Caz Ar’Amil

Betydelse: Ar’Amil, betyder på alviska ungefär “utan mor
Född: 1397 TT
Folkslag: Människa/Mahadwen
Lojalitet: Erethil. Orden Val’Ereth

Längd: ~185 cm
Ögonfärg: grön
Hårfärg: blond

Förmågor

Caz har begränsad, men inte obetydande, magisk förmåga. Redan från tidig ålder lärde han sig att läka sår, bota sjukdomar och häva förbannelser både genom magi, ritualer och ren läkekonst. Genom sin träning i Athals templet och senare med sin orden kan han även vända magin till fördel i strid. Det kan bland annat handla om att skänka mer kraft i sina vapen och sköld, eller rent av injuta andra med mod. Caz är övertygad om att hans magiska förmågor kommer från Erethil och att denna visade sig för honom som barn i form av någon han kallade Ella.
Om det bara är ett barns fantasi eller om det verkligen är Erethil kan ingen med säkerhet veta. Det kanske rentav rör sig om ett annat väsen som skänker honom denna gåva.

Caz har även skolats som paladin och sålunda krigets konst. Det är dock viktigt att poängtera att det handlar om att slåss i rustning, till häst eller till fots på ett slagfält där många slåss samtidigt. Han behärskar således inte all typ av svärdskonst, och att exempelvis göra något ohederligt som att sticka en kniv i någons rygg skulle aldrig falla honom in.

Bakgrund

Caz uppfostrades av ett alvpar och växte upp i ett mindre samhälle av skogsalver i Nela’thaënas. Han har ingen aning om vilka hans riktiga föräldrar är och har inte heller något minne av dem då han kom till paret som mycket ung. Det man berättat för honom, vilket han också aldrig haft anledning att misstro, är att hans mor var en bondjänta från Mahadwhen som blivit gravid och sökt hjälp hos alverna. Hon skulle tragiskt ha gått bort när hon födde Caz.

Sanningen är dock en annan, om än lika obetydlig som den vita lögn han fått höra. Caz adoptivföräldrar hade länge försökt få barn men utan lycka. De var på sin hemresa genom Mahadwen som de råkade i efterdyningarna av en blodsfejd, sådana som var vanliga i landet. Där stötte de på en skadad kvinna som flydde med ett litet barn. Hon hade varit barnmorska hos en krigsherre och dennes fru. Deras hem hade blivit attackerat och familjen slaktad av en rivaliserande klan. Hon hade lyckats fly med deras ettårige son. Caz. Hon bad och bönade paret att ta emot barnet, hålla honom säker till den dag han skulle kunna återvända till det som var hans rättmätiga hem. Barnmorskan dog av sina skador, trots alvparets kunnighet i läkekonst. Men de tog med glädje mot Caz, som bara hade sitt namn och ett halsband med Erethils symbol i järn.

Och visst hade de planer på att en dag berätta för Caz om hans familj, men först följde år av ovillkorlig kärlek och trygghet för honom att växa upp i. Det lilla alvsamhället var förvånansvärt förstående och öppna för att en människa växte upp bland dem. Troligtvis då det föddes extremt få barn bland dem och nästintill alla deltog i hans uppfostran. Således hade han det tryggt, men inga jämnåriga vänner att leka med. Caz fick istället vända sig till sin egna fantasi och till naturen. Han hade särskilt en påhittad vän som han kallade för Ella. Han berättade ofta historier om sina äventyr med Ella som kunde magi. Det roade både hans föräldrar och andra alver i samhället till den dag han berättade att hon lärt honom att utöva magi och han visade det för alverna. 

Caz var ungefär sju år vid tillfället och hans föräldrar blev utom sig av lycka, eftersom de själva var kunniga inom helande magi. För att fira detta tog de med Caz till Erethils tempel I Dal’Elath, kanske också i hopp om att han skulle få börja i alvernas skola i huvudstaden. Skolan var han inte välkommen vid, men hans föräldrar la inte så stor vikt vid det. Trots allt kunde de lika gärna lära honom själva. Däremot kom ett annat besked som fick föräldrarna att fatta ett ödesdigert beslut. Vid templet lät de en sierska uttala en profetia om Caz öde, vilken löd:
“Om han lyfter svärdet kommer han evigt slåss mot mörkret och blod följa i hans spår”

Ett sådant våldsamt liv önskade inte Caz föräldrar honom. De svor därför till varandra att aldrig berätta om vilka hans föräldrar var, rädda att han då skulle plocka upp sin blodsfaders svärd. Istället försökte de med alla medel att fostra honom till att bli så from och stillsam som möjligt. Läkekonst och helande blev Caz skola, vilket han inte alls hade någonting emot. I många år undkom han uppmärksamheten från Tredje Ögat, som troligtvis trodde det rörde sig om ett alvbarn. Men den lyckan vände året han skulle fylla femton och krig utbryter mellan Nela’thaënas och Iserion. I efterdyningarna av att drakar visat sig rör sig många från Tredje Ögat i området och får nys om Caz. Han blir omedelbart tagen till Caras Idrehin, trots hans föräldrars protester och det faktum att han faktiskt redan lärt sig att kontrollera sin magi.

Caz hade inte några märkvärdiga förmågor och tvingas till att genomgå testerna för att bli paladin, vilka han klarar. Under hotet att annars bli stillad, så tvingas han att svära eder till templet och Athal. Ödet är också svårt att undgå, och i templet satte de ett svärd i hans hand och så skulle även hans profetia uppfyllas. 

Caz är dock inte den enda i Templet som har en annan trosbekännelse. Ett par andra från Mahadwen har också tvingats in i athalismen. De, precis som Caz, känner till den orden och brödraskap i närheten av bergkullarna som tar emot de ereiter som flytt undan paladinorden. När de blivit fullt insvurna i paladinorden och skickades ut på uppdrag fick de tillslut chansen att fly. Väl på rätt sida Järnporten kunde paladinerna inte nå dem och Tredje Ögat slutat bry sig eftersom de ansågs vara fullärda och ofarliga. Caz återvände först till sina adoptivföräldrar i hopp om att kunna återgå till ett vanligt liv. Men de inser att hans väg att vandra inte längre är den de hoppats och berättar om den profetia som han fått läst om sig. För Caz får profetian en annan innebörd än vad den haft för föräldrarna. Han inser att hans roll är att slåss mot mörkret för Erethil och ansluter sig därför till orden i bergen vid Mahadwens gräns. Där lever dem i jämställdhet och på allmosor från människor och alver, eftersom de färdas i områdena hela vägen från Celeras till Mahadwen och Nela’theänas för att skydda pilgrimer som vallfärdar till templet i Dal’Elath.

Orden, kallad Val’Ereth följer en gammal gren inom erethismen som tror att Erethil, allmodern, en dag åter ska inta en kropp av änglars blod likt hon gjorde i begynnelsen. När hon gjort det ska de sista demonerna förvisas och himmelriket ska uppstå på jorden. Ordens ursprung är något oklart men för ungefär hundra år sedan så blev en rad gamla profetior uppmärksammade av Val’Ereths stormästare och man pekade ut alvinnan Alienna som den som skulle bli Nón’En Erethil. Alltså att hon skulle få ta emot Allmodern. En profetia som orden därefter vakade noga var:

“Då skall hornen ljuda och modern vakna,
När nattens fader med mörkrets dotter vara,
Genom brand och blod vi alla må fara,
Då komme hennes rike att åter taga,
När stjärnor och måne lysa klara” 

En tolkning var då Ayperos vaknade och ödelade Loradon för att sedan äkta Isra. Aliennas rike skulle då vara Nela’theänas och de som än var unga och starka for iväg för att ansluta sig till alvinnan och stödja henne.

Bakgrund

Hallgrim föddes och växte upp inte långt från byn Haukvik i Kaldrland. Han var den andra sonen till den välomsjugne bärsärken Ramund Knudsson, även kallad Ramund Rödskägg efter att hans skägg färgades rött från blodet av hans fiender. Det var ingen familj av rang, men Ramunds vikingatåg hade bringat honom stora rikedomar och de ägde flera gårdar. Däremot, med en far som haft en sådan våldsam ungdom blev även Hallgrim och hans bröders barndom våldsam. För att inte dra skam över sin far drillades de alla hårt för strid så snart de kunde hålla i ett svärd. Stryk fick de ofta och spontant, helst av allt när deras storvuxne far var drucken. Ramund var ingen bra far, eller man för den delen heller. Inte bara sönerna fick stryk, utan även deras mor som Ramund en dag slog ihjäl framför alla tre. Det kom snabbt en ny fru till gården som såg till att Hallgrim fick ytterligare bröder.

Som andra son blev Hallgrims öde klart för honom tidigt. Hans äldre bror Erling skulle givetvis ärva deras far så för Hallgrim fanns endast chansen att vinna egen lycka genom att dra ut på plundringståg som sin far. Hans första blev när han var femton år, en knaper färd som knappt gav chans till strid eller särskilt stor rikedom. Följande år blev det att fortsätta ut på härnad, dessa mycket mer framgångsrika och Hallgrim vann snabbt ett rykte för sin skoningslöshet. Det var under dessa tåg som han lärde känna Audgisil Ulfhedna, men då givetvis helt ovetande om att den andre skulle bli kung en dag. Det var även där han lärde känna brodern till en framstående jarl, Gunnar Bjarksson. En riktigt visionär enligt vissa, en galning enligt de flesta. Gunnar manade Hallgrim och många andra unga krigare att följa honom över det varma havet och till okända stränder som han sett i en syn från gudarna. Men de alla skrattade åt honom och trodde sig aldrig mer få se jarlens bror då han seglade iväg med blott tre skepp.

Men en disig höstdag återvände Gunnar Bjarksson, skeppen fyllda med rikedomar som få skådat tidigare och med sagor om ett stort och mäktigt land i fjärran. Valdgård kallade man det, ett rike där kritter betade sig feta och invånarna gjorde litet eller inget motstånd. Något som nu väckte intresset bland många ärelystna krigare.

Två år senare, våren 1400 TT, seglade sju skepp fyllda med dryga 200 krigare ut från Haukvik med siktet på Valdgård. Två skepp förliste på det öppna havet, men de andra fem tog sig fram. Hallgrim och hans yngre bror Haldor var två av dem som klev i land, utan att veta vad framtiden skulle erbjuda dem.

De härjade längst landets kuster och floder under ett år, klimatet behagligt nog att de slog vinterläger där och stannade i ytterligare ett år. Men folket i landet var inte försvarslösa och de började möta mer och tuffare motstånd av väldisciplinerade soldater Lyckan i plundringarna började vända och missnöje växte bland krigarna. Det var då de fick erbjudandet om att slåss i landets armé. Valdgård var ett kejsardöme som ständigt ville utöka sitt välde och de erbjöds riklig betalning.

De slogs i kejsarens armé under flera år och deras brutalitet och effektivitet imponerade på denne som erbjöd de dryga 100 krigare som var kvar att tjäna som hans personliga garde. Dessa unga män som följde styrka var imponerade över den makt som kejsaren kunde utöva och svor honom trohet. Åren gick, fyllda av krig, fylla och horerier. Långväga handelsmän från Celeras hade sällan någonting att berätta i detalj om deras hemland. Men de hörde att en ny kung regerade. Ibland försökte de skicka bud hemåt, men ingen visste om dessa bud gick fram. Många av dem dog på främmande slagfält, andra av sjukdom. Gunnar Bjarksson var en av dem som de tände ett gravbål för. Under dessa år i Valdgård växte sig nya hierarkier fram. De följde den som man valt att följa, för personens styrka och ryktbarhet. Hallgrim blev under de sista åren vald att leda dem som var kvar i livet.

Kejsaren hade hunnit bli gammal under de år som de stred för honom och på sin dödsbädd befriade han dem från sitt löfte. Han avled kort därefter, våren 1422 TT. Nu återstod inte många fler än dryga 50 krigare av de 200 som satt segel tjugotvå år tidigare. De hade belönats rikligt av kejsaren och erbjöds ett gott liv om de ville stanna i Valdgård. Men enhälligt ville de återvända hem till Kaldrland berätta om sina bragder och visa sina rikedomar.

Så väl hösten 1422 TT såg de äntligen välbekanta kuster igen, efter att ha varit borta i tjugotvå år.

Utseende

Hallgrim är lång och muskulös, inte ens en pondusmage har han fått sin ålder till trots. Hans hår är blont och axellångt, men han har det oftast uppsnurrat på huvudet och sidorna är rakade. Skägget är även det blont och oftast flätat. Ögonen är blå och kalla, hans hy är ljus men han blir lätt brun om sommaren efter många år i söder.

Nästan hela hans kropp täcks av blå-gröna tatueringar som sträcker sig från fingernaglarna upp till halsen på honom. Dessa föreställer oftast slingrande djurornamentik.

Personlighet

Hallgrim är allt som oftast munter när han är på fyllan eller med sina vänner. Men i övrigt är han en ganska känslokall och ambitiös individ. För folk från andra kulturer skulle han nog beskrivas som extremt våldsam och skoningslös, men som kaldrlänning märks inte hans avsaknad av moralisk kompass.

Ett liv kantat av våld och krig har såklart satt sina spår i honom. Mörka tankar som endast mer våld, kvinnor och fylla kan stilla. Han klarar helt enkelt inte av sitt egna sällskap i någon längre stund. Han håller även seden högt och ser till att blota rikligt till gudarna och att inte göra något som skulle vredga dem. 

Familj

Far – Ramund “Rödskägg” Knudsson – Avliden
Mor – Asta Helgadottir – Avliden
Äldre bror – Erling
Yngre bror  – Haldor
Yngre halvbror – Jerker – Avliden
Yngre halvbror – Svend
Yngre halvbror – Torvald
Yngre halvsyster – Hertha
Yngre halvbror – Vidar 

Egenskaper och förmågor

Hallgrim har inte någon akademisk utbildning i krigskonst, strategi eller om världen. Utan det han kan har han lärt sig av andra och från de många år han varit ute i världen. Efter ett helt liv fyllt av strid och resor till havs är han mer än duglig på att ha ihjäl människor och navigera till sjöss. Några förmågor av mystisk natur har han inte, utan är bara människa.

Som simpel människa utan magiska förmågor i en värld full av magiska väsen så är väl det en svaghet i sig.

Kort fakta

Namn: Hallgrim Ramundsson
Kön: Man
Ålder: 46 år
Längd: 1,87 m
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: Blond
Födelseort: Haukvik (mellan Frostheim och Ranheim, styrt av Jarl Folke Eriksson)
Folkslag: Kaldrlänning

Länkar till rollspelstrådar

Kronologisk ordning:

Namn: Oksana Czerniak Eurelion
Kön: Kvinna
Ålder: 28 år
Längd: 1,68 m
Ögonfärg: Grå
Hårfärg: Mörkt
Födelseort: Märehn
Folkslag: Människa
Lojalitet: Oklart
Civilstånd: Änka

Personlighet

Oksana är lika artig som hon är kalkylerande. Ingenting tycks undgå henne eller viftas bort med lättja utan hon har förfinat sina färdigheter i räkenskaper under sin tid i Hannadons hov. Många märker dock att hon blivit allt kyligare efter sin makes död, men ingenting värmer upp hennes ansikte som hennes barn. Det är dem som hon ständigt lever för och gör allt för att de ska nå så långt i livet som möjligt. Sedan finns det såklart mycket mer som definierar hennes personlighet.

Utseende

Oksana är slank men inte smal och klär sig gärna i väl utsmyckade kläder med blandat märiskt och karmanskt ursprung. Även om det ofta är gömt i den traditionella huvudbonaden så har hon ett midjelångt, mörkt hår. Ansiktet är hjärtformat med stora, grå ögon och välmarkerade kindben. Hon har en form av tidlös skönhet över sig, vilket gör det svårt att placera hennes ålder.

Bakgrund

Oksana hade ingen nämnvärt speciell uppväxt. Hon är född till klanen Czerniak i en framstående familj med starka band till von Breslau klanen. Hennes liv kantades av det vanliga för en adelsdam i Märehn och hon gillade det mesta som unga damer kan tänkas gilla.

Det var dock efter inbördeskriget i både Märehn och Karm som hennes liv förändrades.

Dåvarande furst för Hus Eurelion, Aerhelm, hade fått ökande bondeuppror och problem med fler och fler märiska bönder som tryckt sig in på hans landområde under krigen. Området hade alltid haft kulturella grupper som var lika dem i Märehn men nu hade kraven ökat från invånarna. Dessutom hade handeln över landvägen med järnet försvåras och Aerhelm ville stilla detta genom att gifta in en märier i sitt hus.

Det var Oksanas hand som erbjöds till Aerhelms sonson Atero, tillika arvinge och blivande överhuvud för familjen. Så år 1414TT gifte hon sig med Atero Eurelion och kallade nu Aldham sitt hem. Handeln underlättades och folket blidkades, men Oksanas giftermål var inte lyckligt de första åren. Atero bemötte henne kyligt, inte nöjd över matchningen. Likaså fick hon få vänner i Aldham. Men våren 1417 då hon födde deras son Theron byttes kylan ut mot värme och Oksana sågs snart som en framstående kvinna i familjen. Ateros far, Hector, hade skadats under inbördeskriget och Atero skötte det mesta av handeln och familjens kontakter eftersom Aerhelm var mycket till åren.

Oksana tillbringade tillsammans med Atero en del tid i hovet vid Hannadon, men då hon blev gravid igen reste hon tillbaka till Aldhamn och födde snart deras dotter Aranka år 1420. Samma år avled Aerhelm och Ateros far Hector klev in som furste. Däremot var det knappast någon som såg honom som ledare, halt och med ett sviktande minne var det Atero och Oksana som styrde Aldham.

Man spådde en ljus framtid för området, handeln blomstrade och folket var nöjda med sina ledare. Till den dag då Kung Sandor Thaldwin kallade sina furstar till krig. Oksana följde sin man Atero tillsammans med deras trupper till Hannadon. Hon blev klar i huvudstaden under den tid som slaget om Loradon bekämpades och mötte den söndertrasade armén som återvände.

Både hennes man Atero och morbror Nicolaus von Breslau hade stupat vid slaget och hon insåg att den ljusa framtid man hoppats på inte skulle vara så ljus. Oksana reste tillbaka till Aldham med de av hennes män som överlevt slaget. Därefter blev det tyst mellan huvudstaden och Hus Eurelion. Nu styr Oksana Aldham genom sin son Theron och svärfar Hector. Att det är hon som styr bakom kulisserna börjar bli mer och mer känt, vilket gett henne öknamnet Järnänkan. Det sprids också fula rykten om att hon har en sexuell relation med sin svärfar Hector, detta är dock något man inte skulle våga påstå öppet.

Familj

Oksana är ingift i Hus Eurelion som styr i Aldham i norra Karm. Eurelion är ett förmöget hus tack vare sina många järngruvor. Hennes man var Atero Eurelion, enda son till Hector Eurelion som för närvarande är familjens överhuvud. Med Atero som stupade i slaget vid Loradon har hon sonen Theron (född 1417TT) och dottern Aranka (född 1420TT).

Hennes jungfrunamn, som hon fortfarande bär dubbelt med Eurelion är Czerniak, vilket är en av klanerna i Märehn som är lojala och stöttar klanen von Breslau. Oksana har även nära band med von Breslau, då hennes mamma är syster till den framlidne Nicolaus von Breslau.

Länkar till rollspelstrådar

Rådgivare till drottning Akila Tenir

Bakgrund

Djans mor Nadiya tillhörde ett av de nomadiska ökenfolken i Iselem och när Djan föddes fanns hans far ej med i bilden, än till denna dag är faderskapet fortfarande ovisst då hemligheten dog med Djans mor. Det enda Djan fått efter sin far var ett ägg som sedan kläcktes till den lilla draken Sasha, vilken blev Djans ständiga följeslagare. Det var en liten familj med Nadiyas föräldrar och syskon som levde tillsammans men även om livet i öknen är hårt så var Djans barndom inte olycklig. Tidigt i livet visade han fallenhet för drömvandrande, en magi som kopplas starkt till illusioner och telepati.

Djans mor försökte länge hålla Tredje ögat borta från sin son och det var inte förrän gruppen blivit tvungen att stanna längre vid en by som de tillslut hittade Djan och ville ta honom till Caras Idhrenin. Nadiya gjorde allt för att de inte skulle ta hennes son ifrån henne och blev svårt skadad på kuppen, där hon senare avled, någonting som Djan inte fick reda på förrän han tillslut fick lämna Caras Idhrenin.

Han kom till akademien när han var åtta år gammal och visade sig vara en av de absolut jobbigaste och stökigaste elever de någonsin haft. Den upproriska sidan i honom, och en okuvlig vilja att vara fri från samhällets normer och sociala klasser kom ständigt på nya upptåg. Men hans naturliga talang till illusioner och telepati fick ändå akademin att hålla kvar honom och med en viss huvudvärk, fortsätta träna honom.

Det var på Caras Idhrenin som han träffade kronprinsessan av Iselem, Sera Tenir. Han var femton år då och kände igen sig själv i den upproriska flickan. Under tio års tid, innan han tillslut fick lämna akademin, hittade de på många upptåg tillsammans och han vakade över henne som om hon vore hans egna syster.

Så, vid tjugofem års ålder fick han äntligen bli fri och reste runt världen. Han hamnade i den ena knipan efter den andra, tog jobb här och där för dagen, spelade musik och sjöng om kvällarna. Allt tillsammans med sin lilla drake Sasha. Det skulle dröja sex år innan han år 1421 TT råkade på Sera igen.

Sera som suktade efter äventyr och längtade bort från sina plikter slog följe med Djan och de drog iväg på äventyr tillsammans. Men det dröjde inte länge förrän de två hamnade i en rejäl knipa och hösten 1421 fick de husarrest hos Seras egna mor, Akila Tenir.

Det var här som Djan vid ett försök att ändra Akilas tankar, snubblade in i spindeldemonen Lloths grepp och kort därefter hade han ihjäl sin trogna följeslagare Sasha i en blodritual.

Ritualen gav honom förmågan att dra magisk kraft direkt från Lloth, men den kraften kommer tyvärr med Lloths intill totala kontroll över hans sinne och själ. Efter händelsen återvände han till Tel Shaen som drottning Akilas rådgivare. Ett förhållande som är ytterst dysfunktionellt och bland annat kostat honom hans högra hand.

Personlighet

Trots att han på kort tid blivit korrumperad av spindeldemonen Lloth så finns det många personlighetsdrag kvar hos honom. Djan har alltid varit manipulativ och väldigt lat. Han spenderar helst sin tid med att sova eller dagdrömma, även om hans drömmar är mycket mörkare nu än förr. Hans skratt som tidigare varit inbjudande har ersatts av ett kallt, hysteriskt garv och hans varma leenden är nu endast ett elakt flin.

Djan håller ingen respekt för folks personliga utrymme utan är fruktansvärt närgången, både fysiskt, men även att göra intrång i andras sinnen är något som kommer av sig själv för honom. Det enda som driver honom nu är hans inneboende förakt för maktstrukturer och detta har Lloth lyckats vända för att han ska föra Iselems adel, och framförallt släkten Tenir, i fördärvet.

Magisk förmåga

Djan har alltid haft en naturlig fallenhet för illusioner, telepati och drömvandring. Dock har hans band med Lloth givit honom sådana krafter att han kan göra så mycket mer. Det tillsammans med hans instabilitet gör honom extremt farlig och opålitlig.

Fakta

Smeknamn: Kallades Almaqah under sina skolår för sin förmåga att drömvandra. I Iselem har han numer fått smeknamnet Akilas hyena.
Ålder: 32
Längd: 180 cm
Tyngd: 78 kg
Ögonfärg: Ljust lila med än ljusare pupill
Hårfärg: Kastanjebrunt som börjar bli grått
Folkslag: Tillsynes iselem
Lojalitet: Lloth, dock är det ingen som vet detta utan utåt är han drottning Akila och Sharahs trogne tjänare.

Spelas av: FruVider
Discord: FruVider#5999

Rollspelstrådar – i kronologisk ordning

https://www.talanrien.com/forums/topic/ett-oforvantat-mote/
https://www.talanrien.com/forums/topic/en-oplanerad-plan/
https://www.talanrien.com/forums/topic/helvetet-ar-tomt-och-alla-demoner-har/
https://www.talanrien.com/forums/topic/den-forlorade-sonen/
https://www.talanrien.com/forums/topic/tunga-amnen-och-latta-kameler/

https://www.talanrien.com/forums/topic/athals-ljus-i-ormnastet/

Namn: Zorah
Kön: Kvinna
Ålder: Okänt. Ser ut att vara runt 25-årsåldern.
Längd: 167cm
Tyngd: 63kg
Ögonfärg: ljusblå
Hårfärg: Mahogany
Födelseort: –
Folkslag: –
Lojalitet: –
Civilstånd: –

Bakgrund
Zorah är en ensam kvinna, som kan synas till lite överallt i Talanrien, vandrandes själv. Man vet näst intill ingenting om henne. En del känner till namnet Zorah, men nästan ingen vet vem hon är i verkligheten. De enstaka människor som sett hela hennes ansikte har också dött kort därefter.
Ryktena säger att hon först syntes till under slaget om Loradon. Vissa hävdar även att hon syntes till i Nela’thaënas under Blodkorparnas attack mot det östra skogsbrynet. Det sägs att hon kom som från ingenstans och dödade både alver och människor – Att hon inte stod på någons sida. Om ryktena är sanna eller inte är det ingen som verkligen vet.
En del tror att hon har Niraianskt ursprung. Det hon kallar sig själv är nämligen ett Niraianskt namn. Andra tror att hon är av alviskt ursprung, då hon talar flytande Aela.

Zorah vandrar själv i sin ensamhet och gör sig av med de som utgör ett hot mot henne. En del tror att hon söker efter någon eller något, men det är bara rykten – precis som allt annat när det gäller henne.

Personlighet
Zorah är väldigt kall och tystlåten ensamvarg utan dess like. Hon talar endast när det är nödvändigt och föredrar hennes vapen tala för henne.

Mer info kommer inom kort.

Rollspelstrådar
Salt i Zorehn

Namn: Tyra Vargabane
Smeknamn: Dräpar-Tyra
Kön: Kvinna
Ålder: 23 år
Längd: 179 cm
Tyngd: 76 kg
Ögonfärg: blå
Hårfärg: Blond
Födelseort: Norra Kaldrland
Folkslag: Kaldrländare
Lojalitet:
Civilstånd:

Familj

• Snorre Vargabane – Far
• Trygve Stålnäve – Bror
• Svart-Runar – Bror
• Tyrild Bloterskan – tvillingsyster
• Rangvald Vargabane – Bror, död.
  Ragnvald blev skjuten i ryggen av en giftpil i Mähren som fick honom att ruttna från insidan vilket visade sig att det gjorde honom oätlig. Han stod Runar riktigt nära och att inte kunna äta upp honom för att få hans styrka slog hårt på Runar.
• Gerd Vargabane – Syster, död.
  Gerd druknade under en jakt av en kaskelott. Hon satt fast med sitt spjut i valen och vart dragen ner under ytan där hon drunknade. Hon blev sedan sina syskons middag.
• Grind Vargabane – Syster, död.
  En av de tuffaste syskonen som dog av ett getingstick under en plundring söder ut då det visade sig att hon var allergisk. Grind blev maten för dagen innan de vandrade vidare.
• Knut Vargabane – Bror, död.
  Knut dog under en strid i Gråskogen under en misslyckad plundring. Han dog en heroisk död där han dödade ett dussin män innan han själv fick huvudet avhugget. Knut åts sedan upp av de andra syskonen Vargabane.
• Torkel Vargabane – Bror, död.
  Den yngsta sonen Torkel, blev söndersliten av en björn under sökandet av mat. Björnens päls pryder golvet i gästsalen då syskonskaran tog ut sin revansch i sin broders namn. Självfallet maten för dagen med.
• Hakon Vargabane – Bror, död.
  Han stal en annan mans fru och vart dragen upp ur sömnen och spetsad på en påle utanför Vargabanes hem. Detta slutade i att familjen Vargabane gav sig ut för att hämnas. Alla som var inblandade och deras familjer gick samma öde till mötes som deras bror. Självfallet åt de sedan Hakon.

Namn: Dastan Ashoka
Kön: Man
Ålder: 38
Längd: 180 cm
Tyngd: 98 kg
Ögonfärg: Gråbrun (höger), ljusblå (vänster)
Hårfärg: Brundblond
Födelseort: Aldarah, Iselem
Folkslag: Människa
Lojalitet: Iselem
Civilstånd: Ogift

Bakgrund & Familj
Dastan föddes i Aldarah, som det enda barnet i en adelsfamilj. Hans mor och far var bankirer i staden och ägde därför en förmögenhet. Efter många år av försök till att avla en arvinge, som en dag skulle ta över deras rikedomar och fortsätta driva deras verksamhet, blev modern en dag gravid och nio månader senare fick de en son.
Deras son, Dastan, var dock inte som de andra adliga barnen inom stadens kretsar. Dastan var nämligen en vit oäkting. En echer. Det uppdagades då att modern haft kärleksaffär med en för världen, okänd man från utlandet.
Besvikna och förkrossade, uppfostrade de Dastan motvilligt tills han var gammal nog att genomgå hemerat. Han visades sällan upp för allmänheten, och stängdes ofta in på sitt rum när familjen fick besök. Hela staden kände till Ashokasläktets oäkting till son, vilken drog skam över familjen.
När Dastan togs från sin familj för att genomgå sin militärträning som alla andra tioåriga pojkar i landet, tog hans föräldrar hans adelsstatus ifrån honom och gjorde det tydligt för honom att de aldrig ville veta av honom igen.

Under sina två år av intensiv träning visade Dastan väldigt goda resultat när det gällde strid och blev direkt efter sin träning förd vidare till armén.
Han själv, som nu inte hade något annat att leva för, vigde sitt liv åt armén och att tjäna landet, för att inte vara den odugling som hans släkte utpekade honom som. De första åren var väldigt tuffa för honom. Han smutskastades på en daglig basis på grund av att både var en echer och för att han dragit skam över en sådant maktfullt släkte. Men Dastan gav aldrig upp, utan klättrade successivt i rang med åren och som artonåring blev oäktingen från Aldarah en general. Dustan blev tillslut en väl respekterad krigare,  känd för hans lojalitet och stridskunskap. Givetvis fanns det alltid dem som inte hade någon som helst respekt för honom, men det berörde inte honom så värst. Han tjänade nu ett viktigt syfte som en av landets försvarare, och det var det viktiga för honom.

Efter bara tre år som general, fick självaste drottning Akila upp ögonen för den nu tjugoettåriga generalen, vilket i sin tur ledde till att drottningen beordrade honom att tjäna under henne i Thel Shaen. Efter två år av tjänstgöring under drottning Akila, fick han i uppgift att träna den sjuåriga prinsessan Sera och lära henne att strida. Dastan spenderade genom åren mycket tid tillsammans med den unga prinsessan och de två utvecklade ett väldigt starkt band till varandra. Dastan brydde sig väldigt mycket om prinsessan som nu såg Dastan som den storebror hon aldrig haft.

I takt med att Lloth satte sina vassa klor i drottning Akila, förändrades också Dastans liv som soldat. Uppgifterna och de order han fick, tog en mörk vändning och blev alltmer bisarra. Moraliska dilemman blev något som spökade i hans huvud dagligen. Och inte blev det bättre med tiden. Nej, faktum var att de blev mycket värre.
Han visste att det han gjorde på något sätt var fel, men han gjorde det för Iselems bästa. Frågan var om det verkligen var värt det?  Och var det verkligen Iselems bästa, eller var det bara något han inbillade sig själv för att rättfärdiga de hemska order han fullföljde?

En dag fick Dastan en order att gripa en politisk motståndare till drottning Akila för att denna uttryckt sig på ett nedlåtande sätt mot henne.
Dastan kände till denne politiker väl och kunde själv tycka att inte direkt var en fara för riket. Han var snarare en man med ganska goda avsikter, trots att han uttryckte sig dumt ibland.
En lätt order, vid första anblick. Men det var inte allt. Förutom politikern själv, skulle även dennes fru och två barn gripas, för att sedan spetsas på torget som ett exempel på vad som händer dem som motsätter sig deras Drottning.
När generalen väl befann sig inne i politikerns boning, kändes allt så fel. Han kunde han inte bringa sig till att gripa dem. Det hade gått för långt.
Det var då Dastan bestämde sig. Han kunde inte längre tjäna den numera maktgalna drottningen.
Istället för att gripa familjen, slog han ut soldaten som befann sig på platsen med honom, innan han varnade den efterlysta familjen om vad som skulle ske och lät dem sedan fly från staden.
Medveten om att han nu begått ett grovt brott genom att inte lyda sin order, kunde han knappast återvända till sin drottning igen, då det skulle vara hans kropp som då skulle sluta spetsad på en påle.
Den dagen lämnade Dastan därför huvudstaden och sågs aldrig mer av allmänheten igen.

Utseende
Dastan är en vältränad och relativt lång man, med numera axellångt, brunblont oftast halvuppsatt hår. Innan han försvann var han dock renrakad på huvudet. Han har tre tydliga ärr i ansiktet, ett över höger ögonbryn, ett över näsbenet och ett under vänster öga. Hans kropp bär många ärr likaså, efter alla strider han varit med om. Skägget är välvårdat och något mörkare än håret på hans huvud. Hans vänsteröga är blått och något grumligt, efter att ha en gång fått ett lättare skärsår tvärs över ögat.
Han bär oftast luftiga, ganska slita och färglösa kläder i brun nyans. Detta för att mer likna en utstött än någon av bättre status, och på så sätt minska uppmärksamheten dragen till honom. Runt hans hals bär han en stor brungrå sjal, som även kan användas som en luva, för de gångerna han behöver dölja sitt ansikte.

Personlighet
Dastan är trogen och lojal till Iselem – Inte det korrupta, mörka och dystra Iselem, utan snarare det sanna, vackra och ljusa Iselem som en gång var. Han är en krigare ut i fingerspetsarna och kan därmed vara väldigt disciplinerad och hård när situationen kräver det, men trots det kan han också vara en väldigt vänlig och vardaglig man. Han är väldigt fast vid sina principer och står upp för det han tycker är fel, efter alla hans år av att bara gjort som han blivit tillsagd. Eftersom han aldrig haft någon direkt familj och blivit nedsedd på under hela sin uppväxt, bryr han sig mycket om sina medmänniskor. Han värderar han de få människor som kommer honom nära på något sätt, högst av allt.

Egenskaper och förmågor

Förutom att han är en stark, väldigt begåvad och erfaren krigare har han också ett sinne för strategitänk och är väldigt duktig på att planera och analysera – ett sinne vuxit fram med alla år som general i armén. En av hans största nackdelar är hans nedsatta syn på vänster öga.

Rollspelstrådar (i kronologisk ordning)
En Varning
Dit Solens Strålar Alltid Når
Precis Innan Det Brister

Namn: Zaal’Ek
Smeknamn: Zaal
Kön: Man
Född: År 375 TT
Längd: 178
Tyngd: 82 kg
Ögonfärg:Mörkröd
Hårfärg: Gråvitt
Födelseort: Dar Zakhar
Folkslag: Ish’dalár (Mörkeralv)
Lojalitet: Lloth, sig själv
Civilstånd: Ogift

Bakgrund
Zaal’Ek föddes Dal Zakhar och växte upp med sin mor och sin far som det enda barnet – något som både deras föräldrar, men framförallt hans mor avskydde.
För att gottgöra för att han föddes som man, satte hans föräldrar extremt hård press på honom för att han skulle bli en bra krigare och vara till någon nytta i deras matriarkala samhälle. Vid varje misslyckande, eller varje gång han inte presterade enligt föräldrars förväntan, straffades han hårt. Detta ledde till att han successivt bygde upp en form av maktgalnad, för att bli så stark som möjligt.

Med åren växte även hatet mot hans föräldrar och när Zaal’Ek var tonåring dog lägligt nog båda hans föräldrar. Den officiella versionen var att hans far tagit livet av modern, innan han tagit livet av sig själv, men endast Zaal’Ek kände till den riktiga sanningen.

Zaal stod nu på helt egna ben och med ingenstans att ta vägen, gick han givetvis med i armén. På grund av hans föräldrars hårda disciplin, var han nu en mycket skicklig svärdsman som snabbt klättrade i rang, för att vara man. Till råge på det utvecklade han även en slags kärlek till våld och andras lidande blev något han såg stort nöje i.
Inte många år efter att han gått med armén, blev han upptäckt av Ziyaté som tog inne honom som sin lärling. Zaal’Ek själv såg det som en stor möjlighet till att bli ännu starkare och bygga sig ett större namn hos de makthavande mörkeralverna i högre positioner.
Med åren fick Zaal respekt för sin mästare och lärde sig att bättre kontrollera sin blodslust. Men det skulle inte vara allt för länge.

En dag blev Zaal’Ek beordrad att på egen hand ta sig till en liten människoby väster om Dar Zakhar, där det rycktades att det fanns människor som försökte spionera på Mörkeralverna och deras rike. Hans uppdrag var att lokalisera dessa spioner och förgöra dem. Under sitt uppdrag i byn tog hans sadistiska blodslust över och det hela slutade med att han med ett leende på läpparna dödade varenda människa i byn – barn, kvinnor och män.

När den själviska Zaal’Ek återvände till Dar Zakhar fick han höra att hans mästare hade förrått Lloth och var på flyende fot. Den dagen försvann all form av respekt han tidigare haft för Ziyaté.
Sedan dess har Zaal’Ek levt som en blodtörstig galning till krigare som enbart tänker på sig själv. De enda som han lyder och visar respekt mot är Lloth själv och den styrande krigareliten ovanför honom.

Utseende
Zaal’Ek har mörkgrå hy med långa spetsiga öron som sträcker sig lätt bakåt.
Han hår är vitt, rakat på sidorna och är oftast uppsatt i en hästsvans. Väl utsläppt sträcker håret sig strax förbi skulderbladen. Hans ögon är nästan lika mörka som hans hy, med blodröda pupiller.

Personlighet
Förutom att han är duktig på att synas och höras, är Zaal är riktigt hal och lömsk, har inte någon som helst heder och tänker enbart på sig själv. Han är beredd att göra vad som helst så länge det gynnar honom och har därför inga som helst problem att ta till med fula knep för att lyckas.
Han älskar att spela spratt med andra för att gå dem på nerverna och går ofta omkring med ett förrädiskt leende på sina läppar. Hans stora “kärlek” i livet, om man nu kan kalla det, är andras misär och lidande.

Egenskaper och förmågor
Förutom att han är en väldigt bra och erfaren krigare är han väldigt listig och klipsk. Han är väldigt duktig på att komma in i folks huvuden, genom att spela spel med deras hjärnor.

Svagheter
Är inte så speciellt försiktig av sig i skarpa situationer då han inte är rädd för att bli upptäckt av fienden. Tvärt om, han snarare vill bli upptäckt i förhoppningen att få sig en bra strid. Något som under uppdrag sätter han och hans “kompanioner” i knipa.

Rollspelstrådar
I Evigt Mörker Dväljs Vi

Namn: Aeriel
Kön: Kvinna
Ålder: 150
Längd: 164 cm
Tyngd: 55 kg
Ögonfärg: ljusblå
Hårfärg: gulblond
Födelseort: Nela’thaënas skogar
Folkslag: Halvblod (skogsalv/högalv)
Lojalitet: Nela’thaënas, Erethil, sitt släkte
Civilstånd: Ogift

Bakgrund & Familj

Aeriel föddes i en liten stad, strax norr om Dal’elath. Hon växte upp tillsammans med sin mor & far samt sin äldre syster. Hennes mor var gränsvakt och hennes far tjänade armén. Hon spenderade därför mycket av sin uppväxt med sin äldre syster, som hon såg som sin bästa vän.

Aeriel och hennes syster fick under hela deras uppväxt höra att det var deras öde och plikt att tjäna Nela’thaënas och dess folk. Eftersom både deras mor och far hade dedikerat sina liv till detta, var det även naturligt för dem att de skulle göra samma sak.
Aeriels äldre syster tjänade armén i många år och var ofta i Dal’elath på olika uppdrag. Hon var även på grund av detta bosatt i huvudstaden under en kort period. Livet i Dal’elath var inte lätt för en halvblod från en småstad. Systern fattade efter några år därför beslutet att lämna landet och bege sig till Älvskogen, för att komma bort från alla konflikter. Detta var en stor besvikelse för deras mor och far, men jobbigast var det för unga Aeriel som såg sig övergiven av sin bästa vän och syster.

När Aeriel sedan blev av ålder var det hennes tur att tjäna Nela’thaënas. Även hon tjänade armén i många år och spenderade mycket tid i Dal’elath. Under sin tid i armén hade hon blivit en alldeles utmärkt stridskämpe. Hon utvecklade också en väldigt bra fysik, som tillät henne att snabbt färdas över långa distanser till fots utan att bli utmattad.

Aeriel, till skillnad från sin syster vacklade inte under sin tid i armén – åtminstone inte utåt sett. Hon såg det fortfarande som sin plikt att tjäna Nela’thaënas. Hon lämnade dock armén efter många år, och blev istället gränsvakt och precis som sin mor, som vid det laget gett upp på livet som gränsvakt, blev även Aeriel till sist en befälhavare.
Även om hon var trogen Nela’thaënas, tänkte hon ofta på sin syster i Älvskogen, som hon inte sett sedan den dagen systern lämnade landet.
Hon drömde ofta om livet utanför landets gränser och funderade ofta på hur det såg ut i verkligheten. Hon hade trots allt aldrig lämnat Nela’thaënas och sett världen med egna ögon. Allt hon visste om Talanrien var det hon fick lära sig som yngre, och de berättelser hon fick höra från andra.

På senare år återvände Aeriel till armén, och arbetade främst med spaning och underrättelse. Detta innebar att hon ofta var ute på långa uppdrag under svåra förhållanden, spanandes i det dolda, osynlig för fiendens ögon. Då och då har hon även fått uppdrag att leverera klassificerade meddelanden från gränsen och mellan städer.

Utseende

Aeriel är smal och slank och betraktas av andra alver som väldigt attraktiv.
Det gulblonda håret sätter hon upp i två flätor på varsin sida av huvudet när hon är ute i fält, mest för att hon tycker det är i vägen när hon rör sig mycket.
Hon bär oftast bara kläder av lättare tyg, för att minska vikten och på så sätt kunna röra sig snabbare. Föredrar färgen grönt när hon tjänstgör, för att lättare kunna smälta in i skogen och därmed synas mindre. Vid lediga tillfällen och festivaler bär hon ofta långa, vackra klänningar av färgerna mörkblå eller vit

Personlighet

Som person är Aeriel väldigt glad och trevlig. Hon kan stundtals även vara ganska sprallig. Något hon verkligen älskar är högtider och festivaler.
I strid eller på uppdrag är hon dock väldigt disciplinerad, skärpt och fokuserad. Aeriel värderar alla i sin omgivning väldigt högt och är beredd att göra det mesta för de som står henne nära. Något hon dock alltid haft svårt för är Högalver som ser ner på hennes folk – något hon lärt sig att stänga inom sig själv på grund av sin plikt.
Hon attraheras av både det manliga och kvinnliga könet men har aldrig bundit sig till en partner.

Egenskaper och förmågor

• Snabb och uthållig
• Bra på att röra sig “i det tysta”, det vill säga utan att synas eller höras.
• Skarpa sinnen
• Mästerlig bågskytt – Kan bland annat skjuta 4 pilar samtidigt. Har även vunnit skyttetävlingen på vårfesten 10 år i rad.

Svagheter

• Har en tendens till bli styrd av sina känslor och agera impulsivt när någon beter sig illa mot eller skadar någon hon står nära, vilket har ställt till med problem flertalet tillfällen.

Hon har aldrig sett bortom Nela’thaënas gränser. Hon är därför smått fördomsfull mot andra raser och folkslag.

Rollspelstrådar
Tillbakablick till Ungdomens Dagar
Skogspromenaden