Utdrag ur “Antropomorfiska Arter”, kap. 17 “Gnollerna” av Zestari – Historiker vid Caras Idhrenin.

“Gnollernas sanna ursprung är okänt, men är omnämnda i texter så långt bak som första tidsåldern. Dessa vilda, humanoida, hyenaliknande varelser saknar ett sinne för civilisation och har förblivit primitiva, instinktsdrivna varelser då det enkla livet är dem till belåtelse, med en förskräcklig förkärlek till våld. Man brukar säga att försök till samtal med gnoller är snabbaste vägen till deras mage.”

Gnollerna är ett spelarbidrag av Vintersaga som skrivit texten!

Sammanfattning

Gnollerna är ett vildsint folkslag närmast besläktade hyenan, lever i nordvästra Talanrien, där de tätaste grupperingarna av arten hittas i Bäckskogen i södra Mar Gharok. Gnollerna är en våldsam kultur som löser många av sina konflikter; politiska såväl som sociala med hjälp av våld, och har många gånger ett kort temprament. Deras sätt att leva på är primitivt, de saknar industri och använder naturen som sitt verktyg, bygger hem av bråte och naturens gåvor. Är gnollen beväpnad är det högst sannolikt stulet från något förbiresande offer och inte egentillverkat, och rustningen lär vara klumpigt anpassad för att passa gnollens annorlunda kropp. Stridslysten kommer gnollen ofta söka sig till ursäkter att slåss, och gnollen är väldigt prestigedriven. Fastän gnollerna lever ett minimalistiskt liv, nästan helt avlägsna från materialism, så samlar gnollen gärna på troféer från sina segrar och offer, och visar gärna upp dessa troféer. Gnollen är en flockvarelse, som lägger överväldigande värde i flock och familj. Fastän stridslysten kommer en gnoll nästan alltid välja att skydda sin familj och flock över att slåss, då gnollerna har starka instinkter och starkast av instinkterna är att skydda sin familj.

Biologi

Humanoida vildar besläktade med hyenorna är det enklast sättet att förklara dessa skrämmande varelser som vanlingen har gått att finna i gruppering av flockar på varma slätter. De öppna ytorna är att föredra av gnollerna, men de har gått att hitta i alla världens miljöer, även om det är sällsynt att de söker sig långt bortom Mar Gharok.

De är vanligen stora även i sina typiskt hukade hållning och den vanliga gnollen kan bli runt två meter lång, ända upp till två och en halv utsträckt, med en vikt runt 130 kilo. Skillnaden på män och kvinnor är marginell, och på håll finns det inget sätt att avgöra vilket kön du betraktar baserat på storlek, färg eller annat. För att se skillnad kräver det en närmare inspektion, alternativt att man observerar diande eller graviditet hos kvinnan.

Färger kan variera, men oftast har en gnoll någon variant av brun eller gyllene päls, ibland fläckig samma som den tydligt besläktade hyenan. Ögonfärgen är oftast mörk, men det finns undantag även där, dock mycket mer sällsynt än avvikande pälsfärg.

Gnollerna är köttätande främst, och asätande om färskt kött inte finns tillgängligt. På grund av deras isolering är deras jaktmarker nästan helt tömda och i de värsta fallen har gnollflockar sökt sig till andra samhällen drivna av hunger. Om en gnollflock utför en räd är det inte sällsynt att de äter sina offer, och kan till och med bosätta sig i området tills dess att allt lättillgängligt kött är uppäten. Gnoller skulle däremot aldrig äta någon från sin egna flock, och undviker till största möjliga grad att äta andra gnoller.

Historia

Deras härkomst är okänd, men många historiker tror att arten har demonisk ursprung, även om andra historiker vill avfärda den teorin som en på tok för bekväm förklaring av deras våldsamma beteende, som kan vara helt naturligt. Oavsett ursprung så är arten gammal, men liten till antalet på grund av deras saknad av försiktighet och saknat intresse att utvecklas som samhälle.

Gnoller beskrivs vanligen som onda varelser, vilket härstammar från deras fallenhet att ta till våld för att lösa konflikter och vid konfrontation med främlingar. Deras primitiva kultur styrs av styrka, och flockens ledare är nästan uteslutande den starkaste krigaren eller bästa jägaren, beroende på om flockens huvudsakliga aktivitet är jakt eller strid.

Genom historiens gång har man sällan kunnat beskriva gnollerna som någonting annat än en plåga, då de inte haft ambition att delta i allianser med andra raser, och heller inte visat hänsyn till politik. De har utfört räder på byar och förbipasserande karavaner och vandrare utan hänsyn till konsekvenser, och har motiverat blodiga proaktiva angrepp av angränsande mer civiliserade raser. Då gnoller varit fysiskt överlägsna många raser men teknologiskt underlägsna så har det sällan slutat lyckligt för gnollerna som mer och mer drivits bort från sina naturliga jaktmarker.

I dagsläget lever gnoller nästan helt isolerade i Bäckskogen och sydligaste delen av Järnbergen, men det finns flockar som sökt sig till främmande jaktmarker och det har därför gått att hitta gnoller lite varstans i världen, även om deras låga antal gjort att många kunnat leva långa liv utan att någonsin ha ha träffat på en gnoll. På grund av deras aggressiva natur har de flesta länder som hört talas om gnollflockers närvaro inom deras gränser jagat ihjäl dessa, vilket har tvingat dem till ett mer passivt liv än de skulle önska.

Historiker har observerat en hög sannolikhet att gnollerna för länge sedan befolkade Iselems savanner, men att de jagades bort därifrån runt tiden när människorna började bosätta sig i regionen.

Kultur

Gnollerna misstas ofta för tanklösa monster på grund av deras väldigt enkla sätt att lösa konflikter och deras väldigt simplistiska samhälle, men det är att inte göra dem rättvisa. Fastän de är enkla i sitt sätt att leva, är de ett medvetet folk som inte bara har en social struktur och en tydligt etablerad familjekultur, utan även har visat förmågan till religiös dyrkan av övernaturliga väsen. De kommunicerar med ord, använder verktyg och konstruerar bostad, dock oftast med träd och kvistar, vilket de delar med sina närmsta familjemedlemmar inom flocken.

Deras samhälle och kultur är driven av styrka, där den främsta krigaren leder flocken, och där konflikter av alla slag löses genom att etablera sin dominans över den andra. Dessa konflikter kan variera från val av byte, till stöld eller kränkning av karaktär. Väldigt få gnollflockar styrs annorlunda, men det finns som med alla folkslag undantag där flockar är mindre stridsdrivna, dock är det väldigt sällan som enbart ord löser en konflikt, utan bestraffningar eller kompensationer förväntas alltid.

Den absolut största straffet som kan hända en gnoll, är om denne blir förvisad från flocken, vilket är värre än självaste döden.

Rasen är våldsam som kärnegenskap, och det har blivit en stor del av deras kultur. De kan ha fysiska sammandrabbningar för nöje lika enkelt som från konflikt, och de är vanligen ivriga att sätta sig över främlingar och fiender. Skulle en flock anamma deras sanna natur och kultur så skulle flocken kunna anfalla byar för att visa sig starkare, och för att få utlopp för aggressionen som bubblar inom dem. De är så centrerade kring styrka och strid att de gärna tar troféer från sina offer för att utmärka sig inför omvärlden som ett relevant hot. Hur de framställs, hur världen ser på dem, hur flocken ser på dem är oftast väldigt viktigt för individen, som anser sitt värde mätt i sin styrka, vilket är bäst visat genom sina troféer.

En gnolls troféer tas utan hänsyn till vilket materialistiskt värde troféerna egentligen har, och kan skilja sig vilt. En trofé kan vara ett svärd från en mäktig krigare, en krona från en dräpt kung, eller en gaffel från en general. Det spelar ingen roll vad trofén är, utan det som spelar roll är vart den kommer ifrån. Gnoller är generellt ett ärligt folk, och ljuger sällan om sina troféers ursprung. Bland de mer socialt kunniga hör det inte till ovanligheten att man tar sitt offers huvud som trofé, och man bär gärna dessa in i strid för att visa för sina fiender hur farlig man är, men oftast går troféerna att hitta i gnollens egna bostad.

Troféer är oftast materialistiska, men inte alla gånger. Förslavande är en verklighet inom deras kultur, och det absolut främsta sättet att visa din dominans över en annan varelse. Genom att ta in din fiende som husdjur visar du inför alla att du är starkare än din motståndare. Slavar behandlas oftast som husdjur eller troféer, men kan även sättas till arbete eller till och med förväntas strida åt gnollen som förslavat den.

Teknologi och Arkitektur

Gnollerna trots att de är en intelligent ras har ytterst primitiv teknologi. De använder naturen som verktyg, exempelvis stenar som hammare eller vassare stenar som kniv i deras dagliga liv, och deras levnadssätt begränsas oftast till det som görs tillgängligt för dem från naturen. De flesta gnoller saknar intresset att uppfinna, även om det finns undantag, och finner sig i sina begräsningar trots deras medvetenhet om omvärldens mer avancerade teknologi.

Det hör däremot till vanligheten om man någonsin har olyckan att möta en gnollflock att de använder sig av troféer och redskap från deras räder till sina vardagsliv. De skapar inga verktyg eller vapen själva, men har ingenting emot att omfamna sådant de tagit från sina offer eller hittat liggandes, så som svärd, rustningar, hammare, grytor eller annat.

Om gnollerna inte intagit och bosatt sig i en by konstruerad av någon annan ras kan man inte förvänta sig mycket från miljön de bor i. De bygger bostäder av grenar, stenar och träd, och förbipasserande i skogar kan enkelt missa att de passerat en gnollby då det många gånger är svårt att urskilja den från omgivande miljö.

Deras hem består oftast av klumpigt staplade träd och grenar, ovanpå eller runtom stenar, men kan också bestå av gropar och grottor i sandmarker och berg. Det hör inte heller till ovanligheten att gnoller omvandlar besegrade karavanvagnar och benen från hästar och sina offer till byggkomponenter eller till och med flyttar in i den besegrade karavanen.

Familj

Det viktigaste för gnollen, trots deras våldsamma natur, är familjen. Flocken i förlängning. Ingenting bär större vikt i gnollens liv än blodsbandet den delar med en annan. Om en gnoll skulle tvingas välja mellan ära och strid, och att skydda sin familj, så kommer gnollen nästan uteslutande välja sin familj.

Gnollerna är flockdjur, och mår dåligt i ensamhet. Inget band är starkare för en gnoll än ett blodsband till en annan varelse, och om det finns någonting som kan få en gnoll att överge sin självbevarelsedrift, så är det när en familjemedlem eller om flocken är i fara. Skulle en gnoll förlora sin familj och flock, faller den oftast in i en depression.

De särskilt viljestarka, och gnoller som blivit utvisade av sin flock, söker sig otröttligt till en annan flock, i förstahand gnoller, men skulle den känna sig oönskad även av sin egen ras så kommer den söka sig till närmsta tillgängliga annan grupp. Detta gör att ensamma gnoller ibland vandrar in i angränsande riken eller byar även tillhörande andra raser, sökande efter tillhörighet hellre än strid och våld.

En gnoll är försiktig med vem den väljer som partner, då utökningar av flocken och familjen görs med ytterst försiktighet. Avkomma ska bidra till flockens styrka, men oavsett hur avkomman blir så förväntas gnollen och dess flock ta hand om denna då den då har blivit en del av flocken.

På grund av ovan är det ytterst sällsynt att man stöter på halvgnoller, då det skulle innebära beblandning med en lägre stående ras än de själva, det vill säga alla andra raser. De är biologiskt kompatibla med de flesta andra humanoida raser, men för att motivera förökning kräver det att gnollen väljer att det är det bästa för flocken, och att partnern är en värdig sådan. På grund av hur selektiva och försiktiga gnollerna är med detta så är det sällsynt att en gnollflock är stor, och det är också orsaken att de inte är en större närvaro och plåga i Talanrien än vad de är.

Religion

De flesta gnollflockar lägger väldigt lite tanke på tro och religion, men de större flockarna och de med mest sinnesnärvaro bland dem är utövare av mörka religiösa ritualer i dyrkan av en fruktansvärd gnollgud. Dessa flockar har oftast faktiska präster som försöker kommunicera med deras gud, och tar många gånger fångar från räder för att offra till sin gud. Olika gnollflockar kan kalla guden för olika saker, men Förödelsens Herre är den främsta titeln och vanligast förekommande, och det finns historier som påvisar en verklighet till guden där präster och ledare välsignats med onaturliga förmågor som följd av deras dyrkan och ritualer.

De mer religiösa flockarna är de farligaste gnollflockarna man kan träffa på, då dessa dyrkar våld som inte bara en naturlig fallenhet, utan en religiös plikt. Från dessa kan man förvänta sig mycket blodigare räder, mer ambitiösa mål, och betydligt mer plågsamma öden för fångar. De mäter sin lojalitet till Förödelsens Herre genom mängden liv tagna, och förödelsen utövad på omvärlden. Även dessa flockar har däremot tvingats till mer passiva livsstilar, och använder sin religion för att motivera strid mot andra flockar när strid mot andra raser inte är tillgängliga dem.

Varianter/Rollspelstips

Gnoller kan framstå som en svårspelad ras på grund av deras tydligt frånvarande intresse för teknologi, deras aggressionsproblem, isolering från omvärlden och extremt starka flockkänsla. Här följer några tips på hur man kan spela en gnoll utanför mallen satt ovan:

– Gnoller sätter stor kärlek till flock, men vad som definierar en flock kan omdefinieras av gnollen själv. Har gnollen blivit bestraffad med förvisning, bortrövad eller blivit utstött från sin ursprungliga flock, eller förlorat/aldrig haft den av andra orsaker, kommer den försöka anpassa sig till sin nya miljö utav behov av tillhörighet. En flock kan i den nya världen bestå av en äventyrargrupp, ett gille, en familj, eller till och med en militär styrka. Vad som definierar en flock kan variera kraftigt.

– Aggression är ett stort problem för gnoller, men kan styras antingen av en stor viljestyrka hos individen eller av en gnolls begäran att känna tillhörighet till de närmast en. Detta innebär att gnollen kan tygla sin naturliga instinkt till våld till en väldigt stor utsträckning, om det är i dennes egna eller flockens intresse. Naturliga instinkter kommer alltid finnas där så som den gör för alla raser, men med tillräcklig motivering eller viljestyrka kan man begrava den djupt.

– Teknologin och den primitiva livsstilen kan upplevas dominerande i rasens beskrivning, men detta betyder inte att individer inte bryter sig ut med ambitioner eller en livsstil annorlunda från den generella gnollen. Gnoller har individuella intressen och hobbyer så som alla intelligenta varelser kan ha, och även om det skulle vara ytterst sällsynt så skulle det inte vara omöjligt att stöta på en gnoll som är en vandrande skräddare, en galen uppfinnare eller en magiker med sinnesro.

– Lojalitet. Som nämnt många gånger tidigare är familj väldigt viktigt för gnoller. Skulle en gnoll finna en ny flock hos en adelsfamilj eller egentligen vilken grupp eller familj som helst, så skulle gnollen vara en utmärkt väktare för den familjen, då få saker är viktigare än att skydda sin familj.

– Religion. Gnoller dyrkar generellt Förödelsens Herre, och det är absolut en religion man kan rollspela, även om den är extremt våldscentrerad. Däremot finns det ingenting som hindrar en gnoll från att finna andra religioner, antingen utav intresse från ett möte med en förbipasserande präst, eller genom att helt enkelt växa upp i en miljö borta från dyrkare av Förödelsens Herre. Det är inte heller omöjligt för en gnoll att börja föreställa sig sin tro och dess följare som sin flock.

Bild: J R Scherer

I Brinke känns dagarna ljusare och världens bekymmer som någonting långt borta. Ängar och kullar sträcker ut sig med byar som hålls samman av god mat, sagor och skratt. Livet är enkelt och gott, styrt av kloka gamlingars stilla råd och den varma känslan av samhörighet.

Främlingar finner sällan vägen hit i detta avlägsna hörn av världen, men den som gör det och har ett vänligt hjärta, möts alltid av öppna armar, nybakat bröd och ett skummande stop.

Brinkelands vapen
Illustrerade av Johan Sundman

Brinkelands flagga
Illustrerad av Johan Sundman

Brinker är ett folk vars rötter sträcker sig längre bort än Talanrien. Burna över havet på draken Kattmaras rygg i ett långhus och satta i säkerhet bland kullar och ängar. De lever i stillhet och harmoni med naturen och dess invånare.

De lever så avlägset att de flesta i världen tror Brinke är en myt och illusionerna som vakar över gränserna gör det inte lättare att lägga märke till det småväxta folket. Resenärer som sett Brinke beskriver husen som en del av landskapet, likt blommor som växt upp ur marken, kullar som har en dörr eller gamla stubbar med glimrande ljus i sina fönster. Folket är kortväxta, rundkindade och med ögon som glimmar av nyfikenhet. Även om de kallas enkla, så ligger deras rikedom i maten, drycken och musiken som ljuder i varje by och i berättelserna som aldrig slutar återberättas.

Brinkernas historia är inte fylld av lika mycket svek och blod som så många andras. De har inte förlorat sitt nuvarande land i krig, utan snarare gömt det i dimma och grönska, skyddade av den sovande draken som en gång räddade dem. Att de fortfarande lever i glädje i en allt mörkare värld, trots att världen själv ser på dem som naiva och obetydliga, är något brinkerna ser på med stolthet.

Att möta en Brink 

De som reser genom Brinke bär med sig minnen de aldrig riktigt kan skaka av sig. En brink är kortväxt, rundkindad och har nästan alltid ett leende på läpparna. Det är dock inte utseendet man minns, utan känslan av värmen i Brinke och dess gemenskap.

De ser på främlingar som nya vänskaper och snart nog sitter resenärer med en tallrik framför sig, en pipa i handen och i sällskap av någon som berättar en historia. Brinkerna är ärliga på ett sätt som kan verka överraskande för många andra folk. Brinker kan tyckas vara enkla och naiva, men enkelheten bedrar, då brinkerna bär på visdom som inte lärts genom böcker utan snarare av respekt för natur, gemenskap och berättelser som ärvts i generationer.

Mot främlingar är de generösa, eftersom illusionernas magi avvisar de som försöker komma till Brinke med onda gärningar i sinnet. Få lämnar sitt hem i Brinke, men när de gör det är det vanligtvis som musiker, historieberättare, äventyrare, kockar eller bryggare. Var de än går bär de spår av sitt land med sig så som doften av bröd, must, piptobak och hjärtliga skratt.

Historia

Folkets utseende 

Samhälle 

Brinkeby 

Brinkeby är själva hjärtat i brinkernas värld. När man kommer över kullarna är det inte murar eller torn som möter en, utan ett myller av färgade husdörrar, mossa på taken och trädgårdar i blom. Röken från skorstenarna blandas med doften av bröd, kryddiga grytor och piptobak. Sånger, skålar och ibland rapningar hörs redan på avstånd, särskilt under festtider då hela dalen fylls av skrål och musik.

Mathallen

I mitten av Brinkeby ligger Mathallen, den största byggnaden i hela Brinke. Den är byggd av massivt trä och sten, med stora öppna portar och tak välvt som en lada men större än något en människa sett. Här lämnar brinkerna varje vecka sitt överskott så som tunnor med cider, korgar med äpplen, bröd, ost, örter och redskap, allt vad man har kunnat avvara. Från samma hall får de som behöver hämta det de saknar. På väggarna hänger träsnidade tavlor som visar generationernas största skördar, mattävlingar eller uppfinningar och i mitten står en öppen eldstad som alltid hålls brinnande med en gryta evigt puttrande. 

Vid festivaler förvandlas hallen till ett tempel av mat och dryck, med långbord så många att de fyller hela rummet och det sägs att hela Brinke ryms där inne.  

Värdshuset Kurrande magen

På kullens topp står värdshuset Kurrande magen, byggt i det långhuset som sägs ha fört brinkerna till Talanrien på drakens rygg. Värdshuset är så stort att det sägs kunna husera en hel by själv och här hålls de största festligheterna. Inga resenärer lämnar Brinkeby utan att ha satt sin fot i Kurrande magen och ingen brink lämnar den utan att ha dansat på dess bord åtminstone en gång i livet. Namnet tros ha kommit ifrån en dagbok som påpekade att drakens mage kurrade när långhuset släpptes ner i Brinke och de ville namnge det efter sin räddare. 

Hemligheten

Dolt bland lundar utanför byn finns Hemligheten. En plats som alla vet om, men ingen talar öppet om. Hit leder kvinnor män de är intresserade av för nattliga möten, fria från äktenskapens krav. Platsen ses på med vördnad och respekt, och för brinkerna är denna öppenhet lika självklart som deras kärlek till mat och musik. 

Räkvik

Räkvik ligger där kusten bryter upp i en grund vik. Husen står på stolpar i sanden eller byggda av drivved längs stranden. Luften är alltid salt, blandad med doften av öl och kokande skaldjur eller fisk. Här lever brinkerna nära havet, med korgar för musslor, nät för fisk som de sedan torkar. 

Längs stranden löper Bryggargränden, där varje hus är sitt egna bryggeri. Doften av malt och humle ligger tung i luften och stämningen är lika mycket tävlan som gemenskap. 

Utanför torget sträcker sig bryggan ut i havet, dit unga pa på kvällarna går för att kasta sina nät tillsammans. Det sägs att två som drar samma fångst aldrig skiljs åt. Bryggan är därmed lika mycket en plats för kärlek som för fiske och varje år är det minst ett bröllop som utspelar sig där. Vid sidan av bryggan finns de båtar som existerar i Brinke, men de rör sig inte långt ifrån Räkvik.

Vid lågvatten kan man nå Glimmergrottan. En grotta en bit ut vars tak är täckt av skimrande blågröna mineraler. När solen träffar öppningen lyser hela rummet som en stjärnhimmel under havet. Här offras öl, bröd och fisk till de väsen som bor i havet och många ser grottan som en helig plats, en port mellan världen ovan och under. Vissa säger att de hört havets röst eka bland stenarna, som en påminnelse om att allt liv börjar och slutar i djupet.

Söder om byn breder Strandängen ut sig, en lång, grund strand där både barn och vuxna badar på sommaren. Här hålls lekar, tävlingar och kärleksmöten i skymningen. På kvällarna tänds eldar längs stranden och musiken från torget blandas med vågornas sång.

Äppelunda 

Äppelunda breder ut sig bland dalar som dinglar av olika fruktträd och bärbuskar. Luften är alltid söt av cider, sylt och pajer. 

Under torget ligger Mustens sal, en sval underjordisk hall där cider jäser i tunnor så stora att man kan stå inne i dem. Härifrån kommer Äppelundas berömda cider och bärviner och salen används lika gärna för dans som för bryggkonst.

I utkanten av byn ligger Körsbärsbron, där blombladen faller som snö om våren. Här sker fler frierier än någon annanstans i Brinke och en kyss på bron under blomningen sägs vara en välsignelse från Haggabup själv.

Dimvik 

Dimvik ligger i en vik som alltid är insvept i dimma av tobak. Husen står tätt, med knippen av blad hängande i taken. Här är pipan lika viktig som brödet och röken lika självklar som vinden. En stig leder ut ur byn och in i evig dimma. Dimstigen används främst av illusionister för att öva sina krafter.

Brännbacka 

Brännbacka ligger bland kullar kring porlande källor. Här föddes brinkernas brännvin och luften luktar alltid av frukt, örter och starka drycker. Varje hushåll har sitt eget recept och ingen by i Brinke festar lika hårt.

Mitt i byn ligger Brännarnas gård där brännvinets tillverkning och tradition började. Grundarna gjorde ett löfte att för alltid bränna tillsammans. Varje år under sprit festivalen tävlar brinkerna om att skapa årets bästa brännvin och vinnaren koras inte förrän alla andra fallit under bordet. Vinnaren får sedan destillera sin vinnande brygd resten av året. 

På en höjd porlar Drakens brunn, en källa vars vatten en gång användes till en sprit så stark att de drickande svor att de såg drakens skugga på himlen. Brunnen är helgad och dess vatten används idag bara vid särskilda högtider.

Ekekull

Ekekull är en stillsam by, skyddad från solen av uråldriga ekar som reser sig som väktare över husen. Här går livet långsammare och vördnad för naturen är större än på någon annan plats i Brinke. I byns centrum står Stora eken, vars grenar breder ut sig som ett tak över torget.

Vallmohage 

Vallmohage ligger bland mjuka kullar där vallmo varje sommar färgar marken röd. Det är platsen i Brinke där varje yta är full av blommor, där även husen är målade i klara färger som pryds med blomsterkransar. 

Vid torget ligger Kranssmedjan som är känd för att väva blomsterkransar inför fester. Varje krans bär en god önskan för framtiden och att bära en från Vallmohage anses ge lycka över hela Brinke.

Traditioner 

Kvinnorna i Brinke är fria att gifta sig med en eller flera partners beroende på vad de föredrar. Männen å andra sidan får endast gifta sig med en kvinna, eller flera män om de föredrar, och förväntas vara lojal mot sin partner livet ut. Skulle de misslyckas med detta blir de uteslutna ur samhället. Både kvinnan och de samtliga männen i familjen deltar i att uppfostra barnen. Vanligtvis lever dock brinkerna i familjer mellan tre och fyra vuxna individer eftersom det i regel föds fler manliga än kvinnliga brinker. Håller en brinkekvinna och brinkeman varandra i handen på en offentlig plats så anses de vara gifta. 

Festivalåret

I Brinke är året en enda lång fest, och festivalmånaderna fungerar som deras tideräkning. Tolv stora högtider följer efter varandra, en för varje månad och mellan dem veckovisa eller ännu mindre fester. Där andra folk räknar sina år efter storslagna slag eller konungadynastier, räknar brinkerna i genebsjaom mat, dryck, sång och tobak. 

Landskap och natur 

Brinke är ett land som tycks vara fött ur fruktbarhet och grönska. Ur landskapet breder kullar ut sig som mjuka gröna vågor klädda i gräs, blommande ängar och slingrande bäckar som glittrar i solen. Landskapet är varken kargt eller vilt, utan snarare är det tämjt på ett vårdande vis där brinkerna lever i harmoni med naturen omkring sig. Under brinkernas varsamma omsorg och gröna fingrar har marken kultiverats i generationer och i gengäld försörjer jorden brinkerna. 

I dalarna breder stora fruktlundar och bärbuskar ut sig, särskilt kring Äppelunda, där våren doftar av blom och hösten av nybryggd cider och nybakt paj. Tobaksfälten i Dimvik breder ut sig likt gröna mattor med blad som hängs på tork i solen medan pipröken ligger kvar som en mjuk slöja över byn. Längs Brännbackas kullar porlar källor upp ur marken, där det rena vattnet används till de finaste brännvinerna, så väl som att släcka törsten.

Vid kusten i Räkvik där sandstränder möter steniga bukter doftar det av salt, öl, skaldjur medan fisk alltid hänger på tork. Söder om byn breder strandängen ut sig som är en grund badstrand där både barn och vuxna samlas om sommaren och där festivalernas eldar speglar sig i kustens vågor.

I Brinkebys hjärta slingrar sig åkrar och trädgårdar fyllda av färg. På sommaren gungar vetefälten i vinden omkring husen som tycks växa direkt ur marken och naturen med mossklädda tak och blomster kring dörrarna. Bäckar och små floder ringlar sig genom landskapet och ger näring åt både grödor och boskap.

Brinke är ett land som saknar murar, men trots det finns en osynlig väktare. Illusionernas magi som vävs av Rådet av sju får främlingar med onda avsikter att vända bort sina steg från Brinke, förvirrade över varför de någonsin sökte sig dit, medan de med goda avsikter finner sin väg fram till brinkernas gästvänliga armar.

Religion och tro 

Brinkerna bygger inte tempel av sten eller samlar böcker med heliga skrifter. Deras tro är levande, muntlig och en naturlig del av vardagen. Tron lämnar sina spår i maten brinkerna tillreder, i deras sånger och i berättelserna som förs vidare från generation till generation. Att skåla för någons hälsa kan jämföras med en välsignelse, att dela bröd är likt en bön och att tända tobakspipan kan ses som ett samtal med andar och förfäder. Deras muntliga tradition för vidare både myterna om gudinnan Haggabup, naturens väsen och deras räddare draken Kattmara. 

Haggabup – Fruktbarhetens moder

Den främsta gudinnan i Brinke är Haggabup, en fruktbarhetsgudinna som avbildas som en formrik kvinna med åtta bröst och ett vänligt leende. Hon är livets, överflödets och njutningens symbol. Hennes gestalt pryder både vävda bonader, snidade trädörrar och målade fat. Brinkerna säger att Haggabup alltid är med vid bordet, eftersom hennes välsignelse finns i varje brödbit och varje skål.

Det finns inget organiserat prästerskap, inga dogmer eller skrifter. De som kallas för spirituella är brinker som kan höra viskningar från naturen, tala med småknytt eller drömma märkliga drömmar och får därför en särskild roll i samhället. Dessa blir rådgivare, botare och själavårdare. De ses inte som heliga, utan snarare som särskilt lyhörda för det stora mysteriet och de som förstår naturen mer än någon annan.

Naturväsen och småknytt

Förutom Haggabup vördar brinkerna de många naturväsen som lever kring deras byar. Skogsrå, småknytt, feer, troll, hustomtar och bäckahästen är lika verkliga som grannar för en brink. Vanligtvis lämnas små gåvor vid bäckar eller i lundar, exempelvis en brödbit, ett äpple eller en liten flaska cider. Detta är ett sätt att hålla sams med naturens andar. Många berättelser handlar om hur väsen skyddat en by, eller lärt en brink hemligheten bakom en ny tobaksblandning eller ett särskilt gott vin.

Draken Kattmara

Vid sidan av Haggabup står draken Kattmara som är Brinkes beskyddare. Brinkerna berättar att de en gång räddades undan förödelsen i deras forna land genom att färdas på drakens rygg över havet till deras nya hem i Talanrien. Där satte draken ned dem bland de gröna kullarna och lät sin magi väva skyddande dimmor kring Brinke. 

Om detta är bokstavlig sanning eller myt är svårt att säga. Kaelreds bibliotek bevarar ett flertals böcker som antyder att en drake verkligen förde brinkernas förfäder till deras nya land men för brinkerna själva är det mindre viktigt för i deras hjärtan är berättelsen sann.

Till drakens ära byggdes det första värdshuset i Brinke, senare känt som Kurrande magen och är stort nog att rymma hundratals brinker. Där hålls de stora festerna, sjungs sånger och där fattar rådet sina viktigaste beslut. Draken Kattmara finns på alla Brinkes flaggor och emblem, lika mycket en symbol för beskydd som för gästfrihet.

Militär

Brinkerna är ett folk som aldrig lagt större vikt vid varken krig eller skyddande murar. Deras styrka ligger i gemenskapen, glädjen och den magi som väver dimma och skydd kring deras land och därför finns ingen stående armé i Brinke.

När faror hotat byarna, vilket har hänt, har brinkerna lidit stora förluster. Deras natur är fredlig och deras kroppar gjorda för arbete, dans och middagar snarare än krig och våld. Men ur denna sårbarhet föddes deras mäktigaste försvar, nämligen illusionernas konst.

Illusionerna som lärts ut av draken Kattmara själv gör att främlingar med onda avsikter aldrig hittar vägen till byarna. Skogar tycks tätare än de är, stigar viker av i fel riktning och det som borde vara en öppen väg blir ogenomtränglig dimma. För den som bär god vilja öppnar sig däremot vägarna och byarna visar sig som en gömd svamp bland kullarna.

Men brinkerna är inte helt utan skydd. Allt sedan draken förde deras förfäder till Talanrien slöts ett förbund med grannlandet Kaelred. Som en del av pakten står Brinke under Kaelreds beskydd och i gengäld har brinkerna delat med sig av sina skördar och sin kunskap i festens och illusionernas konst. Skulle Brinke hotas av yttre fiender är det Kaelreds arméer som reser sig för deras räkning.

Ekonomi och handel 

Brinkes samhälle består helt av byteshandel snarare än mynt och ädelmetaller. Guld och silver har ringa värde för brinkerna. Däremot är ett fat cider, en välsmakande paj eller en välrökt tobaksblandning sann rikedom.

Inom byarna sker handeln på torgen och i Mathallen. Bönder lämnar in sitt överskott bestående av spannmål, grönsaker, kött, tobak och hämtar hem det de behöver. Hantverkare byter sina varor mot mat eller dryck och en musiker kan lika gärna få en belöning i ett fat öl så väl som med kläder. Den som arbetar för samhällets nytta exempelvis som botare, berättare eller illusionister, får i gengäld ta del av det som den mat de äldste förvaltar.

För brinkerna är handel inte bara en transaktion, utan ett sätt att bygga gemenskap. Att ge bort mer än man får är inget problem, för man vet att man får tillbaka det en annan gång. Prissättning på mat eller dryck anses nästan vara osmakligt. Vad är en kanna cider värd om inte delad glädje?

Handel med grannfolk

Även om Brinke i stort sett är dolt av sina illusioner finns undantag. Magin skiljer på främlingar med illvilja och gäster med goda avsikter. Därför har vissa folk genom historien fått förtroendet att handla med brinkerna.

Mat och dryck 

Ingenstans i Talanrien är måltiden så central som i Brinke. Här är maten inte bara för att mätta, utan för att fira, dela och minnas och varje by har sina egna specialiteter. Räkvik med sina skaldjur, Äppelunda med cider och pajer, Dimvik med tobakspipor och blandningar, Brännbacka med sitt brännvin.

Brinkisk kost är rik, mustig och varierad. Pajer som är fyllda med frukt, bär, kött eller grönsaker är en familjestolthet och vanligtvis en tävlan mellan hushåll. Grytor kokas långsamt över öppna eldar och fylls med rotfrukter, örter och kött från både gårdar och skog. Till det serveras alltid nybakat bröd med ost eller smör smaksatt med örter.

Dryckerna är lika viktiga som maträtterna. Cider och bärviner är vardagsdrycker, öl och brännvin är festens kärna. Tobak följer alltid med på köpet och en pipa efter maten anses fullborda gemenskapen.

Det sägs att brinkerna äter åtminstone tio mål om dagen, gärna fler. Att äta ensam anses nästan sorgligt och därför finns alltid en plats till vid bordet för granne eller främling.

Lag och rätt 

Brinke saknar kungar, fängelser och hårda strafflagar. Här styr istället Rådet av sju som är en samling av de äldsta och visaste, vanligtvis kvinnor, som väljs från de olika byarna.

Varje by har sitt eget äldsteråd för vardagliga frågor, men när konflikter hotar hela Brinke eller rör flera byar samlas Rådet av sju. Deras ord är lag, men de dömer sällan med straff, utan söker istället lösningar som återställer gemenskapen.

Tvister om ägande löses med försoning. Den som lånat för länge får återlämna med en gåva och den som hållit en tvist vid liv för länge får bjuda grannen på fest. Brott mot gemenskapen så som svek, stöld eller otrohet kan i värsta fall leda till uteslutning, vilket är det hårdaste straff en brink kan få. Att stängas ute från byn, maten, berättelserna och festerna anses vara värre än döden.

Illusionernas väktare, brinkernas magiker, står också under rådets ansvar. Det är deras plikt att hålla skydden levande och deras svek eller slarv betraktas som ett brott mot hela folket.

Eshim – De bevingade

Eshimerna är ett spelarbidrag av FruVider som skrivit texten!

Historia och samhälle

Eshimerna är en uråldrig men utdöende ras som uppkom innan dvärgarna började med sin tideräkning. Även om deras uppkomst är ett mysterium så tros de ha avlägset släktskap med de magiska elementära varelserna som en gång vandrat fritt i Talanrien men genom generationerna har deras utseende och magiska förmågor blivit mer mundant. Eshimerna har alltid varit ett passivt folkslag, vilket man tror går tillbaka till en svuren ed deras förfäder gjorde under urtidens krig. De var en gång utspridda över hela Talanrien men med människornas framfart har de tryckts undan till avlägsna hörn och bergstoppar och den enda kända boplatsen som finns idag är klipporna i bergskedjan utanför Mar Gharok, där de spenderar sommaren för att jaga i det fiske rika havet och fostra sina barn. Under senhösten följer tar de sig med hjälp av stormvindarna ner till de varmare klipporna söder om Seionskogarna i Nirai för att spendera vintern.

Eshimerna har lite kontakt med omvärlden, dels för deras samhälle som är helt beroende av fiske till havs men också för att de bor på svårtillgängliga platser och är ganska få i antalet. Idag är det framförallt orkerna och Nirai som vet om deras existens, medan sjöfarare i västbukten och haven där kring mer talar om dem som en legend. Då och då kan en eshim ta sig ut i människorna och alvernas värld i hopp om att göra något mer med sitt liv än att ständigt fiska och överleva.

Deras isolerade livsstil har gjort deras samhälle kunnat bevaras som de varit genom årtusendena, ovetande om människors krig och konflikter. Deras religon är ganska lik orkerna, där de tror att allt levande har en ande som ska respekteras, att förfäderna vakar över dem och de fem elementen är något man ska använda med vördnad. De lever i ett socialt och passivt samhälle där man hjälper varandra, extra stor vikt är vid dem man har familjeband till. De enda framstående ledarna är shamaner och druider som leder religösa cermonier. Under sommaren lever man i par när man fostrar sina barn, och parskapet håller ofta livet ut. Under vinterhalvåret håller man sig dock oftast i olika större grupper av kvinnor och män, där de olika grupperna turas om att ta hand om äldre och barn medan den andra är ute och fiskar.

Som sagt är deras samhälle isolerat men de har en viss byteshandel med människor och orker. Man byter värdefulla sälskinn eller valolja mot spjut och andra redskap.

Utseende och egenskaper

Eshimer är en ganska liten och nätt humanoid varelse, längden är mellan 160-170 cm och vikten knapp då deras skelett likt fåglar är ihåligt. Deras vingar däremot är uppemot 7 meter och vissa barn föds med ytterligare ett vingpar, dock är dessa mycket mindre men brukar ge den eshimen fantastisk förmåga att manövrera i luften. Många föds även med ett eller två par horn som brukar följa skallbenet bakåt mot nacken och deras öron är långa och spetsiga, inte helt olikt alvernas. Hudfärg och hårfärg varierar kraftigt, men följer ofta ungefär samma färgschema som vingarna. Det som skulle vara ögonvitan varierar i färger mellan svart till rött och orange, medan iris oftast är av en ljus och klar färg. Deras syn är utomordentligt bra. Ett annat särdrag hos eshimerna är att hörntänderna är spetsigare, mer åt rovdjurshållet. 

Eshimer är väldigt svaga i jämförelse med en människa av samma längd, men de har tack vare sin snabbhet i luften och precisa syn aldrig behövt utveckla någon större fysisk styrka. De är använder sig av luftströmmar för att kunna vara ute till havs för att jaga fisk och säl under längre perioder och glidflyger gärna, även om de med precision kan störtdyka ned med sina spjut och nät från hög höjd.

Eshimer står fortfarande väldigt nära den naturliga magin och de flesta barn kan bruka någon mer naturnära magi, som att uppbringa vindar för att hjälpa sig själv lyfta, eller tända en eld. Deras magi är dock inte som människor och alver där de kan göra lite som de vill utan snarare bara att styra mindre naturliga fenomen. Då deras magiska avtryck är så litet så är det knappt något man förnimmer.

Deras livscykel är ganska olik från andra humanoida varelser, där de redan vid 1 års ålder kan tala och flyga utan problem, även om gången är ganska dålig, och växer ganska snabbt upp till 5 års ålder, därefter avtar tillväxten och de kan inte avla egna barn förrän ca 30 års åldern. I sin tur så kan kvinnorna endast få barn ca vart tioende år. En eshim får endast ca 1-3 barn under sin totala livslängd och den äldsta eshimen tros ha blivit 150 år. Detta har medfört att det föds få barn och gjort att de minskat kraftigt i antal genom årtusendena. 

Drakar

Drakar är mäktiga uråldriga varelser som hör till de äldsta invånarna i Talanrien. Drakarna är reptilliknande varelser med fjäll och enorma vingar och har förmågan att spruta eld, mytomspunna och närvarande i många sagor och legender. I dagsläget finns väldigt få drakar kvar i världen, efter att de flesta jagats och deras ägg förstörts, allt medan människorna expanderat runt om i världen.

Draksläkten i Kaelred

Ett försök att bevara drakarnas makt skedde under andra tidsåldern. Under flera år experimenterade magiker i hemlighet med experiment som ledde till att ett nytt släkte skapades; ett draksläkte där magikerna själva och deras försöksobjekt fick flera av drakarnas magiska egenskaper. Vissa fick till och med förmågan att byta skepnad till en drake.

När väl ryktet spreds kallade Karms konung adelssläkterna i Karm till ett stormöte med magiker från Caras Idhrenin. Många ville döda magikerna och göra slut på deras experiment, medan andra berömde dem för deras framgång. Slutligen beslöt man att deras kraft inte skulle få användas som ett vapen, och att draksläkterna skulle bli fredsbevarare. Det var då riket Kaelred grundades, ett rike som inte tillhörde någon vid kanten av Älvskogen. Avtal gjordes mellan Kaelred och de olika världsledarna, som uppmanade dem att ingripa för att förhindra beväpnade konflikter. De flesta hov och riken hade ett par drakar, eller s.k. drakriddare, från Kaelred i sin tjänst.

Den främsta och mäktigaste av drakriddarna hette Barthas och tjänade under Mahadwens konung, men under flera år av krig blev han allt mer inåtvänd och bildade en väldigt mörk relation till konungen han kände sig utnyttjad av. År 1228 AT förstörde Barthas i sin drakskepnad huvudstaden Mednas hallar i Mahadwen. Flera försök att dräpa draken Barthas misslyckas, och ännu idag vågar ingen närma sig platsen då det ryktas om att Barthas fortfarande slumrar inne i hallarna i bergen.

Efter Barthas svek var det färre som ville anlita Kaelreds drakar i sin tjänst. Slutligen blev drakarna efterlysta och ett nöje att jaga med stor belöning och de flesta av drakarna dog ut. Kaelred blev ett litet isolerat rike som inte hade någon större påverka i världspolitiken. De två sista draksläkterna bytte namn till Gérin och Dion och höll sin sanna natur hemlig. Den enda kvarlevan från denna tid blev titeln “Drakriddare” som används för Kaelreds marskalk som är ansvarig för armén och rikets försvar.

År 1385 TT förenades de två sista draksläktena Dion och Gérin genom att Draegon I Gérin och Riell Dion gifte sig. Fram till år 1398 TT trodde världen att alla draksläkter var utdöda eller gamla sagor, men under Iserions attack mot Nela’thaënas alver kom Älvskogens alver med hjälp av familjen Gérins tre barn Tristian III, Vinga och Kael, för att fördriva Iserions soldater bort från skogen. De tre drakarna orsakade stor förstörelse i Iserions armé, och armén flydde tillbaka bakom Järnporten. Vilka drakarna var är enbart alverna medvetna om, men ryktet och informationen kan ha nått andra öron…

Dryader, eller i folkmun trädfolk, är namnet på de som bor i Árd, även kallad den bortglömda skogen långt öster om Kaldrland. Folket är ett av Talanriens äldsta folk och har levt ett sekulariserat liv i sina skogar långt borta från människornas civilisationer. Dryaderna finns i många former, från vackra människoliknande skepnader med mossa och blommor växande på deras hud, små feer med vingar, till enorma former som mer liknar träd, som kallas för holter, och de lever i en märklig naturlig symbios sida vid sida trots sina olikheter.

Holtar kallas de dryader som blir stora och mera trädliknande. Till skillnad från de mindre och nätta dryaderna är de stora som jättar, och är mer likt träd i form, skepnad och rörelse. En holt kan bli upp till fyra meter lång, och har hur som liknar bark. De finns i olika former och skepnader, precis som olika träslag. Medan de generellt är väldigt lugna till temperamentet fungerar de även som skogens väktare, och är farliga fiender att ha på grund av deras storlek och uthållighet.

Befolkningen i Árd

Árd är dryadernas och holtarnas rike. Gamla sagor och legender om skogsfolket och talande träd är något som berättas runt lägereldarna i Kaldrland, men något man inte ser som mer än myter längre. En gång var Árd ett blomstrande samhälle, men ett mörkt krig har gjort skogen till en farlig plats. Kriget började av en magiker vid namn Anduin som till en början skyddade Árd och dess invånare från omvärlden.

För mycket magi och strävan efter mer kraft gjorde att hans vision blev vriden. Under flertals år har han korrumperat dryader och vänt dem till sin sida. De flesta små byarna är utdöda av Anduin som gjorde dem till tanklösa och odöda slavar. Det största fria samhället som fortfarande existerar är Berelon som ligger i den västra delen av skogen.

Berelon är dryadernas huvudstad i Ard. Berelon är en stad vars hus hänger från kraftiga grenar, nästan som större fågelbon eller bikupor. I mitten av staden finns ett ihåligt träd som reser sig högt över de andra träden, många repbroar binder de många rummen tillsammans och man kan se den vackra himmelen som tak. En bas för både fest, men främst krigarnas fäste. Än idag strider Berelons invånare dagligen mot Anduins tanklösa krigare för att förlänga sin annalkande dom, oförmögna att söka hjälp från omvärlden.

Älvor

Älvorna är magiska väsen som främst är bosatta i Älvskogen i sydvästra Talanrien, vid Västbukten. De är mindre än alverna och har genomskinliga och ofta färgglada vingar, och är inte besläktade. Älvor har ofta stark och vild naturlig magi i sig, som är stärkt av energin i naturen i deras omgivning. De är en lika naturlig del av Älvskogen som alla växter och djur, och lever i nära symbios med alverna.

Älvorna har flera bosättningar omkring alvernas stad och anser sig själva tillhöra samma land. Utseendet varierar väldigt, namn och utseendet är mestadels beroende på vilken kärnkälla som deras magi utgår ifrån. Det vill säga, vind, vatten, jord eller eld, men vare sig storlek eller utseende har de flesta av älvorna vingar och en naturlig fallenhet för magi.

Älvorna är kända för sin dans i dimmorna och för sin ljuva sång. Sången har en tendens att locka till sig dödliga som inte kan motstå den, som blir drivna av ett så starkt begär att de följer den utan tanke för att senare inse att de är borttappade djupt inne i skogen. 

Medan älvorna lever i samspel med alverna är de väldigt skygga mot utomstående, och att få se en är väldigt ovanligt. 

Läs mer om Älvskogen här!

Kentaurer

Kentaurer är ett kollektivt namn för folk som är hälften humanoid och hälften häst, med en hästs kropp och är mänsklig midjan uppåt där hästens huvud skulle var. De lever i lösa stammar runt om i Talanrien

Klanen Gunnfaxi

En av de mest kända klanerna är kentaurklanen Gunnfaxi som är bosatt i  Dimmedal, ett större landområde i nordöstra Kaldrland som de våldsamt försvarar. Där bedriver de jordbruk och jakt, och samtliga klanmedlemmar är skickliga krigare. Kentaurerna är driftiga men resurskrävande arbetare, därför är antalet familjemedlemmar relativt lågt med tanke på Dimmedals storlek. Det kan tyckas att de är mycket glada i mjöd, vilket kan ha mer att göra med att det krävs en större mängd alkohol för att få en så stor person redigt berusad.

Notera att beroende på kön är namnet Gunnfaxi (man) eller Gunnfaxa (kvinna).

Klanen leds just nu av Bergljót Skáldmær, som flertalet gånger visat sitt värde i strid, det är så hon fått sitt efternamn.

Läs mer om klanen Gunnfaxi här!

Text av Wouv

Skogstroll

Jättar

Jättarna är få i antal och bosatta öster om Kaldrland. Det är en fredlig naturnära och shamanistisk kultur, men på grund av sin stora och hotande växt som ofta är runt 4-5 meter hög och de långa horn de bär, har Kaldrländska krigare ofta jagat dem. Jättar är tåliga och svåra att besegra, och har därför ansetts vara en stor heder för de som lyckats dräpa en av dem.

Flera hundra år sedan samlade sig jättarna och utförde en förebyggande attack mot Kaldrland, och på grund av den enorma förödelsen jättarna skapade har en tyst fred uppstått mellan Kaldrland och Jotunheim.

Jotunheim är Faelgras huvudstad, där jättarnas regenten har sitt säte och ett stort antal av jätteklanerna håller hus. Däremot kan man inte se på det som en traditionell huvudstad, då det är mer som en samlingsplats där det hålls råd. Likaså är det en spirituell plats där man kan få vägledning av jättarnas visa shamaner. Platsen fungerar också som en fristad i krissituationer och är lätt att försvara då den ligger uppe i bergen genom ett trångt bergspass.

Jättarna i Faelgras

Faelgras är jättarnas rike, som ligger öster om Kaldrland, där jättarna rör sig fritt. Det är ett stillsamt samhälle och har inte stora bosättningar som andra folk. Klanerna lever ett relativt nomadiskt liv och lever på landets rikedomar. Ibland samlas klanerna i huvudstaden Jotunheim för att lösa tvister eller svåra frågor som berör hela folket. Jättarna är stora och ser farliga ut, men är i regel ett fredligt folk som håller sig undan främlingar.