad av de andra då de upptäckte att han var väldigt duktig på att slåss.

Personlighet
Praasox kan uppfattas stel och allvarlig, humorslös och kall, men han har omedvetet byggt upp en mur som är svår att rasera. Han vill framstå som en tuff person men är egentligen en riktig mjukis. Han älskar att läsa, lära sig nya saker och faktiskt att jaga fåglar. Det har hänt att han legat på golvet och lekt med ett garnnystan också, fast självklart när ingen ser.
Han har en tendens att försöka lätta upp tryckta stämningar med dåliga eller opassande skämt då han inte har den bästa sociala förmågan.

Familj
Biologiska modern – Nasafa
Biologiska fadern – Motafit
Biologiska syskon – Sifa, Rutaf, Brotas, Uplis, Sima, Azak, Wuldas

Egenskaper och förmågor

* Skicklig i närstrid med svärd, dolkar men även nävarna
*

Svagheter

* Han avskyr vatten och värme

Athanishka föddes som alv. Hon var känd för sin skönhet och oskyldighet trots sina magiska krafter. Hon sades kunna tränga sig in i folks sinnen, manipulera dem och se ens tankar. Enligt den nästan helt bortglömda myten ska hon också vara kunnig inom blodmagi.

Naiv som den unga alvkvinnan var lät hon sig falla för en demon som förförde henne – endast för att utnyttja hennes krafter och låsa in henne i en krypta djupt i Tharmads berg. Där har hon suttit i många sekel – inlåst, förrådd och ensam. Med tiden har hon förändrats markant, inte längre den sköna dam hon en gång var. I kryptan har hon hållits vid liv genom demoniska runor som dels agerat för att överföra hennes krafter till demonen, men också för att hon inte ska kunna dö varken av svält eller skada.

Utseende
Svart stripigt hår, klor till fingrar, likblek hy – närapå genomskinlig, svullna nästan helt vita ögon, spetsiga öron. Athanishka är oftast fuktig och luktar väldigt illa. Har i grunden vackra drag.
(Obs, karaktärsbilden ovan är endast inspiration)

Tidslinje
Första Tidsåldern – Athanishka föds
Athanishka blir kär i Ayperos och fängslas i kryptan
1423 TT – Almithara fritar Athanishka och sluter ett avtal

Athanishka innan hon blev inlåst:

Namn: Bodil Ek

Kön: Kvinna

Ålder: 31

Längd: 2 meter

Ögonfärg: Grön 

Hårfärg: Blond

Födelseort: Okänd, boende i Frejdal, Kaldrland

Yrke: Hövding/Jarl, efterträder Kåre Birgerson

Folkslag: Kaldrländsk

Lojalitet: Sin stam och Turin Hrafn

Civilstånd: Ogift

Biografi: 

Som väldigt ung vandrade Bodil in i en Kaldrländsk by, för ung för att kunna klara sig själv i den kalla vildmarken. Hon blev omgående omhändertagen och uppfostrades av byn gemensamt. Hon var ett märkvärdigt barn, hon föredrog att spendera sina dagar bland djuren hellre än människorna när hon växte upp, studerande dem, imiterande dem. När andra barn lekte krigare, lekte hon räv eller korp. Ibland fick hon de andra barnen med sig, men hon var oftast ensam och okej med det.

I hennes tonår växte hon så det knakade och tack vare hennes många otroligt fysiskt krävande lekar kunde hon jämföras i storlek med många av pojkarna och några av männen i byn. Det var under hennes tonår som hon började finna tycket för strider, brottning och den sortens lek och det var ofta som hon blev dragen i örat för att ha tagit leken för långt. För det mesta dock var skadorna tillfälliga och det värsta hon fick uthärda som straff brukade vara fältarbete, vilket ytterligare stärkte hennes kropp.

Det var också under hennes tonår som hon började få upp ögonen för romantiska partners och hon utforskade sina känslor ofta och noga, för att så småningom inse att ett liv som trolovad omöjligt skulle funka för henne. Det var märkligt nog detta som väckte ett engagemang i politik, när hon insåg att som skyddsling var hon bara en impuls bort från att bli bortlovad till någon annan stam för politisk vinning. Det var verkligen inte någonting hon såg var bortom sin hövdings personlighet att göra.

Med imponerande expertis lyckades hon skrämma bort varenda övervägd partner medan hon växte upp och snart placerade hon hennes ambitioner ändå högre än att inte bli bortgift. Hon började sikta på att bli hövding själv, men det innebar mångtaliga nya utmaningar, något hon började känna sig redo för.

Hon visade sig lika viljestark som vilken annan krigare som helst och trots att hon ofta åkte på stryk i strid mot byns andra krigare gick det snabbare och snabbare för henne att lära sig från sina misstag. Hon utvecklade väldigt säregna stridstekniker och rörde sig på ett sätt få kunde förutspå och snart fanns det ingen krigare i byn hon inte kunde slå åtminstone hälften av gångerna, både de större och starkare, men även de mest erfarna. Hon var helt enkelt för oförutsägbar.

Hon gjorde sig oersättlig som krigare med detta, och hövdingen på hennes begäran lovade att inte försöka gifta bort henne, förutsatt att hon svor sitt liv till honom och att beskydda hans familj. Detta var en ed hon gladeligen tog, då det inte stred mot hur hon hade betett sig om situationen hade uppstått i andra situationer hursomhelst. Hon hade riskerat sitt liv för att skydda vem som helst i byn som uppfostrat henne.

Några år senare efter att hövdingen blev sjuk efter en infektion från en skada i strid och gick bort, fanns det bara en självklar kandidat som hans ersättare, detta trots de barn som hövdingen fått. För allt hon var, för allt hon gjort, var det mest talande för hennes karaktär att hon önskades leda en stam hon inte var född till, upphöjd bland sanna arvingar och väletablerade traditioner. Hon var helt enkelt älskad.

Länge leve hövding Bodil Ek, en ovanlig hövding.

Utseende:

I ljust, oftast flätat hår, iklädd päls, gärna med målat ansikte inför strid och rustad i läder när hon beger sig ut i strid kan man ibland ha svårt att urskilja Bodil från vilken annan krigarkvinna som helst. Hennes gröna ögon är inget märkvärdigt och hon ägnar inte mycket tid alls till feminina utsmyckningar, samtidigt som hennes kropp oftast väldigt enkelt kan misstas för en mans. Hon är helt enkelt en Kaldrländsk kvinna så som de beskrivs i berättelser från resten av världen. Och hon omfamnar den bilden gladeligen. Hon trivs i den, och uppmuntrar andra att se henne genom den linsen.

Hur ser hon sig själv?

Annorlunda.

Personlighet:

Bodil kan verka lekfull och oseriös ibland, någonting man kan tro skulle skada hennes stams förtroende för deras hövding, men hon har vuxit upp med dessa märkligheter och det har blivit en av sakerna människorna omkring henne har börjat inte bara tolerera hos henne, utan uppskatta. Hennes unika perspektiv på livet och strid har uppmärksammats av hennes folk och hennes annorlunda strategier har vunnit dem många slag och tagit dem ut ur många svåra situationer.

Hon är en glad, uppfinningsrik och ivrig själ, hon älskar att hitta nya perspektiv och att utmana sig själv på alla sätt hon kan. Hon är otroligt snabbtänkt och intelligent och det visar sig i strider där hon eller hennes styrkor är underlägsna, hon anpassar sig snabbt till situationer och omger sig hellre med klyftiga människor än starka om hon tvingas välja.

Familj:

Egenskaper och förmågor:

Svagheter:

Bastian II Brentons historia börjar med hans far, Lucien Brenton. Lucien var länge furste över sin region och styrde med järnhand. Han tog ut höga skatter, krävde stora mängder skörd av folket och satt otroligt gott i sitt hem omgiven av flärd. Trots sin växande impopularitet hos folket lyckades han med åren bygga upp sitt furstendöme till en militärmakt att mäta sig med. Han såg även till att satsningar i utbildning och jordbruksutveckling gjordes. Furstendömet som Lucien lämnade efter sig var förvisso rikt och starkt – men också oroligt på grund av missnöjet mot fursten.
En natt när Bastian precis fyllt 18 år dog Lucien av en hjärtattack. Nog för att han var ganska gammal men man misstänker att han blivit förgiftad. Bastian får kliva upp och ta sin fars plats, precis som han formats till hela sitt liv.

Åren går och Bastian kämpar hårt med att få folket på sin sida. Han sänker inte de höga skatterna, men ger mer av skörden till folket och använder istället överflödet av pengar för att skapa handelskontrakt och bygga relationer. Sakta men säkert börjar han bli mer populär, men många jämför honom fortfarande med hans far. Bastian har levt hela sitt liv med folks fördomar om att han är en vedervärdig människa, precis som Lucien var. Det har till och med gått så långt att alla de damer han friat till tackat nej – till hans mors förtret. Hon pratar inte om annat än att han behöver skaffa arvingar.