Tuya

Krigstjänstgöring… när deras Daimyo kommit till deras by hade han bett om starka, friska söner. Män… men priset var högt för de familjer som inte skulle svara på kallelsen. Tuya hade två bröder, som var mycket yngre än henne själv. Men de var alldeles för unga för att bli soldater, tyckte hon. Krigsherrarna tyckte troligen annorlunda, därför skulle Tuya’s mor och hennes bröder lämna byn, bege sig till bergen och gömma sig där. Men Tuya och hennes far red mot de brända slätterna. Kvällen innan hade hon suttit på sitt rum och skurit av sig sitt långa hår. Det kändes fortfarande ovant med det korta håret, men också väldigt lätt och skönt. Hon drog handen genom håret flera gånger och njöt av känslan. De brända slätterna levde upp till sitt namn, marken var söndersvedd. Marken var en underlig blandning av aska och jord. Barackerna låg i en fästning, som var omringad av en palissad. Det fanns ett värdshus, en smejda, några handelsbodar, stall och såklart flera olika baracker. Det fanns flera övningsområden, bågskyttarnas övningsbanor var de som var minst leriga.

Framme vid barackerna hade man snabbt skiljt de unga rekryterna från de äldre männen, hon fick bara ta ett kort farväl till sin far, innan hon leddes bort till en plats, som låg lite som ett torg mellan några byggnader, sovsalar. Tuya tänkte på sin faders ord; håll huvudet lågt och gick med nedsänkt blick mot uppsamlingen. Hon var klädd som en man, det fanns inga kvinnor här (trodde hon, hon hade inte sett några än). Krigsherren ville inte ha kvinnor bland sina led. Tuya smälte in bredvid de pubertala pojkarna och unga männen.