“Svara inte ja på den förbannade frågan! Det var ett skämt, och dessutom är väl det enbart en myt? En myt som ekas i era fördömda stenar och berg?” fnös hon och skakade ännu en gång på sitt huvud som om hon inte riktigt kunde tro det. Å andra sidan ville hon inte spendera hela sin tid i ett bibliotek och fuktade sina läppar medan hon funderade över historien.

“Lämnades inte hammaren till hans lärling? Sedan var det väl något om en avundsjuk… son? Dotter?”

“Jag blöder lite magi och försöker tillämpa lite dvärgisk forskning för att hindra världens undergång, men alla våra verktyg går sönder när vi försöker tygla den nödvändiga metallen. Så jag tänkte sätta mig i biblioteket och lista ut vem som hade hammaren sist. Om du inte redan vet?” Hon stannade upp och vände sig mot sin nya vän.

“Llwyd” hälsade hon tillbaka till slut, nästan lite tafatt som om hon inte riktigt vad hon annars skulle kommentera till missförståndet. Hon var lite osäker på hur Tredje Ögat skulle reagera kring detta. Förmodligen inte lika glatt som denna dvärg. Men å andra sidan så var ju hon i säkerthet, utan att göra något dumt mot sig själv eller andra.
“Det får vi väl se. Vad är det för äventyr då?” frågade hon med ett höjt ögonbryn – kanske en smutta nyfikenhet där trots allt.

Hon stannade upp och vände sig mot vätten, för att sträcka ut en hand att skaka. “Jag heter Gwyndivil Anvilazel. Jag är lärling åt Gevaik. Förutsatt att ni inte låser in mig för all evighet räknar jag med att snart ta över hans smedja, om jag inte får smak för äventyr och lämnar alla de här stenarna bakom mig, nu när jag är magisk.” Hon flinade till och mötte vättens blick.

“Ett tredje alternativ?” fnös hon som om hon knappt kunde förstå att de stod där och talade om det här fortfarande och flinade samtidigt som hon följde efter dvärgen.

“Ah, så klart! Det tredje alternativet, att jag följer med dig i ert upptagna liv för att se till att ni inte missbrukar magin och sedan att du följer snällt med mig efteråt?” föreslog hon med ett skratt, som lät mer som en fnysning. Inte direkt som om hon menade det hon sa – tvärtom. Fast vättens sätt att skämta gick allt för sällan hem – men trots det försökte Llwyds allt för ofta. Kanske hon en gång kunde bli en komiker? 

“Hallå där! Du kan inte bara springa iväg ifrån Tredje Ögat!” påpekade hon och drog lätt efter andan för att hålla ut en hand för att stoppa henne.

“Kommer du med utan trubbel? Eller måste vi göra det på det jobbiga sättet?” frågade hon, kanske med en liten bedjan i sin röst. Trots allt var det alltid såååå tråkigt att behöva springa efter någon, eller bråka och på något sätt alltid lyckats skada den.

“Nej tack, det har jag verkligen inte tid för.” Hon log åt henne. “Fint smycke dock. Mycket bra hantverkarskap. Nu behöver du ursäkta mig dock, jag har lite bråttom.” Hon klappade vätten på axeln och började gå förbi henne, återigen riktad mot sitt hem för att lämna av lite grejer och packa inför hennes nästa äventyr: Att åtgärda problemen hennes föregående äventyr hade orsakat. Men hon var på lite bättre humör nu, hennes mörkaste tankar distraherade av den sällsynta synen av en vätte. Hon hoppades träffa den tjejen igen en vacker dag.

“Konst? Konst?!” sa vätten med ännu ett väsande skratt samtidigt som hon drog fram sitt smycke för att visa upp det Tredje ögats märke. Tillräckligt nära dvärgens ansikte så att hon inte skulle missa det, oavsett hur långsynt man var.

“Du måste följa med mig, du använder olovlig magi och är en fara för dig själv och din omgivning” sa hon, i en lite mer monoton ton. Som om hon hade övat på just den meningen i flera timmar framför spegeln. Nu skulle säkert det som hon avskydde mest börja… Att springa. Varför skulle nästan alla vara snabba i benen för och ologiska?

“Tycker du verkligen om det? Borde jag kanske börja med konst?” Med det vandrade hennes tankar iväg, distraherad från de många problem Hon faktiskt hade och började fantisera om konstutställningar och olika konstverk gjorda av sten, sot, mineraler och svett.