Hursomhelst, kunde Galeas aldrig råda riktig bot på det traumatiska minnet av slaget, eller snarare ‘fiaskot’, vid Loradon där han hade varit nära att mista livet tillsammans med resten av sina landsmän. Visserligen riktades en del av hans förbittring och ilska mot demonerna och de odöda som orsakade så mycket lidande i generell mening, men det mesta lade han på det kungliga huset Thaldwin som visade sig vara inkompetenta och omdömeslösa nog att leda hela armén och Karm till en säker död. Reservarvingen hade alltid känt sig som Isilansk i första och Karmisk i andra hand, eftersom dennes folk hade egentligen en alvinfluerad påbrå, kultur och språk som härstammade från tiden innan det dåvarande självständiga riket Isilas införlivades i det Karmiska riket. Över tid anammades det pankarmiska språket och man delade samma religion, en förståelig kompromiss inom en union av autonoma provinser som vilade på respekt och samsyn mellan varandra. Karm hade trots allt överlevt i årtusenden, tack vare en kombination av förnuftig styre och tur.

Det var bara under de senaste decennierna som provinsiell missnöje med det kungliga enväldet i Hannadon började koka på riktigt, vilket krävde en viss tillrättelse av några handlingskraftiga vaseller, bland dem Visroy Reram Astor, i syfte att förhoppningsvis säkerställa rikets kontinuerliga överlevnad. Installationen av Sandor Thaldwin som Karms nyaste kung i efterdyningarna av inbördeskriget skulle göra precis det, men efter blott ett decenium av dennes regentskap resulterade detta i fortsatt stagnation för alla provinser som hade (o)turen nog att tillhöra denna enorma samhällsprojekt. Den stora katastrofen som inträffade i Loradon utlöste en våg av självrannsakan inom varje betydande vasall, nämligen om huruvida rikets enhet kunde fortfarande bestå med Thaldwin i ledningspositionen eller ej. Märehn deklarerade ju sin självständiget ett par månader efter Loradon fiaskot, vilket också återspeglade deras kulturella och språkliga skillnader gentemot riket i sin helhet, bortsett från faktumet att Iserion hade redan bildat sitt egna självständiga rike i den västra delen av Karm hundratals år dessförinnan.

Således började förrädiska och konspiratoriska tankar dyka upp i Galeas huvud om en potentiell Isilansk frigörelse från Karm. Det var närmast otänkbart i mångas ögon att någon inom Hus Astor skulle ens våga tänka tanken, men reservarvingen ansåg innerst inne att det skulle enbart leda till ett tomt svart hål av ingen återvändo, speciellt om man fortsatte att blåsa artificell luft i en redan livlös kropp, så att säga. Isilas skulle kunna utföra verkliga stordåd och utvecklas som en riktig nation utan kunglig inblanding från Hannadon, till den grad att man så småningom blir den mest avancerade landet inom den Karmiska sfären, vars identitet är en riklig blanding av mänskliga och alviska egenskaper som gör den helt unik i världen. Galeas kunde inte låte bli att blunda ett ögonblick och förlora sig i denna attraktiva vision…

Plötsligt väckte en tjänare honom med sin tydliga röst; uppenbarligen var det familjära personligheter utanför rummet som ville slå sig ner med honom för sällskapets skull. Nåväl, arvingen accepterade denna begäran med en nickning och inväntade de som ville träffa honom ute på balkongen.