Den gula sjalen hade sjunkit ner något och hon drog hastigt upp den för att dölja det svarta korta håret där under och för att skydda sig mot den brännande solen. Så olikt det som hår hon hade haft innan, det långa böljande håret. Något hon inte riktigt hade vant sig med ännu, trots de månader som gått.  Fast åtminstone så var det lite svalare, även om det var minimalt. Så kanske det var bättre trots allt?

Tomheten efter att förlorat sin magi hade tagit hårt på henne. Speciellt när det hade varit en sådan stor del av henne och hennes liv. Alltid naturlig och underlättande, så att ibland hade hon svårt att ens veta hur hon skulle göra saker längre. Magi skulle inte kunna försvinna. Det var det som alla hon mött sagt. Att det var blockerat inom henne. Men hon kunde känna hur magin hade lämnat henne som ett skal. Lite dåligt samvete hade Sera, att lämna Noah och Leoric som hade lovat att hjälpa henne. Däremot försökte hon att skjuta undan tankarna. Hon skulle se dem snart igen. När hon funnit sin magi.

Men hon hade varit tvungen att lämna dem. I flera dagar nu hade hon hemsökts av samma visioner och drömmar om nätterna, visioner verkligare än livet och verkligheten. De kändes så som livet gjort då hon hade sin magi. De gestaltades olika form, men de sa alla samma sak… att hon måste till öknen, mot Mir Haradharos. Stadens namn väckte något inom henne, kanske var det från lektioner i historia och magi vid Caras Idhrenin. En gammal fruktan, men lockelse med, att besöka ruiner som få satt sin fot vid. Men vad hon skulle finna där visste hon inte, för vad kunde gamla ruiner från en förstörd civilisation hjälpa henne med hennes dilemma? Men något manade henne, knuffade henne, en inre röst, en bekant röst. Något familjärt, något som var en del av henne, som var borta då hon vaknade. Som att förlora sin magi, om och om igen. På något vis kände hon att om hon bara följde uppmaningen som visats i hennes sinne om och om igen skulle hon bli hel igen. Var det Sharah, eller kanske Zerachiel? Hon visste inte.

Dagarna hade gått nu, den långa färden hade visat sig svårare än förväntat. Flera dagar nu i olidlig hetta och bitande kyla om natten. Vattnet hade tagit slut, och hennes proviant med. Hon trodde sig ha sett konturerna av ruiner, men de hade hon tappat under en plötslig sandstorm som överraskade henne. Nu hade hon inte längre någon uppfattning om var hon var, och allt började kännas som en meningslös akt. Varför hade hon tagit sig hit ut, ensam, utan hjälp, och utan sin magi? Det var hennes sinne som spelade henne ett spratt. Många gånger förr hade hon följt sina impulser, och alltid hade hon klarat sig. Men nu, utan sin magi, fanns inte den där för att rädda henne – det insåg hon nu, att hon kanske förlitat sig för mycket på kraften som varit så stark inom henne, stark nog att rädda henne ur situationer vanligt folk helt enkelt inte överlevde. Och här skulle hon nu dö som en av dem, så som hon borde gjort länge sedan innan monsterjägaren Arand räddade henne som barn, kände hon då hon sjönk ned på sanden. Utan ork att fortsätta, sträv i halsen, torr i ögonen, trött bortom vad som var mänskligt. Kanske allt bara hade varit lånad tid, och hennes tid hade till sist kommit.