- This topic has 2 replies, 2 voices, and was last updated 9 månader, 3 veckor sedan by
.
-
“Elmy för helvete…! Elmy!” mans rösten som hade en liten gnutta panik i sig var inget som hon hade hört. Nej, som vanligt var Elmyer, lite i sina egna tankar. Trots allt som skedde omkring henne och de personer som skrek och kommenderade i panik och desperation, verkade halvjättinan fastna med blicken på små detaljer hela tiden. Just nu var blicken på de en vacker lila nyans på himmelen som gav den en helt ny glans. Så vackert! Om hon bara hade haft rätt färgkombination för att kunna fånga ögonblicket…
Det var inte förrän en stor våg slog i skeppet, som hon vaknade ur sina tankar genom att snubbla lite framåt. Havet var definitivt inte lockande nu. Dess mörka färg och de vita kontrasterna med skummet – för att inte tala om de röda som snart kropparna skulle färga vattnet. Precis när hon hade lyckats stabilisera sig slog ännu en våg in i skeppet som fick dem till att röra sig mot en undervattens ström som snart skulle föra skeppet vidare mot andra äventyr än vad som varit planerat.
Hårt slog hon mot sidan av skeppet och det var nätt och jämt att hon lyckades greppa tag i relingen med sin stora hand. Det smutsblonda håret klistrade sig mot kinderna av både svett men också av det fuktiga klimatet. De vackra mörkbruna ögonen vandrade över personerna som försökte desperat att vända skeppet eller hitta en utväg. Tredje vågen slog skeppet och mannen, samt hennes vän, slungades över bord. Hårt grep hon tag i relingen med ena handen samtidigt som hon hade försökt att greppa tag med den andra efter sin vän. Nu stod hon snarare som en dåre med ena handen framför sig.
“Talle!” ropade hon med sin lite djupare röst. Lite oförmögen att riktigt veta vad hon skulle ta sig till.
-
Livet som en Varaniar var för Minasis oumbärligt, hon hade bara existerat i sextiofem år och var fortfarande obunden i en värld som kräver massa för att interagera. Hon var en entitet, en person vars medvetande bibehölls av en samling magiska energier. Frustrationen att leva ett liv utan att förmå sig att plocka upp ett föremål eller att röra en annan person var så stark att hennes kraftfält surrade okontrollerbar många gånger och hennes skimrande färger avslöjade vilket humör hon var på, men för dom flesta var det svårt att avgöra då energin är av en magisk natur. I dag var hon dock nöjd med tillvaron, idag hon var marinblå.
Minasis hade som sin vän inte uppmärksammat kaoset på skeppet då hon surrade tillfreds i sin vanliga värld av komplicerade tankar och resonemang om magiska konstellationer i förhållande till den verkliga världen. Det var först när skeppet kantrade som hon blev medveten om omgivningen. En stark kraft tog tag i henne och drog hennes vibrerande kropp ner i djupet. Minasis försökte skrika efter sin vän men allt som hon kunde framkalla var ett svagt ljus. Det sista hon såg innan hon svimmade var sönderbrutna träplankor från skeppet som spolades ner i den virvlande strömmen.
-
Det dröjde inte många minuter, om ens sekunder, innan hon slungades överbord själv. Allt tycktes snurra runt, runt…. Det var svårt att uppskatta det vackra som fanns omkring dem. De olika färgerna, formerna… Men hon tycktes se ett svagt marinblå ljus som fångade henne i ögonvrån. Något som hon tycktes ha sett ombord med. Fast hennes vän Talle hade bara fnyst åt det, som om hon vore den märkliga. Fumlandes och klumpigt försökte Elmy att nå det fallande ljuset – kanske var det en stjärna? Men istället fick hennes bakhuvud ett slag och hon vaknade inte förrän långt senare.
Först kunde hon känna något mjukt med hennes hand, sand? Varmt och skönt var det i alla fall och hon ville bara stoppa det allt längre ner. För resten av henne kändes så kall och blöt. Kanske hon kunde gräva sig djupt ner i sanden för att få lite värme? Som de där krabborna hon hade sett vid Iselems kust.
You must be logged in to reply to this topic.