Många hade budbärarna varit som anlänt till Aldham sedan Loradons fall. Två år hade passerat sedan hon återvänt till staden vid bergens fot. I två år hade hon regerat från borgen ovan staden. Buden som kommit hade varit från skamlösa friare, potentiella handelskompanier och andra regelrätta hot. Tidigare under året hade även en ung ädling anlänt med hoppet om att vinna hennes stöd i ett försök att ta över Karms tron. Men inget tidigare bud eller besök hade föregåtts av soldater. Kozaker. Och inget tidigare besök som kunnat kalla sig mer än en sämre man från ett lägre hus. Det nu stundande besöket skulle vara ingen mindre än Märehns Vojvod. Utnämnt av prästerskapet efter hennes morbrors död var nu denna man Vasilij på väg mot Aldham. Någonting som både fyllde henne med fruktan och förundran. Knappast var det en önskan om att delta i någon fasanjakt som förde vojvoden hit.

Oksana kunde se följets snabba frammarsch innan hornstöten från porten ljöd genom dalen. Från ett av fönstren i borgens torn var det inte svårt att urskilja fanorna som både satte skräck och vördnad i de människor som såg dem. En hisnande känsla som inte berodde på altituden fick henne att lämna kylan vid fönstret och fortsätta ner för trapporna. Även om hon inte visste vad som väntade av detta besök så skänkte det en värme av att se fanor från sin barndom. Redan då de första kozakerna anlänt hade hon förvånats över hur hon saknat att höra sitt modersmål. Visst talades en dialekt även här i Agarand, men det var knappast samma sak. Orden var så välbekanta och kändes så mycket naturligare på tungan. Det hade nästan varit en lättnad, även om meningsutbytet varit kortfattat med buden som anlänt tidigare.

Men Oksana var allt annat än en naiv och nostalgisk flicka. Hon hade egenhändigt hållit kvar vid styret över Agarand efter sin makes död, trots att många hade velat motsätta sig. Nidnamnet hon fått var inte bara för det järn som gjorde regionen rik. Här behövde hon träda försiktigt fram och ha sina sinnen skärpta.

Ytterligare en hornstöt varslade om följets ankomst då Oksana nådde botten av trapporna. Där möttes hon av en äldre herre med grånande skägg och skarpa ögon. Koshkin, hennes närmaste rådgivare som ännu inte lett henne fel. Även han förstod tyngden av den stundande ankomsten. Både Koshkin och Oksana själv hade sett till att allt var förberett sedan flera dagar. Även om märier knappast var som påfåglarna man kallade Karms adel, så visste hon bättre än att visa upp någon annan gästfrihet än den bästa. Allt annat hade varit en skymf.

Så nu samlades hon och det lilla följet av rådgivare och annan adel som uppehöll sig i borgen. Det var en kylig dag men trots det ledde hon följet ut på borggården för att hälsa gästerna välkomna. Vinden slet tag i hennes kläder som gick i dämpade nyanser av rött och grönt med utsökta broderier av guldtråd. Med samma färger krönte den traditionsenliga tiaran hennes huvud och ramade in hennes hjärtformade ansikte. Obrydd verkade hon för vinden då de stannade på den lilla terrassen utanför dörrarna. Därifrån var det några trappsteg ned till kullerstenen som täckte borggården.

Knappt medveten om det själv snurrade hon på det armband hon bar, ett i tyg och pärlor med en liten broderad ikonbild av familjens skyddshelgon. Kanske var det för att söka tröst då portarna till borggården öppnades för följet av husarer och fanbärare. Sist hon sett de välkända krigarna hade varit vid kung Sandors tåg mot Loradon. Ett slag som berövat henne mer än vad hon någonsin kunnat ana. För att skaka av sig minnet av den söndertrasade armé som återvänt sträckte hon på ryggen. Hovar som slog mot kullerstenen och uppjagade hästars frustande överröstade vinden. Hennes grå blick gick från fanorna till ryttarna som snart kunde stilla sina djur. Även om hennes ansikte inte avslöjade någonting kände hon hur hjärtat slog hårdare i bröstet då hon började gå nerför trappstegen för att hälsa dem välkomna.

Närvaron av den heliga banérn väckte en sällsam känsla av hemlängtan i hennes bröst. Eller en längtan efter den jord hon fötts till. För ett ögonblick då hennes grå blick fastnade vid det skimrande tyget kändes borgen runt omkring henne främmande. Men känslan av rörelse gick snabbt över och hon sänkte istället blicken från fanan till den man som så tydligt var Märehns vojvod. Hennes ansikte avslöjade inga känslor där hon stannat på ett av trappstegen på väg ned, synande mannen som om hon där och då bestämde sig ifall hon ville välkomna honom eller inte.

I den stund då hon vägde honom med blicken så visste hon att hon nu stod inför ett vägskäl. Vart varje väg ledde kunde hon inte veta men likväl behövde hon välja. Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar, avvägt och svalt men inte desto mindre vänligt.
“Vasilij Vrosvci, Vojvod av Märehn, Izeleths förkämpe… Välkommen till Aldham,” Oksana hade sänkt blicken och böjde vördnadsfullt på nacken då hon hälsade honom välkommen “Ni hedrar oss med ert besök,”

Hon behöll blicken sänkt tillräckligt länge för att visa sin respekt innan hon åter fäste blicken vid mannen. Samma svala leende prydde hennes läppar och hon gjorde en graciös gest mot borgen bakom sig innan hon knäppte händerna framför sig.
“Kom, låt oss bryta bröd och veta att gästfriden råder. Ni måste ha varit på vägarna en tid nu, liksom era mannar,” hon höjde blicken en aning mot följet innan hon åter såg till honom “Det finns både värmande eldar och dryck till alla.”

Oksana behöll blicken vid Vasilij men visste att hennes ord fått Koshkin att kalla fram en tjänarinna med bröd och det som i övrigt seden krävde. Tjänarinnan som med sänkt blick klev ned längst trappstegen för att stanna vid Oksana som nu väntade på vojvoden att kliva av sin häst och motta detta tecken på välkomnande.

En viss lättnad var märkbar på borggården då ljudet av vinden inte längre var det som susade i öronen. Nu följde en rad andra ljus då män satt av sina hästar, pipor skulle tändas och order skulle ljuda. Oksana kunde inte annat att även hon känna en viss lättnad över det hela, även om hennes uppmärksamhet nu flyttade sig helt till Vasilij. När han nu suttit av sin häst och gjort henne sällskap på avsatsen fick hon chansen att syna honom närmare. Helt klart var hon nyfiken på vilket ärende som förde honom till Aldham, men också på vem denna man var som nu hade makten i Märehn. En nyfikenhet som kunde anas i hennes ögon då hon bröt bröd och tog emot hans pipa. Det senare en sed hon inte saknat då röken retade hennes hals och smakade illa i munnen.

“Kom, låt oss gå in i värmen,” Oksana gjorde en enkel gest mot borgen då välkomstseden var avklarad, “Mat och dryck kan serveras omgående om ni önskar.” Hon gick sida vid sida med honom förbi hennes egna lilla entourage som flyttade sig åt sidan för henne och Vasilij att passera in i borgen först. Oksana såg i ögonvrån hur några av hennes hovdamer kastade liderliga blickar mot soldaterna som var samlade på borggården. Hon släppte dock den tanken snabbt då de klev ut från bergsvinden och in i värmen.

“Jag är förstås nyfiken på vad som för Er till Aldham,” hon log milt mot Vasilij då hon ledde in honom i en av borgens salonger. Väggarna pryddes av gobelänger i varma färger och naturmotiv. I samma stuk gick soffor och fåtöljer. Hon vände kort blicken till tjänaren som väntade innanför dörren.
“Men först kanske någonting värmande att dricka?”

Oksana hade knappt behövt se åt tjänarens håll förrän denne skyndade iväg efter dryck att bjuda deras gäst på. Istället behåll hon sin blick vid Vasilij, studerade honom med sina svala, grå ögonen. Ett försök att utröna vad han var för en man. Hon gjorde en liten gest som för att be honom slå sig ned i en av sofforna och skulle just till att sätta sig själv då han tog till orden. Istället förblev hon stående och hennes ögon smalnade av.

“Jag må då säga att du är rättfram i dina ordval,” sade hon och knäppte händerna framför sig och synade honom för ett ögonblick, “Det är dock uppskattat och få förunnat i sällskap av högmän och ädlingar.” Hon log kort som för att styrka sina ord men det var inte ett leende som nådde ögonen. Med en liten suck vände hon bort blicken och lät den vandra genom rummet.

“Karm är svagt av sjukdom, och precis som du säger sprider sig Iselem,” hon drog lite missbelåtet på munnen och vände tillbaka blicken till honom, ögonen mörka av ett undertryckt hat för den kung som satt på Karms tron. Den man som fått hennes make dödad.

“Iselem är sjukdomen, och Sandor råttan som spred den. Det är inte bara ett rykte att han kopulerade med ormdrottningen. De ska tydligen ha ett barn ihop också,” hennes röst var låg, avvägd och sansad men drypande av förakt.

“Låt kaoset äta upp Karm. Aldham har gjort nog för Hannadon,” sade hon och begrundade Vasilij för en stund innan hon fortsatte, “Vad planerar Märehn att göra? Min morbror har redan offrat sitt liv för Karms tron.”

• This reply was modified 2 år, 5 månader sedan by FruVider.

Oksana följde honom med blicken då han slutligen satte sig ned, kylan kvar i ögonen även om det inte var menat för honom, utan reserverat för kung Sandor. Med en sammanbiten nickning vände hon åter bort blicken, vägde hans ord och frågor. Det fanns inga ord som rättmätigt skulle kunna beskriva det hat hon kände mot Sandor och därför förblev hon tyst, händerna hårt knäppta framför henne än.

Så med en liten suck slog hon sig slutligen ned mitt emot Vasilij, rakryggad men inte fullt lite sammanbiten.
“Aldham har inte fallit för främmande arméer i mannaminne. Giftormen i Iselem må verkligen ha ett övermod om hon tror att hon kan nå hit över berg och genom murar,” det kalla föraktet hördes än i hennes röst, men så klickade hon med tungan och fortsatte, “Dock skulle jag nog inte vilja vänta och se om hennes galenskap verkligen blivit så djup. Särskilt inte med en svag tron och det oheliga hot som bider sin tid i Meeresias djup.”

Oksana snörpte på läpparna och skakade på huvudet då hon fäste den gråa blicken i Vasilijs.
“Mörka tider väntar vid horisonten och det verkar som att vår remsa av land mellan berg och hav är den sista utposten för vett och heder. Men kan man lita på i dessa tider?” frågan var närmast retorisk och strax därefter kom tjänaren tillbaka och hällde upp en bärnstesvärgad dryck i små glas för att sedan servera det. Oksana tog emot glaset men gjorde sedan en avfärdande gest som fick tjänaren att lämna rummet igen. Hon höll upp sitt glas, avvaktande på Vasilij.

Oksana gav honom ett sval leende då han drack av den dryck som erbjudits. Det var ett vänligt leende, men inte ett glatt sådant, och när hon drack ur sitt egna glas slogs hon av insikten att det nog kunde dröja länge innan det fanns saker att verkligt glädjas åt. Den bärnstensfärgade drycken värmde gott, särskilt efter att ha stått i den kyliga vinden på borggården.

Tankfullt begrundade hon hans ord efter att ha sänkt glaset och det blev hennes tur att bli tyst för en stund. Långsamt nickade hon sedan och fuktade de fylliga läpparna innan hon tog till orden igen, även om blicken var fäst vid sitt lilla glas.
“Aldham kan säkra järnhandeln över haven, men även starkare band behöver knytas,” började hon och höjde sedan blicken till Vasilijs igen “Närvaron över haven måste bli större, och de från norr är skickliga sjöfarare. Gladeligen bör de vara med och försvara Ljusets Tempel.”

Fundersamt trummade hon med ena nageln mot glaset hon än höll i sin hand och smuttade på drycken.
“Kloka ord. Iselem kan aldrig hålla en armé både i öst och väst, så att störa deras framfart skulle kunna säkra våra egna gränser…” Oksana smalnade av ögonen en aning och tvekade för ett ögonblick “… men det får inte bli så att Sandor Thaldwin sitter kvar på tronen. Inte som konung vars makt sträcker sig till Agarand i alla fall.”

Långsamt snurrade hon det lilla glaset mellan fingrarna. Ljuset från fönster och vaxljus bröts och spred sig genom det vilket gjorde att den bärnstensfärgade drycken nästan såg ut att glöda. Loradon hade fallit ned i eld. Hennes ögon fick något sorgset över sig, orsakat av någon hon plötsligt drog sig till minnes. Men då hon höjde blicken till Vasilij igen var den lika sval som tidigare och hon la huvudet en aning på sned. En tankfull gest och hon nickade långsamt åt hans ord. Hon förblev tyst för en stund och vägde det som sagts innan hon slutligen tog till orden.

“Du visar sannerligen prov på ett strategiskt sinne, och får mig att se möjligheter jag aldrig tänkt på annars,” hennes röst var mjuk, men uppriktig och inte alls det lismandet som Karms adel företog vid hovet. Det var kanske mer ett erkännande än en komplimang och hon kunde nu förstå varför han blivit vald att leda Märehn i denna orostid.

“Likaså verkar du handlingskraftig. Gott, vi alla har bruk av det i den storm som komma skall,” hon smuttade lite av drycken, lät den vila på tungan i ett ögonblick innan hon svalde och fortsatte, “Det är bättre att stå med en sådan ledare än en som låter sjukdomar spridas.”
Oksana log sedan, ett leende som lockats fram bara av blotta tanken att Sandor Thaldwin skulle förlora Agarand och sedan Karm. Ett leende som nu nådde hennes ögon.
“Sen ska jag inte ljuga genom att säga att det inte skänker mig glädje att Sandor får lida ytterligare ett nederlag i ögonen av sina adelsmän,” hon lutade sig framåt, ena armen mot knät, glaset graciöst höjt i det andra, “Så för att gå tillbaka till det du nyss sa om järnhandeln, hur snabbt kan du skrida från ord till handling?”

Oksana nickade gillande åt hans ord om både handeln och band till Druzina. Det var behövligt, och att åter knyta blodsband över havet skulle gynna dem alla. Inte allra minst henne själv och sin egen familj. Mellan dessa ord om att vända sig bort från Karm och in i Märehns famn så kunde hon skymta en ljus framtid för sin son. Skötte hon det hela rätt skulle han en dag bli en mäktig ledare, inte bara en skattekung till Hannadon. Hon kunde ana i Vasilijs ögon att även han hade högtravande planer och mål. Kanske var det av detta som gjorde att hon såg en bundsförvant i honom, och att hennes lojalitet säkerligen skulle löna sig.

Hon drack upp det sista av den starka drycken och ställde ifrån sig glaset. Med ett djupt andetag rätade hon på sig där hon satt och knäppte händerna i knät framför sig. Hon öppnade munnen för att åter tala men hejdade sig. En viss tvekan syntes i hennes ansikte, för det hon nu behövde säga skulle göra att där inte fanns någon återvändo. Det var det mest riskfyllda med hela detta företag. Hon fuktade läpparna och bestämde sig sedan.
“Jag måste dock erkänna att det finns vissa utmaningar som kan komma att ställa till med problem så snart järnhandeln stoppas med Karm,” hennes blick var stadigt fäst i hans och hon drog tungan över tänderna med en något fundersam rynka mellan ögonbrynen.
“Agarand har alltid varit nära Märehn och vårt folk. Bönder och handelsmän tänker inte nämnvärt på vem de betalar skatt till, så länge de får beskydd och har rätt till sin tro. Men genom åren har Karmanska adelsätter givits mark i regionen…” hon drog lite missbelåtet på munnen och gjorde en liten paus. Han visste nog vart hon skulle komma, men hon behövde säga det trots allt.
“De är lojala till Hannadon och skulle motsätta sig den frihet som vi erbjuder dem. Jag befarar att de inte har vett till bättre än att de skulle samla sitt manskap i ett försök att inte Aldham,” hennes röst var lugn, saklig, men i luften hängde frågan som hon underförstått ställde honom. Vad de skulle göra med dessa adelsätter, vad han ansåg var bäst.

Det knöt sig i magen på henne då han yttrade de orden. Inte för att hon var förvånad, nej, tvärtom var det väntat. Men kanske hade hon hoppats på en anna lösning, för tanken att mörda dessa familjer hon lärt känna var inte en glädjande sådan. Långsamt drog hon ett andetag genom näsan och hon knöt händerna hårdare om varandra. Hon lät ena tumnageln borra sig in i handflatan, den lilla smärtan tillräcklig för att hon skulle hålla blicken stadigt fäst vid Vasilij då han snabbt kunde erbjuda en lösning på det hela också.

Hon var tvungen att svälja inte bara en utan två gånger då hon vägde hans ord. Dräpa dem alla utom en dotter. Långsamt nickade hon medan hon funderade över det geniala i hans ord. Att hon kunde beundra detta skarpsinne och framsynhet i en sådan grym och skoningslös plan fick henne att dra på smilbanden. Bara lätt, och inte av glädje. Slutligen vände hon bort blicken och nickade.
“Det tycks inte finnas någon annan väg att ta,” sa hon slutligen och fuktade läpparna. Hon förvånades över hur lätt orden kom ur hennes mun. “Men det är för folkets och Agarands bästa. Jorden behöver blod för att bli bördig så att vi kan bärga stora skördar i framtiden.” Oksana betraktade en av de många broderade gobelänger som hängde längst väggarna då hon yttrade dessa gamla visdomsord.

Även om hennes svar kommit snabbt var det inte av lättja, utan hon förstod att det var nödvändigt det som behövde göras. För henne och hennes barn säkerhet, för hennes ätt och klan, för Märehn och Agarands folk. Hon vände nu åter blicken till Vasilij, och hon kunde se att det inte var av lättja eller blodtörst som han presenterat lösningen. Precis som henne var det nog en vämjelig gärning, men nödvändig. Insikten gav henne en sorts tröst och hon nickade återigen, denne gång mer bestämt och blicken hårdnade.
“Låt det ske,” hennes röst var något lägre än tidigare och hon kunde känna magen knöt sig hårdare. “Det finns flera personer som uppehåller sig här i Aldham, inom dessa murar, som tillhör dessa familjer…” fortsatte hon sedan och rynkade aningen på näsan “Och jag undviker helst att det blir likt Iserions blodbad.”

Knuten i magen bestod och hennes hals var torr. Hon hade behövt mer av den starka drycken, men hennes glas var redan urdrucket. Hennes blick var dock stadigt fäst vid Vasilij då han utvecklade den plan som för henne tycktes oundviklig. I vart fall oundviklig om Agarand skulle förbli i hennes styre och sedermera hennes sons. Så hon nickade avvaktande åt hans ord, för det hela var en delikat affär. Ett misstag kunde kosta mycket. Men den som intet riskerar vinner heller intet, och hon drog på lätt smilbanden vid nämnandet av en armé lojal till henne.

En tystnad föll över rummet och hon lät blicken vandra. Tankfullt sög hon på insidan av kinden och nickade sedan, instämmande till det han nyss sagt.
“Jag vet flera lagmän vilka är lojala till mig. Närvarar de så kommer ingen ifrågasätta legitimiteten av rättegångarna,” hon vände tillbaka blicken till Vasilij “Jag ser till att de står till din löjtnants förfogande.” Med de orden sträckte hon på sig med ett djupt andetag.
“Vi måste handla skyndsamt. Så snart efter järnhandeln med Karm stoppas måste dessa förrädare fängslas och ställas inför rätta,” hennes röst var stadigare än vad hon kände sig och det fyllde henne med en rättfärdigande känsla. Det här var större än henne. Ett nödvändigt ont. Tanken fyllde henne med beslutsamhet och hon log svalt mot Vasilij och reste sig långsamt upp.

“Det finns mycket att göra, raskt och i det fördolda behöver vi verka. Men ni har rest långt, så låt er själv och dina män äta och dricka gott i afton,” hon slätade ut ett osynligt veck från sin klänning och knäppte händerna framför sig, “Vid gryningen kan vi skrida till verket.”