Namn: Lykke Sölvisdatter
Kön: Kvinna
Ålder: 14 år
Längd: 156 cm
Ögonfärg: Ljusbrun
Hårfärg: Mörkbrun
Födelseort: By i norra Karm
Folkslag: Människa
Lojalitet: Obestämd
Civilstånd: Ogift
Sammanfattad Biografi:
Lykke föds in i en oansenlig liten by, i meningen ‘lös samling bondgårdar’, i nordöstra Karm. Detta är inte den sortens plats som föder stordåd. Även den sagoberättare som söker en oviktig plats att placera en oväntad hjälte hade låtit blicken glida över platsen utan så mycket som en tanke.
För Lykke är den hem. Som enda barn till en jordbrukare tillika fårbonde är livet fullt av hårt arbete, tidiga mornar, och villkorslös kärlek. Det varma huset med rödmålade fönsterluckor och ryggen mot skogen är en självklarhet i hennes liv, lika värmande som solen.
Fram till den våren hon fyller fjorton verkar det självklart att hennes liv är och ska förbli så som hundratusentals andras över kontinenten. Detta är dock våren då hennes omedvetna kamp för att hålla sin natur i styr misslyckas, då det slutligen blir omöjligt för henne och hennes föräldrar att blunda för sanningen.
Lykke är en magiker.
Här har vi det ovanliga i hennes by. Skräcken inför magi, och framför allt dess användare, ligger som en slöja över nejden. Den senaste magikern, en ur Lykkes egen familj, hann sprida smärta och kaos innan inkvisitorerna följde upp och oskadliggjorde honom. Nu står ännu en ungdom i denna familj med makten att skada i sina händer.
Snabbt kontaktar hennes föräldrar en för dem känd Arkanist i en närliggande stad, och inom kort är Lykke på väg tvärs över landet till en plats som skrämmer henne in i märgen. Hon är på väg till Caras Idhrenin.
Utseende:
Lykke är en kort ung kvinna med en bred, stabil kroppsbyggnad som visar på en vana vid kroppsarbete och en stadig bondkost.
Hon har blek hy med tendenser till rosacea, ett runt ansikte och mjuka drag, i tonåren söt på ett alldagligt vis.
Hennes hår är tjockt, mörkbrunt och rakt. Allt som oftast hänger det i en fläta nedför hennes rygg.
Hon går klädd i enkla kläder som befattar en bondflicka. Endast vid sällsynta tillfällen kan hon få tag på kläder i blåa nyanser, men lyckas hon med detta så värderar hon föremålet högt och tar väl hand om det.
Personlighet:
En relativt isolerad uppväxt som ensambarn i en liten by har gjort att Lykke är ovan vid främlingar och större folkmängder. Ibland kan det komma tecken på att hennes blyghet inte sitter så djupt som först kan tros, men hon kommer att behöva tid att vänja sig vid att vara runt en grupp som hon inte har känt sedan barnsben.
En annan konsekvens av denna barndom är att hon har en livlig fantasi och lätt för att drömma sig iväg, även då hon arbetar. Både förhoppningar och farhågor växer sig lätt utom proportion, vilket kan leda både till hög ambitionsnivå och lamslående prestationsångest. Bristen på resurser och behovet av arbetskraft i de isolerade små byarna gör att skolgången i Lykkes hemtrakter är kort och begränsad, men hon har desto mer erfarenhet av att lära sig genom praktik.
Hon är en försiktig flicka med en djup rädsla för den magiska potentialen som nyligen har upptäckts hos henne. Till varje pris vill hon undvika att den förändrar henne till den värre eller orsakar skada hos andra människor, men hon hålls vaken om nätterna av känslan av att detta är oundvikligt.
Familj:
Nära familj: Hennes mor, Jorit, och far, Sölvi. Båda två hårt arbetande lantbrukare, ärrade från händelser involverande Sölvis magiskt begåvade bror för cirka 20 år sedan. Tystlåtna men godhjärtade och tålmodiga hade de och Lykke en nära relation fram till att hennes magi uppenbarade sig. De älskar henne lika starkt som någonsin, men numera blandas kärleken med oro och rädsla.
Vänner: Lykkes hemby innehöll inte många barn i jämförbar ålder, men några vänner har hon haft att spendera sommardagarna med. Främst två, Lisbet och Keld, är värda att nämna som frekventa kompanjoner. Lykkes föräldrar har dock varit hemlighetsfulla angående deras dotters frånvaro och det troligaste är att dessa vänner kommer att förbli ovetande om hennes nuvarande förhållanden.
Övriga: Jorits föräldrar, syskon, och de sistnämndas barn är bosatta i närheten och har varit regelbundna inslag i Lykkes liv.
Introduktionsberättelse:
Kunskapen hade förts vidare till henne tidigt.
”De är inte som oss,” hade hennes far sagt. ”Magin förvrider dem. Tar kål på det som gör dem mänskliga.” Han hade visat med fingrarna över sitt eget hjärta. Åratal hade gått sedan hans bror hade återvänt hem från Caras Idhrenin, men han bar fortfarande ärr.
I det stora hela talar de inte om det särskilt ofta. Ändå finns det där, som en varptråd i deras liv. Någonting i hur deras grannar talar till dem. Hur bytemplets fönster verkar se på dem, som att de dömer och väntar. Den döda cirkeln i skogen bakom huset där det fortfarande, årtionden senare, inte hörs någon fågelsång.
Lykkes mor har långa, smala fingrar, och hon skulle kunna se på i evigheter när de drar fram den tunnaste tråden ur ull till det jämna tickandet från spinnrocken. En gång, när hon ännu är liten och oförstående, frågar Lykke om inte detta är magi. Hennes mor luggar henne hårt och säger att hon aldrig ska säga så igen. Hennes far biter ihop käkarna hårt och i dagar är han tyst, tyst, tyst. Och ännu fler dagar är det innan spinnrocken tickar igen.
Folk i byn säger att det kan ligga en förbannelse över släkten. Att det var därför fars föräldrar dog i sjukdom och hans syskon dog i krig, och att det är därför Lykke föddes så liten och svag och hennes syster, hon som var för liten och för svag, trasade sönder mors insida så att Lykke fick bli deras enda barn. Kanske är åtminstone den första delen sann.
Men när den där våren kommer och det blir allt tydligare vad Lykke är så tänker hon på sin lillasyster. På avunden och oron som hon själv kände när hon fick veta att den lilla var på väg.
Hennes föräldrar gråter den dagen de tre inte längre kan blunda för sanningen. Hennes far sträcker sig efter henne, men hans händer stannar innan de når hennes hud. Det är som om han hade bränts blott av hennes beröring.
På nätterna, när de tror att Lykke redan har somnat, så sätter sig hennes mor på sidan av hennes säng och stryker henne över håret. Lykke blundar och låtsas som att hon inte hör tårarna i sin mors andetag.
Vägen till staden känns dubbelt så lång som vanligt. Oxen stretar framför kärran och den torra jorden under hjulen skapar damm-moln i luften. Tystnaden bryts bara de få gånger de stöter på någon annan resande, och även då verkar familjens sorgsna uppsyn signalera att de inte är intresserade av några längre samtal.
Hon tänker på berättelserna hon har hört, när hon står där framför den lilla butiken som de tidigare har tagit omvägar runt. Tänker på sin farbror, med sitt våghalsiga leende och sina kvicka fingrar, och de som kom efter honom med svärd och eld. Tänker på skräcken och smärtan hon har sett hos sin far, sin mor, sina grannar. Tänker på skrovliga röda ärr och oseende ögon.
Känner till slut en hand i sin, valkad och stark. Hennes föräldrar står bredvid henne med sorg och kärlek i blicken. Innan de säger farväl trycker hennes far en kyss mot hennes panna.