Pyria satt stirrande in i sitt glas med öl, och ryckte till när ett högt ljud kom från precis intill henne. Instinktivt tog hon upp hatten från bordet för att inget fyllo skulle spilla på den, och såg sig sedan om för att förstå vart ljudet kom ifrån. Bara några meter bort hade två män rykt ihop över någonting obetydligt, och ena hade slagit en stol över ryggen på den andra. När Pyria insåg att hon inte var i fara återgick hon till sin öl, och tömde resten av glaset i ett enda långt svep. Hon hade sett detta hända otaliga gånger tidigare, och värdshusets alkoholnivåer berättade exakt vilken riktning kvällen skulle ta om hon fortsatte att dricka där, så hon tog på sig sin hatt och lämnade värdshuset precis innan man kunde höra ett glas krossas inifrån, följt av ett smärtsamt skrik.

Alvkvinnan vinglade sig fram längst gatan, ganska graciöst navigerande mellan människor utan att krocka med dem, vältränad i att hantera ett rubbat balanssinne. När hon passerade ett gatuhörn ryckten tiggare i hennes kappa för att få hennes uppmärksamhet, och hon impulsivt smällde till honom med baksidan av hennes hand. När han föll omkull baklänges släppte hon ut en lång suck och stirrade på honom medan han försökte ta sig upp, innan hon sträckte sig inom sin rock och sedan slängde några denirer framför honom. Hon kände igen honom från tidigare, en Karmansk människa som förlorade allt i en vadslagning hon hade varit inblandad i. Henrik … någonting … Hon släppte tankarna och vinglade vidare längst vägen.

Ett skrik kunde sedan höras, det var svagt, men hon kunde placera exakt vilket sorts skrik det var och ungefär hur långt borta. Två kvarter. Det var den sortens skrik man gav ifrån sig utav dödsrädsla, när man stod inför någonting fasansfullt. Hon suckade till, och såg upp mot taktopparna för att hitta en bra fästpunkt, och höjde sedan sin hand för att greppa en skorsten med sin magi. Hon lät sig ryckas från gatan, och slungades upp i luften med en väldig kraft, och susade förbi skorstenen rakt upp i luften som en avlossad pil. Hon kunde från den höjden se stora delar av Celeras, eller dess ljus i natten åtminstone, sedan tänkte hon tillbaka till riktningen hon hade hört skriket från, och greppade tag i en husvägg till rätt gränd med samma magi som tidigare, och drog sig nedåt igen mot gränden skriket kom ifrån.

I gränden sprang en kvinna förskräckt från ett dödsfall, och bakom henne låg en likblek människa avliden, sönderslagen, hela dennes kropp bruten men helt utan blod. Kvinnan stannade sedan upp och skrek till igen när med en väldigt kraft Pyria kraschade precis framför henne hårt in i marken från ovan. Hon hade använt magi för att undvika skadan från fallet, och reste sig klumpigt upp, men föll nästan omkull igen.

“Vlk vää gick n?” Frågade hon, och kvinnan såg frågande och förskräckt på Pyria. ‘V-v-va?’ Frågade kvinnan tillbaka, och Pyria stabiliserade sig och log sedan mot henne.

“Ursäkta, huvudet var snabbare än tungan. Vilken väg gick hen?” Pyria såg sig sökande omkring, men kunde inte se något spår av mördaren. Kvinnan tvekade, som om hon vägde huruvida hon kunde lita på Pyria, samt om hon skulle tro henne.

“D-det var ett monster! Det försvann när jag såg det äta från honom, gick upp i rök när det upptäckte mig, jag vet inte vart det tog vägen eller vad det var!” Hon såg djupt oroad ut, och Pyria snubblade fram till henne och satt armen över axlarna, för att luta sig mot henne.

“Hjälp mig dit, vi tar oss en titt. Oroa dig inte, jag skyddar dig, du slipper se det värsta.” Hon styrde om kvinnan tillbaka mot kroppen, och handen hon hade på kvinnans andra axel viftade till. I kvinnans sinne var kroppen framför dem suddig, skonsamt odetaljerad, och Pyria kom nära nog för en mer noggrann titt. Kvinnan verkade förbryllad över effekten, men var uppenbart inte utan erfarenhet av magi, och accepterade vänligheten, men hon snyftade fortfarande från shocken av det hon hade sett.

“Du skrämde bort den, den kommer inte tillbaka. Den lever på sin anonymitet, den kommer inte ta några risker, men dens flykt var magisk, jag kommer inte kunna hitta den. Jag behöver ta reda på om det finns fler dödsfall av samma slag i staden. Men jag gör det när staden vaknar … Vad gör du ikväll?” Pyria log åt kvinnan, som äcklat såg tillbaka på henne för att sedan släppa sitt stöd och knuffade undan Pyria, som föll omkull intill kroppen med ett smärtat skratt. Kvinnan rusade undan och Pyria lade sig ner på rygg intill kroppen och stirrade upp i natthimlen med en suck. Imorgon fick hon kolla närmare på detta, när hon var lite nyktrare.