Amnestria Wynjor

Den första pilen ven genom luften och träffade en av männen som gav ifrån sig ett slags pysande ljud innan han föll ihop. Sedan kom en till pil som träffade den andra i huvudet. Amnestria greppade så hårt om pinnen att hennes händer blev helt vita, eller i alla fall vitare. Banditerna såg sig omkring och främlingen som skjutit tog till orda, vilket fick både banditerna och hon själv att se upp i trädet. På rösten lät det som en man men vad gjorde han i trädet? Hon vågade inte säga något, istället stod hon där och iakttog allting.
Banditerna drog svärd, skrek så högt de bara kunde.
”Kom fram din ynkrygg!” inte för att Amnestria höll med, trädmannen var ingen ynkrygg, bara smart som inte kommit fram. Hur skulle han kunna klara av tre stycken banditer? Det hade varit fem innan men nu var två av dem borta. Hundarna gläfste runt Therons ben men en av männen visslade och då blev hästen lämnad ifred, för stunden. Istället började hundarna följa med männen bort mot trädet och hon bet sig hårt i läppen. Hur kunde hon hjälpa till? Hon var inte längre i fokus så hon skyndade bort till en av de fallna männen, greppade svärdet och försökte lyfta det, men det var tyngre än vad hon trott, så hon gav upp sina försök och klamrade sig hårt fast i pinnen.

Ett skrik hördes då ena mannen träffades av en pil i axeln och Amnestria backade några steg, hörde att mannen som kommit ner ur trädet talade till henne och hon kände nästan hur hon ville le. Absurt. Men istället för att svara så stod hon bara där och stirrade som ett skrämt rådjur. Männen närmade sig mannen vid trädet, de visslade åt hundarna som genast satte fart och en efter en gjorde de utfall mot mannen innan banditerna hann fram. Det var kört nu, eller hur? Amnestria såg sig omkring för att se om hon kunde använda något till att hjälpa till, men hon såg ingenting. Istället sprang hon fram och drämde kvisten i huvudet på en av banditerna som grymtande vände sig om emot henne. Det kanske hjälpte mannen lite? Hon backade, svalde hårt och grep ännu hårdare om kvisten som hon hytte med mot banditen som gav henne en skeptisk blick.
”Det är fegt att bussa hundar på en enda individ, hur kan ni?!” nästan skrek hon uppgivet och slog till banditen med kvisten. Hennes ord måste fått de andra att haja till för i ögonvrån såg hon hur de tittade på henne en kort stund. Det måste väl ändå hjälpa?

Amnestria såg mannen från trädet kom fram till henne och hon bet sig hårt i läppen då hon märkte att han haltade. Hade en av hundarna kommit åt honom? Vem annars? Banditerna flinade åt mannens ord, gjorde en gest runt omkring dem.
”Senast jag tittade så var vi tre män och tre hundar mot dig.. och en tös med en pinne.” banditens röst var roande och hon sneglade mot en av hundarna. Om hon bara fick tag i pälsen så kunde hon anta dess skepnad och troligtvis hjälpa till bättre. Men hon hade ingen tid i världen att flå en hund, dessutom hade hon inget vapen att ens döda hunden med.
Då ena banditen kom närmare så hytte hon med grenen, men mannen bara skrattade roat innan han gjorde ett utfall mot främlingen från trädet.

Kvinnan studerade det som hände framför sig och det var inte förrän då mannen talade till henne som hon fick fart. Theron gnäggade skrämt och Amnestria högg tag i tyglarna, klappade honom snabbt på halsen innan hon svingade sig upp i sadeln. Hästen snodde runt och galopperade fram till mannen som hoppat ner ur trädet, stannade upp och stegrade sig, som för att försöka skrämma bort hundarna som gläfste efter hans ben. Då Theron landade på marken så räckte Amnestria ner ena handen mot mannen ifall denne ville ha hjälp upp på hästen.
De andra banditerna verkade ta till flykten då de också sprang efter deras hästar.

Banditerna tog sig upp på hästarna och försvann iväg, mannen från trädet hade verkligen satt skräck i dem. En hund stod kvar längre än dom andra men försvann snart också iväg. Amnestria såg ner mot mannen som skakade på huvudet och vid frågan så log hon stort.
”Låt mig få ge er ett varmt mål mat och en säng att sova i, som tack för hjälpen. Det är det minsta jag kan göra.” svarade hon och höll fortfarande handen sträckt mot mannen.
”Utan Er kunde det gått riktigt illa, låt mig få återgälda det på något sätt.” hennes leende blev om möjligt ännu större och dom vita ögonen studerade mannen. Theron rörde lite på sig under henne, men stod kvar, men han verkade lite otålig. Han ville säkert att de skulle bege sig hemåt.

Snart befann sig mannen bakom henne på hästryggen och hon styrde Theron hemåt. Hästen började röra på sig och då mannen frågade vem hon var så vred hon lite på huvudet så att mannen skulle kunna höra henne bättre.
”Amnestria Wynjor.” svarade hon med glad röst och kikade över axeln, mest för att se så att mannen var kvar.
”Vem är Ni?” ja, det ville hon väldigt gärna veta. Hennes riddare som dykt ner från trädet för att hjälpa henne, var inte det en riddare så säg? Det dröjde inte lång tid innan de var framme vid det pampiga huset och hon gled ner från hästryggen. Theron frustade belåtet över att vara hemma igen men Amnestria var bekymrad, hästen hade fått ett sår på benet av en av hundarna som bitit honom.
”Jag ska bara se efter Theron.” sade hon till mannen, sadlade av och rengjorde såret bäst hon kunde.

Amnestria såg bak mot mannen som tydligen hette Camthalion, men hon hade bara hört talas om stället han kom ifrån, aldrig besökt det själv.
Väl i stallet så log hon svagt då mannen lugnade Theron medan hon tvättade såret och sedan lindade det lätt för att inga insekter skulle komma åt det. Hon rätade på sig med en ansträngd suck och vred blicken mot Camthalion.
”Gillar du hästar? Han verkar gilla dig.” sade hon och klappade på hästens hals innan hon gjorde en gest emot huset.
”Kom så gör vi i ordning lite mat och ett rum åt dig.” hennes föräldrar vred sig nog i graven när hon bjöd in främlingar i det stora, vackra huset. Men hon var less på att vara ensam och hon trodde inte detta var någon man som skulle göra henne något, han hade ju precis räddat henne! Han var ju en riddare i hennes ögon.
Hon gick in i huset som direkt var en stor hall med två trappor, en på vardera sida. Till höger låg ett sällskapsrum och till vänster var köket. Bakom trapporna var fler rum såsom ett bibliotek samt dörrar ut mot den stora gräsmattan. Men Amnestria gick till vänster för att komma in i köket och började se sig om efter något ätbart till hennes räddare.
”Något speciellt du är sugen på?”

Hon ville så gärna fråga honom varför han haltade, men hon ville inte vara för framfusig och nyfiken. Det var inte så kvinnligt, eller hur?
Då han sade att han tog det som bjöds så visste hon inte riktigt vad hon skulle plocka fram till en början, men samtidigt som hans fråga kom så dukade hon fram en nyligt tillagad kyckling, bröd och andra tillbehör.
”Det kan man fråga sig, eller hur? Och jag är väl ändå inte så naiv?” hon log stort mot mannen, gestikulerade åt honom att ta plats vid bordet.
”Ät nu, det finns mer om det inte räcker.” sade hon, rättade till klänningen då hon också tog plats vid bordet och tog en brödbit.
”Du sa att du är från Nela’thaënas, hur är det där? Jag har alltid velat åka dit.. Kan du inte berätta?” frågade hon och ögonen glittrade av nyfikenhet.