“Prima verktyg från Kaelred!”
“Grillad tigerfisk till de bästa priset!”
“Färska räckor! Färska räckor!”

Mitt blanda alla marknadsstånd och människor rörde sig en ung man i måttlig takt. Det enda egentligen iögonfallande med honom var hur smidigt och stolt han kunde röra sig genom folkmassan utan problem. Om man tittade noga kunde man även kanske lägga märke till att de enkla linnekläderna han bar också var något renare än majoriteten av folket runt honom. Liksom det svarta håret, uppsatt i en lös knut bak på huvudet, även det något mer rent och välkammat. I övrigt fanns det inte mycket som stack ut med honom. Det vill säga, om man var någon utan vetskap om vem han faktiskt var. Få personer som vistades på Gǎngkǒu torget kände till Kejsaren av Nirais ansikte och ännu färre, om så mycket som ens någon, hade kunnat peka ut honom utan hans kejserliga klädnad mitt på ett knökfullt fisktorg en bra bit utanför Maseis överklassområden. Men precis detta var något som kejsaren tyckte väldigt mycket om. Det hade blivit lite av en tradition för honom, de eftermiddagar och kvällar han lyckades få några timmars tid för sig själv hade han börjat smita ut från palatset. Alltid klädd i de enklaste kläderna han kunde komma åt smög han som en förrymd brottsling förbi sin egen vaktstyrka och ut bortom palatsportarna. Att bara spendera ett antal timmar bekvämt klädd och bland folk som inte föll på knä (mer eller mindre bokstavligt) så snart de såg honom var en skön omväxling mot hur tillvaron i palatset såg ut. I rollen som kejsare var han mer en symbol än en faktisk person. Enligt religionen var han Skaparen i dödlig form, så gott som en gud på jorden – något till och med den mest arroganta regenten kunde tröttna på. Några timmars avkoppling bland ovetande civilbefolkning var därför alltid välkommet, hur sällan och hur korta stunder de små turerna var.

Hide, som kejsaren kallade sig i mindre formella sammanhang, strosade idag runt Gǎngkǒu torget under den lilla lucka i sitt schema han lyckats utnyttja till sin fördel. Det var första gången han besökt platsen och väl där var han lite osäker på vad han skulle hitta på. På måfå gick han nyfiket runt och tittade på vad de olika stånden hade att erbjuda, köpte ett spätt med grillad tigerfisk och lite grönsaker, fortsatte att gå runt och titta på stånd och människor. Planlöst, men härligt för en ung man med vanligtvis mycket begränsad frihet. Det var just efter att han ätit upp sin tigerfisk och slängt bort träspettet som hans ögon landade på det ostadiga tornet av fruktlådor. Ett mycket slarvigt och vinglande torn av lådor utan lock hade temporärt ställts upp vid sidan av ett fruktstånd. Tornet var så högt, lådorna så slitna och hela arrangemanget så slarvigt uppställt att det såg ut att kunna rasa vilken sekund som helst – och i och med det skapa totalt kaos på den både smala och något överfulla torggatan. Hide stannade upp en liten bit ifrån tornet och vägde på beslutet om han kanske borde göra någonting innan en olycka skedde. Detta hann han inte tänka på särskilt länge dock. När en annan stor och uppenbarligen väldigt tung trälåda ställdes ner med en hög duns på andra sidan gatan orsakade vibrationen i marken det rangliga frukttornet att tillslut kollapsa. Precis då en kvinna var påväg att gå förbi det.

“AKTA-!”
Varningen kom segare än den fysiska reaktionen. Hides hand grep tag om kvinnans överarm och innan någon av de två egentligen hunnit märka det hade han kvickt som ögat och ganska hårt dragit bort henne från det kollapsande tornet. Kvinnan, som var både mindre och kortare än Hide, smällde hårt i kejsarens överkropp samtidigt som ett högt brak från olyckan bakom dem ljöd. Efter att ha tagit några sekunder för att samla sig snabbt tittade han ner på kvinnan – vars arm han fortfarande höll i.
“Är du okej?” frågade han.

KLASH!
Katanasvärdet slog hårt i träningsdockan framför kejsaren en sista gång innan han tillät sig att ta ett steg tillbaka för att andas.
“Ni har utvecklats snabbt, ers majestät, snart är ni inte långt ifrån min nivå.”
Kejsaren vände sig om mot den andre unge mannen som uppenbarat sig på platsen. Med ett höjt ögonbryn och skeptisk blick svarade han nykomlingen.
“Din nivå passerade jag för tio år sedan,” ett malligt leende lekte över hans läppar, “Sinlai Kaehdara.”
Ett liknande leende som på kejsarens ansikte drog sig över Sinlai-krigarens läppar.
“Pff,” Sinlai Kaehdara, eller Lee som kejsaren normalt kallade honom, fnös högt, “med all respekt, hans majestät överskattar gravt sina nudelarmars kapacitet.”
Det ryckte i kejsarens mungipor som om han var påväg att skratta.
“Med all respektlöshet, Sinlai Kaehdara tycks ha glömt bort sin kejsares gudomliga styrka, låt mig ha den äran att demonstrera den för dig igen.”

Två sekunder senare var de två unga männen i fullfjädrad katanaduell, båda med breda leenden på sina läppar. Små sinkande kommentarer och löjliga förolämpningar slängdes då och då emellan dem under hela matchen.
“Kejsar nudelarm tycks lite slapp idag! Var är denna påstådda gudomliga styrkan jag fick höra om?”
Ett utslag Sinlai-krigaren hastigt fick ducka för kom strax därefter tillsammans med kejsarens skratt.
“Sinlai veklingen är så långsam i sina reaktioner att jag inte ens behöver ta i för att du ska ducka!”

De två sparrades retsamt med varandra under en stund, tills en tjänstepojke meddelade att kejsaren var väntad i ett av palatsets konferensrum. Lite motvilligt sänktes de unga männens vapen innan de började ta följe över träningsplanen in mot palatset.
“Du ser verkligen ut som Kejsar nudelarm i de där kläderna Hide.” retades Lee när vännen bara drog på sig en linnetröja innan han började gå mot porten in i palatslokalerna. Hide, som kejsaren föredrog att kallas, fnös lätt utan att bry sig om kommentaren. Visserligen låg det ganska mycket i det vännen sa, den unge kejsaren klädde sig sällan så som en kejsare förväntades klä sig. Hans tunna svarta linneskjorta och lätta svarta linnebyxor var knappt ens något som tjänarna i palatset klädde sig i. Bredvid som prydligt klädda Sinlai krigare till vän såg kejsaren knappt ens adlig ut.
“En kejsares dygd sitter inte i kläderna!”
Åt detta skrattade Lee högt – de båda männen visste att Hide varken brydde som om kejsardygd eller vilka kläder han hade på sig. Han prioriterade helt enkelt bara sin egen bekvämlighet före det allt sådant.
“Nejvisst, ursäkta så mycket ers höghet!” sade Lee överdrivet och bugade sig löjligt djupt innan det två började traska inåt i byggnaden.