”Vi kommer!” skrek Abbe när de närmade sig repet. Det var ett rent under att de tog sig fram utan att möta någonting. Kanske hade de lyckats ha ihjäl allt vandrande dött i detta område nu? När de började klättra reagerade jakarna och Odd började leda dem för att dra upp de båda männen. Det var två medtagna vänner som till slut tog sig över kanten. Abbe hjälpte till att knuffa Vidar framåt för att de inte skulle ligga allt för nära stupet innan han själv föll ihop på knä och höll sig för armen. Förtvivlat såg han bort mot Sigrun som gråtandes sörjde sin syster innan blicken vändes till Ise och hennes bror.

”Är du okej, Vidar?” undrade han, ignorerandes att blodet började sippra mellan hans fingrar från det djupa rivsåret han fått strax ovanför armbågen.

Först kunde hon känna något mjukt med hennes hand, sand? Varmt och skönt var det i alla fall och hon ville bara stoppa det allt längre ner. För resten av henne kändes så kall och blöt. Kanske hon kunde gräva sig djupt ner i sanden för att få lite värme? Som de där krabborna hon hade sett vid Iselems kust.

Minasis hade som sin vän inte uppmärksammat kaoset på skeppet då hon surrade tillfreds i sin vanliga värld av komplicerade tankar och resonemang om magiska konstellationer i förhållande till den verkliga världen. Det var först när skeppet kantrade som hon blev medveten om omgivningen. En stark kraft tog tag i henne och drog hennes vibrerande kropp ner i djupet. Minasis försökte skrika efter sin vän men allt som hon kunde framkalla var ett svagt ljus. Det sista hon såg innan hon svimmade var sönderbrutna träplankor från skeppet som spolades ner i den virvlande strömmen.

Det var inte förrän en stor våg slog i skeppet, som hon vaknade ur sina tankar genom att snubbla lite framåt. Havet var definitivt inte lockande nu. Dess mörka färg och de vita kontrasterna med skummet – för att inte tala om de röda som snart kropparna skulle färga vattnet. Precis när hon hade lyckats stabilisera sig slog ännu en våg in i skeppet som fick dem till att röra sig mot en undervattens ström som snart skulle föra skeppet vidare mot andra äventyr än vad som varit planerat.

Hårt slog hon mot sidan av skeppet och det var nätt och jämt att hon lyckades greppa tag i relingen med sin stora hand. Det smutsblonda håret klistrade sig mot kinderna av både svett men också av det fuktiga klimatet. De vackra mörkbruna ögonen vandrade över personerna som försökte desperat att vända skeppet eller hitta en utväg. Tredje vågen slog skeppet och mannen, samt hennes vän, slungades över bord. Hårt grep hon tag i relingen med ena handen samtidigt som hon hade försökt att greppa tag med den andra efter sin vän. Nu stod hon snarare som en dåre med ena handen framför sig.

“Talle!” ropade hon med sin lite djupare röst. Lite oförmögen att riktigt veta vad hon skulle ta sig till.

“Fan, fan, fan” svor hon tyst för sig själv, och försökte med viljekraft se igenom dimman för att se vad som hänt med hennes bror. Hon borde inte ha lämnat honom själv!

Hon tittade rådvillt mot Gerda och Sigrun som var böjda över Sigrids kropp och bort mot jakarna och stenen där Abbe fäst repet. Odd hade gått bort till jakarna och stenen och höll på att fixa med något. Ise hoppades att det inte skulle förstöra Abbes knut runt stenen.

Borde hon följa efter Abbe? Var det bättre att stanna här och kunna hjälpa till att få upp dom snabbt om det behöves? Tankarna snurrade ferbrilt i huvudet medan hon stod och stirrade ner längs stupet. Odd kom bort och ställde sig bredvid henne. “Jag har fäst repet i jakarna så de kan hjälpa till att dra upp dom om det behövs” sa den gamle mannen. Ise nickade tacksamt mot honom, hon var inte lika stark som Abbe och hade nog inte kunnat dra upp ens en utav de två männen på egen hand.

“Abbe, ser du något? Vidar? Vill ni att vi drar upp er?” ropade hon och hoppades innerligt på att få någon form av svar, någon form av indikation om vad som kunde hjälpa i situationen.

Naróf hade kommit passligt tillbaka till släden och Klaus för att höra frågan, för att skratta lite åt frågan.
‘Naróf, till er tjänst.’ sa han på ett muntert vis som sa att han troligen var lite av en rackare och skojare kanske, det fanns något busigt där i blicken ändå.
‘Med så mycket bekymmer, kanske vi skulle behöva en lokal guide, eller vad säger du chefen?’ undrade han och nickade mot flickan.

“Eh… Mitt år? Ja, jo… Snabbt som vanligt och jag var väl tvungen att klippa håret så jag inte skulle trilla dit i askan igen!” skrattade hon nervöst till och blinkade med ett försök med sitt ena öga för att säga att det var lite av ett skämt. Inte en omöjlighet förstås, hans frågor om världen dock fick henne att rynka lätt på pannan. Säkert inte riktigt den bästa att fråga, de äldre hade mer koll på sådant.

“Förmodligen är jag inte den bästa att… berätta sådant för er, herr Klaus och…. herr…?” började Eddy för att se på Naróf som hade närmat sig dem igen. Lite lätt harklande kliade hon sig på huvudet vilket fick mössan att sätta sig på sniskan och avslöja de långa och utåt stickande öronen.

“Mycket krig och elände detta år, många olyckliga själar har jag förstått…” började hon, mest citerande ifrån ett par resande dvärgar som hon hade hört några dagar sedan.

“Eddy!” Utropade han och klev förbi några av brinkerna han hade hälsat på för att ställa sig framför henne. “Jag ser att du har kortat håret!” Han log brett åt henne och tog en av hennes händer inom hans båda mycket större händer, vilket slöt om hennes helt. När han sedan tog undan händerna låg en liten musiklåda i vackert trä kvar i hennes hand.

“Berätta om året! Hur har ditt år varit? Har du koll på världen? Vad ger jag mig ut i?” Han log åt henne medan han placerade en arm över hennes axel och började gå mot släden med henne. Han skickade samtidigt signaler till Naróf att se vad han kunde få reda på. De var inte ovana med svåra tider, krig och hemskheter, men den senaste tiden i Talanrien hade varit särskilt ojämn. Hela världen kunde vara förändrad och det var alltid svårt för spanare att lista ut detta på egen hand.

Sedan kom höjdpunkten som Birnkernas äldste och mest magiskt kunniga kände och räknade ut när det skulle ske med hjälp av stjärnornas och månens placeringar, stunden då Klaus och hans hjälpare skulle besöka dem. Bjällerstunden och Klaus ankomst. Brinkerna, så väl som vuxna och barn, var ivriga och förundrade över stunden som kom där de skulle få vara i närheten av ett sådant väsen, och kanske få en liten sak som minne och belöning för goda gärningar, eller ibland ännu mer prisat – goda råd som oftast kom i form av gåtor eller sång.

Bakom Klaus ruskade ett av hans väsen på sig och såg ivrigt omkring sig nu då de befann sig i Talanrien, de dödligas värld. Det var alltid roligt att befinna sig bland de dödliga, Talanrien så ofantligt exotiskt och annorlunda än deras hem i Fae. Mindre magiskt, men nästan mer roligt för det. Blicken for omkring och föll på den storögda flickan som han instinktivt visste hette Eddy, men han kände något annat med – kanske var det en av de få som hade magi i sig här i världen som annars var rätt fattig på magi? Dessutom såg hon lite annorlunda ut än de glada och förundrade brinkerna. Han nuddade sitt sinne med Klaus, som för att göra chefen medveten om flickan med den röda luvan. Säkert en som kunde behöva lite extra värme, om man var lite annorlunda än alla andra här. Själv var han ett av eldens väsen i fae, och fick som resultat den fysiska skepnaden av en rödhårig tidlös manlig figur med horn och ett nästan lite finurligt leende då han var där. Precis som elden hade han många namn, men ikväll kallade han sig Naróf, och rörde sig lite närmare Eddy med något finurligt i de nästan självlysande röda ögonen.

Att hon inte såg ut som någon annan där i Birke var inget som hon vanligtvis lade mycket tankar på. Sedan länge hade hon slutat lyssna på de fula orden och om någon kommenterade hennes ljusgråa – eller kanske mer blåa svarade hon samma som hennes föräldrar sagt. När hon var liten föll hon in i askan och den satt så hårt att de inte kunde gnuggat loss den. Ju äldre Eddy blev trodde hon desto mindre på den, men det var en enkel förklaring.

Eddy, eller Edmund, som hon egentligen hette kom inte ihåg något innan Birke. Hennes föräldrar hade hittat henne i sin trädgård en midvinternatt som denna. Först trodde de att hon var en pojke och hade gett henne namnet Edmund och när de fick se att de var en flicka hade hon redan nöjt sig med namnet så därför förblev det Edmund, eller Eddy. Hon var en rätt blyg ung dam dock, som stod lite längre bort ifrån de andra. Men ändå så fanns det något där som strålade ifrån henne, liknande de ljuset som de varelser ifrån Fae. Dessutom kändes det kanske lite för… själviskt nästan att svara på frågan. Vem var hon att tilltala honom trots allt?

Utstrålningen, var inte något som kvinnan själv var medveten om. Nej, hon var lyckligt omedvetande om den natten för nitton år sedan som en av Klauses följeslagare ifrån Fae hade tappat ett knyte med ett barn i. En tragedi förstås, men inget som hon eller Birke hade vetat om. Istället var det ett mirakel.