Utan minsta ljud smet Angethril in genom ingången på baksidan. Hon hade täckt sin annars ljusa och väna uppenbarelse under en mörk tung mantel med huva som hon fällde ned medan hon gick ned för trappen till källaren. Hennes steg var snabba och hon verkade inte ta någon notis av om någon var i krogens huvuddel.

När hon kom ner i källaren slängde hon manteln på en tunna. Någon som varit där tidigare under dagen hade lämnat en liten lykta på en annan tunna, den var snart utbrunnen. Hon satte händerna i sidorna och började frustrerat röra sig fram och tillbaka över golvet, de skira tygerna vispade om hennes anklar. “Åhh, den där kvinnan, Naiua! Hon kommer att förstöra allt för oss! Hon kommer att lägga näsan i blöt där den inte hör hemma, höra något hon inte borde och så kommer allt vårt arbete att vara ogjort!” Angethril fick böja huvudet något under det låga taket. Hon var ovanligt lång, finlemmad och gracil och hennes drag var skarpa men väna, sylfidiska. Hennes hud var blek och hennes hår nästan vitt, nästan självlysande i mörkret i källaren.

“Det värsta är att hon inte ens förstår vad hon gör. Hon tror genuint att hon gör gott. Och familjerna hon hjälper har inte mod att tacka nej till människans taffliga försök att döva sin egen smärta, fylla det där hålet hon går och ältar. Hon gör mig galen! Det är ett under att inte Råttorna varit på henne än, eller några andra för den delen.” Angethril talade snabbt och upprört, orden ekade mellan väggarna. Precis som hon inte verkat uppmärksamma krogens huvuddel verkade hon inte ta någon notis om någon lyssnade på hennes monolog där nere.

Kailan sopade flitigt på medan han hörde Vorgos roade läte men så snart som maten var framdukad så hade han saktat ner i sina svep och kollade på maten som serverades åt honom. Det var inte allt för ovanligt att Vorgo bjöd honom på mat men ändå chockade det honom lika mycket varje gång trots det. Visst var det långt ifrån var gång som han bjöd men ofta nog ändå. Han ställde ifrån sig kvasten, väl medveten om att han hade tid att sopa klart innan gryningen vilket fick honom att ta sig fram till baren och hungrigt hugga in på maten. Vorgo visste att Kailan, som var ful i munnen och dåligt uppfostrad, alltid försökte att hålla tungan rätt i munnen när det kom till Vorgo men ovavsett så sprack det alltid när han väl tog till tal. Inte för att Vorgo någonsin verkade ha något emot det, kanske förstod han även det hela bättre än vad Kailan trodde men det betydde inte att det var lätt för honom att anstränga sig till att bete sig. Han försökte dock mot Vorgo vilket ofta kunde synas med ett tal som var överallt. Sedan så lös hans ord ofta igenom i alla fall som sagt men det var väll tanken som räknades ändå?

Han åt hungrigt av maten tills den punkten som han kunde höra rösten från källaren frustrerat utropa sina ord vilka tydligt hördes upp till hans plats med tanke på att så gott som alla gäster lämnat platsen vid det här laget. Kailan mötte Vorgos frågande blick och tuggade i sig brödbiten han höll på med medans han reste sig upp för att undersöka det hela. Lyssnade till kvinnans ord och uppfattade namnet på sitt gäng i samma veva som namnet Naiua. Vem var Naiua? Vad fan? Han gav Vorgo en till blick för att visa att han skulle undersöka det hela innan han fortsatte med sitt. “Vad fan är detta nu?” Muttrade han även om han nog visste att en annan alv befann sig på platsen?

Han tog sig till källardörren innan han gick ner i källaren för att fästa sin blå blick på den vankande kvinnan. Man kunde se att Kailan inte direkt var en typisk ungalv där han var tatuerad med en blick som nästan skrek att hans liv varit allt annat än en sagodröm. Med nästan blank blick i ögonen så tog han till orda mot kvinnan där han befann sig i sina lappade, svarta kläder. Jo han gjorde sitt bästa för att i alla fall ha hela kläder på sig. “Vem fan är Naiua?” Undrade han där han korsade armarna över bröstet vilket fick honom att se ut lite som en misskött hundvalp även om han alltid försökte se äldre ut än vad han var. Det var svårt i början på ett sådant långt liv dock med tanke på att han även i mänsklig ålder skulle ses aningen som en yngling.

Angethril höjde blicken mot Vorgo. “Åh, en människokvinna bara…” Hon viftade lite avfärdande i luften med en gracil hand. “Jag tror inte att hon är något större hot för din verksamhet. Hon rör sig inte så mycket här och än har hon inte beblandat sig i våra affärer, vi behöver bara hålla ögon och öron öppna…” Angethril såg åter menande på Kailan som bekräftelse på det han sa. “Hon kan oavsiktligt röra till det för oss. Hon vill ärligt väl, det kan jag känna, men hon vill lite för väl.” Hon suckade… “Jag har nog av mänskliga kunder som exotifierar vårt folk.” Som en av nattens fjärilar hade Angethril många att jämföra med.

Hon tystnade en stund och såg tankfullt från den ena till den andra. “Är det ingen av er som fått ord från Ha’rail?” Angethril såg åter bekymrad ut och reste sig för att fortsätta sin rastlösa vandring över källargolvet. “Det sjuder i gränderna. Det ryktas om att Iserion fått en ny ‘säkerhetsansvarig’. Vilken stadsdel tror ni hon först kommer att rikta sitt unga skarpa öga mot?”

Sannerligen var de tre ingen motståndsrörelse, men Angethril behövde göra vad hon kunde under omständigheterna så hon föll naturligt in i någon sorts ledarroll. Nog hade hon självbevarelsedrift, men hon kunde inte se deras arbete dö här; självbevarelsen sträckte sig längre än henne själv – den omslöt hela hennes folk.

BARA en människa? Det fanns inget sådant ting vilket fick Kailan att fnysa till lite där han stod över informationen om den där människan som bara ville ‘väl’. Människor ville dem aldrig väl så varför skulle denna människan vara annorlunda? Det var inte direkt en lugnande tanke att veta att människan kunde vara vart som helst och avlyssna samtal som sedan spreds vidare till soldaterna, för de var det människorna gjorde. Alla gjorde så. Just därför så nickade han instämmande med Vorgos uttalande om att hon lika gärna kunde vara en spion. “Det finns inget sådant som en hjälplig människa, det är en myt. Hon försöker garanterat att fiska upp information till sitt släckte för att trycka ner oss ytterligare.. Vi måste vara försiktigare än vad vi redan är med en som henne som snokar.” Sa han bittert på ett sätt som helt klart hintade om livet som han levt; ett liv av plågor och misär.

Han suckade sedan lite surt till där han stod då han heller inte hört något om Ha’rail på han visste inte hur länge nu. Lyssnade till Vorgos ord innan han själv tog till orda. “Samma här, inte hört ett ord på länge nu.. Vem vet vad de gör nu för tiden.. kanske har de blivit tillfångatagna men jag hoppas på att de enbart håller sig lågt för närvarande.” Han såg mot alvkvinnan framför sig, fortfarande smått förargad på sitt sätt över att hon kunde falla för att en människa ville väl. Det va bara ett spel trots allt, det måste det vara.. “Vi måste ta reda på mer från vakterna på ett eller annat sätt. Hade det inte varit för att hålla låg profil för ögonblicket så hade jag sagt att fångata dem och fråga ut dem, med våld om det behövs men det skulle leda till mer aggression än vad vi behöver nu. Vi måste vara tålmodiga och spela deras spel.. för närvarande i alla fall.” Ja kanske skicka ut fler egna spioner för att ta reda på saker och ting?

“Stilla dig Kailan!” Väste Angethril lågt. “Passivitet innebär inte nödvändigtvis att vi sitter på våra händer! Som jag sa: vi tar reda på vad vi kan! Vi måste ha en helhetsbild av det förändrade läget innan vi ens börjar fundera på aktion. Särskilt nu när vi inte har ord från Ha’rail. Ett enda överilat snedsteg kan dra ner oss alla, dig också!” Hennes ton mildrades och hon lade en hand på hans axel. Hon kände hand frustration, mer än hon såg den i hans uppsyn. “Du är driftig och kompetent Kailan. Vi har båda lika stora anledningar att hata människorna, att vilja få till stånd förändring. Men vi har tiden på vår sida, det vet du!”

Angethril backade några steg och såg beslutsamt på dem båda. “Vi lyssnar och iakttar! Vorgo – fortsätt som inget, ta emot människorna som sig bör. Vi träffas inte här mer än nödvändigt och vidtar striktare säkerhetsåtgärder innan. Vi använder bara våra mest pålitliga kanaler, så få som möjligt. Kailan – lyssna till dina små fåglar, men skicka inte ut någon på något som kan sluta med att information om vårt arbete läcker ut.”

Hon var bestämt missnöjd över hur snabbt hon föll in i ledarrollen, om rörelsen behövde henne kunde hon bevisligen inte stå vid sidolinjen. Detta var inte vad hon hade önskat, men den låga som bara skänkt ett blekt ljus inom henne växte medan hon talade och nu kunde hon nästan känna värmen från den i sitt bröst.

Kanske var det något som alla ungdommar jobbade med; Tålamod, men det hjälpte inte Kailan i detta läget. Han hade alltid, till och med som barn, behövt ta hand om allt. Se till att de andra alvbarnen fick mat medan han själv var föräldralös i princip medan människorna slagit ner honom dagligen och i allmänhet betett sig illa mot honom vid första, bästa tillfälle. Vorgos tankar var nog korrekta; han hade aldrig haft det så här stabilt och då var det generellt sätt inte direkt stabilt ändå. Det ända stabila han hade var ju vänligheten från dvärgen som både gav honom mat och ett jobb att utföra. Han sov fortfarande i ett trasigt litet hus utan direkta möbler men han hade åtminstone en filt bland annat som han antingen kunde sova på eller under på golvet. Det satt ju fortfarande i honom att mata alvbarnen på gatorna så han använde så lite han kunde för att kunna dela med sig av maten. Det talade kanske om hans sanna natur men tyvärr var han ju även en man utan tålamod och med mycket ilska mot människor inom sig.

Han lyssnade på orden från dem båda nästan trotsigt då han inget hellre ville än att ge tillbaka mot människorna men efter ett par spända sekunder så slöt han ögonen i en suck och nickade mot dem, utan att öppna ögonen ännu. “Okej, jag får väll inget annat göra än att lyssna.. trots att det nästan gör ont i själen.. men ni har rätt att det nog är det bästa att göra, vår dag kommer så småning om..” Han öppnade sina ögon för att kasta en blick från Angethril till Vorgo lite missnöjd med situationen men ändå välmedveten om att de hade rätt.

Han märkte av hur alvkvinnan verkade passa in med att utföra order och hon brann för orginisationen de befann sig i vilket var en bra sak om man frågade Kailan. Som en svag alv så kändes det som att de automatiskt skulle bli besegrade, man behövde mera mark under fötterna för att glida igenom det hela. Antagligen mer mark än vad Kailan själv hade men han var på god väg, hade det inte varit för hans bristande tålamod så var han en stark alv, i alla fall i sitt egna sinne. Han nickade till lätt åt Vorgos förslag och började att säga; “Jo ni har rä…” Men avbröt sig skarpt över dunkandet på värdshusets dörr. Han kastade en snabb blick mot dem båda medan han greppade tag i sopkvasten igen instinktivt då det var nästan hugget i sten att bete sig som att man inget annat gjorde. “Väntar du på någon?” Undrade han och blicken föll upp mot trappdrren.