Oavsett om den unge mannen var redo eller inte närmade sig Hannadons höga vita murar och glittrande torn i horisonten. En dag som denna då solen stod högt på en klar himmel var Hannadon i sitt esse. Den såg majestätisk ut, med sina många höga vakktorn, murar, byggnader i sten, Athals Tempel som tornade högt men inte lika högt som Hannadons…[Read more]

Att han genast gick till attack var dåraktigt. Däremot inte särskilt förvånande, en suck undslapp mörkeralvinnan och parerade det enkelt. När hans träsvärd mötte hennes svärd skulle han känna hur det stack till i smärta i hans handleder innan träsvärdet föll en bit ifrån honom på marken.

Ziyaté höll sin fot över träsvärdet, hårt nog så att han in…[Read more]

“Låt honom inte in i landet. Det kan bli den död.” sa hon hastigt, orden bara föll ur henne, som om det var något som hon hade velat säga länge. Som om det var en av orsakerna hon var där. Alla andra ord… kändes meningslösa. Hon hade trots allt levt ett långt liv att ta slut på det skulle nästan vara skönt.

Självfallet lyssnade hon på hennes…[Read more]

Drottningens blick vändes genast mot blodet som nu prydde hennes annars så rena golv och hon rynkade märkbart på näsan. Hon kom kravlandes tillbaka hit som en skadad hund och hade dessutom mage att smutsa ned hennes sovrum. Hon fnyste kort och vände tillbaka blicken mot sin farmor. Det fanns något lockande i att välkomna henne, att få ha det lill…[Read more]

Järnsmaken i munnen var bekant, fast ändå hade hon aldrig funnit den behaglig. Hon spottade ut blodet på golvet, det hade blivit lite för mycket för att hon skulle ignorera det. Och hon var trots allt redan smutsig, så vad spelade ännu lite smuts för roll?

Åt hennes ord med Izotar smalnade hennes ögon. Så klart. Vad hade hon trott? …[Read more]

Hon höjde på ett ögonbryn åt orden som lämnade hennes farmors läppar. Er två? Menade hon hennes far? Tanken fick ett litet skratt att lämna hennes läppar innan hon skakade på huvudet åt det hela.

”Oss två? Ni menar er son, min far? Ni behöver inte oroa er, det var länge sedan han övergav mig nu, en ful ovana måste jag säga”, svarade hon med ett…[Read more]

Tyngden som vilade över henne kändes som om den skulle krossa henne och hon kan inte bli kvitt hopplösheten som vilar över henne. Wreax gick inte att lita på, nej det förstod hon men samtidigt var han just nu hennes bästa och enda chans att nå det mål hon satt upp för sig själv. Hon låter stegen falla in i hans, de hade inte bråttom någonstans o…[Read more]

I djupet av sitt hjärta höll hon med sin bror om deras moders plan, men gjort var gjort och det gick inte att vrida tillbaka tiden. Deras mor hade gjort ett val och deras morfar hade valt att följa henne, fullt medveten om att döden var vad som väntade honom. De kunde vara arga på sin mor, och förbanna hennes val, men de kunde inte göra något å…[Read more]

Eiriks gula ögon så fyllda av sorg och rädsla möter sin morfars blick tillbaka. Den enda av de äldre han känt att han alltid kunnat lita på, gå till och som förstått honom på riktigt. Greppet om sin morfars hand är fast, vill inte släppa taget medan han lyssnar till orden rinner tårarna nedför hans smala kinder. ” Hon skulle aldrig ha rest……[Read more]

Hon ryckte märkbart till när Eirik dök upp vid hennes sida, tillräckligt för att såret i ryggen skulle hugga till och få henne att dra skarpt efter andan. Hon hade inte ens hört hans vingslag. Hur kunde hon ha varit så fruktansvärt oförsiktig? Hur mycket hade hennes bror hört? Han kunde omöjligt missa att Yazfein inte längre såg ut som han gjort…[Read more]

Snabba vingslag i luften. Det är som om den ståtliga falken känner på sig att det är bråttom. Han hade ju sett, förstått och ändå hade han lämnat sin morfar, Maeve och mörkeralven för att jaga efter deras mor. Men för varje vingslag kände han ett motstånd och slutligen hade han vänt om. Ilskan och sorgen speglas i de gula ögonen. Ilska gentemot de…[Read more]

Han skakade på sitt huvud.

“Nej… jag vill inte vara med!” utbrast han ilsket för att skaka bort Corrins arm på sin för att ta ett par steg bortåt. Det här var dåraktigt. Ingen som var klok eller ens hade ett uns vett skulle gå med på det här och han vände sig om för att försöka ta sig därifrån.

Zator flinade lite åt hennes rodnad, han kunde nog se den. Även om hon försökte att dölja den kunde han se den. Även om det enbart var hastigt och han klämde i hennes kinder lite retsamt för att skrocka åt hennes ord. Det var förstås inte sanna.

Vem som helst kunde se att hon var en vacker ung kvinna och med status. Förr eller senare skulle även…[Read more]

“Tvärtom…” väste hon fram och slöt ögonen av smärtan som verkade sticka till inom henne vid varje andetag. Hon svalde och försökte att hämta andan lite innan hon talade igen.

“Jag ville aldrig att någon skulle få tag i er… Hellre att jag offrade mig själv för er två… än att…” försökte hon förklara, samtidigt som det kändes hopplöst…[Read more]

Adrenalinet hade slutat att dunka i hennes huvud och striden som hon hade haft i skogen kändes avlägsen. Verkligheten verkade komma ikapp med henne, snabbare än vad hon själv hade tänkt. Fast trots det visade hon inte sin rädsla, ensamhet eller sorg öppet. Att komma tillbaka till Frostheim… det kändes så avlägset. Speciellet med tanke på att Ej…[Read more]

Kvällen hade omslutit dem så fort. Det kändes som om berget slukade solen och dess ljus. Han hade inte varit beredd på det. Faktum var att han inte var bekväm i mörkret. Att han skulle höra rykten om att någon sökte efter en skatt som inte låg långt bortom hans egna hus. Eller ja, det var ju hans fars hus och efter det hans äldsta bror. Som t…[Read more]

Hon rynkade ogillande på näsan när hennes farmor talade om att döda henne och hur enkelt hon hade kunnat göra det. Det var kanske sant, men hon hade inte mycket till över för tanken på vad hennes farmor kunde eller inte kunde göra mot henne och hon slapp helst höra det, särskilt här, i sina egna gemak, en plats som borde vara säker…

”Va…[Read more]

Ett litet skrockande lämnade hennes läppar. Egentligen visste hon inte om det ens var värt att övertala henne. Hon gjorde en liten nonchalant gest igen med sin hand, som om hon inte riktigt orkade bry sig om vad utfallet var.

“Om jag var ute efter att döda dig, Isra, skulle jag redan gjort det. Varför skulle jag komma till dig i det här skicke…[Read more]

Isra stelnade märkbart till när Ziyaté tilltalade henne, och förvåningen över att finna henne där, i sina egna gemak, var inte svår att se. Trots det så behöll hon lugnet och istället för att ropa på sina vakter med detsamma så lade hon armarna i kors och betraktade sin farmor. Hon både såg ut och lät trasig på något vis, som om hon var skadad ell…[Read more]