Skölden fäst på armen, svärdet i sin slida på ena sidan, krigshammaren på andra sidan och ett väldigt svärd på ryggen, utöver en tung full rustning i metall och Cassiopeias två meter i längd gjorde att man klev åt sidan när hon närmade sig. Gästerna i värdshuset öppnade en gång genom dem när hon kom in bärandes sadelväskorna, sina egna och Araniéls.

Överprästinnans närvaro i sig hade varit tillräckligt för att ta andan från gästerna och fullständigt förändra stämningen, men om inte så hade Cassiopeia helt klart skapat spänning. Hennes gyllene rustning svarade med ett svagt sken när den var i närheten av ljuskällor, och att hon gick under Athal rådde det inga tvivel om.

Hon behövde inte ens säga någonting när hon träffade värden, utan han pekade henne mot Araniéls rum och hon gick raka vägen dit. Trapporna utmanades av hennes vikt, men hon hade lärt sig sedan länge vilka trappor som höll och inte för henne. Dessa skulle hålla om hon inte ramlade eller hoppade, två saker hon väldigt sällan gjorde.

Väl framme vid rummet gjorde hon en enkel knackning innan hon öppnade dörren, hukade sig nog för att inte slå i övre dörrkarmen, klev in och stängde dörren bakom sig.

“Hästarna är säkrade, två står vakt utanför värdshuset och byts ut vid soluppgång.” Hon talade så snart hon kom in i rummet, bekväm nog i Araniéls enskilda sällskap att skippa formaliteten, då det inte rådde någon tvivel mellan just de två att Cassiopeia dyrkade marken hon gick på. Hon hade varit mer formell däremot om någon annan, även en annan tempelriddare, hade varit närvarande.

“Jag känner det inom mig att vi är säkra här, men jag kommer också stanna uppe genom natten. Jag kan sova på hästryggen imorgon.” Hon släppte ner sadelväskorna bredvid dörren och gick över till bordet. Hon spände av sig hjälmen och placerade den bredvid en av platserna och började sedan lossa på sin rustning allteftersom hon tagit av sig vapen och annan utrustning och ställt dem mot väggen vid en av sängarna.

“Jag har haft fel förut, trots allt.”

Cassiopeia tog emot bägaren med ett leende efter att den sista delen av rustningen var av henne. Den kom av och på ganska enkelt, då hon hade anlitat de främsta i Hannadon för att specialanpassa rustningen enligt alla hennes behov, så som möjligheten att ta på och av den själv, och det snabbt.

Hon tvekade efter inbjudan till bordet, då det fanns få saker så otilltalande som en riddare utanför sin rustning efter en hel dag på hästrygg, enligt Cassiopeia. Hennes klädsel under var i stort behov av utbyte och hon tog sig en klunk från bägaren och satte ned den på bordet innan hon gick till sina väskor.

“Tillåt mig att byta om, så ansluter jag mig gärna till måltid med dig.” På vägen dit klev hon ur sina kläder och slängde dem in i ett hörn, där de skulle få ligga tills hon hade ätit och tagit sig tid att be värdshuset ta hand om dem. Hon tog ut nya byxor och tröja ur sina väskor och började klä sig.

Cassiopeia hade haft många sammandrabbningar under sina år, många utan rustning, och hennes kropp talade om många strider. Ärr och läkta skador dekorerade stora delar av hennes kropp, då väldigt få delar av henne hade undvikit skador genom åren.

“Två dagar och nätter med rimliga stopp om vi är skonsamma mot hästarna, en dag och en natt om vi får bråttom och ni inte behöver vänta på mig.” Under många längre resor lät Cassiopeia en andra häst bära hennes rustning, men liksom Araniél så hade hon en dålig känsla av bröllopet och ville inte rida utan skydd, nog för att hennes dåliga känsla troligtvis kom från Araniéls, som hade ett stort inflytande på henne. Hon ville vara redo att på ett ögonblick ta strid, och det sänkte hela gruppens tempo. Hästar var starka djur, men med all Cassiopeias utrustning krävde det mycket ork av djuret.

“Låt oss äta, jag ber om ursäkt att du behöver vänta.” Hon log försiktigt till Araniél. Hon var den bästa människan Cassiopeia kände, och en sann vänn, men det var alltid svårt att tänka på henne som en vänn då varje fiber i hennes kropp ville bara falla på knä inför henne och fråga om vilken eld hon skulle gå igenom härnäst. Hon satte sig ner på stolen, som klagade lite knakande åt vikten hennes, men Cassiopeia gav endast ut en tacksam suck.

“Hur känner du dig Araniél? Idag har varit varmt, och jag vet hur påfrestande ridturer över landsbygd kan vara.” Cassiopeia var såklart öm i kroppen, men det hörde till vanligheten. Det gick knappt en dag de senaste tio åren där Cassiopeia inte varit i rustning. Skavsåren, ömheten och smärtorna var gamla vänner. Hon oroade sig mest för att Araniél inte skulle vara sitt bästa själv när det krävdes av henne, om resan slet för mycket på henne. Överbeskyddande såklart, men hellre det än motsatsen.

“Vi kan sänka tempot. Vi kommer hinna även om vi tar ett par dagar till på oss. Jag kan skicka en riddare i förväg och se till att vi har ett annat skepp som väntar på att ta oss till ön.” Hon drack lite mer från bägaren innan hon började servera grytan.

Cassiopeia log åt henne och påbörjade sin portion av grytan bara för att få någonting i magen snabbt. Först mötte hon Araniéls blick och höll den, innan hon följde den till rustningen där den låg. Att se den utifrån var en stärkande känsla, då den påminde Cassiopeia om att hon gjorde precis det hon alltid velat med sitt liv. Men den var också utmattande att titta på, och kroppen värkte av att bara se på den, och i hennes huvud kände hon vikten. Hon hade gärna skyndat sig till Me’erisias gräns, men det skulle säkerligen kosta dem en häst.

“Det finns ingen bland oss som inte skulle vandra tills våra kroppar gick sönder för dig, vandra lika långt till och sedan tacka dig innan utmattning tar våra liv. Det vore oartigt av dig att inte klaga när du är besvärad.” Hon log lite retsamt, men menade varje ord, men hade aldrig sagt det på det sättet utanför deras enskilda sällskap. Det fanns inte en riddare i hennes order som inte trodde på henne fullständig, och även om hon så bad dem bränna värdshuset så skulle de först göra det och sedan fråga varför, om alls fråga. Hon hade en kanon i form av hennes riddare, och allt hon behövde göra var att rikta och avlossa.

“Vägarna är säkra, vad vi vet. Vi har planerat rutten för att undvika kända rövarstråk, därav den extra restiden, och i värsta fall har vi en strategi på plats om det blir en sammandrabbning.” Hon började bre smör på bröd och fastnade lite med blicken. Strategin bestod oftast av att skicka iväg Araniél med en mindre eskort, och skicka in Cassiopeia med resterande tempelriddare bland rövarna för att göra en jakt mindre aktuellt än att skydda sina egna liv. Det förutsatte att rövare brydde sig om sina andra rövare och ville rädda dem, men hennes erfarenhet var att de gjorde det. Men vanligare ändå var att rövare valde att låta bli en grupp tempelriddare. Det mest värdefulla var deras rustningar, och de var svårvunna. Självklart kunde det finnas rövare som skulle ta Araniél för lösensumma, men även vid utbetalning var chansen för överlevnad minimal.

“Vi har positiv historik med adelsfamiljen som styr Österhamn, vi kan nog säkra en båt att ta oss både dit och tillbaka. Handel styr deras beslut, och en relation med Athals överprästinna kommer säljas enkelt.” Familjen Tossel som styrde handelsstaden Österhamn var en av Karms yngsta adelsfamiljer, dess patriark Eskel gjord till en rikets riddare efter slaget om tronen och upphöjd från enkel handelsmästare. Trots deras ungdom inom politiken däremot så var de av stort inflytande på grund av sitt väldiga handelsflöde, och var sannolikt en av rikets rikare familjer.

Hon slevade i sig gryta med stor tacksamhet och lika stor glupskhet, och snart var första portionen slut och hon tog påfyllning.

“Jag delar din känsla om resan. Vem skickar ut en bröllopsinbjudan utan att inkludera brudgummen vid namn? Antingen är hon skamsen över brudgummen, eller så vet hon att inkluderingen av namnet kommer minska deltagarmängden istället för att öka den.” Magkänslan hennes var inte bra, men det kunde vara för att Araniél var orolig. Cassiopeia hade blivit känslig för Araniéls känslor genom åren.

“Säg ordet och vi vänder om. Ignorera de politiska följderna, du är Överprästinnan Araniél, du svarar endast till Athal för dina beslut.”

Cassiopeia log åt henne medan hon njöt av sin andra portion av grytan. Hon åt på tok för lite när de reste, så det var alltid trevligt när de stannade på ett värdshus med bra mat. Hon lyssnade såklart på allt Araniél pratade om, men åt samtidigt, hungrig som en varg.

“Då fullföljer vi resan, vad än du önskar. Jag förstår att det kan kännas som att du sliter på oss, men det är därför du har mig. Jag ser till att våra riddare inte lider av utmattning, att de mår bra. De med mest energi får vaktpassen, och de som behöver vila får göra det. Du har för mycket att tänka på för att ansvara för det, men det kommer uppskattas att du har ordnat med bad. Få saker är skönare än att sjunka ner i varmt vatten efter en dag på hästrygg.” Hon torkade sig om munnen och sköt undan skålen.

“Jag ska fundera på att rida utan rustning, men hur försiktiga vi än varit, går det aldrig att vara helt säker på att något rövarband inte gör någonting dumt. Vi reste innan planerad avgång, vi skickade en spejare längst fel väg, men vi kan fortfarande stöta på en arg klunga vältränade banditer.” Hon suckade och reste sig upp, tog hjälmen sin från bordet och bar över den till resten av hennes rustning. Det förvånade henne inte att höra att hon såg sliten ut, hon kände sig sliten. Det fanns inte riktigt några lediga dagar i hennes roll, för visst kunde hon åka ut och fiska, hon kunde gå ut och jaga, hon kunde besöka parken eller gå på en promenad, men tiden borta från Araniél var tid hon inte kunde skydda henne. Ohälsosamt, säkerligen, men det var också lite därför hon hade överprästinnan. När Cassiopeia glömde ta hand om sig själv, fanns Araniél där.

“Jag är sliten. Världen är full av det värsta den har att erbjuda, det blir ibland svårt att se ljuset bland allt mörker. Lämnar jag dig, mitt ljus, mörknar allting snabbt. Du gör världen bättre, vi har inte råd att förlora dig.” Hon gick tillbaka till bordet och satt sig ner igen, och log åt Araniél.

“Jag förstår att jag kan vara lite mycket ibland, men bara genom att vara dig själv påminner du oss alla om hur viktig du är.”

“Vi är på främmande marker, även om vi fortfarande är i Karm. Du behöver inte be om mitt sällskap, närmare sagt skulle du behöva tvinga bort mig, Ers Helighet. ” Hon log försiktigt och följde sedan Araniél med blicken när hon rest sig. Kroppen spände till när hon berörde hennes axel, en beröring som alltid fyllde Cassiopeia med energi, även i dess enklaste form så som en klapp på axeln eller ryggen. Men nu så här utan rustning så var det som att bli berörd av Athal själv, eller det var i alla fall så hon föreställde sig att Athals beröring skulle kännas; Värme som färdas genom hela kroppen, förnyelse av energi och en vilja att gå genom eld för att visa sig värdig beröringen.

“Det är en ära att få vara din mur, och din murbräcka.” Ett leende färgade Cassiopeias ansikte när Araniél började massera henne, och uppskattning var enda sättet att beskriva det på. Fysisk och psykisk. Cassiopeias kropp var hård som sten, hon var spänd från dagens resa, och från sitt ansvar, och från att ha Araniél så nära. Hon satt tyst en längre stund och bara lät henne massera utan protest, delvis för att Araniél fick göra precis vad hon ville, men också för att det kändes rätt att unna sig själv denna behagliga upplevelse. De hade tid, världen stod stilla just nu, tempelriddare stod vakt, och det var en privat stund.

Murbräcka. Hon tänkte tillbaka till rensningarna som utfördes när Araniél kom till makten. Cassiopeia såg sig själv i sitt minne slå in dörr efter dörr med svärd i hand, och trots det som följde när hon klev igenom de krossade dörrarna så hade hon aldrig känt sig starkare. Vissa skrik kunde besöka henne om nätterna, men de var några få i mängden av hundratals, om inte tusentals, men inte alla skrik i världen kunde ge henne dåligt samvete. För att bevara Athals ljus krävdes uppoffringar, och Cassiopeia har alltid varit redo att offra sina nätter för att få gå i ljuset under Athal om dagarna, och hon var fullständigt övertygad att följa Araniéls fotsteg var det som gav dem det ljuset.

“Tack.” Sa hon som någonting allmänt, och lutade sig in i Araniéls grepp.

“Ett bad ska bli skönt, måste jag erkänna. Och det finns ingen jag hellre skulle vilja spendera en kväll som den här med, än er.” Det kändes alltid ovant att tala så familjärt med någon, men åren hade verkligen fört henne närmare Araniél, och det fanns ingen annan i denna värld som hon kunde tala så bekvämt till.

Cassiopeia valde att inte kommentera det första, det kändes inte som att någonting behövdes sägas, och hon visste inte vad hon kunde säga som Araniél inte redan visste. När massagen upphörde kände hon ett ögonblick av besvikelse innan hon blev erbjuden överprästinnans hand och hon nätt tog tag i den, och reste sig sedan upp.

“Tack för det där, jag glömmer ofta bort hur stel jag är.” Hon log åt henne medan hon sedan följde henne genom byggnaden, och kom ihåg kanske halvvägs att det mest sannolikt var badet de var på väg mot, vilket hon helt glömt i stunden. Hon hade bara glatt följt Araniél dit hon ledde, och hade gjort det oavsett vad det handlade om. Ibland skrämde det henne att tänka på att om överprästinnan hade pekat på en person på måfå, så hade Cassiopeia angripit den utan tvekan, men det var samtidigt väldigt befriande att ha ett sådant förtroende för en annan person.

Tvivel var naturligt, då Cassiopeia ändå var sin egna person, men att vara del av någonting större och att ha en sådan kärlek för visdomen och personen man tjänade var en dominerande styrka, och ännu hade Cassiopeia inte haft orsak att inte lita på vad än överprästinnan bad henne om. Kanske dock var det som skrämde henne mest tanken om vad hon skulle göra om de en dag befann sig i en situation där Athals vilja och Araniéls kanske krockade, eller Araniéls välmående och det bästa för Athal. Skulle Cassiopeia kunna välja Athal över Araniél? Men när skulle hon någonsin hamna i den situationen. Araniél var Athals röst, och det skulle inte förändras under Cassiopeias livstid.

“All tid i ditt sällskap är en njutning.” Hon kunde inte annat än att släppa ut ett lättat andetag när de klev in i det väldoftande, varma rum som hade förberetts åt dem. Hon tittade bort instinktivt när Araniél klädde av sig, och höll sin blick bortvänd fram tills dess att Araniél kom fram till henne och hon kände händerna på sina axlar igen. Först då slappande hon av på riktigt, och vände blicken för att möta Araniéls ögon. Hon log åt henne och placerade sina händer ömt mot överprästinnans överarmar medan hon knäppte upp broschen om halsen på Cassiopeia, och så snart det var klart så släppte hon tag om Araniél och drog av sig skjortan över huvudet. Hon klev sedan ur sina byxor och slängde dem ovanpå sin skjortan som hon också släppt åt sidan, för att sedan nu hon stå naken inför Araniél.

Cassiopeia var vältränad, och det var inte lätt att avgöra att hon var en kvinna till kroppen så länge hon hade kläder. Även utan kläder krävdes det att man tog en extra titt om man inte fokuserade på rätt kroppsdelar för att avgöra att hon var kvinnlig, hennes överkropp muskulär och slank. Inte utan sina feminina drag, men varje dag spenderad i rustningen var en konstant träning, och hennes kropp motsvarade det i utseende. Utöver den muskulära aspekten så talade hennes kropp om ett liv i strid och våld, med halvdåligt läkta skador, ärrbildningar och vissa förhårdnade områden från konstanta skavsår. Av kroppen hennes att döma var det inte konstigt att hon kunde slå sig igenom en trädörr utan att verka ta skada från det, hennes kropp hade formats och hårdnat från de många skador hon levt igenom.

“Ser ut som att vi kommer dela balja.” Hon såg mot den ensamma baljan med vatten och log, för att sedan sträcka sig fram och placerade armen runt Araniél. Hon hade en arm runt ryggen på överprästinnan, krokad fast under hennes arm, och hon böjde sig sedan ner och placerade hennes andra arm bakom låren på kvinnan, för att sedan i en svepande rörelse lyfta Araniél upp i sina armar, och började sedan gå mot baljan.

Det var sällan som Cassiopeia kände sig bekväm nog att vara framåt med Araniél socialt, men hon upplevde att hon hade läst signalerna precis rätt och att situationen tillät lite lättsamhet. Hon såg överprästinnan leksamt i ögonen medan hon klev in i baljan och sänkte sig ner med Araniél fortfarande i sina armar.