- This topic has 9 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
Zazriel Crownak
Resan hade varit lång och ganska plågsam. De hade letat högt och lågt, följt tips och råd och försökt hitta personen de letade efter. Han hade fått uppdraget av Saskia Belsante själv, ett uppdrag som ingen fått veta något om, ett uppdrag som visade att hon på något sätt trodde på honom. Zazriel hade bestämt sig, där och då, att inte göra henne besviken och nu, efter sex månader, hade han hittat alven som legat bakom allting. Det hade tagit tid, alldeles för lång tid för honom men hårt arbete hade lönat sig och han längtade efter att få se alvens straff. Han bara antog att Saskia skulle avrätta alven, men helt säker kunde han inte vara. Kanske skulle hon vara barmhärtig? Det fick han veta tids nog.
Resan tillbaka till Iserion var ganska händelselös, han hade skickat ett bud i förväg som skulle berätta för Saskia att uppdraget hade varit framgångsrikt och att de var på väg tillbaka. Alven hade fått gå hela vägen, fast i kedjor och rep för att förhindra rymning och det var alltid minst tre vakter vakna på nätterna samtidigt för att hålla koll så att alven inte smet. Efter all denna tid av letande skulle inte vara förgäves, så enkelt var det bara.
Då han kunde se Iserion efter sex månader så kunde han inte hindra ett leende som klättrade upp på läpparna. Äntligen hemma. Jo, han ansåg att Iserion var hans hem trots att han inte var född där, men vad spelade det för roll egentligen? Känslan för hem låg väl inte i sin födelseort? Kanske var det så för många men inte för honom.
Rustningen gav ifrån sig metalliska ljud då han satt upp på den brunsvarta hingsten som trampade otåligt under sig. Visst, han kunde gå eller rent av flyga in till staden, men lite mänsklig måste han kanske vara? Han gav order om att formera sig runt fången, redo att ta till vapen ifall någon skulle dyka upp och försöka frita fången. Men den sista biten till Iserion var härligt händelselös och Zazriel satt rakryggad i sadeln då han red i full mundering mot Saskias hem genom staden. Han såg människor som stannade upp och stirrade på både honom och klungan med riddare som följde honom bakom hästen. Han såg dock personerna bara genom glipan på hjälmen som han bar, kände svärdet som slog emot låret då hästen rörde sig och hörde skölden som gav ifrån sig klappande ljud på hästens bakdel. Han kände sig stolt där han red fram med tyglarna i ena handen och lät den andra vila på låret. Hästen frustade otåligt, ville springa fram genom staden men han höll tillbaka den, uttalade lugnande ord som dämpades av hjälmen. Klappret från hovarna ekade nästan mellan husen och då han såg att budbäraren kommit fram så log han stort, då borde Saskia vara i närheten. Zazriel satt av hästen, räckte tyglarna till en stallpojke och vände blicken mot riddarna i formation och sade åt dem att följa med. Han antog att hon befann sig i det stora rummet där hon brukade ta sig an sådana här festligheter. Det var inte alltid man fångade alvrebeller av den här kalibern.
Med bestämda steg gick han uppför trappen, hörde hur det rasslade av kedjorna bakom honom då fången fördes med efter honom. Att hitta till rummet gjorde han ganska fort och då han fick syn på Saskia så kom leendet upp över läpparna, dock fortfarande gömt bakom den välpolerade, blanka, ljusa rustningen. Då han närmade sig så tog han av sig hjälmen med ena handen, höll den så att den lutades mot överkroppen och stannade en bit ifrån och sjönk ner på ett knä och bugade djupt med huvudet för att visa sin respekt.
”Ers Höghet!” hans ansikte var ett enda stort leende där han stod på ett knä och med det svarta håret uppsatt i en hästsvans och det blottade ansiktet. Han hade ett ärr över ena ögat, samt några mindre ärr på kroppen men utöver det var han inte speciellt vanställd.
”Jag antar att ni fått den goda nyheten att vi hittat alven?” han reste sig upp och gjorde en gest bakom sig, kastade en blick mot alven i kedjor och rep innan han åter såg på den underbart vackra kvinnan som han svurit sin lojalitet till. -
Saskia Belsante
Hon hade länge funderat på om hon skickat ut sin livvakt på ett fruktlöst uppdrag och flera gånger hade hon stått med brevet i sin hand. Ett brev som skulle kallat hem Zazriel igen, men lönnmordet på Jarek var fortfarande färskt i minnet och hon kunde inte ge upp. Brev efter brev hade hon kastat i elden. När hon äntligen nåtts av budet att de hittat mördaren hade hennes sömnlösa nätter fortsatt förbli sömnlösa. Långt in på småtimmarna låg och hon tänkte på allt hon ville fråga alven, allt hon ville göra. Saskia tyckte nästan sig höra Jareks ande viska efter vedergällning i hennes blod. Förbannelsen i blodet som drev hennes bror, ilska och hat, hon gjorde det bästa för att tygla den inom sig själv. Iserions alver var en infekterad och känslig fråga, men lönnmord på furstinnans gemål var betydligt känsligare. Den här dagen var väntad.
Dagar av olidligt väntande hade passerat innan budet om att Zazriel med sitt följe var på väg mot staden. Slottet ställdes i ordning för ett mottagande värdig en hjälte. Det väntade en festmåltid och firande av att Jareks blod kunde äntligen få vila. Salen var fylld av hovdamer, ädla herrar och folk som betydde något. Alla som behövde se var här. Se att hon inte var handfallen, se att hon visst var handlingskraftig och alla hon ville visa att hon visst var stark. Saskia hade fått lägga band på sig för att inte springa ut och möta sällskapet på gatan eller för den delen, på slottsgården. Hon skulle sitta på sin tron och se ner på mördaren. Det gjorde hon när Zazriel klev in i den stora tronsalen, som ikväll var upplyst av tusenstals ljus som gick hela salen att se gyllene ut. Hennes händer kramade krampaktigt på tronens delikat utsnidade armstöd för att inte genast resa sig upp och storma fram till fången. Istället sträckte hon på sig och gjorde sitt bästa för att se ut som en oberörd staty… utan sprickor. Hon kämpade mot så många känslor inbördes. Glädjen att återse Zazriel, glädjen att han lyckats med uppdraget och hatet, sorgen allt det mörka som alven påminde henne om.
Furstinnan reste sig långsamt och gick ner för de trappsteg som såg till att markera att även om hon satt ner, befann hon sig högt över alla andra. Hennes rörelser var lika flytande och smidiga som vatten. “Riddar Crownak, det är mig stor glädje att se att Ni lyckats med Ert uppdrag.” Hennes blick vilade en stund på hans stiliga ansikte, men den vandrade snart förbi honom till fången. Endast de som stod nära såg de små detaljerna som avslöjade att hon hade svårt att koncentrera sig, svårt för att hålla masken. Hon svalde hårt, spände käkarna och blinkade snabbt flera gånger. Hon ville tro att ingen kunde se halspulsådern på hennes hals pulsera, men hennes hjärta rusade så fort och slog så hårt. “Lås in den där… Ikväll firar vi!” Rättvisa skulle skipas en annan dag, givetvis skulle alvens huvud rulla – men hon hade många frågor hon behövde få svar på. Ett par slottsvakter gick fram och tog över kedjorna, för att leda fången till sin cell. Leende vände hon fokus mot den bevingade riddaren framför sig, hon sträckte ut sin hand. “Ikväll sitter Ni vid min sida, Ser. Kom, jag vill veta allt Ni har fått reda på!” Saskia hade inte en tanke på att han kanske ville komma ut ur sin rustning, hon ville höra vad han hade att berätta! Om han skulle ta hennes arm skulle hon gå med honom till det uppdukade bankettbordet.
-
Zazriel Crownak
Ännu en gång bugade han djupt då kvinnan tilltalade honom och han följde henne sedan med blicken då hon närmade sig. I ögonvrån såg han hur adelsdamer och män studera kvinnan som styrde över Iserion som snart stod bara några meter ifrån honom. Hon var slående vacker där hon stod men nog såg han hur hon blinkade och spände käkarna. Han kunde tänka sig att hon ville slå klorna i alven direkt men hon verkade tygla sig bra. Det krävdes nog en hel del viljestyrka och han visste inte om han själv hade kunnat hålla tillbaka det, men förhoppningsvis så skulle han aldrig behöva befinna sig i en liknande situation.
Zazriel vred på huvudet och såg hur några vakter tog över fången och riddarna som följt honom slappnade av en aning, det kunde han se eftersom deras axlar sänktes en aning, en efter en. Blicken vändes åter till Saskia som tilltalade honom och sträckte fram sin hand och Zazkiel erbjöd snabbt armen och sträckte bak sin hjälm till en av riddarna som snabbt tog emot den. Egentligen hade han velat gå till sitt lilla hus och byta om till något bekvämare då han haft rustningen på sig under större delen av tiden han rest, men hur skulle han kunna motstå Saskia? Det gick inte. Han nickade lite mot henne innan han började gå bort mot det ståtliga bordet där det var framdukat enormt med mat. Vingarna på ryggen gungade lite i takt medan han gick men det störde honom inte. Det hade stört honom lite i tonåren då dom vuxit och tagit mer plats, men nu var det ingen fara. Hur skulle han kunna leva utan dom nu då han var van vid att ha dom? Det var inte något han ville veta. Han var stolt över vingarna och ibland var det roande att se folks reaktioner, som då han ridit genom staden ganska nyss.
Då de kom fram till bordet så drog han ut stolen åt Saskia, sköt även in den sedan då hon satt sig innan han tog plats bredvid henne, som hon hade velat. Det var väldigt ovant att sitta bredvid henne här, men det var en otroligt bra översikt på maten men även de andra gästerna. Ljusen fladdrade lite omkring dem och han flyttade lite diskret på ett av ljusen som var lite för nära hans vingar innan han rätade på sig en aning och vred blicken mot Saskia.
”Ers Höghet, jag är glad att Ni anförtrodde mig detta uppdrag. Det tog tid men nu kan rättvisa äntligen skipas.” sade han och han menade det verkligen. Nu visste han inte hur känslomässigt involverad hon var i makens bortgång, men av hennes reaktion att döma så hade han stått henne nära hjärtat.
”Vad vill Ni veta först?” rösten var mörk men len och han gav henne ett stort leende där han satt nära henne. Han kunde känna doften av hennes parfym, en doft han lagt märket till förut men inte såhär intensivt. -
Saskia Belsante
Fången fördes bort för att låsas in i en cell med tjocka väggar och en tjock dörr. Man sparade inte på extra åtgärder för att undvika rymningar. Hon hoppades att det skulle vara nog, men senaste gången alverna kommit in i slottet hade de blivit insläppta. Det hela hade varit som om någon öppnat dörren till hönshuset och släppt in rävarna. Saskia ruskade undan tankarna och satte sig ner på stolen. De övriga gästerna tog även plats vid bordet och några musiker började spela på sina instrument. Tjänare serverade vid bordet. Fyllde på vin, la upp mat på fat och torkade bort det som spilldes.
Riddaren satt på hennes ena sida, men den plats som var reserverad för hennes gemål var givetvis tom. Det var ett litet glapp mellan henne och den andra middagsgästen. Hon vred sig mot Zazriel, nu när sorl från samtal och musik dränkte hennes röst kunde hon fråga honom. “Varför tog det så lång tid? Vart fann Ni den mördaren?” 6 månader hade varken hon eller någon annan räknat med. Hur långt hade den där alven egentligen rymt? Saskia var såklart inte omedveten om vilken effekt hon hade på denna bevingade riddare… hon var allt annat än aningslös. Åtrå och lusta kunde användas, om man bara visste hur man gjorde. Ikväll var också första gången som Zazriel inte såg henne klädd i sorg. Inte längre förväntades hon som änka att sörja. Hon klädde sig i smaragdgrön sammet och guldfärgat siden. Dyra tyger och en vackert skuren klänning. Runt hennes hals och på hennes hjässa gnistrade några av Iserions kronljuveler, de gnistrade som den riktigt kalla rimfrosten kunde göra. Men sen den tidigare alviska attacken fanns ett gapande hål i skattkammaren. Många av de kungliga smyckena hade stulits helt enkelt.. Saskia hade gett upp hoppet om att se dem igen, troligen var de redan nedsmälta och spenderade.
” Men jag måste fråga.. förlorade vi någon under resan?” Saskia sträckte sig efter sin bägare och tog en klunk. Sedan la hon sin varma hand på hans. “Det är mig en stor glädje att se att Ni återvänder till mig helskinna, Ser.” Hon log innerligt mot honom och smekte hans handrygg lätt med sin tumme, innan hon drog tillbaka sin hand. Nog omgavs Saskia av en väldoft. Hennes kammarjungfru hade smörjt hennes nacke, hals, handleder, byst och mellan hennes lår med en parfymerad olja. En blommig, frisk doft. Var det liljekonvalj kanske?
-
Zazriel Crownak
Zazriel inväntade Saskias ord som kom strax efter att sorlet från de andra kom. Musiken i bakgrunden fick honom att längta hem en aning, hem till sängen framförallt. Att sova under bar himmel kunde vara mysigt, förutom när det regnade och det var väl ett under att han inte blivit sjuk, nog för att han hade haft ett tält men det var inte alltid han slog upp det. Vid Saskias fråga så log han snett emot henne.
”Alven var hal som en ål, vi var nära att ta denne flera gånger men denne slank alltid undan i sista sekunden. Det var otroligt frustrerande.” ja, alven hade verkligen haft skickligheten att komma undan flera gånger, men till slut hade Zazriel fått tag i denne och kunde ta med sig denne tillbaka till Iserion.
”Nordöst om bergen Arias Nariya finns det en skog och vattendrag som leder förbi Kordoros, i den lilla skogen precis intill bergen fanns sig alven gömd i en egenbyggd koja.” svarade han innan han tog sin bägare och höjde det lite lätt mot Saskia innan han tog en klunk. Det var inte förrän då som han upptäckte hur törstig han faktiskt var, men han valde att inte dricka upp allting på en gång, någon måtta på honom fanns det trots allt.
”Nej, ingen miste livet men fyra blev skadade vid olika tillfällen, men de borde repa sig snart nu då vi är tillbaka igen.” han nickade lite, tog ännu en liten klunk ur bägaren innan han ställde ifrån sig den på bordet. Hur kunde en människa vara så vacker som Saskia var? Hon verkade även väldigt generös, men kanske var det bara något han hittade på? Han hade ju fått uppdraget av henne ganska direkt han fått sin nya position och då hade hon sörjt sin make, men nu verkade hon må bättre. Skulle han påpeka det eller borde han hålla tyst? Tack och lov behövde han inte säga något eftersom kvinnan istället talade samtidigt som han kände hennes hand mot hans egen. Vadan detta? Kanske betydde det ingenting, hon ville bara visa sin stöttning, eller hur?
”Tack, Ers Höghet.” han bugade lite med huvudet då han talade innan han tog bägaren igen och tog en klunk. Han vände sedan blicken emot henne.
”Ni får ursäkta mig, jag insåg inte hur törstig jag var förrän nu.” ett stort leende sprack upp över hans ansikte då han såg på kvinnan med dom vackra kläderna och smyckena. Den näste mannen som fick gifta sig med henne var verkligen en lycklig man. -
Saskia Belsante
Hon kom på sig själv… han var givetvis törstig, trött och hungrig. Det hade varit så länge hon stått i närheten av något som hette rättvisa och nu när det stod framför henne ville hon rusa rakt in i dess armar. Hon hade inte ens sett den trötte riddaren framför henne. Det fick henne att skämmas och hon rodnade lätt. “Förlåt mig, Ser. Jag har drömt om den här aftonen så länge… Vi kan samtala om alla detaljer imorgon.. Ni måste vara trött och utsvulten. Låt mig bara, en sista sak… Sedan får Ni göra vad Ni vill den här aftonen!” Saskia log kort mot honom, innan hon reste sig upp. Hon behövde inte slå i något glas med besticken för att få uppmärksamheten. Det räckte med att hon reste sig upp, för hela salen tystnade. Samtalen sjönk, viskades fram tills de avslutades helt. Instrumentens toner dog snabbt ut. Det tog inte många hjärtslag innan hela tronsalen var tyst, inte ens slamret från bestick och tallrikar hördes.
Med en van hand lyfte hon bägaren högt och vände sig mot den bevingade riddaren, eftersom hon talade till honom.
“Det finns ingen riddare som dig i hela Iserion, riddar Zazriel Crownak.” Hon log, han var sannerligen unik, mest till sitt utseende såklart. Det fanns gott om skickliga riddare i Iserion. Hon skrattade kort och mjukt, det hördes lite korta skratt i salen som också uppfattat vad furstinnan menade. “Din ära är välförtjänst.” Saskia nickar mjukt mot riddaren, innan hon vänder sig mot de övriga. “Jag önskar bara att Ni alla kunde stå där jag står just nu och känna hur det känns. Det var inte länge sen hela min familj och våra vänner dräptes i dessa salar och varje dag sedan dess har varit en kamp för att få upprättelse. Det vi anser vara rätt och gott och sant är rätt och gott och sant för alla i Iserion, annars vore våra lagar bara klotter på några pergament och vi inget annat än ett gäng rövare!” Hon kände hur hjärtat slog några häftigare slag, bara att nämna blodbadet gjorde henne upprörd.
Furstinnan sneglade över sin smäckra axel mot tronen. Kronan och tronen; Iserion var hennes rätt, genom blod och sorg. Saskia drog ett djupt andetag och vände sig tillbaka mot bankettborden. “Rättvisa kommer skipas för min make, Jarek von Breslau. Han mördades av en ynkrygg, förgiftad… och ikväll har riddar Crownak fört den skyldige tillbaka till Iserion. Mördaren kommer få betala för sina brott, för det är det som är rättvisa. Låt oss skåla för rättvisa ikväll!”
Så skålades det runt om i salen, glas som varit tomma innan fylldes snabbt på av kvicka tjänare. Saskia tog en klunk från vinet och sjönk tillbaka ner i sin stol. Vände sig mot riddaren och talade lågt. “Låt mig inte hålla Er kvar här länge, ät och drick så mycket Ni vill. Eller uppsök den, vad jag kan tro, efterlängtade och välförtjänta vilan.” Hon ögnande honom uppifrån och ner, topp till tå. En blick som kunde få vem som helst att känna något pirra innanför bäckenet och få fantasierna att skena. “Eller åtminstone få av Er rustningen, den måste vara som ett tungt ok nu.” Mycket riktigt hade hon klätt av honom med blicken, eller åtminstone noterat att han kanske ville komma ur rustningen…
-
Zazriel Crownak
Nog märkte han av tystnaden som uppstod då Saskia reste sig upp. Han själv satt kvar fastän han instinktivt ville resa sig upp. Då hon talade så drog han på smilbanden till ett leende och skrattade kort. Jo, det fanns nog ingen riddare med vingar, inte vad han visste i alla fall. Han hade kämpat sig upp från stallpojke till väktare och sedan vidare upp till där han var nu. En lång resa men han ångrade sig inte, fastän han ibland saknade föräldrarna något otroligt, men han ville inte ha dem i Iserion, det var för oroligt där nu. Kanske skulle det bli bättre längre fram?
Zazriel bugade lite med huvudet då Saskia tilltalade honom igen, fortsatte sedan lyssna på hennes ord och kunde hålla med om det mesta, om inte allt. Han hade alltid hållit av Saskia på ett sätt, kanske för att han var trogen Iserion, men hennes tal nu kändes annorlunda. Vad berodde det på? Han hade ingen aning, men han tyckte om att se henne tala med en sådan passion inte många kunde uppbringa. Så när skålen kom så höjde även han bägaren innan han tog en klunk av vinet och lät blicken falla på kvinnan som satte sig ner igen. Han hörde vad hon sa men det var något med hennes blick som inte direkt var som den skulle, eller hur? Fast han klagade inte, han lät även sig själv studera henne mer ingående fastän han egentligen inte fick. Halsbandet som prydde hennes hals, ner mot hennes byst, den smala midjan och sedan upp igen. Nej, nu fick han skärpa sig! Han kunde inte titta så på henne, hon var ingen han kunde få ändå. Men titta kunde man kanske gå? Det var inte förrän då kvinnan talade igen som han lyckades få ordning på sin egen tunga.
”Jag kan gå och byta om och komma tillbaka, jag vill inte missa en minut av denna afton, Ers Höghet.” svarade han, reste sig upp och bugade samtidigt som han tog försiktigt hennes hand och kysste den, backade några steg innan han rätade sig och vände sig om för att lämna det stora rummet.
Zazriel fick av sig rustningen med ett stön av välbehag, drog en lättad suck innan han letade fram ett par svarta byxor och en vit skjorta i linnetyg, sedan en mörkgrå väst över skjortan med detaljer och knappar i silver. Han drog ur håret ur svansen, borstade det och sedan upp i en hästsvans igen då han inte klarade av att ha det utsläppt speciellt länge. Kanske borde han klippa av det? Nej, han skulle se konstig ut då, han hade haft höga svansar sedan han varit barn och han tyckte om det.
Efter att rustningen var av och han hade bytt om så tog han på sig lite av en parfymolja han köpt av en kvinna för länge sedan men som han knappt använde, han ville inte lukta illa bredvid Furstinnan, då skulle han skämmas ögonen ur sig. Då han var nöjd med allting så lämnade han bekvämligheterna i huset och sökte sig tillbaka till salen där alla satt och pratade och åt. Hur länge hade han varit borta? Han hade förhoppningsvis inte missat något roligt.
Stegen styrdes till Saskia och då han kom tillräckligt nära så sprack hans ansikte upp i ett leende och han bugade lätt då han kom fram.
”Ers Höghet. Jag hoppas att jag inte missat något roligt.” sade han innan han slog sig ner bredvid kvinnan igen och tog en klunk av vinet. Han skulle ha druckit vatten innan han gick, nu fanns risken att vinet skulle göra honom ordentligt berusad. Det var bara att hålla koll på alkoholintaget nu. -
Saskia Belsante
Hon var van den typen av blickar han gett henne innan han gått iväg för att byta rustning mot något mer bekvämt. Blickar som klädde av henne. Han var inte den enda som såg på henne så och han var inte den sista som skulle göra det. Kanske var det inte så dumt om hennes livvakt suktade och åtrådde henne? Troligen skulle Zazriel aldrig ens komma i närheten av hennes säng, men han kunde gärna få tro det om det gjorde honom trofast. Åtrå var ett skickligt vapen som Saskia gärna använde, just precis för att knyta folk starkare till sig. Visst var Saskia givmild, på samma sätt som många kungliga var… man kunde vinna deras gunst lika lätt som man kunde förlora den. Hon behövde veta vem som skulle gå genom eld och vatten, utan att ifrågasätta. Varje dag som hon såg porträtten på sin mördade familj påmindes hon om sin egna ensamhet. Svekfulla vänner mördade. Men hon hade sett hans förmåga och ville ta tillvara på den, han var lojal och skicklig med svärdet. Att han lurats med magi för att dölja vingarna hade hovet förlåtit, hans prov på lojalitet hade han just precis klarat av. Med brillans dessutom! Han hade hittat hennes makes mördare och tagit hit brottslingen.
Saskia log mot honom när han kom tillbaka. Hon lutade sig lite mot honom och talade lågt. “Ni missade bara ett par adelsmän från Märehn som predikade om att släpa mördaren genom staden bakom sina hästar.” Deras lojalitet till hennes makes blod skulle ge henne en huvudvärk. Saskia visste hur Märehn behandlade mördare, de ville sätta ett skräckingivande exempel för resten som kunde ha liknande tankar som den där alven haft. “Inte direkt något för aptiten..” Hon sneglade ner mot sin tallrik, där den mesta av maten låg orörd. Hon suckade lite och i det djupa andetaget drog in lite av hans doft av misstag. Mysken från hans parfym blandades med hans svettdoft. De förföriska dofterna slog en på not hos henne som hon inte känt på länge. Det gjorde henne överraskad. Saskia hade inte tänkt på honom på ett sådant sätt, dels för att han var inte var mänsklig och dels för att han var hennes livvakt, ett slags verktyg för att hålla henne vid liv. Visst såg han ganska mänsklig ut, om man bortsåg från de enorma vingarna. Han var stilig, så stilig man kunde bli som icke-mänsklig för en människa som Saskia, som växt upp med att idealet är mänskligt. Hon sneglade mot honom och kunde inte stänga ute en undran om hur han fick av sig skjortan med de där vingarna.
Det orsakade konflikterande känslor inom henne och hon såg till att få sin bägare påfylld med mer vin, förhoppningsvis skulle det flytande röda återinföra status quo i hennes inre.
-
Zazriel Crownak
Släpa alven bakom hästarna? Ja, det skulle kanske fungera ett tag men han trodde inte det skulle ge någon långvarig effekt. Zazriel lutade sig tillbaka i stolen och lät blicken först falla på Saskia, gav henne ett stort leende innan han tog en klunk av vinet och såg sedan ut över salen där de andra satt och åt och pratade. Det hördes även höga skratt då och då framförallt bland männen men vad de skrattade åt visste han inte. Det handlade säkert om vilket öde de ville ge åt alven.
Zazriel kände sig trött och alkoholen lugnade honom en del, lades som en slöja över hans psyke och han var tyst ett bra tag och bara iakttog allting som hände framför honom. Det var folk som han inte kunde komma på att han sett förut, men att det var adeln rådde det inga tvivel om. Kvinnorna hade vackra och säkert dyra smycken, vackra klänningar och många hade håret uppsatt med ytterliga smycken som gnistrade i ljuset från ljusen. Han själv hade inga smycken, varken på sig nu eller hemma. Han hade inte sett någon vits med att ha det, speciellt inte senaste halvåret då han varit på uppdraget för att ta fast alven. Eller vänta, han hade ett smycke men som han aldrig bar. Det var ett halsband han mor gjort åt honom då han lämnat hemmet för att följa drömmen att bli riddare. Han hade det undangömt i huset, mest för att han inte ville att det skulle bli stulet.
Zazriel hade försvunnit iväg i tankarna innan han vaknade till av att hans bordsgranne peta i honom och bad honom svara på en fråga, vilket han gjorde innan han vände sig emot Saskia.
”Har det varit lugnt här i staden medan jag varit borta?” -
Saskia Belsante
Hon såg frågande på honom när han frågade om det varit lugnt. Hon var den sista som skulle veta sånt egentligen, hon satt på toppen av ett torn av elfenben, varje nivå under henne bar upp henne. Men hon såg inte deras prövningar alltid. Men ån så länge hade inget kommit upp till ytan som krävde hennes ingripande. Saskia log mot honom. “Fråga Anahita Veit eller någon annan rådsmedlem om de kan ge dig en uppdatering om vad som Ni har missat.”
Middagen förflöt som den borde och snart öppnades dörren till ett mindre rum. Där fanns ett dansgolv och ett par nya musiker som spelade upp dansmusik. De flesta gästerna började lämna matborden och bege sig ditåt. “Låter Ni mig få den första dansen, innan Ni stupar i säng?” Saskia reste sig upp och höll ut sin lilla fina hand mot riddaren. Hon såg på honom att han var trött och det var bara en formell grej kvar för honom, dansen. Sedan fick han göra vad han ville, hon skulle såklart behöva ägna lite mer uppmärksamhet åt lite av de andra gästerna innan hon kunde avsluta kvällen. Som de Mährenska adelsmännen… De hade alla goda skäl till att vara upprörda. Men nu hade hon inte Jarek att luta sig mot, hon behövde möta dem själv.
You must be logged in to reply to this topic.