Det var frvisso sant. Fast tanken att någon skulle offra sig för henne gjorde att hon grimaserade lite grann. Trots allt hade hon aldrig velat önksa någon en död. Det gick förstås inte att undgå Hultas drömmande leende och hon viftade med en hand framför hennes ögon med ett litet roat skratt.

“Och vem drömmer du om nu? En prins i din famn?” fråg…[Read more]

Åt hennes ord skakade Ziyaté på huvudet, det var det där nästan irriterande sättet igen. Som om hon visste någonting som hon inte visste. Hon skrockade till lite grann och såg sig omkring, nästan lite förväntansfullt. Kanske det kunde vara en annan skatt? 

“Tror du dimman skyddar ett annat magiskt föremål?” frågade hon Istilwys och hon kisade…[Read more]

Lite förvirrat rynkade Toss på sina ögonbryn – som om han inte riktigt förstod vad kaptenen talade om och skakade nätt på huvudet samtidigt som han sköljde ner ännu en bit av maten.

“Skulle jag frivilligt hoppa ner i böljorna?” frågade Toss, lite skeptiskt och skrockade till för att sedan höja sitt stop åt kaptenen med en liten blinkning.…[Read more]

En suck lämnade hennes läppar och hon begravde sitt ansikte med sina händer för att skaka på huvudet åt hans ord. På ett sätt trodde hon inte riktigt på dem. För just nu kändes det som om de alla var emot henne. Kunde de inte se det från hennes synvinkel? Hon drog ett rosslande andetag innan hon höjde sitt ansikte igen.

“De alla är emot mig, och…[Read more]

Att hon var ilsken var förstås inte svårt att se och hon slog med den knutna näven i luften för att försöka att lugna ner sig vilket inte riktigt lyckades och hon fnös ilsket för att sedan göra en gest mot Ejvald.

“Den jävla tösen! Var jag någonsin så envis och jobbig mot dig? Att säga emot…” började hon berätta coh det var som om orden inte ri…[Read more]

Det dröjde inte allt för många timmar innan Ranghildr dunkade hårt på Ejvalds dörr. Att hon var ilsken var inte svårt att se och det var knappt som om hon hindrade sin knutna näve när Ejvald öppnade dörren. Ett sista slag mot dörren innan hon steg in i huset.

“Kan jag… få sova här?” frågade hon, försiktigt, nästan som när hon hade varit en fli…[Read more]

Det var mycket som hände nu. För mycket och Ranghildr rynkade lätt på ögonbrynen. Egentligen hade hon inte velat ha någon monsterjägare där, eller den där Yazefin. Det var allt för mycket. Kunde det inte enbart vara familjen?

Hon sträckte på sig, som för att försöka bygga upp fasaden som hon hade släppt precis inför alla. Bara tanken fick henn…[Read more]

Ranghildr hummade lite över hans fråga medan hon såg hur några av männen muttrade irriterat till när de väcktes ifrån sin sömn. Hon slog lite lätt på sin arm medan hon klurade över frågan.

“Vad vi vet? Inte mycket mer, de kan ha ändrats. Men samtidigt är de tyngre skepp, kanske vi borde borda dem först…” hummade Ranghildr vidare lite för sig själv.

En irriterad suck lämnade hennes läppar och hon korsade sina armar för att slänga en ilsken blick mot Ejvald. Hon hatade när han gjorde sådär, varför skulle hon vara tvungen att förklara sig? Innan hon öppnade munnen hade Biorn gett henne en skål med mat och hon tog tacksamt emot den för att äta några tuggor innan hon nickade bestämt.

“De…[Read more]

Det var skrattretande, hennes ord som om det skulle övertyga henne. Hon gav ifrån sig ett skratt som inte var roat, utan snarare av hån för att höja på ögonbrynen.

“Är det mig, eller dig själv du försöker övertala?” frågade hon, i en nästan hånfull ton och fnös lätt åt hennes andra ord.

“Och ni kommer inte kunna hindra mig.”

“För jag skulle vara dum nog att avslöja hela min plan åt en främling, som Yazefin?” väste hon fram frågandes och vasst för att visa sina tänder i det hela för att sedan göra en gest över Maeve.

“Antingen var han en fiende, eller en man som du hade som ett snöre kring ditt lillfinger. Och varför skulle jag säga allt? Jag sa åt honom, så att…[Read more]

Tystnaden var spänd och hon verkade inte riktigt höra dörren som öppnades. Vad spelade det hela för roll längre? Det var inte som om ingen längre isste hennes plan. Hon vek inte med blicken, utan mötte Maeves blick nästan irriterande lugn med en låga av ilska bakom.

“Jag vet mycket väl hur många barn jag har, tror du jag skulle glömma er?”…[Read more]

“Och vad skulle det spela för roll?!” röt Ranghildr tillbaka ilsket och kanske något sårad över hennes anklagelser. Faktum var att hon inte längre såg hennes död som något långt borta, utan istället närmare. Drömde om det, både på dagen och om nätterna. Men det hade aldrig känts skrämmande förut.

Frågan slog hårt mot Ranghildr, mest för att det var något hon ställde sig själv och hon kunde inte svara på det. Hon visste inte vad som var fel och den sista meningen gjorde henne ilsken. Så klart, den där ynkryggen Yazefin skulle berätta.

“Jaha? Och? Det spelar ingen roll – din far vet redan om min idé och är inte dum nog att försöka sto…[Read more]

En fnysning, som var mer ett hånfullt skratt kom ifrån Ranghildr och hon lät inte sin blicka vandra någon annanstans än på Maeve. Hon skakade långsamt på huvudet, som för att visa att hon inte accepterade det här beteendet.

“Om jag var du, Maeve. Skulle jag knipa min käft och försvinna ur min åsyn.” sa hon, sammanbitet som om hon försökte hin…[Read more]

Orden fick hennes ögon att smalna och i ett kort försök att kontrollera sin ilska knöt hon sina nävar. Men det var ingen idé, hon rättade till sig själv och gick emot Maeve. Rakryggad och med armarna korsade framför sig. Det hade varit en förjävlig dag, rent utsagt och detta var droppen som gjorde att bägaren rann över.

“Vad sa du?” sa hon ilske…[Read more]

“Och du har ett sent samtal med Yazefin, ser jag.” svarade hon med ett höjt ögonbryn. För att vara ärlig orkade hon knappt ens konfrontera Maeve utan skakade bara på huvudet åt det hela som för att visa att de skulle tala om det vidare sen.

Att hon inte ens svarade på Maeves fråga var tecken på att hon undvek något och hon försökte att få bort…[Read more]

Tom. Det var vad Ranghildr kände när hon rörde sig igenom korridorerna. Hela kvällen hade tömt henne på alla de känslorna som hon hade gömt innerst inne. För att inte tala om de dåliga samtalet med Eirik och tanken på att Ejvald snart inte skulle finnas i hennes liv. Det var en tanke som var svår att bära, men inte kunde hon låta honom ruttna…[Read more]

Sättet som han förklarade åt henne fick henne att spänna käken av irritation. Vem trodde han sig vara? Kanske det var en dåre, en idiot, som inte kunde mer än att svinga ett svärd eller kniv. Nå… Så länge han skulle göra det som hon bad honom om, skulle allt vara okej. Inga huvuden falla. Inte ännu åtminstone. Kanske en hand eller två, men in…[Read more]

Ett litet fnitter lämnade Seras läppar, nästan lite för flickaktigt för hennes karaktär och hon lade sin ena hand i Hultas öppna hand för att klappa den lätt och uppskattande.

“Byter kroppar, hm?” frågade hon tillbaka och var tyst så pass länge som om det såg ut som att hon verkligen funderade på möjligheten och till slut skakade hon på huvudet…[Read more]