Iselems slum hade blivit som en myrstack de senaste dagarna av rykten och springande alver som skulle föra ord vidare till sina grannar och vänner. Ingen kunde väl undgå att en paladin vid namn Caspian Astor hade kommit från Karm och utmanat en av den alviska slummens mest besvärliga överhuvuden, garnisonmästaren Lazar Verhec. Garnisonmästaren hade så klart ett dåligt rykte, en riktig tyrann som utnyttjade slummens alver på alla sätt möjliga och få sympatiserade med honom. Men många var ändå oroliga över om detta intrång på dagliga rutiner skulle göra livet för de redan utsatta alverna änn hårdare. Rykten hade börjat sprida sig om att Caspian Astor var alvernas räddare, som skulle frita dem från förtrycket. Andra påstod att det handlade om en kvinna som de båda männen åtrådde, och många andra vilda teorier som blev ännu vildare ju mer de spreds. Kort sagt var den alviska slummen en löpeld, och allt tycktes peka på ett namn. Neila.
Zanarigan, oftast kallad Zana, var en av alverna som känt Neila längst. De hade vuxit upp på samma gata, var födda bara ett år emellan. Lekt tillsammans i den åldern man ännu var omedveten om livets orättvisor. Då ryktena nådde honom, en alv med skarpt ansikte och ljust hår, stormade han till Neila för att söka upp henne i hennes hem.
‘Neila?’ frågade han med sin mörka röst då han knackade på hennes dörr och steg in, fylld av både oro och ilska. Trots allt hade han hört att hon blivit bestraffad hårt av garnisomnästarem och var oförmögen att arbeta. En bra orsak att besöka henne, och ta reda på vad som egentligen pågick. Liksom så många andra arbetade han för att tjäna, han en i tjänstepersonalen för en av Iserions forskare som hade sin klinik en bit utanför slummens murar.
]]>