Tova hade backat tillräckligt för att pressa sin rygg mot ett träd, en liten figur som stirrade efter jägaren med sina stora gula ögon, en blick som förväntade sig att han skulle komma tillbaka när som helst. Hennes läppar darrade lite, men hon svalde och hittade någon slags styrka.
“Tack… För att du skyddade mig.” sa hon, inte helt det resultat hon önskat, men bättre än döden.

Först verkade hon inte riktigt kunna ta emot de goda orden, på samma vis som det kunde vara svårt att ta emot en komplimang. Hennes annars säkra blick flackade undan, snett ned mot marken medan hon lyssnade på hans ord. Hon nickade då och då, och svalde sina tårar innan hon höjde en något glansig blick upp mot honom.
“När blev du så vis, din dummer?” frågade hon med ett snett leende och gav honom en dunk på axeln med sin näve, något som för en skämtsam soldat inte skulle vara något, för taniga Bain säkert ett blåmärke.
“Låt oss röra oss.” höll hon med och började traska, med lite nytt hopp i hjärtat efter Bains ord.

En stund senare närmade sig den vackra bron, som en plats frusen i tid där det alltid var vackert med vattnets flödande och brusande. Väktaren syntes inte till först, men på något vis verkade han bara stå där då Bain och Aenya kommit halvvägs över bron. Närvaron var påträngande, inte på ett obehagligt vis, men intensiv som ett ljus, då den uråldriga och magiska närvaron var stark nog till och med för en utan magiska förmågor att känna. Han verkade inte förvånad då han talade.

”Åter har ni kommit,” sade Eärmelindo, och hans röst var låg men bar som klang ur det förgångna.
”Bain och Aenya, syskon av samma låga, och du, Aenya, med håret brinnande likt morgonrodnad över fallna riken. Er ankomst har varit sedd i fjärran, men icke utan oro. Ty när elden stiger in i huvudstaden, rör sig även det som länge legat stilla. En kvist i en myrstack väcker mindre bestörtning än era steg skall göra bland råd och makt. Säg mig då: är ni redo att möta det som nu vaknar? Ty era val och era ord skall icke endast väga över era egna liv, utan över alvernas öde.”

Hans blick, blå och skarp som vintersolen vilade på dem. Det ljusa håret föll kring hans ansikte som ett tecken ur den gamla ordningen, allt det Aenya hade kämpat emot: högalvernas styre, deras arv, deras makt. Ändå stod Eärmelindo där med lugn och värme.

”Ni fruktar att jag skall neka er inträde,” sade han. ”Och det är sant, om jag följde rådets vilja, skulle portarna vara stängda för dig, Aenya Nairfindë. Men en tidsvåg kan icke hejdas av murar, ej heller av gamla alvers fruktan. Den kan fördröjas i dag, ja, men icke för evigt. Nu stundar den tid då vårt folk måste vända blicken mot en gemensam morgon, eller också mötas i strid och resa sig ur askan, om askan är det pris som krävs.”

Han teg ett ögonblick, och i hans ansikte låg något som kunde vara sorg, eller minnet av sorger äldre än deras minnen. Kanske hade den gamla alven sett detta förr.

”Må vishet vaka över era handlingar. Gå i Erethils ljus, barn av eld.”

Orden var en varning och en välsignelse i samma andetag, färgade av en melankoli som tycktes höra till själva stenen under deras fötter. Sedan steg Eärmelindo åt sidan och lät dem passera.

Aenyas blick mötte Eärmelindo, innan hon såg bort och gick rakryggad förbi med Bain på sin sida. Då de väl var över såg hon på sin bror, som för att bekräfta att de verkligen kommit över till andra sidan.

“Så… Ska vi fortsätta resa? Hjälpa till med handel? Hur känns det?”
Hon sträckte fram en hand som för att låta honom bekräfta genom att ta den. Även om de inte skulle börja gå precis nu kändes gesten symbolisk.

“Du förstår trollet som du kallar henne, har något jag behöver eller kan hjälpa mig med nått och jag har gett mitt ord till denna naturens varelse.  Du säger du ska ta mig med till graven…utan att veta vad jag kan göra. Jag vet inte ens själv helt vad jag kan göra. Allt är mer eller mindre instinkt just nu så tänk då vad som sker när jag börjar förstå vad jag kan?” Yazfein ler roat och sänker sin tyngdpunkt något för att höja sabeln igen och gör sig själv till en block mellan mannen och Tova.

“Nizzre'” Hans röst är lugn och samlade medan han uttalar ordet som får blixtar att omgärda hans svärds klinga.
“Ska vi fortsätta vår dans?” Säger han och vinkar lite med svärdet mot mannen medan han försöker hitta en öppning i mannens försvar.

“Du kämpar dag ut och dag in. Inte bara för dig själv utan för hela vårt folk. Den som förlorat allt hopp slutar kämpa, och du kära syster har fortsatt trots alla motgångar. Hopp är ljus, Aenya. Glöm inte det,” sa han rakt och ärligt. Mjukt lade han sin ena hand om hennes axel och kramade försiktigt för att ankra henne.

“Jag är med dig. Och jag kan tala för oss om du vill. Skulle någon ha invändningar mot din närvaro får de med mig att göra,” fortsatte han, skrattade till och blinkade med ena ögat. Bain må inte vara alltför stor och tuff, men han skulle försvara sin syster mot vad och vem som helst. Det var ett som var säkert.

Han rättade till packningen som hängde över axeln och började sedan styra stegen mot bron. Steg för steg blev han mer van vid vad som i grunden var naturligt för honom, att vistas i skogen likt när han var riktigt ung. En stunds promenad, och sedan skulle de vara framme. Måtte de bli inbjudna.

“Väldigt givmilt av er, ers höghet.” sa hon med ett svagt leende för att sedan sätta vinglaset mot sina läppar för att sedan låta blicken vandra mot Isra.

“Om handelsgillet Bläck kan assistera på någotvis är vi förstås här vid er sida med” sa hon, utan att blinka.

Hon stoppade en vindruva i munnen medan hon lyssnade på barbarens ord, men stannade upp mitt i en tugga när han plötsligt kom med ett motkrav. Hon hade inte förväntat sig det och för ett ögonblick blixtrade något mörkt och vasst till i hennes blick, men det försvann lika snabbt som det dykt upp. Hon tuggade färdigt och svalde innan hon knäppte händerna framför sig på bordet.

”Jag räds inte de döda, men med er hjälp är jag säker på att vi inte behöver oroa oss”, svarade hon mjukt, nästan lite spinnande, innan hon nickade åt Renn och hennes tankar kring vattenvägen.

”I utbyte mot den hjälpen är jag mer än villig att diskutera Tharmads framtid och vår roll i den”, fortsatte hon efter ett par sekunders tystnad. Hon var inte säker på hur det skulle funka, eller när tid för sådant skulle finnas, men när resten av världen redan var deras… Vad spelade det för roll om barbarerna ville ha tillbaka sitt fördömda land? Tanken fick henne att le, ett leende som kanske var vassare än väntat, men som hon snart nog dolde bakom sitt vinglas igen.

”Mata mig med vindruvor och vin?” Föreslog hon lite retsamt innan hon vände blicken bort mot stugans dörr. Hon kunde höra sina föräldrars låga röster men inte vad de talade om. Hon var förvånad över att de inte redan klampat in efter monsterjägaren. Tanken fick henne att frusta till lite roat innan hon vände blicken tillbaka till Arand igen.

”Jag behöver bara tid att läka. Liksom dig, misstänker jag…?” Fortsatte hon lite frågande. Hon var osäker på hur det funkade, osäker på vad han givit för att kunna öppna vägen in i Ranheim. Hon hoppades innerligt att det var något han kunde återfå. Oavsett, tänkte hon för sig själv, så skulle hon spendera resten av sina dagar med att betala tillbaka för allt det han gjort för henne, även om det innebar att ge honom av sin egen styrka, eller sitt liv.