Naira hade för länge sedan slutat bry sig om skriken från övriga fångar. Hennes trånga, hårda cell djupt ner i drottningens fängelsehåla kändes tyst numera. Lång tid hade gått sedan hon glömt hur länge hon varit frihetsberövad. Ännu längre tid hade gått sedan hon sett Iselems sols varma ljus. Borta var hennes mjuka former och vackra kurvor. År tidigare, innan hon tillfångatagits, hade hon varit känd för sin skönhet. Numera var hon knappt igenkännbar. Ett benrangel var det enda som återstod av det som en gång dragit åt sig blickar från både adliga och tjänare. Nog för att hennes nattsvarta ögon och mjuka hår fortfarande fanns kvar, men även de hade tappat sin lyster och sitt liv efter tiden i fångenskap. Det som en gång varit var så gott som borta. Naira var både fysiskt och psykiskt en annan person.

Om det gjort henne starkare kunde hon inte avgöra. Mentalt skulle hon säkert stå ut med vad som helst efter tiden i fängelset  – om hon kom ut levande det vill säga. Men fysiskt trodde hon aldrig att hon skulle kunna få tillbaka sitt gamla jag. Livskraften och det hon en gång trott på var även det borta för evigt. Om hon mot förmodan skulle komma ut ur sin cell så var livet hon haft före detta inte en möjlighet längre. Skulle hon ens överleva i sitt gamla liv efter det hon hade nu? Troligtvis inte.

Hon satt ner i cellens golv med ögonen slutna och huvudet lutat mot den hårda stenväggen. Hon kunde höra att någon närmade sig hennes cell, stannade och tog tag i gallret som höll henne borta från friheten. Men hon brydde sig inte ens om att öppna ögonen. Vem eller vad det än var som närmade sig så brydde hon sig inte. Det spelade ingen roll längre. Om de skickats för att ge henne möglig mat eller misshandla henne gjorde det samma. Naira var likgiltlig inför vilket som.

“Naira…!”
Långsamt lutade hon sitt huvud mot personen på andra sidan gallret och öppnade grumligt sina ögon. Hörde hon i höre? Det vore i och för sig inte första gången. Men ändå kunde hon svurit på att personen med de bärnstensfärgade ögonen på andra sidan gallret liknade hennes långt förlorade vän. Hans röst lät precis som hon mindes den. Trots att år gått sedan hon hört den sist.

Hon fnös med ett leende på läpparna, slöt sina ögon igen och lutade huvudet tillbaka. Såsmåning om skulle illusionen av hennes vän vara borta.

Naira öppnade inte sina ögon och flyttade inte på huvudet igen. Den här illusionen var mer ihärdig än de hon haft tidigare. Leendet på hennes läppar var kvar då hon särade på dem för att tala med en hes röst.
“Jag saknade dig i början. Dig och mor.” rösten försvann för ett ögonblick, hon kunde inte minnas senast hon använt den, “Det är kanske därför det är just du som är här nu. Att jag ser dig och inget annat betyder väl att jag äntligen snart dör.”
Hon fortsatte att le, öppnade ögonen igen och såg mot illusionen vid gallret. Bilden av Faram var fortfarande kvar, lika tydlig som förut. Hon studerade sin hallucination noga. Vissa saker med bilden av hennes gamla vän var annorlunda än hon kom ihåg. Till och med i fängelsedunklet såg det ut som den här bilden av honom var äldre än när de senast setts. Han hade lagt på sig lite och kläderna han bar var något helt annat än de öppna skjortorna han brukade bära.

Naira fnös lätt igen.
“Lustigt att mina illusioner är bättre på att hålla koll på tiden än vad jag är.” sade hon och såg ner på sina händer. De var mer eller mindre bara skinn och ben nu. Hon hade heller inte sett sitt eget ansikte sedan hon fängslat så det var svårt att avgöra om hon också hade åldrats. Hon vände tillbaka blicken mot gallret. Bilden av Faram var fortfarande där till hennes förvåning.
“Också märkligt att jag föreställer mig din form som större än mitt minne ser dig. Men det kanske är jag som inte sätt människor med mer än skinn på kroppen senaste åren?”

Naira lade huvudet på sned medan hon tittade på sin illusion. Vett? Använda hennes vett? Hade hon blivit helt galen nu? Eller-…
Sakta reste hon sig upp och tog två ostadiga steg (då cellen inte var större än så) mot gallret och bilden av hennes vän. Med en rynka i pannan och ögonen undersökande människan på andra sidan fångenskapen tog hon med skakande händer tag i gallret och lutade sig framåt. Hon förde sitt ansikte så nära det som såg ut som Farams ansikte att hon kunde känna hans andetag och se varje detalj av honom som det svaga fackelljuset tillät. Hon kunde till och med känna hans något svettiga doft. Doft. Hennes illusioner hade aldrig luktat tidigare. Hon släppte gallret och sträckte försiktigt en darrande, svag hand mot ansiktet framför sig. Illusionen försvann inte då hon nuddade dess skägg. Inte heller när hennes fingrar fortsatte upp och försiktigt strök över kinden och under ögat. Efter ett flämtade släppte hon gallret även med andra handen och förde den till andra sidan av Farams ansikte. Nu höll hon med båda sina skakiga händer om hans ansikte, varav den ena även letade sig upp i hans hår, trevandes och undersökandes som om hon försökte se om allt hon såg faktiskt var där.

“Jag har blivit helt galen nu-” sade med stora ögon, “Eller så… F- Faram?”
Hon flämtade en gång till och släppte hastigt hans ansikte.
“D- det är verkligen du.”

Faram tog hennes hand och klämde lätt till. Naira stirrade på deras händer som ett fån. När senast hade en annan människa rört henne utan att det var för att misshandla? Även när dörren till hennes cell öppnades stod hon bara still och stirrade som om hon inte förstod vad som hände. Hon kunde inte komma ihåg när dörren senast varit upplåst utan att någon halvt slagit ihjäl henne i samma veva. Hon stirrade på den öppna dörren och på Faram, fram och tillbaka.
“Vad…- vad gör du här?”

Naira stod helt stilla. Fortfarande förbryllad över vad som hände. Faram hade kommit för att befria henne? Vänta, va? Befria henne? Skulle hon befrias? Hon? När då? Nu? Hur kunde celldörren plötsligt vara öppen och Faram vara där? Hon tittade på Faram igen.
“Befria mig?” frågade hon förbryllat, “Faram… det… det går inte.”

Hon svalde hårt och sänkte sitt huvud. Huvudet värkte plötsligt mer än vanligt och hon hörde handflatan till pannan. Det fanns inte en chans på jorden att hon skulle kunna befrias. Hon var inspärrad på livstid och alla hennes tidigare försök att fly hade slutat i att hon nästan dött. Hon hade för länge sedan givit upp hoppet om att någonsin komma ut från helvetet som var denna cell. Hur skulle hon ens kunna gå tillbaka till ett vanligt liv utanför fängelset? Hon kände sig rent av död inombords, det fanns inte en chans att hon någonsin skulle kunna gå fri igen.
“Faram…” hon skakade lätt på huvudet igen, “det går inte.”

Naira skakade lätt på huvudet – inte för mycket eller för hastigt i rädsla att göra huvudvärken värre.
“De kommer döda oss båda.” hon suckade lätt, “tror du inte att jag har försökt?”
Hon tog ett steg framåt mot sin vän och mot celldörren, inte för att gå ut utan för att luta sig mot stenväggen bredvid. Hon orkade knappt stå upp längre. När senaste hade hon ätit eller druckit? Inte på flera dagar nu…
“Det är inte värt det.” fortsatte hon ansträngt, “jag är så gott som död redan. Bättre att du lämnar mig medan du kan. Du kommer att ångra dig annars.”

Hon hängde inte med på vad som hände. Faram hade sagt någonting men innan hon han svara nuddade plötsligt inte fötterna marken. För trött för att streta emot bars hon ut genom cellen och genom fängelsets trånga korridorer. Naira sade inte ett ord på vägen. Hon såg i periferin andra fångar i liknande celler som hennes egen men kunde inte avgöra om de levde eller ej. Inte heller kände hon längre igen någon annan som satt inlåst på platsen. Det första året hon spenderat i fångenskapen hade hennes flamma fortfarande varit stark och hon hade försökt få lite kontakt med andra inspärrade. De som suttit längre än henne hade inte ens bemödat sig med att svara då hon pratade med dem och de som gjorde det hade dött väldigt snabbt. Det hela hade inte heller varit lätt. Fick någon vakt nys om att två fångar konverserat blev båda misshandlade halvt till döds. De som satt inlåsta tilläts ingen kommunikation. Vare sig med varandra eller omvärlden.

Faram hade inte behövt säga till henne att sluta ögonen för solen. De hade redan stängts en lång stund tidigare på vägen. Ändå, när solen väl fann hennes kropp och ansikte flämtade Naira högt och tryckte ansikte mot mannen som bar henne. Hon hade varken känt sådan värme eller mötts av så starkt ljus ens en sekund under tiden hon suttit fängslad.

Faram hade åter igen inte behövt säga någonting. Då han lade ner Naira bland höet på flaket var hennes ögon fortfarande slutna och hennes kropp slapp. Hon hade ingen som helst energi till att prata eller ens röra sig något mer. Det enda livstecknet hon gav ifrån sig var svaga andetag, knappt märkbara om man inte letade efter dem. Även hennes sinne var stilla, försökte inte längre förstå vad som hände, medvetslösheten skulle snart omfamna henne. Sanningen var nog den att hade inte Faram dykt upp precis när han gjort det skulle hon inte levt många dagar till. Långt tidigare hade hon helt slutat äta och dricka, endast de gånger vakter tvångsmatat henne (som någon form av tortyr) var det som hållit henne vid liv de sista månaderna.