Alven betraktade Luka med de intensiva isblå ögonen, och tog ett steg närmare. Hans kläder rörde sig med hans mjuka rörelser nästan som rinnande vatten.

‘Se in i mina ögon, Luka.’ sa han stillsamt och då Luka gjorde som han bad sträckte alven ut med sitt sinne mot Lukas. Deras medvetanden rörde vid varandra och Eärmelindos främmande, uråldriga oc…[Read more]

Audgisil såg på Ranghildr, och sedan Gerda, innan han med en suck reste sig. Han visste själv det var bäst att stiga åt sidan, så han inte skulle bli frustrerad på völvan då hon uttalade sina spådomar. Inget var hugget i sten, det visste han. Men Gerda var familj, och han var tvungen att respektera Ranghildrs önskan att blanda in henne.

Ge…[Read more]

‘Du måste lita på Oden.’ sa Audgisil stillsamt men säkert. För åtminstone han tvekade inte på gudarnas plan.
‘Det var gudarna som ledde oss hit, och de har visat sig stå på vår sida, min dotter. Din förmåga kommer att användas mot de som vill oss – eller gudarna – ont.’ sa han.
‘Men detta innebär att vi måste försöka träna dig.’ han tänkte tillb…[Read more]

Hennes ord fyllde Audgisil både med stolthet och ilska, och han knöt sina nävar något med bilden fokuserad i elden innan han tvingade sig själv att slappna av. Det var svårt att inse hur en sådan sak kunde avväpna en så stor man som han själv, en man som sett så mycket krig och våld. Men sådant agerande som hans dotter beskrev, som hon blivit u…[Read more]

Mellan två träd i gläntan stod en figur klädd i en vit lång skrud i flera lager av tyg som hängde från hans axlar som ett vattenfall. Det långa gyllenblonda håret hängde likaså fritt över hans axlar och rygg. Figuren var stolt och fager, något man sällan kunde säga om män bland människorna. Men i den fagra skönheten som verkade tidlös fanns även…[Read more]

Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande eld…[Read more]

Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsv…[Read more]

Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völva…[Read more]

En stund senare öppnades dörren in till Silverkitteln och paladinen de väntade på steg in. Som i så gott som alla offentliga sammanhang bar han sin rustning med förgyllda detaljer längs med kanterna och en vit tabard med Athals emblem i gyllene tråd. Paladinen själv hade långt mörkbrunt hår som var uppsatt i en hästsvans och skarpa men stiliga…[Read more]

Audgisil mötte Maeves blick, och det han såg fyllde honom inte med fruktan utan snarare med någon slags vördnad. Det var samma vördnad som han känt då Oden kommit i hans drömmar och visat honom vägen. Långsamt drog han efter andan.

‘Oden har redan tagit henne.’ sa han stilla. ‘Hon är en bärsärk, såsom vårt släktnamn… En äkta Ulfhedna.’ sa ha…[Read more]

Än en gång argumenterade inte Audgisil med Ranghildr, men han fann att hon överdrev något då hon skickade iväg pojken för fler helare. Maeve skulle klara sig, och fler människor just nu skulle göra mer kaos än nytta. Men han lät henne göra som hon önskade, trots allt var hon en orolig mor och det var ingen idé att argumentera. Men orden som kom…[Read more]

Audgisil betraktade stygnen med kritiskt öga, och även om det hela var tungt och svårt för honom hade han inte rört en min. Han var lika fokuserad och skarp som han var i strid – då hans blå ögon tyckte lysa som klarast.
‘Asgeir, be någon av helarna laga en salva åt din syster. Vi kan inte låta hennes sår bli infekterade. Gå.’ sa han, och med det…[Read more]

Audgisil hade i vanliga fall argumenterat att han visst kunde hantera sår, men han visste också att i detta ögonblick var det ingen idé med att argumentera mot sin hustru. Så istället sträckte han över tråd och nål åt henne, och mötte hennes blick som snabbast.
‘Vad som än händer, ligg stilla Maeve.’ bad Audgisil milt och kysste sin dotter på hår…[Read more]

Maeves ord fyllde Audgisil med någon slags stolthet, men samtidigt vemod. Han var glad över att hon hade haft styrkan att försvara sig själv – men det var tydligt att något var fel förutom de fysiska skador hon hade. I slutändan hoppades han att hon inte hade behövt få utstå allt för mycket lidande, och att hon skulle bli den person igen som h…[Read more]

Audgisil drog ett djupt andetag efter Ranghildrs tillrättavisande. Han var tvungne att tvinga sig själv att lugna sig, men det var svårt med bilderna han hade i huvudet och med åsynen av sin dotter som fått lida som hon gjort. Istället fokuserade han på trofén hon höll fram, och satte sig ned på ett knä framför Maeve för att varsamt ta tanden i…[Read more]

Den stora hallen som låg på den högsta kullen i staden var tom, förutom deras familjemedlemmar och eventuella tjänare som just då hade beordrats ut ur deras närvaro. I eldstaden som fanns i mitten av salen sprakade det varm glöd som Audgisil sett till att få i ordning då han fått ord om Maeves situation och att hon var på väg tillbaka med hans hus…[Read more]

Arthion gav Luka en kort nickning. Hade det varit en människa från det landet som nu stod framför honom skulle han inte varit så nådig, för ett brott mot en alv var ett brott mot hela deras nation. Men han förstod också att Luka själv inte var ansvarig för hans vänners bortgång. För att vara ärlig visste han inte om de var vid liv än eller inte…[Read more]

‘Jag skulle inte ta en Kaldrländares ord så hårt, Selene. De tänker ännu mindre än mig, och deras ord bär sällan verklig mening. Hur skulle det se ut om jag stormade ut varje gång någon sa något jag inte vill höra?’ men han lät ämnet falla, och Sandor lyssnade i tystnad på hennes ord, och nickade här och där för att visa att han följde med hennes…[Read more]

Sandor lyssnade på hennes ord ,och betraktade henne då hon fick för att hämta sitt vin. En stund var han tyst, och lyssnade på hennes ord och gjorde en liten grimas. Det hade inte varit Maeves eller Leonys idé, utan hans.
‘Jag har redan lovat dig att jag ska höja dig, och det tänker jag göra – som vi redan diskuterade.’ trots allt var han inte en…[Read more]