Vintern hade varit lång och i den lilla byn Brezno hade förra årets knapra skörd sinat snabbt. Så trots att vintern fortfarande dröjde sig kvar var det flera av bönderna som tagit beslutet att skicka sina fän till sommarbetet i utmarksvallarna. De var hoppfulla om att de första spirande grässtråna skulle ta sig genom nattfrost och fjolårets gulnande tuvor. En av dessa bönder var Alinas far, och han hade skickat sin dotter med ett tjog getter och ett par magra kor bara några dagar tidigare. I motvillig tystnad hade hon vallat kreaturen till sommarbetet vid byns fäbodar. Det var inte första gången hon fått uppgiften att valla djuren, ysta ost och kärna smör under de ljusa sommarmånaderna, men att ta sig till dessa utmarker när mörker och vinter fortfarande rådde var något helt annat…

Nattens mörker hade sedan länge fallit och Alina hade vallat ihop kreaturen in i deras fähus där de skulle tillbringa natten, skyddad från rovdjur och oknytt. Ensam satt hon i det lilla kokhuset, det enda där hon kunde ha en eld, och vilket då också fick bli hennes sovplats. Än var det för kallt att ligga i de andra bodarna och sova, så istället hade hon brett ut halm och yllefiltar i närheten av eldstaden. Vinden som ven genom vindögat bar med sig ljud från skogen och fjällen. En korps ensliga rop fick henne att rysa och dra sin sjal tätare om axlarna då hon rörde i den tunna vällingen som puttrade över elden. Varken kor eller getter gav särskilt mycket mjölk, och hon hade knappt fått med sig något mjöl, bara lite ost och några hårda skorpor. Än hade hon inte vågat gillra några fällor eller sätta snaror i skogen, för där var det fortfarande fullt av vinterns oknytt. Hon var rädd att något av Devanas barn skulle gå i fällan, vilket innebar otur, om inte död, för den som fann den.

Ljudet av hovar fick henne att frysa till där hon satt. Vem var ute till häst såhär dags om inte en av nattens vålnader? Eller hade hon hört fel? Långsamt reste hon på sig och lyssnade. Så hörde hon det igen, tydligare, hovslag som kom allt närmare. En frustning fick henne att rycka till. Ljuden kom allt närmare innan de tystnade, precis utanför boden. Hon tassade fram till dörren, ett stadigt grepp om sin amulett som gömde sig under förklädet. Tyst tog hon tag om dörrhandtaget med sin fria hand och höll krampaktigt om det samtidigt som hon tryckte örat mot brädorna. Utan att öppna dörren så lyssnade hon till ljuden utifrån och bad en stilla bön om vem eller vad det än var, skulle ge sig därifrån.