“…för att lämna öppna luckor.” Han tog vid där hon tystnat, som om han avslutat meningen åt henne. Dastan stödde handen under hakan och sjönk in i sina egna tankar en stund. “Men det krävs struktur.” fortsatte han sedan, mer allvarlig nu. “Vi kan inte bara storma in. Det finns som sagt en stor risk att allt bara är en stor fälla.” Han talade metodiskt, med den militära precision som kom av år i fält. “Varje trupp behöver en kommendör som leder anfallet och sköter kommunikationen — horn mellan enheterna så att vi håller takten. Om något går fel måste vi ha en mobil reserv: en styrka gömd utanför striden, beredd att stötta eller täcka en reträtt på order.”

Dastan lät orden hänga kvar en sekund. “Det är grundläggande krigsstrategi — vardagsmat för oss som levt i fält, men kanske inte lika självklart för den som sällan stått i lervälling och väntat på nästa order.” Han gav henne en snabb, uppmuntrande blick.

Generalen stod tyst en stund efter sina ord, blicken fäst vid marken som om han mätte sanden mellan tystnaden och nästa beslut. Sedan lyfte han huvudet och lät rösten bära över lägret — inte högt, men med den där tyngden som genast fick de närmaste att räta på ryggen.

“Rakhim!”

En gestalt trädde fram ur skuggorna mellan tälten. Soldaten var kanske tjugofem somrar gammal — men ansiktet bar spår av dubbelt så många. Ett blekt ärr löpte längs hans högra kind, och huden hade den där väderbitna tonen som bara sand, sol och krig kunde ge. Hans ögon, mörka som bränd jord, var vaksamma men inte misstänksamma; han rörde sig med samma tystlåtna disciplin som en man som visste att varje steg kunde vara hans sista. Soldaten stannade framför Dastan, slog näven mot bröstet i en tyst hälsning och väntade. Generalen lutade sig fram, handen lätt mot den unges axel, och viskade något lågt i hans öra. Orden var för tysta för att ens Sera skulle höra dem, men de fick Rakhims blick att skärpas — som en man som just fått en uppgift han både fruktade och välkomnade.

Han nickade en gång. “Ska bli, general.” svarade han kort, med en röst som bar samma sandiga tyngd som öknen omkring dem. “Bra, min gode man.” Svarade Dastan med en avslappnad klapp på Rakhims axel och en kort handrörelse innan Rakhim vände sig om och försvann mellan tälten. Dammet virvlade upp efter honom i det svaga ljuset, och för en stund var det enda som hördes ljudet av hans steg som försvann längre bort — tills bara tystnaden återstod.

Dastan såg efter honom, en skugga av allvarsam tillfredsställelse i blicken, innan han åter vände sig mot Sera.

Hans hals spändes, men han försökte andas lugnt, djupt.

“Inte… nu,” upprepade han tyst, nästan för sig själv, innan han skakade på huvudet och försökte rätta till hållningen, som om han försökte minnas hur stor han borde se ut. “Bra. Då förstår vi varandra.”

En klumpig tystnad följde innan han tillade, tonläget nästan urskuldande
“Men jag menade det jag sa. Jag kommer växa, mycket. Hjälp mig så kommer jag vara skyldig dig en stor tjänst, jag är säker på att jag kan vara av nytta!”Han såg upp mot henne, osäkert men allvarligt.

En kort paus, innan han lade till, nästan viskande
“Du behöver dessa ‘pengar’? Kan jag hjälpa?”

“Ska jag behöva hitta på allt? Är det inte därför jag har en general?” fnös hon roat för att dra en hand igenom sitt hår medan hon funderade på de möjligheterna som fanns.

“Det är en riskfylld idé…” hummade Sera för att väga sina ord noggrant hur hon fortsatte. Nästan lite rädd att fortsätta men drog efter andan för att tvinga sig själv att fortsätta.

“Men jag tror… den bästa vägen in i Thel Shaen är igenom den vanliga vägen. Mor är paranoid nog att sätta mer försvar på de andra ställena för vi inte skulle vara dumma nog att komma in genom huvudentrén… Om man sedan splittar den större massan till olika ställen. Kanske palatset hemliga kanal, labyrinten, huvudentrén och de andra två ingångarna. På så sätt håller vi dem spridda nog…”

“Nejnej…! Inte nu, jag trodde bara du var ett vanligt ägg… Eller ja, inte helt vanligt.” skrattade hon och skakade på huvudet för att sätta sig ner på knäna igen.
“Ingen ska äta dig nu.”

“Du trodde att jag var… föda?” frågade han slutligen, med en svag, nästan förbryllad rynkning över nosryggen. “En måltid.”

Det kom inget väsande, ingen ilska, bara ett långsamt, djupt andetag som fick en frusen lukt att fylla rummet. En svag ton av oro kröp in i rösten. “Du … nej, nej … ” Han lutade sig fram, nästan vädjande. “När jag växer, då fäller jag fjäll, de är hårda som issten, skimrande. Mina tänder, de växer tillbaka varje gång jag tappar dem. Jag kommer kunna beskydda dig!”

Ett försök till ett stelt leende drog över hans käkar, men det såg mest ut som att han försökte dölja sin rädsla eller ett försök till att se hotfull ut.

“Du behöver inte äta mig. Jag kan bli värdefull för dig, Eili. Bara… ge mig tid.”

Sedan, efter ett ögonblick av tystnad “Jag är inte god föda, jag lovar … jag kan hjälpa … bara inte bli …”

Dastan kliade sig lätt på hakan och lät blicken vandra mot horisonten, medan han funderade på Seras strategi och vägde den i sitt sinne. “Inte en dum idé,” mumlade han lågt för sig själv. “Riskabelt… men inte dumt.” Tankarna snurrade i hans huvud. En plan som såg elegant ut på papper kunde bli en katastrof i verkligheten. Här handlade det inte längre om kockar och möss, utan om soldater, blod och död.

Han drog ett djupt andetag och vände sig sedan mot Sera igen. Blicken var stadig, väntande, som om han gav henne plats att ta över tråden. “Så berätta,” sade han kort, med en ton som krävde mer än bara idéer i teorin. “Hur skulle du genomföra det här på riktigt?”

“Du talar som om det vore svart eller vitt och lämnar ut alternativet att kombinera det.” sa hon och rynka lätt på ögonbrynen för att låta blicken vandra upp för att möta hans ögon igen.

“Minns du problemet köket hade med mössen i palatset?” frågade hon och log lite över sin egna referens och gjorde en gest framför sig som för att han inte skulle svara på frågan. Den var dum, men var de inte lite liknande situation? Så hon kunde inte rå för att skratta lite lätt.

“De skickade först en avledande grupp och sedan inte många sekunder senare hade de lyckats tömma skafferiet när kockens blick var på annat.” hummade hon, kanske en sanning med modifkation men, något åt det hållet.

Generalen stod stadigt kvar på plats med armarna i kors när han hörde Seras ord om andra alternativ. Ögonen fokuserade på henne med en blandning av allvar och uppmuntran, medan han lade huvudet på sned. “Mhm.. Säg mig, vad har du i åtanke?”

När han tog ett steg närmre backade inte Sera utan höjde sitt huvud så att hon kunde möta hans blick. En uppgiven suck lämnade hennes läppar när han återigen gjorde det till ett test. Nästan som barndomen där han också påstod att det aldrig fanns ett rätt val. Men hon visste nog att det bara fanns ett val som inte gjorde honom besviken.

“Du vet att jag inte är drottning Dastan. Inte ens en kronprinsessa längre.” mumlade hon trött medan hon lät blicken vandra ner mot marken som den vanligtvis gjorde när hon tänkte på vad han sa. Inget av dem lät särskilt lockande och hon korsade sina armar över att behöva vara den som tog ett sådant val om så många liv.

“Inte helt rätt. Det finns andra alternativ med.” konstaterade hon sedan för att bita sig något i läppen medan hon tänkte.

“Din magi…” upprepade han, nästan drömmande. “Sharah vet att jag förbannade den kraften mer än en gång.”
Han såg tillbaka på henne och lade till, med ett nästan osynligt leende. “Nu skulle jag ge vad som helst för att se den igen.”

Dastan drog långsamt in ett andetag. Han vred brevet mellan fingrarna som om han vägde det mot något tyngre än papper — tvivel, kanske. Eller hopp. Sedan höjde han blicken mot Sera, med den där skarpa glimten i ögonen som brukade förebåda en lektion snarare än ett samtal. “Men säg mig, Sera..” Han tog ett steg närmare, inte hotfullt, men med den där tyngden som alltid följde honom. “Jag har hört tillräckligt många av mina egna tankar för en livstid.” Ett litet snett och trött leende skymtade över hans läppar. “Så nu tänker jag stjäla dina.”

Han vek ihop brevet och stoppade det innanför manteln innan han fortsatte med en allvarligare ton.
“Låt oss säga att vi agerar på Salims ord. Skickar in en större styrka — rakt mot Thel Shaen. Vi slår snabbt, vi slår hårt. Om det är sant, kan det krossa Akilas grepp om riket inom en vecka.” Han gjorde en gest med handen, nästan som att han ritade kartan i luften framför sig. “Men om det inte är sant…” Han skakade på huvudet. “Då marscherar vi rakt in i hennes käftar, och inte ens du eller jag kan rädda de som följer oss.” Dastan såg på henne en stund, länge nog för att tystnaden skulle börja väga mellan dem. Sedan lutade han sig lite framåt, blicken prövande. “Eller så gör vi tvärtom. En mindre styrka. Spejare, skuggor. Vi ser vad som väntar innan vi blottar oss. Det tar tid — men vi lever längre.”

Han lät orden sjunka in innan han tillade, med ett nästan utmanande tonfall. “Så, min drottning. Om du satt på min plats just nu —  vad skulle du göra? Låta stålet tala först…” Han höjde ett ögonbryn. “…eller låta sanden tala för oss?” Ett svagt, men inte utanvärdigt leende drog över hans läppar. “Det finns inget rätt svar, Sera. Bara det du kan leva med när natten faller.”

Han korsade armarna och betraktade henne tyst en stund, innan han tillade. “Överraska mig.”