Å, han suktade efter den ärans tid; när han stod i ständig utmaning mot smitarna och svikarna, de som vänt sina fränder ryggen och lämnat de här när Ymer förråddes och världarna splittrades. Ändå stod hans borg fortfarande lika mäktig och ointaglig på klipptoppen över salen, ändå var hans pansar fortfarande obrutet av Veurernas hammarslag, ändå var hans vapen fortfarande oerövrade av både makt och genom svek; vad var då detta tvivel som jagade hans tankar lika outtröttligt som vargen? Någonstans hade tiden gått honom förbi. När han en gång stod i trots inför väktarna som spärrade hans väg hem så tvingades han numera att mäta sig mot de förkrympta varelser som enfaldigt insisterade att nämna hans dåvarande fränder som gudar. Hans sinne svartnade av tanken och hans blick gick ut över samlingen framför honom, hans ‘hov’. Hur enkelt det skulle vara för honom att greppa yxan som vilade mot tronens sida och få ett utlopp för frustrationen. Ett ont leende jagade över resens läppar, hans sinne stillat något av tanken på våld. Planeringen av hans onda dåd avbröts då av två nya ankomster till salen, han visste inte vilka de var, men de slanka hornen som krönte deras hjässor avslöjade vad de var.

Fortsättning följer…