Exakt när lugnet vände till ett totalt kaos kunde inte ens Izana avgöra då turmultet gick fruktansvärt fort. Det var läten och rop som fick henne ur sina tankar och att reagera genom att skynda sig ut ur tältet och se sig omkring. Synen hon såg var värre än hennes egna mardrömmar då elden börjat lägga sig runt omkring lägret likt helvetets eldar själv, konsumerade allt i sin väg, oavsett vem du var. Skriken från sina egna män hade börjat höras allt högre tills det snart till och med måste störa gudarna från sin eviga vila då paniken urartade sig. Svärd klingade mot varandra medan hästarna sprang vilt omkring i ett depserat försök att fly elden som så gärna ville få sluka dess kroppar. Blod hade börjat färga marken till sin vackra röda färg men som tur var det inte bara hennes män som fick betala priset för sitt försök till överlevnad, hon kunde även beskåda hur dem kämpade för att trycka tillbaka när de väl greppat situationen. Än hade de inte nått riktigt så djupt som till hennes tält men det var inte långt ifrån vilket gav en tydlig indikation på att detta aldrig skulle sluta väl. ” Ta era saker och retirera till skogen!” Ropade hon tillslut högt medan hon drog sitt svärd. Det ända hon kunde göra var att köpa sina män lite tid att samla ihop sig och fly för det fanns ingen chans att de skulle vända detta kaos till en vinst. Onödigt blod behövde inte spillas här, inte för att hon brydde sig om sina män, de var bara pjäser i krigets brutala spel, nej hon ville komma härifrån med så lite förluster som möjligt så de hade en chans att komma igen senare från denna fönedring som skett.

” Iz vi måste.” Den mörka rösten var så bekant att hon inte behövde vända sig om för att se vem det var. Därav avbröt hon honom mitt i meningen för att delge sin order. ” Jag håller undan så gott jag kan. Få dem härifrån!” Hon smet snabbt in i sitt tält för att få på sig sin hjälm i ett desperat försök att skydda sin identitet. Hon rusade därefter med sitt svärd höjt för att hjälpa de närmsta att fly från fienden. Fötterna dansade sig smidigt över de döda kropparna medan hon såg till att fler gjorde dem sällskap på marken, andra än sina egna. Svärdet var aldrig stilla utan rörde sig hela tiden efter den dans hon nu uppvisade för alla att se, en sådan dödlig dans som bara få troligen kunde uppskatta. Hon var brutal utan någon som helst ånger i sin kropp eller rörelse, det gömde sig till och med ett leende under hjälmen på hennes läppar då hon älskade detta mer än vad någon ville erkänna. Att hela tiden spela på liv och död, att alltid känna adrenalinet pumpa igenom hennes kropp och tvinga henne till sin egna kant, detta var just det hon levde för, det hon aldrig skulle kunna lämna sig bakom. Kriget, strider var det hon brann för och fred var aldrig något hon skulle förespråka.

När en del av hennes män lyckats dra sig tillbaka stannade hon upp bland flammorna och såg sig omkring för att verkligen ge sig tid till att tänka ut något. Hon behövde hitta något för att vända detta kaos men vad kunde hon egentligen göra? Fienden visste exakt vilka de skulle ge sig på, trots kaoset medan hennes egna män var yra höns som inte kunde urskilja något. Ett tält bredvid henne stod i lågor och värmde den kropp som nu var täckt i blod och smuts medan blicken studerade mannen som låg vid hennes fötter. Trots mörkret och smutsen kunde hon urskilja något på deras kläder som fick henne att reagera. “Era små djävlar.” Viskade hon tyst och hukade sig ned för att titta närmare. Som hon nu började misstänka hade de band runt sig för att ge signal om vem dem verkligen var, de attackerade inte någon med bandet på sig vilket gav henne en livsfarlig idé. Snabbt såg hon sig omkring för att försäkra att ingen såg innan hon drog med sig den dödes kropp in bakom ett tält som än inte stod i brand. Snabba rörelser och fingrar gjorde att hon snart var ur sin egen klädsel och i den döde mannens, gjorde att ingen längre kunde urskilja vem hon verkligen var. Antalet av fiender verkar ha några men ingen kan ha haft koll på exakt alla manner som fanns. Det var vågat men inget kom någonsin gratis och skulle hon faktiskt kunna infiltrera kunde hon lära sig saker som kunde vända detta till hennes fördel. Hon hade länge jobbat som spion för att lära sig att smälta in.

Utan att slösa tid skyndade hon sig upp bredvid männen som skulle representera hennes nya allierare och började slåss vid deras sida. Hon visade ingen som helst ånger eller barmhärtighet mot sina egna vilket sålde in sitt skådespeleri desto mer. En av männen verkade ha fått upp sin uppmärksamhet på henne lite extra då hans ögon ofta studerade hennes rörelser men inget sades emellan dem två. Det var inte förrän allt var över, hennes män var döda eller flytt in bland skogen för att helt dra sig tillbaka som männen verkade stanna upp och jubla. Hon själv lät sin röst höras bland dem medan mannen som haft sina ögon på henne kom upp vid hennes sida. Han tog av sig tyg för att visa sitt ansikte medan hon själv stod kvar och studerade honom. ” Hade jag vetat att vi haft en sådan skicklig krigare i vår armé så hade jag haft dig närmare på fältet.” Hans röst var mörk och rosslig vilket indikerade hans ålder, om nu inte hans rynkor och gråa hår redan avslöjat honom. Han var betydligt mycket äldre än henne och tack vare hennes pålästa huvud kunde hon koppla till vem han var på orden och på utseendet. ” Ni är för generös mr Salvadore.” Hon bugade sig snabbt men kände en hand läggas på hennes axel. ” Kalla mig Viego. Du har förtjänat det så som du slogs bland tälten.” Skrockade han och gestikulerade att röra sig mot dem andra som nu börjat samlats. Viego hade inte högsta befälet men var en av de krigare som många kände till och som lett några krig i sina dagar. Han var en person hon verkligen behövde känna till för det fanns nog ingen i hans armé som inte visste vem han var. Hade hon inte känt igen honom så hade misstan” kar nog funnits mot henne.

” Vart har du lärt dig att slåss så pass?” Hon levde nu farligt för även om markerna var stora fanns även ofta kunskap om vilka som bodde där. Hon behövde hitta en profil som inte stack ut och som få skulle känna igen. ” Min pappa var en ensam man som bodde i skogen och livnärde sig på väldigt lite lantbruk. Hans son dog som spädbarn och jag var en ända han fick därefter. Då han så gärna önskade sig en son fick jag lära mig det han ville lära ut.” Förklarade hon enkelt som om detta verkligen var minnen hon pratade utifrån, inte ord som hon precis fick hitta på. ” Vi var väldigt fattiga men han önskade att jag kunde göra nytta för vår furste.” Hon log lite vänligt medan hon hela tiden försökte tänka på sina ord. Hon behövde ge honom tillräckligt med information för att det ska låta trovärdigt men tillräckligt lite för att någon skulle kunna sätta dit hennes lögner.

” Han gjorde mig ett väldigt bra jobb! Du var exemplarisk!” Log han stort och dunkade henne på ryggen så hon nästan tappade balansen i sina steg. Han var säkert ett huvud högre än henne och väldigt bastant, tydde på att han var som henne själv, stöpt i krigets formar. Hon var på ett sätt glad att det var just honom hon nyligen träffat för han hade likheter med henne själv och skulle säkert äta upp hennes lögner om hon visade sig vara en bra soldat.

Izanas blick arbetade hårt när allt rörde sig runtomkring henne, sög åt sig varje liten detalj som hon var tränad till att göra och memorerade allt viktigt och oviktigt för att kunna använda det senare till sin fördel. Allt hade betydelse nu bakom fiendens linjer och hon hade fått uppmärksamheten från en man som kunde vara nyckeln, därav fick hon inte kliva ett ända steg fel. Hon hjälpte till smått att bära undan kroppar, döda sina egna och andra mindre sysslor som Viego bad henne honom. Hon hade förväntat sig att han snart skulle lämna hennes sida men höll hela tiden koll på henne som om hon varit hans egna dotter. Det skapade en viss oro hos Izana då det fanns en risk att det dolde sig misstankar bakom hans vänlighet men inget verkade han avslöja. Han log bara stort, skämtade lite och pratade på som om det inte fanns några bekymmer i världen, som om de inte precis slaktat hennes armé. Hon själv visade aldrig ens en muskelryckning i ånger, sorg eller liknande känslor för dem som fällt sitt liv för henne och aldrig skulle hon göra det. Deras inkompetens var orsaken till detta och hon skulle aldrig sörja inkompetens. De starka hade flytt vilket hon även lagt märket till bland de döda som låg här. Hennes kompanjon fanns aldrig bland liken vilket i sig var en lättnad för då levde hoppet fortfarande kvar. Hon kunde i mer lugn takt lära sig detaljer om sin fiende samt i slutändan rädda de fångar som fanns vid liv vilket gav henne starka motiv till att inte avslöja sig för fort eller dra sig tillbaka.

När Viego ropade ut ett namn blev Izana på vakt men följde efter med en meters avstånd bakom för att inte verka för på. Hon låtsades vara ointresserad av samtalet medan hon lyssnade noga, både på vad som sades men även vad som inte sades. Mycket kunde utläsas mellan raderna även om hon inte hade kontexten till allt…. än. Viego hade gått från lättsam till lite mer allvarliga som indikerade att detta inte var vilken soldat som helst, personen hade en viss betydelse och hon behövde få reda på vad. Namnet verkade vara ett smeknamn som indikerade på att dem kände varandra väl vilket kunde vara en ledtråd i sig.

När uppmärksamheten vändes ofrivilligt mot henne ryckte hon till och mötte blicken av dem båda innan hon bugade sig djupt. ” Mitt namn är Anazi. Jag är bara en soldat som vill tjäna min herre.” Namnet kanske kunde ge dem en ledtråd då det vara Izana baklänges men något hon lärt sig var att ljuga så lite som möjligt. Alltid enklare att hålla koll på vad som blir sagt. Hon rätade på sig när Viego lade en hand på hennes axel och hon såg upp mot honom med en varmare blick.
” Hon är en soldat som till och med kan ge dig något att bita i. Jag ansåg att hon var en för stor talang för att slösas bort och har bestämt mig för att ta henne under mina vingar.” Han lät nästan stolt när han pratade, han var den fadersfigur hon aldrig haft och aldrig skulle få. Det var ovant och lite ovälkommet för henne då hon enklare kunde hantera en kall krigare än en som verkade ha ett hjärta av guld. En stor och respekterad krigare som verkade bry sig om sitt manskap, var inte ofta hon stötte på sådana figurer.
” Er ord är mer än vad jag förtjänar. Jag gör inget mer än vad….” Mer hann hon inte säga förrän ett svärd kom svingandes emot henne med en sådan hastighet och precision att reflexerna reagerade före hjärnan. Hon drog sitt svärd lika snabbt och parrerade det precis framför hennes ansikte innan hon lyckades slå iväg det innan han kom igen, fick henne att åter igen parrera innan hon tog ett steg tillbaka för att skapa avstånd. Förvånat såg hon hur han skrockade till och lade tillbaka sitt svärd i hylsan innan han vände blicken mot den andra personen som kallades Lilja.
” Och du min vän är på tok för blyg. Det är få som hade ens kunnat parrera så fort. Dem flesta hade legat död på marken med ett avhugget huvud.” Hans flin var varmt men nästan lite slugt då dem båda visste att han aldrig hade hållit tillbaka. Om hon inte hade reagerat skulle hon faktiskt ha varit död. Han hade tydligen mer kyla i sitt hjärta än hon trott.

Att bli testad var inget hon gillade men i detta fall fick hon slänga iväg sin stolthet och fokusera på situationen som helhet. Hon kunde ha avslöjat sig för mycket här på grund av sina reflexer men ingen verkade nämna något åtminstone och Viego hade sett nöjd ut. Den andra personen som hon inte riktigt kunde urskilja verkade skapa sin egen agenda vilket fick henne att spänna sina muskler lite mer utifall något skulle hända. Hon följde de båda männens intentioner och var snabb i sina steg så hon kom upp bredvid Lilja som rörde sig mot skogen. Nyfikenheten om att få lära sig hur de tog sig igenom hennes vakter började få hennes hjärta att slå något hårdare medan hennes ansikte höll sig lika uttryckslöst som innan. Hon försökte hålla det neutralt som om inget att detta var nytt eller förvånande.

Hans fråga fick henne att rycka till då hon inte varit beredd men lät sig själv ta sig lite tid till att tänka. Hon hade en aning om att frågorna som skulle komma inte var bara för att fylla tomrummet mellan dem, de hade sin egen agenda som hon behövde vara vaksam på. ” Min far var en simpel man. Trodde alltid på att göra rätt från sig och hans största önskan var att få en son som kunde slåss för sin herre och för dess folk. Då han inte fick en son så tränade han mig och lärde mig sitt sätt att tänka. ” hon tog en paus för att samla sig själv lite och som om orden betydde mycket för henne. ” När han dog ville jag inget annat än att uppfylla hans önskan. Vår herre har i jobb att skydda sitt folk och jag vill inget hellre än att få vara till hjälp för det ända målet. Jag har ändå ingen familj som väntar.” För länge sedan kanske en del av dessa ord varit sanning men under tidens gång hade alla känslor trubbats av på grund av den träning, uppfostran och motgångar hon haft. Hon hade aldrig haft en familj utan ensamt växt upp under furstens fingrar som använt henne likt en docka. Han hade format henne till den soldat hon var idag och kände inget annat än plikttrogen till just honom.

” Får jag fråga varför ni slåss? Varför är ni här?” Detta var faktiskt en ren nyfiken fråga, var alltid lika intressant att lära sig vad som motiverade andra. Dem var alltid så olik hennes egna motiv och det hon nyligen sagt var faktiskt kopierat från en av hennes egna soldater.

Det var tydligt att denna person inte var någon hon kunde dra under näsan hur lätt som helst. Personen tänkte på detaljer som få andra hade begränsat, vissa hade sympatiserat med hennes svar ocv berömt henne för det hon sagt medan denna person hade kopplat ihop detaljerna till något annat. Desto mer de pratade och rörde sig framåt, desto mer indikationer började Izana få på att det var en man som gick här bredvid henne, även om det var allt annat än lätt att se i början. Hur han höll sig när han gick, talade och liknande började ge henne ledtrådar men hon tänkte inte sätta sina pengar på det än. ” Är detta inte sant om varje individ här i armén? Ingen slåss för utöver deras egna vinning och vem skulle vara riktigt trogen mot en herre som dem inte träffat? Min lojalitet ligger i grunden mot mina medmänniskor och dem som skyddar dessa. Drömmen från min far är ytterligare ett drivande medel framåt för mig. ” En viss sanning låg här för hon hade aldrig trott på lojalitet mer än mot sig själv när det väl kom till kritan. Alla hade sin egen agenda, det handlade om att få dem riktade mot samma mål, då visste hon att hennes soldater gick att lita på. Hon log ändå stort tillbaka för att mjukna hennes ansiktsdrag och röst så han inte tog henne för hårt.

När han fortsatte prata blev hon nästan lite förvånad i hans ord då hon inte förväntat sig höra så pass mycket detaljer. Hon hade inte ens varit medveten om detta då hon bara följt order men detta var verkligen värt att lägga på minnet. Var synsätt hon inte ens tänkt på och det som riktigt överraskade henne var att bakhållet var planerat sedan länge. Hur var det ens möjligt då rätt nyligen bestämde sig för detta?

Hob var tyvärr tvungen att spara den frågan till senare då han fortsatte att ställa frågor. Han verkade verkligen vilja veta mer om hennes tankar på djupet vilket gjorde allt så mycket svårare. Därav höll hon sig till sanningen. ” Jag har ingen familj eller vänner som väntar. Jag har inget annat jobb eller pengar. Det ända jag nu kan är att använda mitt svärd så varför inte fortsätta göra det? Jag är hellre användbar och kan påverka liv än att sitta hemma och göra något tråkigt som att städa. Jag vet inte så mycket annat men har du något bättre förslag så lyssnar jag noga. Vad vill du göra med ditt liv?” Hon vände blicken mot honom för att se hans reaktion. Hon tänkte inte bara ta hans frågor utan att försöka få information tillbaka men samtidigt vända bort samtalsämnet så hon inte riskerade att väcka misstanke. Hon lät sig sträcka på sig snabbt för att dra ut sina stela muskler som tidigare fått arbeta innan hon drog ur sin fläta som hängde mer löst än intakt. Det silvriga håret var stripigt av smuts och blod men hon drag vara enkelt handen igenom det för att få det lite mer på plats. Hon såg säkert förjävlig ut men hon trivdes nästan bäst då här än i klänningar.

När han nämnde konst var hon nästan på väg att snubbla över sina steg i förvåning innan hon utbrast i skratt. Av allt han kunnat nämna var verkligen inte det där något hon ens kunnat gissa på. Hon skrattade så pass mycket att hon behövde lägga sin arm om magen då den började krampa men tillslut lyckades hon äntligen sansa sig. Det var verkligen ett tag sedan hon skrattade så pass mycket och aldrig hade hon kunnat tro att det skulle hända bakom fiendens linjer. ” Jag hoppas du målar bättre än du slåss.” Flinade hon retsamt tillbaka. Även om hon inte hade sett honom slåss så kunde hon ändå jävlas lite med honom. Han behövde ju inte veta det. Där de gick förbi trötta soldater kunde hon inte låta bli att slänga en blick på den utrustning de faktiskt snott från henne. Det var få som visste om det men hon hade varit den som beställt och betalat för dem stora delarna i utrustningen som soldaterna haft på sig. Då hon inte gjorde annat än att leva för armén och slagfältet så hade alla hennes pengar gått just dit. Varför ha ett extravagant hus när hon ändå aldrig var där eller ens trivdes med dess pompösa överflöd?

När han frågade om hon slagits tidigare insåg hon direkt vilket djupt vatten just den frågan dragit ut henne i. Det var otroligt svårt att ljuga kring detta och hon behövde vara väldigt försiktig. ” Mitt andra slag. Jag vet inte vad Viego ser i mig alls och därför har jag svårt att svara på din kommentar. Jag blev dock rekommenderad att vara med vid detta anfallet då min överordnare ansåg mig lovande. ” Hon kunde några få namn från denna armé. Mycket på grund av att hon ville veta vilka familjers huvudet som skulle sitta på pålar när kriget väl var över. Hon ville väldigt ogärna behöva nämna ett namn då det skulle bli lättare att avslöja henne.

” Jag har bara hört historier om Viego från andra män. Har han verkligen dräpt 10 man på engång ute på fältet?” Hon sneglade lite nyfiket mot mannen som gick bredvid henne och började bli allt mer nyfiken på vem han också verkade vara. Han kunde Viego på en personligare nivå vilket kunde antyda flera saker. ” Då Viego verkar anförtro sig till dig så antar jag att du också är en stark krigare?”