“GWYN!” Hörde man smedmästaren ropa när hammaren föll en gång till. “GWYN!” Igen. Ropet kunde höras utåt in i staden, överröstade inte den melodi som hammaren och elden sjung när malmen träffades och än en gång var han tvungen att vända sig bort för att inte få skägget sitt bränt bort. Lågorna från när hammaren hennes träffade malmen fyllde rummet och att Gwyn inte stod i lågor själv där hon stod vid städet var ett under, eller hade en helt onaturlig förklaring. Allt annat i rummet som kunde brinna brann, men inte ens hennes hår så mycket som glödde. “GWYNDIVIL ANVILAZEL!” Skrek mannen nu och Gwyn höjde huvudet från arbetet, tog sin fokus bort från malmen och fixerade blicken mot Gevaik, ett ovetande leende på läpparna hennes.

“Sa du något?” Frågade hon och lade ner hammaren på städet, det som var kvar av den. Det var den tredje hammaren idag, och hon hade knappt kommit någonvart med sitt hamrande. Gevaik fnös till och för att dämpa stressen sin tog han fram en borste från bakfickan och började borsta sitt långa röda skägg, samtidigt som han halvt vände sig mot utsidan, bortanför smedjan, mot gatan utanför deras blygsamma tillhåll. Gatan var ovanligt tom och det fanns brännmärken på marken från hennes eldar, som hon så snart hon såg flinade till åt. Sedan såg hon sig omkring inuti smedjan och upptäckte de små bränderna överallt, de sotiga väggarna och taket, och de glödande flisorna från hennes trasiga hammare. “Ah!” Skrattade hon till. Hon klev ut ur den lilla smedjan och såg sig omkring även där, och kunde se dvärgar på båda sidorna om ingången ta skydd, både av rädsla för elden men också av ren nyfikenhet. “Förlåt!” Ropade hon artigt och log åt dem. Hon vände sedan blicken tillbaka till Gevaik och klappade honom på axeln för att släcka en liten låga han inte hade upptäckt, då han själv efter många år i smedjan knappt uppfattade den sortens hetta.

“Kraften rinner över, Gevaik! Jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag kan runorna, jag har mineralerna, jag kan bara inte bryta malmen.” Hon var till synes lugn när hon sa det, hennes röst samlad. Men han kände henne, han kunde känna oron hon inte pratade om. Han släppte ut en suck och placerade en hand på hennes askafärgade axel, hon stod just nu klädd i föga mer än läderbyxor och läderförkläde samt ett par grova arbetshandskar.

“Gwyn …” Sa han ömt och förde sin hands baksida över hennes kind. “Våld kommer inte lösa det här. Du kan förstöra hundra hammare till och malmet kommer fortfarande vägra dig. Har jag inte lärt dig om bergens vilja?” Frågade han och hon slöt sina glödande ögon i följe av en suck. “Ja det har du. Men jag vet inte vad jag ska göra,” Började hon svara lika ömt och började ta av sig sitt förkläde mitt ute bland folket. Gevaik med all hast skyndade sig in i smedjan när han såg henne börja klä av sig och hastigt öppnade han stenkistan för att ta ut hennes tröja och hon han inte vara naken om överkroppen i mer än två eller tre sekunder så drog han tröjan över huvudet hennes och släppte ut en lättad suck och riktade en sträng blick mot henne. “Du är bland folk, Gwyn!” Fräste han diskret och skrattade sedan till åt hur tanklös hon kunde vara. Hon såg först lite förvirrat på honom och skrattade sedan till hon med när hon kom på vad han menade. “Juste. Förlåt. Men allvarligt Gevaik, jag vet inte vad jag ska göra.”

“Tharûks hammare,” Suckade Gevaik tillslut och klev bakåt medan Gwyndivil rätade till sin sotiga vanligen vita tröja. “Ingen vanlig hammare kommer kunna bryta igenom den där malmen. Skaparens eld brinner i dig, den har fyllt dina ögon, bränt din hud och förkolnat ditt hår” Han tog tag i ändan av hennes hår som hade en gyllene glöd till sig och slöt sin hand runt det, det enda som var kvar av hennes tidigare guldiga hår. “Tharûks hammare?” Frågade hon osäkert. “Den från sagorna?” Hon skrattade till och det gjorde även han, så pass mycket att hans stora vita skägg studsade glatt från rörelserna.

“Ja, den hammaren. Den finns. Och det är inte faktiskt Tharûks hammare, det tror jag inte åtminstone. Men många av sagorna är sanna, kära Gwyndivil. En aning förskönade, lite propagandistiska, men de flesta har hänt. Vart hammaren är idag däremot …” Han stannade upp, ryckte på axlarna och klappade henne på axeln innan han började ta på sig hennes förkläde. “Det behöver du komma ihåg. Det var säkert hundra år sedan jag tog del av de sagorna senast. Det har kanske till och med kommit nya.” Till vilket Gwyn stönade till. “Men vi har ju så många, och nästan alla handlar om den där hammaren!” Suckade hon, lite lätt besegrad och gick tillbaka in i smedjan för att samla ihop sina saker. Hon var fortfarande varm från allt arbete, och rent allmänt från elden inuti, så hon ville inte ha mer kläder på sig än vad sociala regler krävde. Hon packade istället ner allting i hennes säck, såväl som malmen och några av hennes personliga verktyg slängde den över axeln. Gevaik när hon var klar kysste hennes hårspets, vilket hon tyckte var lite märkligt, men det var kanske det enda som var kvar av henne som var … hon.

“Ta hand om dig, Gwyn.” Sa han. “Vi ses, gubbe.” Sa hon. De båda log, och hon gick sedan ut bland folket på gatorna, stirrad på av alla. Gråa dvärgar var ingenting nytt även om de inte var så vanliga, men en ljus dvärg som blivit grå var däremot någonting väldigt märkvärdigt. Med en säck så full att den var sprickfärdig över axeln stod hon nu på gatan och såg sig omkring.

“Vid Tharûks rygghår!” Svor hon för sig själv. Vart i hela världen skulle hon börja? Baren? Arkivet? Historikerna? De äldsta? De yngsta? Hur skulle man bäst kronologisera sagor? Hon började vandra längst vägen och så småningom sidogatorna och trapporna som ledde mot hennes hem och kvarter.

Hon skulle börja med att gå hem och tycka synd om sig själv en stund. Hon hade på sitt senaste äventyr fått magin som hon så länge velat ha, men nu skulle den bestämt ha ihjäl henne om hon hade tur, och ha ihjäl världen om hon hade otur. Hon hade helst av allt velat dricka sig full och glömma allting, men det kändes som en aningen för viktig sak för att glömma.

Gwyn förvånades över att plötsligt stå inför något annat än en dvärg, som dessutom talade till henne. “Uhm,” Hon såg sig omkring och skrattade till sedan. “Tack vätte, men det är faktiskt inte konst. Vem kan dock avgöra i dagens kulturella klimat, eller hur?” Hon flinade till och gav henne en lekfull stöt mot axeln med baksidan av sin hand för att inte sota ner varelsen.

“Tycker du verkligen om det? Borde jag kanske börja med konst?” Med det vandrade hennes tankar iväg, distraherad från de många problem Hon faktiskt hade och började fantisera om konstutställningar och olika konstverk gjorda av sten, sot, mineraler och svett.

Gwyn ryckte tillbaka lite från hur nära Llwyds smycke kom hennes ansikte, men så snart överraskningen hade lagt sig kunde hon inte annat än att beundra smycket och kom lite närmare det igen för att få en bättre titt. Hon tänkte inte så mycket på märket, hon kände igen det, men knappt, och fastnade istället på hur välgjort allting var. Nästan som om de hade använt magi för att rena metallen. Hon hörde Llwyd prata och höjde blicken mot vätten framför henne, ett artigt leende riktat mot henne. Inte ens nu hade hon kopplat att det var det Tredje Ögat som sökte henne.

“Nej tack, det har jag verkligen inte tid för.” Hon log åt henne. “Fint smycke dock. Mycket bra hantverkarskap. Nu behöver du ursäkta mig dock, jag har lite bråttom.” Hon klappade vätten på axeln och började gå förbi henne, återigen riktad mot sitt hem för att lämna av lite grejer och packa inför hennes nästa äventyr: Att åtgärda problemen hennes föregående äventyr hade orsakat. Men hon var på lite bättre humör nu, hennes mörkaste tankar distraherade av den sällsynta synen av en vätte. Hon hoppades träffa den tjejen igen en vacker dag.

Gwyn smällde sig på pannan och skrattade till när vätten förtydligade vad hon menade. “Det var DET du menade! Jag trodde du bara ville skryta om ditt smycke. Nu går allting ihop!” Hon flinade till och skakade lätt på huvudet. “Jag kommer såklart inte följa med, jag är på tok för upptagen, men jag beundrar ert arbete. Ni gör säkert en hel del gott för att vikta allt det där med att ta bort folk mot sin vilja.” Hon började runda Llwyd igen för att fortsätta gå förbi henne. “Jag tycker dock inte om hur det låter med att göra det på det jobbiga sättet. Har du något tredje alternativ?” Hon log artigt åt henne när hon började passera.

“Det låter perfekt!” Svarade Gwyn enkelt och log åt Llwyd. “Min grej först, sedan din! Tyvärr vet jag inte exakt vart jag är på väg, men jag tror att arkivet har en hel del svar åt mig. Jag behöver bara lämna lite grejer hemma och hämta lite andra, så kan vi sedan bege oss. Jag skulle väl tro att min grej är klar om några veckor, så kan vi göra din grej sen!”

Hon stannade upp och vände sig mot vätten, för att sträcka ut en hand att skaka. “Jag heter Gwyndivil Anvilazel. Jag är lärling åt Gevaik. Förutsatt att ni inte låser in mig för all evighet räknar jag med att snart ta över hans smedja, om jag inte får smak för äventyr och lämnar alla de här stenarna bakom mig, nu när jag är magisk.” Hon flinade till och mötte vättens blick.

“Vi ska hitta Tharûks hammare.” Svarade hon muntert och log åt sin nya vän. Hon lade märke till förvirringen som vätten visade, även om hon var duktig på att maskera det. Kanske var det de skarpa ögonen hon blivit välsignad genom sin nya magi, men hon kunde absolut observera vissa detaljer bättre än hon tidigare kunnat.

“Jag blöder lite magi och försöker tillämpa lite dvärgisk forskning för att hindra världens undergång, men alla våra verktyg går sönder när vi försöker tygla den nödvändiga metallen. Så jag tänkte sätta mig i biblioteket och lista ut vem som hade hammaren sist. Om du inte redan vet?” Hon stannade upp och vände sig mot sin nya vän.