Lejonet vände sig mot sina båda svenner efter han stigit över tröskeln, den ena höll upp tältduken och den andra sträcka honom en tät mantel av ull. Med det vattentäta tyget om axlarna steg han ut över den halmtäckta marken mot det täckta fyrfaten som ställts på behörigt avstånd från paviljongen. De två av hans garde som suttit inpå elden ställde sig i en skarp salut när han nalkades. Fältherren kände männen mycket väl, han tvivlade inte för ett ögonblick på deras lojalitet och pliktkänsla, vanligtvis hade han snabbt avvisat gesten som onödig; nu gällde det dock att påminna de vanliga knektarna att han var deras härförare. Han svarade på deras hälsning med den sedvanliga gesten, att höja en arm med en edshand i en van och rapp rörelse. Männen tog två steg från fyrfatet för att lämna plats åt deras hövding. För de knektar som haft blicken mot furstetältet på den lilla höjden mitt i lägret och bevittnat det lilla skådespelet skulle det imponeras på att lantutflyckten var över och det var återigen dags att göra god tjänst för sin förplägnad.

Regnet smattrade och fräste på den tunna plåt man improviserat som regnskydd över elden. Den gamle krigaren värmde tacksamt ur nattens kyla från hans ömmande leder vid det kamin liknande fyrfatet. Han blickade ut över den dystra tältstad som utgjorde härens vinterläger. Man hade noga valt denna plats, och de andra lägerplatserna för andra fördelningar av härskaran. Landet sluttade något åt sydväst, utmärkt för att förhindra att regnen skulle samlas och översvämma lägret. Dräneringen hade hjälps vidare av dikena som grävts mellan tälten och slingrade sig likt sprickor is genom lägret. Överallt där männen rörde sig var täckt i ett så tjockt lager halm som möjligt för att försinka att fötter, hovar, och vagnar förvandlade marschvägarna till en moras. Så här sent på säsongen hade betydande högar av genomsur och gyttjedränkt halm byggts upp utanför lägret, det gick inte att undgå hur viktigt det torkade gräset varit för att klara den regntunga vintern. Det användes till att isolera tältgolv mot den blöta varken och fyllde skor & ytterplagg tills det blev för blött och sedan enkelt bytt mot ny, torr halm. En annan välsignelse hade varit Celeras marknader och den lätt överkomliga segelduken som nu utgjorde majoriteten av lägrets tält och andra regnskydd. Detta gav också lägret ett lite lustigt utseende, då för att man hade för vana i handelsstaden att pryda sina skepp i färgade segel beroende på vilket gille det tillhörde eller bara efter skeppspatronens smak.

Trots dessa grepp var läget trängt för manskapet; ved och mat var svårt att förvara säkert, kläder sällan torra. Där marskalken nu stod hade han god uppsikt över rörelsen bland tälten; figurerna av hans män var alla hukade, vare sig det rörde sig om de som satt och tryckte runt resterna av morgonens kokeldar, eller de som tog hastiga steg på de förrädiska gatorna mellan tältplatserna med mantlar och rockar svepta tätt omkring sig. Ett följde till häst fångade särskiljt Lejonets uppmärksamhet. De kom söderifrån, efter en av de breda förberedda vägarna genom lägret. Han kunde gissa mycket väl vilka de var, han hade väntat de under dagen och blev som vanligt inte besviken på sin energiska kapten. Han vände sig från elden och tog sig tillbaka till paviljongen där hans ena svenn troget väntade med en torr fäll att byta mot den regntunga manteln.

“Vi väntar sällskap, förbered min frukost. Den rökta tungan, tror jag, med bröd och den där utsökta fisksåsen.” Säger han utan att tilltala någon direkt medan han styr stegen mot sin stol i kraftig ek vid paviljongens stora bord. Han sveper det exotiska skinnet löst runt sina bara axlar när han sätter sig, vänd mot tältöppningen, och väntar på sina väntade gäster medan hans tjänare ställer undan kartor, listor, och brev från bordet och dukar fram det kallskurna köttet och det sega brödet.