- This topic has 40 replies, 4 voices, and was last updated 2 år, 3 månader sedan by
.
-
År 1423 TT – Slutet av Iselia (januari)
Kaldrlands huvudstad Frostheim badade i vackert och varmt vinterljus som fick de snöklädda hustaken och murarna bestående av långa stockar att glänsa. Långa blå skuggor skapades mellan gränderna men Kaldrländarna sökte sig gärna ut i solskenet och njöt av dess varma beröring denna dag, en skön kontrast efter många dagar av snöoväder och storm som drabbat största delen av landet.
En av dessa var Asgeir Ulfhedna, konungens son, som satt på de breda stentrapporna som ledde upp till Sätet – den stora hallen där Kaldrlands regent bodde med sin familj. Ljuset som kändes varmt och gav en falsk föraning om att våren snart var här fick hans långa blonda hår att skina som guld, och slätade bort ärren och påsarna under ögonen som uppkommit under sammandrabbningar med Ulfhednas fiender, och det enorma ansvar på ynglingens axlar som blev allt tyngre och tyngre. Trots allt hade hans far, Audgisil, gett sig av för att samla jarlarnas stöd. Hans syster Maeve hade rest iväg på ett eget korståg att finna deras mor som blivit fångad av Turin Hrafn. Tyngden av den yngsta bordern Kettils död låg återigen på hjärtat efter det ondskefulla mötet med hans ande inte allt för länge sedan som hela hans familj tvingats bevittna, men färskare än det var döden av deras morfar Ejvald de inte så länge sedan skickat till Valhall, en trygghet i livet som stupat då deras mor Ranghildr blivit tillfångatagen.
Mycket hade hänt på en kort tid, hade allt bara skett på några månader? Det var svårt att förstå många gånger. Asgeir själv hade nyligen återvänt från folken norr om Drakbergen, där han lyckats samla lite stöd för deras mål att frigöra Kaldrland från krig och Turin Hrafns ondska. Men ibland undrade man ju vem som verkligen var ond. Så fick han inte tänka, insåg han. Hans far var Odens utvalde, det fick inte råda någon tvivel om det. Enda stödet han kände var hans tvillingbror, för medan allt i livet var kaos så var åtminstone hans tvilling någon han kunde lita på. Men ändå kunde han inte låta bli att oroa sig för sin familj.
Skulle Maeve lyckas frita deras mor Ranghildr från fienden? Skulle Maeve klara sig ur våldet levande? Hur var det då med hans far? Det senaste Asgeir hört om deras far, Audgisil, var att han skulle besöka jarl Folke Eriksson i staden Haukvik som låg någon dags ritt söder om Frostheim, men sedan dess hade inget hörts. Det bådade inte gott. Plötsligt kände solens värme inte så varm och behaglig längre, då dessa tankar som konstant rörde sig i hans huvud spökade igen. Och snart skulle väl han med behöva rida ut i strid, nog för att han välkomnade ett slut på kriget – men alla i hans släkt verkade vara kända krigare eller ha övernaturliga gudagivna förmågor. Förutom han. Vad hade han? Ett charmigt leende och starka armar, men hur långt skulle det ta honom? Han suckade frustrerat och drog en hand genom sitt långa hår, borstade bort lite snöflingor som lagt sig på hans himmelsblåa tunika och reste sig från sin sittplats. Nå, kanske han kunde få ta åtminstone en lugnare dag? Trots allt hade han nyss återvänt från en väldigt tung resa, och flera tunga resor väntade. Lite mållöst såg han sig omkring då han hörde steg som närmade sig, lite hoppfullt höjde han blicken, som om han sökte någon att prata med, någon som kanske kunde hjälpa honom glömma sin oro för ett ögonblick.
-
Eirik rundade hörnet med blicken ut mot havet, håret inte så mycket fladdrande som viftande i stormens eftervindar. Han bar det kort för att vara Kaldrandiskt, vagt blondbruna och nästan lite gråaktig hårstrån som knappt döljde hans öron. Inte så att han väckte uppmärksamhet, mer när han satte sig ner bredvid Asgeir skulle man inte kunnat gissa att de var tvillingar. Sanningen sagt såg de knapt ut som bröder, den ena ljus, stark och skinande och den andra bara… där. Inte muskulös men inte spinkig, inte lång men inte kort, inte hjältemodig men inte feg. Till och med deras ärr bar de olika. Asgeirs ärr släta märken av blod, smärta och mod, Eriks ärr… märken på att han blivit skadad. Några visskade om troll och bortbytlingar, vilket bättre sätt att smälta in än att ta den mest obemärkliga skepnad?
“Inte riktigt vaknat än?” Eirik knuffade Asgeir med ett kort skratt. Ett litet klirr ljöd från stenarna när han la ner sitt svärd bredvid sig. Han hade inte fäst den vid livremmen, som lite löst höll fast en kolt som säkert varit färgran 10 år sedan men nu inte riktigt passade någonstans. För fin och dyr för vanligt folk, för sliten och blek för någon som hade råd att bry sig. “Du ser ut som att du inte känner igen vart du är,”
-
Asgeir kände sig lättad över att personen som kom om hörnet var hans tvillingbror och ingen annan. Nog för han kunde stoja och skoja med några av krigarna i hans befäl, eller någon av de gamla familjevännerna… Men det var alltid mer tillgjort. Med sin bror kunde han vara sig själv på ett vis han inte kunde vara med någon annan. Och medan många kanske underskattade den mindre utåtriktade brodern var Asgeir alltid glad och ärlig med honom, och sträckte fram en hand för att klämma om hans axel lätt och satte sig tillrätta bredvid honom.
‘Du ser allt du.’ konstaterade han, trots allt verkade brodern alltid ha ett öga för saker han själv inte såg. En stund satt han bara där och delade tystnaden och solens värme med honom, en av de få man kunde dela en tystnad med utan att behöva fylla pauserna med skämt eller retsamma ord.‘Lite borta i tankarna bara.’ erkände han med en suck till sist, och vände blicken från sin bror, ut över staden varpå de befann sig på den högsta punkten och hade fri sikt över det glimmande havet och den dramatiska himmelen där bortom.
‘Och något utmattad efter resan i norr, folken där uppe är märkliga, vet du.’ berättade han, första gången han nämnt något av sin resa norr om Drakbergen där han försökt finna allierade i deras kamp mot Turin Hrafn.
‘Talar märkligt, har underliga traditioner… Du skulle nog gilla dem. Rätt vackra kvinnor dock.’ tillade han finurligt, och förblev tyst en stund, och lutade sig fram med armbågarna på sina knän.
‘Något bekymrad över far, över Maeve, över mor… Har du hört något nytt?’ undrade han, men han visste nog redan svaret – hade bud kommit skulle han redan hört det.‘Hur verkar den Me’erisiska prinsessan? Fëani var det visst? Har du pratat med henne?’ undrade han, trots allt hade han inte själv spenderat någon tid med henne direkt. Lite dåligt samvete hade han kanske, men det hade varit så mycket med deras egna bekymmer – och sedan hade han rest sig iväg.
‘Hennes mor, drottning Thalia, var väl fars allierade, eller något sådant, innan hon också blev dödad…’ då den unga flickan, som inte kunde varit mer än femton-sexton, anlänt för att söka asyl hos dem hade landet varit i fullt uppror och läget var knappast bättre nu.
‘Knappast lätt att komma hit, jag kan tänka mig att vi Kaldrländare är något mindre finare i kanterna än vad hon är van vid.’ sa han med ett snett leende. -
Fëani satt hopkrupen på Frostheims top, på Sätets tak med armarna lindade runt benen och hakan vilande på sina knän medan hon blickade ut över havet. Hon var iklädd enkla Kaldrländska läderbyxor och en pälsväst över en tun vit tunika, som såklart borde ha varit kallt i vårvinden, men efter att hon hade vant sig med blåsten på ytan så var det inte riktigt ett bekymmer för henne som var van att simma i betydligt kallare vatten än vad temperaturerna enligt hennes uppfattning någonsin nådde på ytan. Hon såg ut över havet från där hon satt, hennes blick tung medans hon längtade hem, för trots hur vänliga och välkomnande familjen Ulfhedna hade varit, så gick det inte att kalla Frostheim för ett hem. Det var en tillflyktsort, hon var en flykting från sin egna familj, avlägsnad från sitt folk och sitt hav av främlingars vänlighet.
Att smita till Sätets tak var ingenting ovanligt för Fëani, det gick inte ens att kalla det ett gömställe något mer. När hon var ny till Frostheim brukade hon komma dit och gömma sig, men nu visste nog varenda person som brukade stå i hennes garde och varje vårdnadshavare, övervakare eller närmare social kontakt att hon försvann dit när hon fick hemlängtan. Det som hade en gång varit ett gömställe var helt enkelt ett ställe nu, hennes plats.
Hennes känsliga långa öron ryckte sedan till när det plötsligt började pratas nedanför henne. Hon hade hört att någon vandrat runt där, men hon hade inte brytt sig om det, då det knappast störde henne något. Men pratet distraherade henne, och hon bestämde sig omgående för att smyga därifrån för att inte tjuvlyssna på någonting någon trodde sades mellan fyra ögon … fast då dök hennes namn upp, och Fëani blev uppslukad av sin nyfikenhet. Hon började krypa längst taket och väldigt försiktigt försökte hon med svårfunnen diskretion kika över kanten för att se vilka det var som pratade, och vad de hade att säga om henne. Diskretionen var såklart svår att uppnå, då hennes långa röda hår blåste i vinden som en flagga, men hon ville försöka tjuvlyssna åtminstone. Det var på tok för sällan som hon fick höra vad man egentligen tyckte om henne här, då alla var så artiga när hon var närvarande och eftersom hon utmärkte sig själv vart hon än gick, så var det svårt att få tag i förstahandskvaller.
-
Eirik gav ett kort skratt, mer av en host. “Finare i kanten kan man lätt…” Men han hejdade sig. Det var tydligt att han hade åsikter han gärna ville få utlopp för, men han lät det rinna ur honom. “Hon har varit en enastående gäst trots omständigheterna, både hennes och våra.” Orden lät stela, till och med för att vara från Eirik. Han suckade, började skrapa i stentrappan de satt på med en bit grus, och fortsatte i mjukare ton. “Hon är inte riktigt så farlig som vissa vill få dig tro. Visst hon… kommer inte alltid överens med alla, har vissa konstiga förväntningar, tydligen försvinner ibland. Hon har mer än en gång, vad vi antar är råkat, avbryta någon ceremoni. Inget stort hittills, men det kan vara för att hon förbereds på de stora.” Vid det här laget verkade Eirik mer intresserad av det han ritade, någon slags runor, än vad han sa.
“Så klart går det nya rykten, att hon river ut din galla, dricker blood eller har skickats hit av svartfåglarna. Du vet vad barn kan komma på för att skrämma yngre barn. Det är en massa skit men hon gör ett lika skit jobb i av avfärde dem. Neven, du vet stallmästarens son, försökte hjälpa henne med det inte långt efter att du åkt, men hörde att det inte gått så bra. Efter det gick han runt och kalla henne sjöhäxa. När hans far gick emellan hade han snilleblixten att istället använda jättarnas språk. Tog ett tag innan folk förstog vad han menade med Mérat nai, men det spred sig till sist.”
Ett litet klapper hördes när Eiriks grusbit plötsligt slank från hans fingarar och gled över trapporna. Utan att tystna hade han dock snart en ny i handen och fortsatte rita vad som inte riktigt såg ut som Kaldrandiska runor. “Det blev så illa att fadern hotade med att slänga ut gossen. Vet fortfarande inte om Fëani fick reda på betydelsen, om hon ens bryr sig.” I ett plötsligt avbrott från ritandet kliade Eirik sig bakom huvudet men var snart tillbaka med grus mot sten. “Vet inte. Hon verkar lite ambivalent mot oss. Varför skulle hon bry sig om att respektera seder till våra gudar, hon tror ju inte på dem. Vi är ju bara ett ocivilicerat folk hon tar skydd hos.”
Eirik såg plötsligt upp från sitt ritande. Ett kort ögonblick trevade han efter ord men var snart tillbaka i sitt ritande som förut, fast med något lugnare röst. “Antar att vi inte gjort ett så bra jobb hittills, undra om hon ens känner sig säker. Inte bara för vad som väntar henne hemma, utan också allt som sker här. Svartfåglarna blir mer djärva och vågar sig längre in på våra marker. Skulle nog inte förvåna mig ifall hon, eller någon nära henne, börjar göra förberedelser för ifall vi börjar lida nederlag. Och med tanke på hur far…”
Eiriks grusbit stannade upp. “Jag är feg broder.” I en snabb rörelse strök han grusbiten över handflatan. “Må Oden acceptera mitt offer.” Små droppar blod började formas i Eiriks hand. “Jag sitter här och talar illa om en gäst, en som inte är långt från att ha varit barn, men jag vågar knappt tala om vad som sker på den här ön.” Tillräckligt mycket blod hade formats för att börja droppa ner på runorna. En efter en föll de ner till stenarna där de avdunstade så fort de rörde dem. Eirik vände sig mot sin bror. “Vår far van tronen med Odens gunst. Gudarna kräver blod och smärta, men inte på vilket sätt som helst. Det som är givet kan också tas. Asgeir. Jag är rädd för att det här kriget vilar på ett svärdsegg, och att far kommer att låta allt falla, men jag vet inte vad jag ska göra.”
-
Tunga steg rörde sig mot sätets många trappor. Hur många gånger hade han inte tvingats upp för dem nu? Förbannade jänta. Vidar hade redan fått springa nog i sina unga dagar. Men det verkade inte riktigt som om de dagarna var över ännu – och faktum var nog att han tyckte om det egentligen. Fast vart var det roliga om man inte fick klaga lite först? Den blonda kalufsen, som hade blivit mer gråspräcklig på senare år, blev ännu mer rufsig i den konstanta vind som tycktes finnas i Frostheim. Ett svagt leende fanns på hans läppar när han såg Audgisils söner. Två stycken han följt genom åren som Audgisils trogna vän och följeslagare.
“Pojkar!” hälsade han glatt, med ett roat leende på läpparna och dunkade dem båda två i ryggen. Kanske inte riktigt medveten om vare sig sin styrka eller storlek. Också helt ovetande om att sönerna kanske snarare var unga män än pojkar. Hans blåa blick vände sig upp mot taket och han kisade mot flickan där uppe.
“Oi, tångtösen!” utbrast han, men det var något varmt där i hans röst. Inte något skällsord, utan ett namn han givit henne när han själv inte riktigt verkade kunna uttala hennes namn. Dessutom var hennes vackra röda hår som den vackra tång som så ofta kunde fastna i årorna.
“Du kan inte gömma dig för mig, kom ner nu! Sluta kika på Audgis pojkar. De är för torra för dig…” började han och vände sig om för att kisa över staden, men hann aldrig säga slutet av meningen för han såg en annan rödhårig kvinna ridande genom staden. Fast det var svårt att riktigt urskilja hästen och henne, när hon verkade nästan ligga på hästen. Var hon skadad? Utan att riktigt tänka efter skyndade Vidar mot hästen för att stanna den och ta tag i dess tyglar. Det var förstås ovanligt att se den stolta drottningen så… svag och skadad. Men Vidar hjälpte henne ner och lät henne stödja på honom när de rörde sig uppåt mot Sätet. Blicken på honom var orolig när den vandrade mellan trappan och Ranghildr. Skulle hon verkligen ha någon ork att ta sig upp för den?
-
Asgeir var omedveten om Fëanis närvaro, trots allt hade han ryggen vänd mot hennes gömställe på taket och märkte inte hennes fladdrande röda hår utan var istället fokuserad på Eirik. Lite tankfullt lyssnade på han på de olika ryktena och kommentarerna Eirik hade om den unga prinsessan, vissa av dem lät osannolika och fick honom att skratta till och skaka på huvudet, medan vissa andra gjorde honom tankfull. Men snarare än det föll hans blick lite distraherat på broderns lek med runor och blod, något han inte riktigt förstod samtidigt som det fascinerade honom. I slutändan var de väldigt olika, hade olika förmågor och kunskaper, men bandet som tvillingar gick inte att förneka.
‘Vi får väl försöka göra vad vi kan för att få henne att passa in och känna sig välkommen…’ sa han fundersamt, trots allt hade han kanske inte varit en speciellt bra värd då det hade varit så mycket annat som tagit hans uppmärksamhet.
‘Men jag hörde ett rykte om att hon hade en Kaldrländsk älskare innan hon flydde sitt hemland, du vet någon vanlig bonde eller något, som dog, så helt oemottaglig mot Kaldrländsk kultur kan hon inte vara.’ Men samtalet verkade lämna Fëani och gå över till saker som var närmare hjärtat för hela deras familj. Tyngden som låg över dem alla, men Eiriks sätt att tala om sig själv gjorde honom nästan ilsken, trots allt gillade han inte höra sin bror prata så och hans skarpa blåa ögon som var så lik deras fars fäste sig i Eiriks.
‘Du är inte feg, broder!’ sa han hetsigt, och klämde om hans axel. ‘Säg inte så!’ han förblev tyst en stund.
‘Du är bara… annorlunda.’ konstaterade han, lite platt, kanske bekräftat av de avdunstande bloddropparna.
‘Men om blod och smärta är det Oden vill ha lär han få det snart, vi får bara hoppas att det inte drar oss alla ned till Hel. Vi löser det, du och jag.’ sa han bestämt, nästan för att övertyga sig själv lika mycket som Eirik. Han blev avbruten innan han hann säga något mer då steg närmade sig och Vidar plötsligt stod där. Nästan reflexmässigt la Asgeir på sig ett charmigt men ärligt leende som var en av orsakerna till varför han var så omtyckt offentligt.‘Vidar!’ hälsade han, och reste sig från sin sittplats för att ta Vidars arm och skaka den medan han tog i den hårt, så där som krigare gör för att visa sin styrka och manlighet. Med Ejvald död och alla andra familjemedlemmar bortresta var väl Vidar det närmaste det hade till familj där, förutom kanske deras mors märkliga kusin, völvan Gerda, men även hon hade gett sig av för att förena sig med Maeves krigsstig. Han rynkade på ögonbrynen då Vidar hojtade till, och följde hans blick för att få syn på den rödhåriga prinsessan. Ett litet lidande uttryck växte sig på hans ansikte.
‘Loke också, broder! Tror du hon hörde allt?’ undrade han, men det verkade livat denna dag, för horn hördes ungefär samtidigt som hästens hovars dundrande nådde dem.‘Vad nu?’ undrade han och kisade mot solen som bländade honom. Vidar verkade ha sinnet i behåll i alla fall då han gick fram för att möta ryttaren, men han själv stod något förstenad. Han kände så klart igen ryttaren, inte kunde de missta sin mor, men i stunden kunde han inte ta in det. Var hon döende? En kall känsla av mörk föraning lade sig över honom, som nästan förlamade honom och gjorde att han bara stod där och stirrade, som om han inte riktigt kunde ta in vad han såg. Trots allt var det senaste de hört att hon blivit bortrövad av Svartfåglarna och att Ejvald dött vid hennes sida. Om hon var här, var var då deras syster som rest för att finna henne? Eirik skulle nog känna Asgeirs känslor så starkt som om de var hans egna, tvillingarnas band var trots allt ett som gick djupare än ord.
-
Eirik svepte handen över de gamla runorna, som var så svagt ritade att de började suddas ut under honom. “Loke också?” Mumlade han när han lyfte blicken mot hornen. Trots situationen kunde han inte släppa humorn i orden, Asgeir kunde vara riktigt rolig ibland. Kanske hade Vargens fader kommit för att spela dem ett spratt. Med sin knappt blodiga hand rörde han först Eirs märke på svärdfästet, plockade upp det och reste sig. Andra skulle ropat på tjänare att komma med medicin, men vad hade han för chans att överrösta hornen? De var redan påväg.
“Broder,” Eirik la den rena handen på sin Asgeirs axel. Hans röst var lugnare än han kände sig. Han kände oroliga frågor välla upp innantill, men det skulle finnas tid för dem senare. Istället sökte han sin broders blick. “Vi måste gå.”
-
Fëani låg platt på taket och stirrade ner på dem där de pratade. Hon rodnade och hennes kropp hettades upp av allt som Eirik pratade om, en väldig massa halvsanningar och skeva uppfattningar av de faktiska händelserna. Såklart var det lätt att ha åsikter om vad som berättats för en, så hon försökte bara svälja orden som forsade ur honom, hon kunde inte klandra att allt det var hans bild av henne, rykterna var många och hon hade själv inte besvärat sig med att rätta dem. Det gynnade henne, kände hon, att många av flickorna och pojkarna hade lite rädsla eller respekt för henne.
Hon hade däremot inget annat än respekt för Kaldrländarna och deras tro, även om hon lade sin egna tro enskilt i Nennas famn. Visst fanns det stunder hon ville vädja till deras gudar, för vad kunde hennes Gud göra för henne på torra land, men än så länge kunde hon säga att hon varit sin gud trogen.
Hon var påväg att prata med dem för att rätta några skrikande missuppfattningar när plötsligt Vidar anlände och hon drog bort sitt huvud från kanten, men såklart hängde delar av hennes röda hår fortfarande över kanten. När han började prata, och när han sa orden han sa, så stängde hon ögonen hårt. Varför envisades han med att skämma ut henne, hon hade varit här först, hon hade inte kommit för att spionera på pojkar. De hade börjat prata om henne! Hon blev röd av skam och irritation, men när hon tittade fram för att fräsa åt honom så var han redan borta. Hon sökte efter honom innan hon upptäckte att han var påväg för att möta någon skadad på häst.
När hon lyckades urskilja vem det var flämtade hon till och hoppade ner från taket för att landa mellan bröderna utan att ens se på dem, och direkt därefter började hon springa som vinden mot Vidar och kvinnan ner för trappan för att hjälpa till om hon kunde. Så snart hon var där pressade hon sig in under Ragnhildrs arm så att hon höll om Fëani och gav henne hjälp som krycka att ta sig upp för trapporna.
-
Asgeir verkade vakna ur sitt bedövade sinnestillstånd då Eirik la sin hand på hans axel och gav honom hans stöd och hans lugn. Även om Asgeir kanske var något mer av en krigare, och kanske på ett vis mer modig, var han också ibland den mer emotionella av de två.
‘Vi måste gå.’ höll han med, nästan som för att driva sig själv framåt, lättare att agera då de två halvorna var ett. Han hade precis ta ett steg då ett virrvarr av rött hår dunsade fram bland dem, och något chockat nästan såg han hur den lilla damen – nå kanske hon inte var så liten om man tog en närmare titt – skyndade sig fram för att hjälpa deras mor. Deras mor. Inte hennes. Tanken gjorde honom ilsken för ett ögonblick, det borde vara han och Eirik som hjälpte henne, inte denna utlänning.‘Mor!’ utbrast han till sist, men kände sig något handlingsförlamad, vad mer kunde han göra nu då både Vidar och Fëani stödde henne? Trots allt fanns det inte direkt en tredje arm han kunde stöda, om han inte skulle börja dra i hennes ben och det skulle knappast glädja någon.
‘Vad har hänt…?’ var allt han kunde få ur sig, lite lamt, men fick sinnet i stånd och klappade Eirik på ryggen, trots allt behövdes inte ord mellan dem – de visste vad de var bra på och vad de skulle göra. Medan Asgeir började gå sida vid sida med sin mor och hennes hjälpare, skulle Eirik skynda sig in för att förbereda mottagandet, trots allt var han den kvickare av de två.
‘Var är Maeve? Hon skulle söka upp dig.’ två av gardet kom rusandes, dit dragen av all uppståndelse.
‘Du! Ta hennes häst! Och du! Hämta Ganvug, hon är vår bästa helare nu då Gerda har gett sig av, gå!’ Asgeirs röst var befallande, något som vuxit fram då han tvingats leda i kriget mot Hrafn. Då de närmade sig de stora dörrarna skyndade han sig för att ta den båda tunga halvorna av dörren in till Sätet ensam och hålla upp dem för Ranghildr, Vidar och Fëani, så de kunde ta sig in i Sätet obehindrat. -
“Audgisil…?” frågade hon först när Vidar sprang fram mot henne. Som om hon först hade sett sin make. Kanske något hoppfullt, men när hon fokuserade sin dimmiga blick såg hon Vidar och sedan den röda filuren som snabbt var vid hennes andra sida. Det tog ett tag för henne att placera för att sedan, motvilligt andas ut och låta sig stödjas. Trots allt var hon en envis kvinna som inte lät sig hjälpas de flesta gångerna.
“Vid Oden, dö nu inte du också Range.” svor han, för att sedan låta sin egna blick vända sig mot Fëani som han nickade uppmuntrade mot och blicken vandrade vidare mot Eirik och Asgeir med en liten allvarsam blick.
“Stäng dörrarna sen, din mor vill nog inte ha för många ögon hit.” påpekade han.
Ranghildr lät sin egna blick vandra mellan sina söner och tvingade fram ett varmt leende.
“Oroa er inte, pojkar. Jag är inte död än och har inga planer att…” sa hon, som i ett försök att lugna dem och grimaserade lite av smärtat ifrån ett av de många såren och verkade sedan försvinna med sin uppmärksamhet någon annanstans.
“Kettil…?”viskade hon och sträckte ut sin hand mot ingenting.
-
Eirik klev in i Sätet, där viskanset var redan igång. “Hider, gör iordning en bädd vid elden.” Sa Eirik i en saklig ton. Ingen tid för nyanser, mors liv kunde vara i fara. De visste fortfarande inte hur sårad hon var. Pojken titta först på honom lite förvånad, men lydde utan ett ord. “Jonna, hämta snö i en kastrull och häng det över elden.” Jonna var något snabbare, men verkade lika förvånad och lite avvisande när hon tittade på honom. Eirik fortsatte ge order till de nervösa tjänarna medan han förberedde allt som kunde behövas. Renade nålen, kniven och pinsetterna, såg över örterna, förberedde bandage. Runtomkring lydde folk med en andhållenhet, men inom någon knapp minut var allt färdigt. Eirik såg sig runt för något mer att förbereda, något som behövde göras, men allt var klart. Han reste sig och gick tillbaka mot dörren, ett förfärligt ögonblick då allt kändes rasa samman. Eirik visste inte av. Han kunde leda en arme, tala så folk lyssnade, var kunnigare än flera av de äldsta vad tillkom både midgård och asgård, men inför oron kände han sig vilse. När dörrarna öppnades igen var ögonblicket borta.
“Sätt ner henne nära elden.” Flera av de som kommit tittade på honom som om han vardagligt frågat vilket väder det är, men förstod snart innebörden och la ner henne på bädden så Eirik kunde undersöka hennes sår.
Först kollade han hennes puls och andning, något svag men vid liv. Hennes öronsnibbar började visa tecken på kylskador “Håll öronen varma,” muttrade han till vem det nu var som stod bredvid. Ranghildr hade otaliga små skrapor och sår, men de skulle läka sig. Mer oroväckande var en handfull lite större sår, några som verkade på nytt upprivna, som såg röda och svullna ut. Ett läckte något gult och illaluktande. Det gällde att arbeta snabbt. Desinfektera och tvätta alla sår, Eirik lät andra ta hand om de mindre såren medan han gav sin mor lusern och fokuserade på de större. Tyst bad han en bön till Eir att infektionen inte spridit sig och började tvätta såren. Mer gul vätska läckte och det var svårt att undvika att smeta ut det ytterligare. Till slut kände han sig ändå säker i att såren var så rena han kunde få dem så han lindade in del med lisrot. De skulle behöva byta bandagen regelbundet, men nu kunde de inte göra annat än be till gudarna. När han vände sig om märkte han att han börjat humma på en liten visa för sig själv. Han slutade tvärt.
-
Kettil? Fëani såg sig omkring, undrande om hon skulle få se ett spöke. Hon mindes det som hade hänt tidigare, och fastän vissa påstod att det var en häxas trollkonster så fanns det de som envisades om att Kettil faktiskt på riktigt hade återvänt från de döda. Det var ytterst oklart vad som var sant om den dagen. Hon kunde däremot inte se någonting, men valde att inte misstro vad än det var drottningen verkade se, men däremot valde att prioritera hennes omgående fallande hälsa. Hon hjälpte att föra henne över till bädden som hade blivit förberedd vid elden och försiktigt lade hon henne ner.
När alla väl började springa runt och göra sina grejer så klev hon undan, hon var trots allt inte närmast situationen. Hon tyckte om Ragnhildr, men omkring dem var hennes familj och de behövde vara närmast henne nu. Så Fëani gradvis försvann mer och mer in i bakgrunden tills hon tillslut satt på en av bänkarna vid bordet, bitande på sin underläpp medans hon med halvt bedövade tankar bara stirrade på försöken att hjälpa och läka drottningen.
Några tårar föll ner för kinderna, men det var osäkert på om de föll från rädslan att förlora ännu en person hon brydde sig om, eller om det helt enkelt var så att hon inte hade blinkat sedan hon satt sig ner och bara suttit framåtlutad på bänken och intensivt stirrat på det som pågick. Hon var knappt närvarande, omsvept i ett hav av tankar och rädslor, och märkte inte ens av att tårarna rann.
-
Att deras mor förväxlade honom med deras far oroade honom något, men han lät det gå då han höll upp dörrarna för sällskapet. Men då hon verkade se Kettil blev han först orolig. Hade hans döda bror kommit tillbaka igen i något ondskefullt sattyg? Lite skräckslaget gick hans blick mot hållet Ranghildr tittade, men då han inte såg något där rynkade han på ögonbrynen och skakade på huvudet.
‘Se så, mor, håll ut lite till!’ sa han och hjälpte dem att leda Ranghildr fram till Eirik som redan hade fått förberedelserna till stånd där i den stora salen. Intill eldstaden i mitten av salen. Då väl Ranghildr lagts ned var Asgeir snabb på att lägga mer ved i brasan innan han sjönk ned vid hennes sida.
‘Öron?’ muttrade han, som om han inte helt förstod poängen men han gjorde som Eirik sa, visste bättre än att ifrågasätta i stunden.‘Hur illa är det?’ frågade han otåligt, trots allt var det där med läkandets konst inte hans sak. Han kunde skapa sår, men inte läka dem. I stunden var Fëani bortglömd, hans fokus helt på Ranghildr och Eirik. Det var fascinerande att se Eirik jobba, men han kunde inte helt uppskatta det med tanke på oron som höll på att överväldiga honom, klumpen i magen och stenen i hjärtat som tyngde på toppen av all annan oro. Han hann inte fråga mer innan dörren öppnades igen och en ålderstigen dam, helaren Ganvug Asgeir bett om, kom in med en korg full med örter och annat hon eventuellt kunde behöva för att hjälpa någon som var döende. Inga ord behövdes, hon visste vad hon skulle göra och Asgeir steg åt sidan för att inte vara i vägen, hans blick hastigt sneglandes på prinsessan.
‘Tack för hjälpen.’ sa han lågt till henne, halvforcerat, och gav även Vidar en nickning.Fokuserad och stadig som en klippa sjönk den äldre damen ned bredvid Ranghildr och Eirik, inspekterade vad ynglingen hade gjort och hummade lätt. Hon kommenterade några små misstag här och där, eller förbättringar ynglingen kunde gjort, men verkade inte direkt missnöjd med hans arbete heller medan hon arbetade. En örtblandning gjorde hon och visade Eirik hur den skulle göras för att bli ett te som kunde mildra Ranghildrs feber och smärta.
‘Det verkar som om jag inte behövs mer här just nu.’ ansåg den äldre damen till sist.
‘Vår drottning är i gudarnas händer nu, låt oss hoppas att de inte har orsak att vara arga på henne.’ sa hon medan hon reste sig.
‘Hör av dig om hennes tillstånd försämras.’ sa hon med blicken på Eirik. ‘Och om du någon dag tröttnar på allt detta…’ sa hon med en gest över hallarna de befann sig i. ‘… så kanske du kunde bli en helare själv.’ och med det lämnade hon dem.Asgeir suckade djupt, lite lättat men frustrerat på samma gång.
‘Mor?’ undrade han, osäker på om hon var vid medvetande.–
-
Ett par smärtsamma läten kom ifrån Ranghildr när hon blev ompysslad, även om hon gjorde sitt bästa att inte säga något. Om det var något hon avskydde så var det att visa sig svag. Ännu mindre att oroa sina barn. När väl Eirik började humma på en visa som hon mycket väl kände igen. En som hon sjungit för dem när de var små. Lite milt sökte hon Eiriks hand och strök den med sin tumme för att börja humma vidare lite på melodin. Kanske mest för att hon försökte att distrahera bort smärtan när helaren kom.
Sedan hörde hon Asgeirs röst och hon lyfte huvudet något för att möta hans blick med sin. Sitt öga lite svullet ännu efter ännu ett nya ärr i ansiktet av piskrapp och något knivsår på kinden. Hon lät den andra handen söka sig efter Asgeirs hand och klämde båda sina pojkars händer lite milt och ömt.
“Är det bara jag, eller har ni vuxit ännu mer? När slutar ni riktigt växa?” frågade hon med ett litet skrockande och hostade till något när hon inte riktigt verkade ha använt sin röst på dagar.
.
Vidar besvarade bara nicken mot Asgeir och satte sig bredvid Fëani. Det var med en liten duns, som säkert skulle få bänken att hoppa upp lite och få tösen att glida lite närmare honom. Men han verkade inte riktigt brydd över det utan lade istället en arm omkring hennes axlar och drog in henne i sin famn. Lite som om hon skulle varit hans egna tös. De var nog nästan i samma ålder i alla fall.
“Oroa dig inte tösen, Range har sett värre ut. Har du inte?” frågade han utåt mot drottningen som fnös lite åt mannens ord och satte sig upp för att känna hur yrseln slog till men vägrade låta sig själv falla ner på sängen igen.
“Så länge jag ser bättre ut än dig Vidar, så ler gudarna mot mig.” påpekade hon med ett snett leende och Vidar flinade bara mot drottningen och knuffade enbart tösen i sidan.
“Se, fortfarande krut i kärringen!”
-
Eirik nickade till Asgeir. “Hon kommer överleva,” men han var inte riktigt så säker som han lät, infekterade sår kunde vara elaka. Han la några örter i en liten kittel med vatten och sänkte in den bland elden för att sedan, när Aesgirs uppmärksamhet var någon annanstans, söka sig till en bänk längre bort från elden. Nära nog att hålla ett öga på situation, långt nog att inte vara mitt i allt Egentligen behövde mor sömn, men han litade på att Asgeir skulle hålla folk från att överbelasta henne. Dessutom verkade hon vilja hälsa på folk lite, det hade hon nog lite rätt till så Eirik avvaktade på avstånd. Han hade frågor som var bättre att ta när hon vilat sig.
Så långt från elden var ljuset svagt och Eiriks redan obemärkta drag smälte samman ännu mer. Här hade han en stund att tänka. Hade mor sett Kettil? Hon hade förlorat mycket blod, så det var inte omöjligt att hon såg syner, men… Det var sällan ett gott tecken att se de döda. En kall kår kröp uppför Eiriks rygg, hade de gått för långt? Lite frånvarande började han spåra runor på den släta träbänken. Chansen att hon bara förlorat mycket blod och var snurrig var hög…
Eirik avfärdade tankarna, reste sig istället och fiskade upp kitteln vars vatten nu kokade. Det var inte svårt att leta fram lite mjöl, vilket han blandade med vattnet i en kopp. Han gick över till bädden, hukade sig ner och räckte koppen mot Ranghildr. “Mor, drick det här.” Han visste att hon inte ville visa svaghet så i en lägre ton tillade han, “Du behöver vila dig.”
-
Fëani lutade huvudet mot Vidar när hon gled närmare och han satte sin arm runt henne. Hon blev genaste lite varmare, då hon hade känt sig kall och frånvarande under tiden allt hade pågått framför henne, och tvingade fram ett leende när Ragnhildr och Vidar pratade. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra, så hon var mest bara tacksam att Vidar alls hade beslutat sig för att komma och sitta med henne. Hon ville springa fram och krama Ragnhildr, men sönerna var där och det kändes olämpligt att tränga sig förbi dem. Så hon satt där, lutad mot Vidar, hennes händer greppande varandra vilande på hennes ben och rakt ut stirrade på Ragnhildr. Hon hade kunnat försöka distrahera sig själv genom att prata med Vidar om vadsomhelst, men även det kändes respektlöst. Så för tillfället fick hon vara tacksam helt enkelt att hon åtminstone inte satt helt själv.
-
Asgeir hade svårt att stå stilla då Ranghildr blev omhändertagen och såg så ynklig ut. Hans mor som alltid varit en sådan stark krigare, en varm moder men samtidigt en person man likväl kunde frukta och älska på samma gång. Trots allt hade hon ett temperament och en stark vilja som var svår att stå emot, det hade hon bevisat då hon la sin plan i rörelse för att försöka ställa Turin Hrafn inför rättvisa genom att använda sig själv som bete. Han kände sig dock något mer lättad då hon tog Eiriks hand och hummade på deras barndomsvisor tillsammans. Trots situationen fick han le lite över hennes kommentar.
‘Mor…’ suckade han lite lättat och mötte sin tvillingbrors blick, för att se lite tankfull ut då Eirik verkade ha en fundersam uppsyn själv. Utan att invända lät han Eirik fortsätta sköta om Ranghildr, lade armarna i kors och började vanka lite otåligt fram och tillbaka. Till sist kunde han inte hålla sig.
‘Vad händer mor? Vem gjorde detta?’ frågade han, frustrerat. ‘Vi har inte fått några nyheter på länge nu, och så dyker du upp så här…’Hans blick sökte sig utan att mena det till Fëani, hans blick lite distraherat på det röda håret som inte var helt olik deras mors. Kanske fanns det en viss trygghet där i likheten. Ännu visste han inte helt vad han skulle tycka om hennes närvaro, men han kände ju inte henne speciellt väl heller. Kanske var det lite av reflex som han gav Fëani ett varmt litet leende då deras blickar möttes, en utstrålning av vänlighet hos den sociala kaldrländaren, innan han vände blicken tillbaka till Ranghildr och Eirik, otåligt väntande på att hon skulle berätta något för dem.
‘Vid alla gudar, mor, vi var tvungna att skicka morfar till Valhall utan dig…’ sa han, tyst. -
“Så många frågor…” mumlade hon, inte riktigt det som hon hade lust att diskutera. Även om det förstås var det som hon borde diskutera, för vem visste om hon egentligen överlevde? Nå förutom gudarna då. Hon drog rasslande efter andan för att sända både Eirik och Asgeir var sin varm blick medan hon lät Eirik hjälpa henne att dricka. Den äckliga smaken fick henne att hosta till något och grimasera.
Hon nickade lätt åt Eiriks lite tystare ord. Men vila var något som hon aldrig riktigt hade funnit i sin smak. Speciellt inte när det fanns så mycket att göra och den konstanta oron över Maeve och Audgisil. Åtminstone var Asgeir och Eirik säkra för tillfället.
“Jag tog mitt farväl av… Ejvald innan jag tillfångatogs. Det var hans egna val. För envis för att stoppas.” viskade hon för att dra lätt efter andan för att berätta om sin fångenskap. Hur hon hade träffat sin barndomsvän där, som hjälpt henne ut. Mötet med Maeve och färden hem. Fast allt berättade hon i korthet, utelämnade mycket av den tortyr och striderna för att inte oroa pojkarna allt för mycket.
–
Vidar klappade lätt Fëani på axeln, som för att lite uppmuntra henne. För att vara ärlig var han inte allt så bra på det han skrockade lite för sig själv och blinkade med sitt ena öga mot henne.
“Vet du! Åtminstone har pojkarna glömt av att du spionerad på dem. Vem spanade du på av prinsarna? Guldlock eller Fågelnäbben?” frågade han, inte alls diskret och lite för högt.
-
Eirik lyssnade på sin mors berättelse i tysthet. Egentligen borde han ha tystat ner henne, tvingat henne vila, men om hon dog innan hon berättade skulle även det vara förödande. Nej. Eirik visste att det bara var en ursäkt. Det var något tröstande i att lyssna på mor, höra henne tala. Det var först nu det faktiskt danade för honom att hon inte längre var fånge hos fienden. Det var nästan som… Eirik skakade på huvudet. Tacka gudarna, men det fanns fortfarande mycket att göra. När mor var klar med sin berättelse reste han sig. De hade suttit gömda i Sätet för länge, folk hade rätt till att veta något. Egentligen skulle han velat att Asgeir pratade med dem, de tyckte om honom så mycket mer, men han kunde inte be honom lämna mors sida. Han var ansvarig inför folket lika mycket som Asgeir var.
“Se till att hon vilar och jaga iväg folk om de stör henne.” Sa han till sin bror. Han kunde se hur drycken redan hade börjat påverka mor, så det borde inte vara några problem. Han gav en blick till Vidar, som en förfrågan att vara där för Asgeir. Fëani gav han en kort nick till, han borde ha bett om ursäkt ordentligt men han hade redan dragit ut på sina ansvar. Istället steg han ut ur Sätet.
Det stod en skara och väntade på honom, större och lugnare än vad Eirik förväntat. Antingen hade städandet efter stormen gått snabbt, eller så var det ännu ett tecken på deras tillit till mor. “Gläds!” Sa han och la upp ett hoppfullt leende han inte kände. “Vår drottning är tillbaka. Hon lyckades befria sig från våra fienders fängelsehålor och är ännu en gång bland oss. Hennes väg har varit lång och hård, hon har trotsat både kyla och frost, hunger och elände, men hon är tillbaka. Idag har hon vunnit en skinande seger inför gudarna och bringat Hrafn skam. Efter en lång resa behöver hon vila, efter en lång tid är hon äntligen hemma.”
De flesta verkade nöjda med nyheterna och började skingra sig. Som förväntat hade en lite förbryllning sköljt över dem när Eirik sagt att Ragnhildr behövde vila. Hon hade verkligen lyckats med att bilda en mytisk syn på sig själv, att tänka att hon skulle behöva vila passade inte in i den. Men det var inte så farligt, det var inte ovanligt att faktiskt behöva återhämta sig efter en resa, för att inte tala om en flykt från fångenskap. Dessutom var folk vana med att “vila” kunde betyda allt från personlig tid till hemligt arbete. Att tala till ett folk var inte svårt. Tråkigt nog var det inte allt. Han kunde se de andra husens ledare på väg i hans riktning. De hade hoppats på Ragnhildr, förväntat sig Asgeir, men fått nöja sig med Eirik. De var inte nöjda, men det var inte första gången sen Ragnhildr och Asgeir åkt iväg. Eirik vände sig för att möta dem, vilket kändes lättare nu. Mor var sårad, men trots allt det innebar var det bättre än svartfåglarnas fånge. Han lät sig själv vara lite hoppfull.
You must be logged in to reply to this topic.