Det var förstås inte svårt att läsa vad Ejvald hade i sina tankar och hon suckade tungt och reste sig upp. Som om hon var trött på att behöva försvara sig själv och sin egna idé. Hon suckade tungt och svepte sin mjöd för att göra en gest framför sig.

“Jag tänker inte avslöja något, om du ska frsöka stoppa mig på samma sätt som min son redan plane…[Read more]

“Ja…” sa hon, lite tystare för hon mindes att det kanske inte slutade så väl som hon hade hoppats på men hon log lite svagt över tanken på den resan trots allt. Den gången som han hade accepterat henne in i sin hird.

Det tog emot att säga ja, åtminstone till hans senare fråga. För det skulle skapa mycket problem i hennes familj. En av hennes…[Read more]

Även om orden som Ejvald var menade att lugna henne att få henne att inte vara fäst vid sitt oroande. Fast det gjorde det inte, speciellt tyckte hon inte om att han sa att hans tid var nära. Hon kunde inte förlora honom, hennes ögon smalnade och hon skakade på huvudet. Nästan desperat.

“Nej…! Jag kan inte förlora dig med, far.” sa hon och mött…[Read more]

Skrattet fick henne att instämma i ett glatt och nästan flickaktigt skratt och det fanns ett charmigt och säljande leende på hennes läppar samtidigt som hon nickade åt drottningens ord.

“Många vänner.” erkände hon med en glimt i ögonen, som avslöjade att bara tanken på att sätta mer press på Wreax gjorde henne upprymd. Hon strök undan några av…[Read more]

Svaret som hon fick var inte något hon var nöjd med och grimaserade lite över det för att resa sig upp och gå mot tunnan för att hälla upp två bägare med mjöd åt dem båda. Oroligt satte hon sig ner framför honom och höll fram hans stop mot honom.

“Det har blivit värre – eller hur? Och jag har varit för fokuserad på mig själv och allt omkring mig…[Read more]

Orden som han sa, verkade inte riktigt fastna hos henne men hon nickade tyst åt något att dricka. Kanske det kunde fylla tomheten inom henne? Ett ögonblick senare rynkade hon på ögonbrynen, hade Ejvald darrat till? Hon såg oroligt på honom och svalde något.

“Hur mår du, far? Ärligt nu…” sa hon och reste sig upp för att lägga sin kalla hand…[Read more]

Ett tag satt hon enbart där, tyst och grämde sig över sina egna sorger. Hon hörde hans ord, men samtidigt var det som om hon inte trodde på det. Dessutom hörde hon fortfarande sin sons ord och ropande efter henne. Hon svalde tyst och mötte hans blick tyst för att skaka på huvudet.

“Jag… är trött, far.” sa hon till slut, ärligt och besvarade i…[Read more]

Hon drog ett rosslande andetag och tryggheten som fyllde henne när hans händer så milt och faderligt strök hennes rygg. Fortfarande höll hon krampakitgt i hans ben, men hon höjde hennes blick. Ännu en gång snyftade hon till och mötte hans blick nästan lite som om hon var en liten flicka igen. Rädd för livet och dess prövningar.

“Jag ids inte län…[Read more]

Allt som hade skett kvällen, hade fått Ranghildr att skaka. Av ilska, eller sorg. En av dem, eller båda. Hon var inte säker. Efter att ha visat sin svaghet så uppenbart framför andra, kände hon sig tom. Som om skalet som en gång funnits där hade försvunnit. Kanske hade det alltid varit en lögn? Kvällen hade passerat förbi långsamt och nattens m…[Read more]

Det var inte svårt att se att drottningen var djupt inne i sina egna tankar och hon ångrade sig lite att ha sagt något först. Men sedan rättade hon till sitt blonda hår något, för att nicka lite mer bestämt. Det var en risk att säga det på det sättet, men varför itne ge det ett försök.

“Min drottning, om jag får vara så fräck. Min plan är inte…[Read more]

Ranghildr skakade på huvudet så att det bronsröda håret som var uppsatt i en stor fläta slog runt omkring henne. Hon log lite sorgset åt sin son.

“Vem du än berättar det för, kommer jag att genomföra det Eirik. Inte ens din far kan stoppa mig.” sa hon, simpelt och det var något nästan hårt i hennes blick. Något som visade att hon inte ljög för…[Read more]

Hon låtsades fundera, som om hon inte redan när han hade ställt frågan bestämt sig. Vad fanns egentligen hemma? Förstås hennes vän Freggi men hon hade alltid varit rastlös och när de inte var ute på havet kände hon sig nästan tom. Fast det var förstås ingenting som hon hade sagt åt Ejvald – eller någon för den delen. Hon höll fortfarande sina k…[Read more]

“Vi har ont om tid, åtminstone lyssna på mina ord.” väste hon fram, uppenbarligen ilsken och det vanliga tålamod som var där verkade inte längre finnas och hon spände sin käke och sina nävar i ett försök att lugna sig för att sedan sammanbitet fortsätta, i en hastig röst, som för att försöka få tillbaka de sekunderna som de förlorade på det…[Read more]

“Värd mycket pengar? En sådant smutsigt äckel?” frågade hon, mest för sig själv lite tyst som om hon försökte få in orden som hon sa. Hur skulle hon ens få tag i pengar? Så få hade hon sett av det att hon knappt mindes hur mynten såg ut. Formen var förstås rund och visst brukade de glimma lika fint som stjärnorna… Åtminstone om hon mindes rätt,…[Read more]

Det som han berättade gjorde att hon satt tyst och begrundade dem ett tag. Ett tempel i bergen. Ett som inte hon hade vetat om. Tanken var äcklig. Vad kunde mer gömma sig där? Åtminstone hade hon… hennes son… som skulle kunna leda henne dit. Att erkänna att det verkligen var hennes Omari var svårt. Så mycket större än det knyttet som hon had…[Read more]

Ögonen smalnades något på sättet som han tilltalade henne och… var det som om han försökte ge henne order? Hon lade huvudet på snedden, så att nacken knackade äckligt till och de rovdjurs gula ögonen var intensiva mot honom. Greppet om kniven hårdnade lite och hon drog bladet över bordet så att det rispade träet.

“Vad… sa du?” <…[Read more]

Orden fick en ilska att blossa upp inom Akila och hon tryckte kniven hårt in i ryggstödet för att sedan vrida om med en intensiv blick på Djan. Att lite foder och tyg kom runt omkring henne var inget som hon riktigt lade märke till. Istället drog hon ur kniven och lät sitt grepp vara mer hårt samtidigt som hon närmade sig Djan med långsamm…[Read more]

“Det har alltid varit mitt” påpekade Dhalia och hade blicken på armbandet ett tag där hon snurrade sina pärlor. Vad han skulle vara intresserad av det – visste hon inte riktigt men istället för att vrida och vända på det så mycket böjde hon sig fram för att låta pärlorna vara framför hans ögon. Hon rörde armen lite så att pärlorna skramla…[Read more]

Den bistra tonen och sättet som den okända kvinnan cirkulerade runt henne, som om hon var ett byte… Det hela kändes inte allt för bra, nästan lite skrämmande. Och varför skulle hon inte få mannen på fötter igen? Trotsallt skulle väl det vara bättre än något annat?

“Och… vad skulle jag kunna göra för dig?” frågade hon sedan lite försiktigt,…[Read more]

“Vid gudarna, ska du fortsätta att tala som om jag är ett jävla hönägg som behöver skydd konstant?” frågade Ranghildr med ett litet skrockande och svepte det sista av mjödet innan hon kastade bägaren på marken för att sedan korsa sina armar lite envist.

“Nå vad har du på tankarna nu, far, hm?” sa hon lite retsamt