- This topic has 9 replies, 3 voices, and was last updated 9 månader, 3 veckor sedan by
.
-
Varningsklockorna rang högt igenom den gyllene staden som i vanliga fall, åtminstone på sommaren, bestod av blomstrade och fridfulla sädesfält. Vintern stormade med snö i stark vind utanför det medelstora torvhuset och arbetspasset i månstensgruvan dagen innan hade kuvat Gabriels krafter.
Han var sömndrucken men vaknade när ljudet från klockorna nådde hans öron. Han flög upp ur halmsängen och med ett par snabba steg tog han sig över jordgolvet, rasslade ihop sina tygtrasor till kläder, hasade sig in i pälsoverallen och drog sitt svärd ur skidan. Det var fortfarande mörkt ute. En stark förnimmelse varnade honom precis innan trädörren sprängdes av två soldater med hjälp av en murbräcka. Dom stormade in den smala gången som leder till sängkammaren med klumpiga steg.
Gabriels hjärta slog kraftiga slag när han vände sig om, hoppade upp på bordet och slog upp fönsterluckan innan han dök ut genom fönstergluggen. Den frusna marken var synnerlig hård när han landade men adrenalinet maskerade all smärta och han tog sig snabbt upp på fötter igen. Tumultet hade tvingat honom att reagera utan tanke men när han såg elden som spred sig i vinterns kalla vind från hus till hus slog chocken honom. Minnet av sin mors död, sin fars självmord och hans enda kärlek Elania som fortfarande kunde vara vid liv upptog all fokus.
Det han inte gå många sekunder innan en förlupen pil susade förbi hans huvud, medveten om situationen kände han återigen den vassa känslan som i vanliga fall, under träningen varit mild, men som nu var mycket stark för första gången. Han reagerade instinktivt och högg hårt med svärdet i ett hastigt snedsteg. Klingan avlägsnade en av soldaternas hand vilket seglade över marken i ett kaskad av blod. Den andra soldaten hade landat på samma osmidiga sätt som Gabriel gjorde, reste sig och anföll i ett stickande utfall. Gabriel hukade sig, sträckte ut sin svärdsarm och soldaten drev därmed sin egen kropp rakt igenom klingan och dog ögonblickligen.
Gabriel började springa mot Elanias hus, tårar av smärta och ilska sprutade när han löpte förbi ett par soldater som var alldeles för långsamma för honom. Med hög puls tvärnitade han vid korsningen i levnadskvarteren för att sedan springa i riktning mot den västra sidan av byn, skrikandes.
-
Görmundr hukade sig. Han reste på nacken som att han vädrade morgonluft. Bytet hade blivit skrämd av något. Han bannade sig själv över hur frukosten hade försvunnit. Han log ett bittert leende. På avstånd såg han rök som steg mot himlen. Död skulle snart uppenbara sig, känslan kände han igen allt för väl.
Görmundr drog ett djupt andetag och började öka farten genom den glesa skogen. Han förnimmade sina vänner och sträckte ut sitt sinne. Det fanns ingen fara på flera hundra stegs avstånd.
Flocken var uppspelt över det tvära kastet denna morgon gett dom.Inom en kort stund hade han kommit fram till bebyggelsen. Han spände på sin kropp och hoppade upp på palissaden och tog sig lätt över.
Två soldater kom snart över honom. Vigt kastade han sig mellan dom.
Han visade sina tänder i ett morrande. Sen gjorde han ärendet kort och släckte deras liv. Han stannade inte upp utan fortsatte.Månstensgeuvan höll hemligheter som han visste inte fick komma ut. Så snabbt styrde han sina fötter dit.
Han visste att han kommit in från väster så han var tvungen att styra mot norr för att komma dit.
Flocken skulle ta sig runt och möta honom där.
Röklukten låg tung i luften men den besvärade inte nämnvärt.
Skriken runt honom från de döende lät som musik i hans öron. Pulsen rusade när han dök fram mellan husen. -
Saga tittade upp från sadelväskan hon höll på att packa. Ett märkligt ljud hade hörts utifrån och det lät då inte som fyllbultarna hon vänligt avfärdat efter att ha spelat långt inpå natten i det lokala värdshuset. Lyckligtvis hade även den utav dem som envisats med att följa henne ut villats bort bland huset då hon skickligt kommit undan. Kvickt stängde hon sadelväskorna, säkrade lutan som hängde på hennes rygg och klappade den feta ponnyn på halsen. Därpå startade varningsklockorna.
”Såja, Stjärna” sade Saga med sin vänaste röst och försökte lugna ponnyn vars puls steg lika raskt som hennes egen. ”Ser ut som att vi får bege oss lite snabbare än tänkt!”
Hon ledde den ljusa ponnyn ut ur stallet, grep tag i den tjocka svarta manen och hivade sig upp i sadeln. Det var svårt att hålla stoet stilla när tumult tycktes utbryta i det lilla samhället som Saga stannat till i på sin resa. Det var ingenting som tycktes ha med henne att göra. Oavsett tänkte hon avlägsna sig illa kvickt. Mödosamt petade hon in sina små fötter i stigbyglarna medan ponnyn ivrigt gav sig iväg, stirrandes omkring sig.
Hovarnas dova duns i snön hördes knappt över ljudet av klockorna och skriken bakom dem. Det klirrade duktigt om sadelväskorna när de for fram mellan huset. Det enda positiva med att något tycktes gå åt pipsvängen på denna plats var att ingen skulle börja leta efter henne om de hade fullt upp att försvara staden, släcka bränder eller vad som nu än hände.
Saga skrek till när ponnyn plötsligt stannade. De hade ridit in i någon. Ponnyn ställde sig på bakbenen och gjorde sedan ett skutt för att inte trampa på personen – något stackars Saga inte var beredd på. Likt en vante for hon av men höll envist kvar i tyglarna. Inte en chans att hon blev av med ponnyn nu! Svärandes satte hon sig upp, blöt från fallet ner i snön, och tittade på vem hon sprungit på.
-
Elania var fortfarande hög av all drakjuice hon hade druckit under kvällen, det var hennes farbror som hade framställt brygden i källaren av tavernan som familjen hade ägt i fyra generationer. Enligt familjetradition går kunskapen ner i fallande led till den yngre brodern men eftersom Gunnar, som Elanias farbror heter, är den enda mannen i familjen vid liv fick hon motvilligt mantla rollen som kokerska.
Kvällen hade varit lugn i tavernan det var en vanlig tråkig kväll som alla andra kvällar. Hennes tankar vandrade till Gabriel, den enda mannen hon någonsin hade tyckt om och älskade. Bilden av hans svettiga muskler under hårt arbete med gruvhackan fick hon att rodna och när hon kvicknade till efter att ha stått och stirrat på väggen ett tag bestämde hon sig för att gå ut.
Utan att se sig för traskade hon ut från tavernan och träffas av något hårt som kastade henne till marken, ett par hovar kom över henne i rasande fart för att i sista stund slå ner vid sidan av hennes huvud. Bröstet bultade men juicen höll hennes sinne kallt.
”Är ni från vettet” utbrast Elania med sin skarpa röst när hon reste sig ovanligt snabbt på fötter, hennes kolsvarta pupiller som nu täckte hela vitögat genomborrade främlingen.
*
Gabriel flåsade tungt när han sprang runt krönet på det sista torvhuset innan den heliga platsen mitt i byn. Blodet som täckte hans kläder hade vid det här laget frusit till is men det var inte kylan som fick han att stanna, utan något helt annat.
”Släpp vapnet” röt en kraftig mansstämma och Gabriel lät svärdet falla till marken utan att tveka.
Han tappade hakan av synen, ett tiotal soldater stod dold i magisk skugga med en härförare som tornade över dom. Härföraren var iklädd en skrud av svart benlamell och han stod vid det heliga stenornamentet med sin förruttnade hand högt över huvudet. Han yttrade sin vassa röst på ett tungomål som närmast går att beskriva som ren illvillig ondska. Hans ögonhålor brann av eld och dennes fasansfulla aura vars skräckinjagande påverkan isade den som vågade kasta sin blick mot honom, fick Gabriel att darra.
Den unge mannen klädd i päls vek sin blick mot marken bara för att finna sig omringad av dessa demoner, dessa skuggkrigare vars närvaro förgiftade allt ljus. En ilning brann längst ryggraden på munklärlingen av svärdets och Athal’s ljus innan han föll till marken skakandes.
-
Görmundr hade släppt all tanke på att vara försiktig när han kom ut på en öppen yta. Hans blick fastnade på ett tiotal soldater och något som tycktes vara dess ledare. Han höll sig bland skuggorna med alla muskler på helspänn. Det var något med med mannen som var klädd i päls som fastnade för hans blick.
Ett dovt morrande undslapp hans strupe, vem dessa män eller ting var så var dom inga vänner. Hans grepp hårdnade om spjutet. Han kastade av sig sin päls som han bar runt axlarna. Han sträckte ut sitt sinne för att varna flocken om hotet.
Med ett vrål kastade han sig framåt, han kom inom två hjärtslag fram till ynglingen som fallit till marken dessa demoners fiende kunde vara honom till hjälp. Görmundr kastade sitt spjut mot en av skuggkrigarna och i tumultet som uppstod kastade han mannen över axeln och sprang snabbare än han någonsin gjort förr för att komma undan.
Ett massivt ylande hördes nu runt staden då hans vänner tagit sig in och rörde sig mot honom. I sitt sinne kände Görmundr hur flera föll för svärd och magi men han lät sig inte nedslås för det var en bra död de fick uppleva denna morgon. Minnet av dom skulle leva vidare till nästa generationer det lovade han sig själv.
Det som var viktigt nu var att komma undan helskinnad. Han störtade runt ett hörn med mannen över axeln när han sprang in i en ponny och två kvinnor. Han svor och kastade en blick över axeln innan han reste sig upp och betraktade de två kvinnorna och den halvt ihjälskrämda ponnyn.
“Om livet erat är kärt spring nu” var allt han fick fram mellan sina tunga andetag. Han hjälpte mannen han burit upp på fötter. “Klarar du dig härifrån?.”
-
Saga reste på sig efter fallet, borstade av snö från sina knän och höll hårt i sin ponny. Andfått såg hon på kvinnan som blivit omkullriden och ett skyldigt uttryck tog form i hennes stressade anlete när hon blev utskälld.
”Det var verkligen inte meningen!” Hon försökte lugna ponnyn samtidigt som hon synade kvinnan från topp till tå efter skador. Allt tycktes vara okej. Kanske kunde hon då ge sig av. På det här stället tänkte hon inte stanna en minut till om det kunde hjälpas. Blicken vandrade bort över hustaken när hon kunde se lågor längre bort. Ljudet från oroligheterna rang i öronen – ett starkt tecken på att man gjorde bäst i att fly. Det var åtminstone Sagas instinkt. Hon hade inga skyldigheter att stanna för att hjälpa, inget som band henne till den lilla staden och värnade alldeles för mycket om sitt eget liv.
När ylanden bars genom luften flackade Saga med blicken och kände hur en rysning gick genom kroppen. Eld, skrik och nu… vargar? Till råga på det lade hon märke till kvinnans märkliga ögon. Saga svalde hårt. Vad fasen hade hon hamnat i för mardröm? Den här staden var märklig och olycksbådad. Det var länge sedan hon varit så rädd.
Stjärna, hennes fluffiga ponny, skriade till då några plötsligt sprang in i dem. Saga fick hålla hårt i tyglarna då stoet började rygga för att komma undan. Det var inte lätt att lugna en panikslagen ponny när man själv var skraj. Med mycket möda lyckades hon ta sig upp på ponnyn. Hjärtat var i halsgropen när hon såg på de andra främlingarna, kände sig märkligt nog skyldig som tänkte rida iväg från dem. En frustrerad suck åt sig själv undslapp henne innan hon snurrade lutan från rygg till framsida av bålen och sträckte ut en hand.
”Jag kan få med mig en person till på hästryggen. Men bara ut ur staden.” Rösten var stressad, närapå panikslagen.
-
Vinternattens snö låg tung på marken och det enda ljuset var facklornas vackra sken. Gabriel som i vanliga fall älskade dom brinnande uppoffringarna till ljusets skapare kände nu obehag av att synas. Panik skälvde igenom honom när han lyftes över axeln från sin räddare, omedveten om vad som skulle hända. Hans hjärta pulserande så intensivt att det kändes som att det var nära på att explodera men samtidigt kände han sig säker. Det var något om främlingen som just räddat honom, han verkade fullständigt lugn, vilket för Gabriel var helt ofattbart. All död runt omkring dom och all eld verkade inte vara nytt för hans räddare. Han försökte prata, utrycka sig, men föll in i omedvetande istället.
*
Elania skrek när hon såg Gabriel, han hade svarta fläckar i ansiktet och kraftiga blodådror likt pulserande rötter ända ner till halsen. Hon kastade sig över honom efter hans fall till marken och blev medveten om allt blod. Med panik i rösten försökte hon ta kontakt med honom som bara låg där, han hade slutat röra sig, han verkade inte vara medveten längre, det var som att han var någon annan stans. Med tårar grät hon högt, jämrades. Hon befann sig i en mardröm som inte gick att vakna ur och visste inte vad hon skulle ta sig till. Gabriel blev medvetande igen, öppnade ögonen och försökte säga något men somnade lika snabbt igen.
Hon hade varit omedveten om omgivningen tills nu och insåg plötsligt dödens odör i vinden, all rök och eld som härjade över den tråkiga byn hon kallar för hem. Hon frågade sig själv vad det var som föregick men nu behövde hon klarhet då världen såg ut att vara på randen till dödens rike. Hon synade främlingarna som stod där i vad som kändes som en evighet innan hon utbrast ” Klarhet! den här vägen!” och började springa mot tavernan bara för att stanna halvvägs, hon vände sig mot främlingarna och röt en order om att lyfta den unge mannen i päls upp på ponnyn och följa med. Gabriel som nu hade vaknat till igen lyckades framkalla en tydlig viskning ”det är bäst att göra vad hon säger, åtminstone när hon använder den rösten” innan han driftade iväg i sömn igen.
På baksidan av det stora trähuset gled källarluckan smidigt upp på sina gångjärn, ”kom igen nu!” hon rusade ner för stentrappan utan att se sig om. “Skynda er!”
-
Den utsträckta handen var mest i vägen så Görmundr bara skakade på sitt huvud. “Tack men nej tack. Fly om du vill västra porten är fri så rid där” sen vände han uppmärksamheten mot resten av sällskapet. Han ögnade genom alla noggrant och suckade inombords över utsikten att komma ur denna prekära situation med skinnet sitt i behåll.
Görmundr såg sig omkring och undrade vad det var han hamnat i. Nog för att stridens hetta alltid tilltalat honom och fick hans blod att rusa så var detta något helt annat, han kände det ända in i märgen. Tvekan över att följa denna kvinna ner till ett stängt utrymme störde hans tankar mer än att strida mot demoner.
Skriken hade börjat avta så anfallet mot byn hade nog nått sin kulmen och börjat avta vad det än var som skett denna morgon var nu inne på sitt slut. Så sagt och gjort Görmundr gick efter kvinnan ner genom källarluckan.
Tankarna gick till flocken, spåra men håll avstånd, döden vandrar. Sen kapade han bandet tillfälligt för att människor var inte pålitliga om sådana här saker. Mer än en gång hade han anklagats för att ha samröre med den svarte och hans anhang. Vissa minne var mer färska än andra och vissa hade satt djupa ärr i kropp och själ.
Mannen bar han fortfarande och satte försiktigt ner honom när dom kommit ner i källaren han lutade mannen mot en vägg sen vände han sig om mot kvinnan. “Jag vill ha svar och det nu. Vem var männen?, vad döljer sig i denna håla långt bort från människors fördärv”. Tålamod var inte hans starka sida om det inte var jakt så han började vanka av och an i det trånga utrymmet.
Innan hade det varit en bra morgon nu var den full av frågor och tankar. “Jag kommer jaga dessa skuggor. Jag har ett spår till deras läger så vill ni med och hämnas denna oförrätt?.”
-
Saga rynkade bekymrat på ögonbrynen och ryckte åt sig sin hand. Att ponnyn skulle bära både henne och en fullvuxen man var egentligen inte riktigt vad hon haft i åtanke. Fålen var liten och ur form. Tack och lov verkade även mannen tycka att det var en dålig idé. Saga tittade stressat på kvinnan som satte av. Att följa efter var inget alternativ. Hon var inte gjord för att ta strid och hade alltid överlevt på att fly eller charma sig ur situationer. Charm skulle hjälpa henne föga i detta kaos. Blicken flackade tillbaka till mannen som gav henne råd om vart hon skulle ta vägen.
”Tack” sade hon under ett andetag. ”Lycka till.”
Saga slog på ett snett leende och kortade upp tyglarna. Hon såg på dem envar och nickade till farväl innan de skiljdes åt. Hon red genom staden, försökte undvika tumult, brand och vad det än var som härjade i byn. Lyckligtvis nådde hon västra porten i ett stycke och utan att rida in i fler personer. Den var fri att ta sig ut genom, precis som mannen hade sagt. Med hovarna dundrandes genom snön for de ut ur byn och fortsatte en bra bit innan Saga stannade upp och såg sig om. Måtte alla arma stackare som fanns kvar klara sig, och de som orsakade detta gå en säker död till mötes. Hon kunde minsann inte vara en del i något utav det, men kanske skulle hon få turen att möta de där personerna en vacker dag och se dem helskinnade. -
Elania rusade ner för trappen vid sidan av värdshuset, genom korridoren och in i kokhuset. Hon rev ner diverse örter vars glaskupor gick sönder när dom föll från sina hyllor i jakt på himmeljärva, en magisk växt med många egenskaper, eftertraktad och mycket sällsynt. Hon visste att den örten i kombination med flugsvamp gjorde en kraftfull energisk bryggd, om man tillreder den rätt. Då hon hade sett sin farbror tillverka en vid ett tillfälle kände hon sig tillräckligt säker, med situationen i åtanke var det trots allt en fråga om liv och död.
Elania fortsatte att leta i fullständig men ändå kontrollerad panik innan hon hittade en brun glasburk innehållandes den magiska örten. Hon tjöt till av framgång, därefter tillsätte hon båda ingredienserna i en halvfull behållare av läder och skakade den med drakjuice. Hon öppnade korken och luktade på den belåtet, det hade gått som planerat.
Gabriel låg fortfarande på marken när hon kom ut igen. Utan att se sig för sprang hon fram till honom, lyfte hans huvud och tvingade honom att dricka ur behållaren. Ett våldsamt ljud ekade utöver byn när Gabriel började skrika av smärta, han vred sig likt en ål på land innan hans ögon förändrades från becksvart mörker till ett kristallklart guldig sken. Han flög upp på ben som att hans muskler blivit lika spänstig och snabba som en krigsbåge innan han vände sig om mot sin älskade som vid det här tillfället uppmärksammade att kvinnan som spelat så vackert var borta.
När Elania såg honom i ögonen förstod hon vad han tänkte, hon visste i sitt hjärta att Gabriel inte längre var samma man. Hans utstrålning var annorlunda. Påverkad av grymma handlingar kunde man se hans smärta bakom det vackra ansiktet, man kunde se hans behov av hämnd. Det fanns bara ett val kvar för henne, att fly. Hon gav Gabriel läderbehållaren med en dos kvar innan han omfamnade henne. Gabriel viskade i hennes öra att hon gjorde bäst i att fly till utkanten av skogen angränsande byn, mot utkiksposten för att vänta på deras återkomst.
Efter en lång kyss började Elania springa längst med palissaden, ut ur byn så långt hon förmådde. Hon följde efter barden men snön gjorde det mycket besvärligt och vinden hjälpte föga.
You must be logged in to reply to this topic.