Det tog inte lång tid för den landsatta piraten att hitta var romen fanns gömd. Det var egentligen en ganska lätt uppgift då var enda värdshus och pub i Spillerhamn serverade det. Salt hade tagit sig till första bästa värdshus hon kunde hitta och beställt ett lagom stort mål av grisleverpaj och en stor flaska rom. Inte fullt lika bitter satt hon nu och slukade maten och halsade drycken. Egentligen hade hon inte alls råd med det hon beställt, de mesta av det hon kallat sina ägodelar hade hennes före detta besättning behållit ombord på skeppet efter att de slängt av henne och seglat iväg. Det skulle helt enkelt få bli en springnota denna kvällen, av den anledningen hade hon satt sig ganska så nära värdshusets dörr. Att hon var bland de första man såg för den som satte foten innanför entrédörren kanske också var anledningen till att hon fick sällskap den kvällen.

“Hallå där tjejen, tycker du inte att det är lite trist att sitta ensam?”
Salt tittade upp från sin måltid samtidigt som två män oinbjudet slog sig ner vid hennes bord. Den som talat till henne bar en huva och hade en långt vitt ärr rakt över ansiktet, den andra var snaggad med flera mindre ärr över både armar och ansikte. Båda två sug ut att vara minst dubbelt så gamla som Salt själv. Trots att hennes sinnen bedövats lite grann av att ha druckit hälften av romflaskan så kunde Salt kvickt ana ugglor i mossen av de två männens sällskap.
“Stick.” sade hon mycket surt och tog en till tugga av pajen.
Den huvklädda mannen skrattade åt hennes kommentar.
“Inte så inbjudande, kanske därför du sitter själv?” sade han med ett brett leende utan att göra någon ansats att följa Salts uppmaning, “men inte kan vi väl lämna en liten tjej helt ensam, huh?”
Den snaggade kumpanen nickade medhållande åt det hans vän sagt.
“Dra åt helvete.” morrade Salt, men männen bara skrattade.
“Hon är inte lite bitsk den här!” skrockade huvmannen, “men kanske lite rusdryck kan få dig på bättre tankar!”
Innan Salt hann förstå vad han menade stod fem flaskor fulla av rom, mjöd och annan alkoholhaltig dryck på bordet framför henne. Antagligen hade de två männen beställt redan innan de satt sig vid Salts bord, men men i det onycktra tillståndet hon befann sig i för tillfället hängde hon inte riktigt med på det hela. Männen grep tag om varsin flaska och började medan Salt såg på. Mannen i huva var första att sära på sin mun och flaskans öppning med ett förnöjt “ah!” varpå han torkade munnen med sin arm. Därefter vände han sig mot Salt igen och höll upp flaskan mot henne.
“Kom igen tjejen, det är inte förgiftat, du såg mig ju just dricka det!”
För full, för ensam och för lockad av rusdrycken tänkte inte Salt mer på det hela utan grep bara tag om flaskan och drack flera stora klunkar utan att tveka. Leendet på den huvklädda mannen blev bredare ju mer flaskans innehåll tömdes.

Resten av kvällen var för Salts del väldigt luddig. Hon kom ihåg bitvis om hur det blivit en hel del drickande av alla möjliga olika drycker. Hur hennes vanliga barnsliga, lättsamma personlighet kommit tillbaka och hur skönt det varit att prata av sig för de två männen. Hon hade berättat allt om hur hennes gamla besättning kastat av henne från skeppet, tagit de mesta av hennes ägodelar och lämnat henne ensam på Spillerhamns kaj. Sedan hade de alla tre skrattat över hur opålitliga pirater var och att det enda man kunde lita på i världen var gott rom. Vad Salt inte kunde komma ihåg var hur sällskapet flyttat sig från värdshuset de mötts på och hamnat på en sunkig pub, i någon helt annan del av staden. Hon hade inte heller reflekterat över att så gott som alla som vistades på denna pub var klädda på ungefär samma sätt som de två männen hon var i sällskap med och att de alla talade med ungefär samma udda dialekt. Inte heller märkte hon hur de två männen hade slutat dricka med henne och istället enbart såg till att hennes bägare alltid var full. Det var inte förens under småtimmarna, då Salt tyckte det var dags att hitta någonstans att sova som de mycket avdomnade varningsklockorna började ringa igen.

“Jag t- tror- hick… att… hick… jag vill- hick… sova nu!”
Hon fumlade för att ta sig ner från barstolen hon satt på. Balanssinnet var dock inte på hennes sida för tillfället vilket resulterade i att hon snubblade så fort fötterna nuddade golvet och föll rakt på mannen i huva som satt bredvid henne. Båda männen skrattade vilket fick Salt att också fnittra.
“Jasså vill du det?” sade mannen hon fallit på, “vi som har det så kul? Är du säker på att du vill ge dig av redan?”
“Jaaaa… hick… hihihi…” Salt försökte resa på sig ordentligt utan stöd från mannen men upptäckte efter några försök att han höll fast henne. Fnittrade försökte hon ta sig loss men utan att lyckas.
“Jag kan ju inte sova här!” ropade hon högt åt mannen och fnittrade åt det hon själv sagt. Vad lustigt om hon skulle sova rakt där på bargolvet! Båda männen skrattade.
“Nej förstås!” sade den som höll fast henne, “vad sägs som att du följer med oss så kan du sova där vi håller till?”
“Nääää- hick…” Salt fnittrade igen, “det vill jag- jag inte!”
Mannen i huva skrattade igen.
“Men vad synd då.” sade han och nickade åt sin snaggade kumpan, “då får vi helt enkelt bära med dig då!”
Salt fnittrade igen. Bära med henne? Det lät roligt-
Ganska direkt efter den sista tanken kom hon på att det inte alls var kul. En säck drogs över hennes huvud bakifrån och gjorde hela hennes synfält mörkt.
“Fan.” var det sista som kom ur hennes mun innan ett hårt slag i bakhuvudet även gjorde hennes medvetande svart.

Nästa gång hon vaknade var det med en smällande huvudvärk och kraftigt illamående. Efter en bra stund av att bara försöka stå ut med värken upptäckte hon att hennes händer var bakbundna och hennes fötter fastkedjade i stenväggen bakom henne. Säcken hon haft över huvudet var borta, men lika så var puben hon svimmat i och männen som varit hennes sällskap. Istället hade omgivningen ersatts av kalla, fuktiga stenväggar och sällskapet som erbjöds var en ekande ensamhet. Dessutom var det mycket mörkt överallt. Det enda ljus som kom in var ett dunkelt fackelsken som lös in genom ett gallerförsett fönster på rummets enda dörr. Ett mycket irriterat läte kom från Salts mun.
“INTE EN GÅNG TILL!!!” skrek hon ut i mörkret följt av en lika hög och arg svordomsramsa.