Medan skogen på många vis var stillsam och lugn fanns det alltid liv runtomkring en. De mesta höll sig dolda, bortom vetskap och synhåll, men alverna var välmedvetna både om farorna och undren som fanns i Nela’thaënas djup. Duggregn som detta tycktes nästan skapa mer liv i skogen än vanligt. Skogen som annars var mörk på sina håll verkade fått liv i form av ljusen som eldflugorna gav ifrån sig – inte helt olikt de tusentals lyktor som gav ljus i huvudstaden Dal’elath, men i rörelse och miniatyr.

I skuggorna rörde sig en som ständigt levde i mörkret och höll sig borta från andra. Långt borta från städerna, en som egentligen inte skulle rest genom denna del av världen om det inte vore så att det var det mest tidseffektiva viset att nå hans mål. Och det med minst sannolikhet att stöta på andra. Så klart, för en mörkeralv som Izotar, var det en stor risktagning att röra sig bland alverna som i regel hatade hans folkslag. Men i en ocean av träd som Nela’thaënas var det lätt att hålla sig dold.

Dock hade den forna skuggdansaren – namnet på Dar Zakhars elitkrigare han en gång varit en del av – inte räknat med att stöta på någon annan, och egentligen hade han troligen inte märkt henne om det inte vore för att hon plötsligt verkade ha lagt ned sitt garde, och låtit sin uppmärksamhet fångats av de små dansande ljusen i natten. Hans grå ögon betraktade alven som rörde sig fritt likt ett barn, skrattandes och dansandes, obekymrad om omvärlden. Nästan i instinkt drog han upp sin huva något för att dölja sitt vita hår, hans mörka hy höll honom skuggad väl som det var.

Ett utmärkt tillfälle att retirera och fortsätta sin värld, men han kunde inte riktigt släppa blicken från alven i sin dans. Snarare avundades han hennes frihet, att kunna röra sig och bara vara så bekymmerslös, medan hans vardag tycktes vara ett konstant gnagande på hans samvete och oro. Till sist dock valde han att börja backa därifrån, då det verkade som om eldflugorna funnit honom med. Han gjorde en grimas, och viftade med en hand då en av dem tog sig in under skuggan av hans huva, men hans viftande verkade bara locka till sig mer av dem och plötsligt hade han – liksom alven – en svärm av de små ljusen i sitt ansikte.
‘Försvinn!’ morrade han och viftade med sin hand, och tappade sitt vanliga kontroll för att ta ett steg bakåt, vilket resulterade i ett högt knak då han steg på en död gren.

Izotar

Izotar stelnade till då hans okaraktäristiska misstag avbröt den magiska stund som existerat mellan alven och eldflugorna. Dock hade han svårt att koncentrera sig med eldflugorna som surrade runt hans huvud och tog sig in i hans huva och reflekterade sitt ljus mot hans vita hår. Han hade inget intresse av att slåss mot alven eller skada henne, återigen kanske okaraktäristiskt för hans folk. Men han hade ju, trots allt, lämnat Dar Zakhar bakom sig länge sedan i exil – men det visste så klart inte de om som mötte honom. De flesta reagerade, trots allt, väldigt negativt och aggressivt mot hans mörka hy och vita hår. Än en gång viftade han med sina händer för att få bort flugorna, och drog säkerligen till sig uppmärksamhet, han som annars var tyst som en skugga.
‘Jag är inte här för att skada dig!’ sa han rakt ut, innan pilar skulle komma flygandes i hans riktning.

Äntligen verkade eldflugorna lämna Izotar ifred och flyga åt andra håll i mörkret. Tungt drog han ett djupt andetag, och hoppades att det oväntade mötet med denna alv inte skulle leda till problem eller katastrof. Trots allt brukade hans ansikte sällan leda till positiva möten, speciellt inte bland alver. Varsamt steg Izotar fram, med sina händer lätt höjda i en gest som visade att han inte höll vapen eller menade något illa. Om hon skulle tro honom var en annan sak.
‘Jag är bara en resenär som färdas genom skogarna.’ sa han stillsamt. ‘Izotar är mitt namn.’ hans röst hade en baston som rullade i hans bröst och hals, en rätt lugnande sådan med en mjukhet ovanpå. Hans dialekt inte helt lokal dock, då han talade hennes språk.