- This topic has 10 replies, 2 voices, and was last updated 2 veckor, 6 dagar sedan by
.
-
Thel Shaen, Iselems storslagna huvudstad. Från bergens rötter sträckte hon sig med sina många kanaler och ståtliga byggnader. Av de många lärda så kunde hon sägas vara den mänskliga civilisationens största verk. Här hade den heta, karga öknen tämjts genom mänsklig ingenjörskonst till att bli en grönskande stad som bjöd på både svalka från vattnet och hetta från den kryddstarka maten. Kustens juvel kallades hon för, och det med rätta. Men om Thel Shaen var kustens juvel, så var Shai Khanapaviljongen dess gömda skatt.
I ett av stadens underhållningsdistrik stod detta palats till tehus tre våningar högt. Här kunde dess besökare avnjuta te och röka vattenpipa antingen i arkadgångarna eller i de stora terummen. Om de ville ha något annat än te, kunde de avnjuta traditionell iselemsk mat på någon av balkongerna som hängde ut över kanalen, eller varför inte under stjärnorna på husets takterrasser? För den som ville vara mer avskild fanns privata rum att hyra för middagar, affärsmöten eller underhållning. Underhållning i form av dans och sång, allt utfört av Shai Khanas beryktade kvinnor. För det var varken teet eller maten som lockade dess besökare, utan de kvinnor som serverade och underhöll. Här var de vackrare och mer begåvade än på de andra tehusen. Med sin mystik och mildhet kunde de smickra både nytänkare och konservativa. Här fanns något för alla.
Men det hela var bara ett spel för galleriet, en hägring och en villfarelse. Shai Khanas sanna natur var mycket mörkare än så. I årtionden hade det blivit en plats för de välbärgade och ryktbara att få kontakt med de utstötta och kriminella. Hit sökte sig den som hade tillräckligt med pengar för att få tag på säljare av förbjudna varor såväl som den köpman som ville undgå skatt. Rykten spreds, människor fördes samman och varor bytte ägare. Allt administrerat under kvinnornas diskretion och möjliggjort under mäns girighet. För det var inte sällan man kunde se en av de tio Sharin, en av de högsta ämbetsmännen i Iselem, avnjuta te och sång inne i tehuset. Andra flitiga besökare var några Ishajer såväl som inflytelserika köpmän. I fördärvets och girighetens huvudstad blomstrade platser som Shai Khana.
Men all framgång kunde inte tillskrivas giriga köpmän, eftersom ingenting hade varit möjligt utan Shai Khanas matriark. Vida känd för sin skönhet, dygd och underbara sångröst hade hon ingjutit förtroende i dessa maktens män. Drömfångaren kallades hon, för sin förmåga att få mörka drömmar om makt, pengar och exotiska varor att gå i uppfyllelse. Aayla il-Nader kallades hon av de mer omedvetna gäster som flockades till Shai Khana i hopp om att hon skulle uppträda just den kvällen.
Då solen sjönk mot horisonten i väst började de många lyktorna tändas inne i Shai Khana. Cikadornas spel i atriets jasminbuskar blandade sig med rösterna från gäster i arkadgångarna och den lugna musiken. De färgglada tyger som hängde längs valv och fönster rörde sig lätt i den svalkande kvällsbrisen som förde med sig doften av kryddor och parfym. Den korta valvgång som ledde ut mot gatan och slutade i två bastanta trädörrar var fylld av små bord och kuddar. Där hade man tänt rökelse och lyktor vars ljussken nådde ut till gatan genom en av dörrarna som nu stod öppen. Här skulle den som tog sig upp för de få trappstegen välkomnas av en av de beslöjade kvinnor som väntade.
-
I den kvävande hetta som omslöt Iselem, i synnerhet här i Thel Shaen, där solen tycktes bränna ännu hårdare mot stenhusens väggar och luftfuktigheten var som en osynlig våt filt, rörde sig Wreax genom de dammiga gatorna med ett tydligt förakt för sin omgivning. Hans mörkeralviska hud bar lätta spår av sitt arv från Me’erisia – havets folk – och varje steg genom denna torra, brutala stad påminde honom om den svalka och fukt som havet erbjöd. Här fanns inget av den friskhet som havsdjupet gav, inget av det liv han en gång kände.
Han drog sin svarta, silverprydda mantel och huva tätare om sig, skyddade sig mot både sandens stickande vindar och de blickar som kunde falla på honom. Den sortens blickar han avskydde – de som förrådde misstänksamhet eller nyfikenhet, eller värst av allt, likgiltighet. I en stad där varje gäst kunde vara en potentiell kund eller fiende, valde han att smälta in i skuggorna, undvika alltför mycket ögonkontakt, och navigera staden med en precision som blott en av hans bakgrund och erfarenhet kunde ha.
När han närmade sig Shai Khanapaviljongen, den svala doften av jasmin och kryddor blandade sig med cikadornas ljud, kunde Wreax inte låta bli att notera den kontrast detta palats verkade stå för i jämförelse med den karga öknen runtomkring. En plats byggd på lögner, en spegelbild av stadens smutsiga underströmmar av korruption och girighet. Trots sitt förakt för öknarna fanns det en slags tröst att en sådan plats fanns. En plats där maskerna man bar spelade större roll än verkligheten. En plats som fick honom att känna sig hemma, om ens lite. Om han skulle medge att platsen gjorde det, det är en annan sak totalt.
Han klev över tröskeln och möttes av en av kvinnorna som vakade över paviljongens gäster, hennes ansikte halvt beslöjat, men med ögon som avslöjade en bedömande blick som värderade honom. Wreax, dock, lät inget av det påverka honom. Hans arroganta hållning och blick gjorde det tydligt – han var inte här för att låta sig bedömas.
“Jag behöver tala med någon som har förmågan att tillgodose mina… särskilda behov,” sa han, med en låg, hård röst. Orden var svala, liksom hans hållning. Inga antydningar om känsla, bara ren vilja och en underliggande, obeveklig makt. “Där ingår information, varor, och tjänster. Och jag antar att ni vet precis vem jag talar om.”
-
Den beslöjade kvinna som välkomnade Wreax var till det yttre oberörd av hans begäran som annars sågs som väldigt rättfram i den alltid så återhållsamma och artiga kulturen i Iselem. Hon log endast och gjorde en gest åt honom att följa med henne, som om hans begäran varit efter en kopp te. Hon ledde honom genom valvgången och ut i det stora atriet. I dess mitt porlade det från en fontän i marmor och bland buskarna lyste små lampor i olika färger. Mellan de tyger som hängde i arkadgången kunde man skymta de många gästerna som satt på mjuka kuddar och rökte vattenpipa. Våningen ovanför var även den i form av ett arkadgalleri, men där satt inga gäster, utan istället var där många dörrar och fönster i färgat glas. Bakom vissa lyste det vilket antydde att där fanns gäster. Den tredje våningen hade ingen gång mot atriet, men från små balkonger och fönster växte hängande blommor och grönska. Med fontänens vatten och den omslutande byggnaden var atriet en sval oas i jämförelse med staden utanför.
Kvinnan ledde Wreax genom denna lilla oas innan hon stannade och höll undan ett av skynkena och bjöd honom att kliva in i arkadgången. Hon anvisade honom till ett av de låga borden och färgglada sittkuddarna. Med tunna tyger hängande från taket skärmades varje sittgrupp av från varandra, även om det just här var glesare mellan gästerna.
“Någon kommer snart för att servera dig. Om du önskar några särskilda förfriskningar, så är det bara att säga till,” hon inväntade hans önskemål innan hon med en mjuk bugning backade några steg och sedan försvann iväg.***
Genom husets entré kom dagligen människor från alla av de erkända kasten såväl som de som kallades echer, utlänningarna. Men att någon med så uppseendeväckande ursprung och rättfram uppförande kom, det hörde till ovanligheterna. Shai Khanas kvinnor hade ett välutvecklat och diskret sätt att signalera till varandra när potentiella problem såväl som viktiga kunder dök upp. Och de osagda orden spreds snabbt. Från sin plats på den övre våningens arkadgalleri hade Aayla uppsikt över atriet och uppfattade snabbt signalen om ett eventuellt problem. En dov smärta gjorde sig påmind från de mörka märken det senaste av hennes problem lämnat på hennes revben och rygg. Långsamt förflyttade hon sig mellan valven i arkadgalleriet, den skarpa blicken vänd ned mot atriet i väntan på att detta problem skulle ledas dit. Under det korta ögonblicket av väntan undrade hon om det var någon av de som hotat henne bara en vecka sedan, eller kanske en tidigare fiende som lyckats kravla sig tillbaka från det dike hon lämnat den i.
Men den man som nu leddes genom atriet var något helt annat. Hon stannade intill en av pelarna för att följa honom med blicken. Att han hade mörkeralviskt påbrå var uppenbart och om hon hade sett honom förr skulle hon definitivt ha känt igenom honom. Så det var inget känt problem, men mörkeralver blev för det mesta till problem. Det hela krävde hennes uppmärksamhet och efter en stund begav hon sig ned. I den smala trappan ned till bottenplan mötte hon kvinnan som lett honom in. De utbytte lågmälda ord om vad han sagt och begärt innan de skildes åt.
Aayla rörde sig med mjuka steg genom arkadgången och trots att hon var klädd i samma turkosa och ljuslila tyg som de andra kvinnorna så drog hon blickarna till sig. Det skira tyget som täckte halva hennes ansikte skvallrade om ett vackert ansikte, även om de intensiva, melerade ögonen alena kunde få en man att vända sig om. Över hennes axlar flöt mjuka, kolsvarta lockar som trots att håret var halvt uppsatt nådde henne till midjan. Hon var smal och bred på de rätta ställena och rörde sig graciöst. En klassisk skönhet i iselemska mått mätt, men där fanns också drag av något övermänskligt, kanske ökenalviskt blod några generationer bort. Då hon anlände till den sittgrupp där Wreax satt la hon handen på hjärtat och hälsade på honom med samma mjuka bugning som han en stund tidigare blivit lämnad med.
“Välkommen till Shai Khana, min herre. Jag hoppas du inte har väntat länge och att du blivit väl mottagen av mina systrar,” hennes röst var behaglig och feminin. En röst som inte behövde ta så mycket plats i anspråk, då den i sin blotta melodi fick folk att lyssna. I en elegant rörelse satte hon sig ned på en av kuddarna mitt emot honom. Hennes blick var uppmärksamt fäst vid honom. Hon hade haft rätt att han hade mörkeralviskt blod, men såhär på nära håll kunde hon se att han också var meeresier. En första tanke gick direkt till Me’erisias styre innan ett gammalt rykte gjorde sig påmint. Intressant.
“Mitt namn är Aayla och jag kommer att servera dig i afton,” hon log mjukt och såg bort för att påkalla uppmärksamhet till en av de andra kvinnorna som kom fram och ställde ned en bricka på det låga bordet.
“Jag hoppas ditt besök här kommer att vara till belåtenhet. Är det första gången du besöker Thel Shaen?” fortsatte hon medan hon ställde fram varsin glaskopp med mässingshandtag, den silvriga tekannan och en liten burk i silver samt annat som Wreax möjligen hade beställt. Den andra kvinnan försvann med brickan och de lämnades nu ensamma. -
Innan kvinnan gick tog han tillfället att beställa dadlar med honung, och vin. Han drack oftast vin då han hade tillgång, han var stor entusiast.
Wreax tog in den eleganta omgivningen med ett ögonkast som var både snabbt och analysartat. Han hade kanske varit något rakt på sak vid sin ankomst, men detta var ett medvetet val. I hans värld var varje ord och handling noggrant vägda, särskilt när det gällde att navigera i de komplexa nätverken av makt och inflytande. Han visste att det inte fanns något att vinna på att vara överdrivet vänlig mot en tjänare, när det verkliga målet var att få kontakt med någon av betydelse.
När Aayla anlände och satte sig ned mitt emot honom, var Wreaxs hållning anpassad för att spegla både respekt och förväntningar. Han var medveten om Aaylas rykte och visste att hon var den person han behövde för sina krav.
“Aayla il-Nader,” började han med en ton som var både formell och uppskattande. Han nickade kort när hon presenterade sig. “Jag försäkrar er, väntan har inte varit ett problem. Era systrar har varit mer än tillmötesgående. Det är ett nöje att träffa er personligen.”
När hon frågade om hans erfarenhet av Thel Shaen, lutade han sig tillbaka, fortfarande med ett självsäkert lugn. “Jag har varit i Thel Shaen många gånger tidigare, men detta är första gången jag besöker er etablering. En svalkande fristad mitt i öknen, det påminner mig om en del av hem, trots att det är långt ifrån mitt rätta element.”
Hans röst blev något mjukare, men fortfarande med en skärpa i tonen. “Jag kom hit specifikt för att träffa er. Ert rykte företräder er, och jag har hört att ni har en särskild talang för att få saker att hända, diskret och effektivt. Jag har hört mycket om er förmåga att navigera i de mest invecklade affärerna i denna stad.”
Han tog försiktigt och noggrant för sig av dadlarna med en analytisk blick, då han mer än ofta blivit förgiftad eller drogad tidigare, och stoppade en i munnen då han låtit sina misstankar rinna undan från sitt sinne. Han pausade för att säkerställa att han hade hennes fulla uppmärksamhet, och åt munnen tom innan han talade. “Jag har några specifika behov som jag hoppas att ni kan hjälpa mig med. Några… drömmar jag önskar att fånga.”
Wreax avslutade med en självsäker blick och en lätt lutning framåt. Han väntade nu på Aaylas svar med ett lugn.
-
Det var med van hand som Aayla ställde fram både te, fatet med urkärnade dadlar och lerkruset med vin, helt utan att behöva släppa honom med blicken. Hon log åt hans ord om Shai Khana, ett leende som nådde ögonen även om hennes läppar knappt kunde anas bakom det skira tyget av slöjan. Än kunde hon dock inte avgöra om hans komplimang var genuin eller om den bara kom från allmän anständighet. Inte för att det spelade någon större roll, men kunde säga mycket om en persons karaktär.
Då hans röst blev mjukare och han istället förde samtalet till henne och hennes förmågor blev leendet kvar och hon sänkte blicken i en sorts bekräftande nickning. Precis som hennes syster sagt så var han mycket mer rättfram än vad som var brukligt i Iselem där alla ord vägdes i artighet och omskrivningar. Något hon både kunde uppskatta och avsky hos echer. Hon hade redan listat ut vem han var, men hon visste inte vad för en person han var. Eller vad hon tyckte om hans rättframhet för den delen. Medan hon hällde upp vin så kunde hon iaktta det korta ögonblick av misstänksamhet innan han tog för sig av dadlarna. Hon kunde knappast klandra honom, även om hon aldrig skulle tillåta att en gäst blev förgiftad eller kom till skada innanför hennes väggar. Det hade inte varit bra för affärerna.
“Mitt rykte måste verkligen föregå mig,” började hon samtidigt som hon hällde upp te till både honom och sig själv, “Om det kan passera mellan världarna och återuppväcka de döda.” Hennes blick mötte hans och där fanns både spår av det mjuka leendet såväl som en uppmaning.
“Men förhoppningsvis kan jag leva upp till det och inte göra dig besviken,” fortsatte hon och ställde tekannan åt sidan. Trots att hon insinuerade på hans identitet så var det inte något som hon pressade vidare för att få bekräftat. Tids nog skulle det visa sig om hon haft rätt eller inte.
“Du är rättfram med syftet till ditt besök här i afton,” hon log större än tidigare och vita tänder kunde anas bakom slöjan, “Det är en egenskap jag verkligen uppskattar. Så säg mig vad det är du drömmer om. Socker?” Hon hade lyft locket till den lilla silverasken med sockerbitar och gjorde en enkel gest mot teet som ångade från kopparna. Alla rörelser så invanda och rösten så mjuk och naturlig att en åhörare säkerligen skulle tro att det var vanligt kallprat under tiden en gäst serverades.
-
Wreax satt med ett lätt men vaksamt leende. Aayla rörde sig med en självsäkerhet och elegans som fick honom att undra över hennes förmågor. Hans blick hölls fast på henne, och han märkte hur hennes leende verkade genuint. Men, i skuggan av hennes leende kände han alltid en osynlig närvaro, en påminnelse om sin egen komplexa verklighet. En del av honom ville vara helt närvarande, att njuta av denna stund och Aaylas sällskap, men den andra delen var alltid vaksam, alltid medveten om att han var bunden till något större och mer skrämmande än vad som kunde förstås vid första anblick. En svag rysning av något mörkare drog genom hans sinne, som en viskning i skuggorna, men han sköt undan tankarna, väl medveten om att detta inte var rätt ögonblick att låta det stora spelet påverka honom.
När hon talade om sitt rykte, kunde han inte låta bli att småle. ”Att återuppväcka de döda?” Han höjde lätt på ena ögonbrynet. ”Det skulle vara ett imponerande dåd. Jag hoppas att även jag lever upp till dina förväntningar, trots att jag förmodligen inte ikväll kan göra något så… dramatiskt.”
Hennes antydan om att hans namn hade passerat mellan världar, som om han återuppväckts från de döda, fick honom att luta sig något bakåt i stolen, ögonen smalnade lätt i ett kort, fundersamt uttryck. Det var en udda tanke, men en del av honom gillade den. Att vara i andras tankar att man nästan blev ett eko av något odödligt – det passade honom. Rykten var makt, och han visste att hans eget rykte var en tveeggat svärd.
”Det verkar som om vi båda bär på våra egna legender,” svarade han, hans röst låg djup och melodisk. ”Men jag hoppas att vi kan vara ärliga mot varandra här i kväll. I en värld där alla har sina dolda motiv, kan en öppen konversation vara mer värdefull än något rykte.”
”Socker, ja,” sa han med ett nästan obekymrat leende. Han rörde om i koppen, såg hur den vita kristallen smälte bort i den ångande vätskan. Han observerade hennes rörelser, hur hon hade hällt upp teet med noggrannhet. Det var små detaljer, men han var alltid uppmärksam. En del av honom ville bedöma om det fanns något mer djupt i hennes handlingar, någon dold agenda. Men den andra delen av honom – den som fortfarande trodde på möjligheten av allierade – hoppades på en enkel, ärlig dialog.
”Jag drömmer om flera saker, men att rusa mot sina drömmar utan försiktighet? Det vore vårdslöst. Så, istället skulle jag gärna lära känna dig, Aayla,” sade han och lutade sig framåt. ”Kanske kan våra ambitioner sammanfalla. Endast tiden kan visa om det finns en väg att gå tillsammans – eller om våra steg leder oss mot olika mål.”
Hans ögon glimmade med en intensitet, bläckindigo mot vinröd, som kunde sätta skräck i en mindre djärv själ.
-
Aayla hoppades innerligt att han inte levde upp till hennes förväntningar. De med mörkeralviskt blod var i allmänhet otäcka typer att ha att göra med och ryktet om hans metoder var i synnerhet inte mycket bättre. Ett sting av smärta i ryggen påminde henne om de metoder hennes senaste problem använde sig utav. Men hennes blick förblev densamma, mjuk och behaglig då hon använde en liten silvertång för att lägga en sockerbit i hans te och sedan en i sitt eget.
Då hon mötte hans intensiva blick kunde hon inte annat än undra om han skulle bli ett problem eller en tillgång. Och precis som han sa var det något som endast tiden kunde utvisa.
“Ändock tog du risken att besöka detta hus i afton. Hit flockas alla de som vill få sina drömmar förverkligade,” hon log milt och la händerna i knät, blicken fortfarande fäst vid hans. “Men som ordspråket säger är det endast den som tar risker som dricker vin om kvällen.” Det passade henne dock väl att han inte var allt för rättfram med avsikten för sitt besök och hon var allt för van att spela med då män kom och påstod att de ville lära känna henne. Han föreföll dock vara för intelligent för att låta sig luras av påklistrat smicker, så hon tänkte inte förolämpa honom genom att låtsas vara det heller.
“Låt mig infria din önskan om ärlighet oss emellan… Du är varken den första, och kommer inte heller vara den sista, som säger sig vilja lära känna mig,” hon släppte honom med blicken och lyfte istället sin tekopp. Med en graciös rörelse lossade hon slöjan från ena örat och sänkte tyget som tidigare täckt halva hennes ansikte. “Många har underskattat mig och försökt utnyttja mig för sin egen vinning.” Hon mötte åter hans blick innan hon fortsatte. “Ingen har lyckats. Så när du säger att du vill lära känna mig, hoppas jag det är med ärlighet och önskan om ömsesidighet i vad än för relation vi utvecklar.” Trots hennes behagliga röst och vackra ansikte så fanns där ett underliggande allvar i hennes blick. Något som inte lät sig kuvas. Hon blåste försiktigt bort ånga från teet och tog sig en liten tår innan hon ställde ned koppen på bordet.
“tsk- Du måste ursäkta mitt dåliga uppförande, jag har inte låtit dig presentera dig än.” Ett mjukt leende var åter på hennes fylliga läppar och hon hade lagt händerna i knät. Uppmärksamheten var helt och hållet riktad på honom, och hennes tidigare insinuering om hans identitet till trots, så var hon uppriktigt intresserad av att veta om hon haft rätt.
-
Wreax höll kvar hennes blick, hans leende nu med en skarp kant av självsäkerhet. Hennes rättframhet var uppfriskande; det fanns en styrka där, dold bakom den eleganta fasaden, som få andra kunde mäta sig med. “Du har rätt,” sa han mjukt, “Att ta risker är det som skiljer oss från dem som bara följer med strömmen.”
Han drack långsamt från sin tekopp och studerade henne noggrant innan han talade vidare. “Wreax Situros,” presenterade han sig, med ett namn som han visste skulle klinga välbekant. “En gång en ledande hand i Handelsgillet Bläck, det är möjligt att du redan har hört om det…”
“…Men, vad jag vet att du har hört, är att många ser mig som en man med betydande inflytande – kanske även med rädsla. Medan jag byggt broar, flyttat varor över gränser, och styrt det som rör sig på de mest svåråtkomliga marknaderna har min titel rört sig på fruktande läppar, Bläckspindeln…”
Hans röst sjönk till ett lågt, nästan hotfullt tonfall. “Och de som inte har fruktat, har ofta fått lära sig… för sent.”
Hans ord var enkla, men fulla av en självsäker tyngd som kom med makt, och en stor gnutta grandiositet. “Men mitt forna nätverk intresserar mig inte. Jag söker nu nya vägar. Nya möjligheter.”
Hans mörka ögon fångade ljuset i rummet, intensiva och gåtfulla. “Men nog om mig för stunden,” sa han med ett lätt leende. “Det som fascinerar mig nu är du, Aayla. Du är inte en som nöjer sig med att följa andra – det är tydligt.”
Wreax pausade för att låta sina ord sjunka in innan han lutade sig något närmare, hans blick kvar på hennes som om han redan visste mer än han avslöjade. “Så säg mig, som drömfångaren du är… vad drömmer du själv om? Vad hoppas du åstadkomma genom det du gör? För jag tvivlar på att det är så enkelt som makt eller rikedom. Det är något större, eller hur?”
Han lät frågan hänga i luften, hans blick outtröttligt fokuserad på henne, medan han lutade sig bekvämt tillbaka, ett leende som antydde både charm och ett knivskarpt intellekt.
-
Så hon hade haft rätt i sitt antagande. Inte för att hon misstrott sin egen förmåga att dra slutsatser om hans identitet, men hon kunde inte låta bli att känna sig nöjd. Det var dock ingenting som speglades i hennes ansikte. Endast en glimt av igenkänning reflekterades i hennes ögon och hon log milt då han presenterade sig. Högfärden i hans ord var omistlig. Det fick henne att sänka nacken i en gest som inte kunde tolkas som annat än kvinnlig underdånighet. Egentligen hade hon nog helst velat himla med ögonen, men hon var skolad sedan barnsben att alltid visa det som män ville se och det kom naturligt för henne.
När han istället skiftade samtalet från sig själv till henne höjde hon blicken som under de tjocka ögonfransarna mötte hans. Hennes leende blev aningen bredare och vita tänder skymtades mellan hennes målade läppar. Hans smicker roade henne trots allt och hon kunde definitivt föreställa sig hur hans vältaliga ord och charmerande mystik tagit honom långt i världen tidigare. Det var uppfriskande, annorlunda från de iselemska männens lovord. Och det fick henne att bestämma sig för att underhålla detta samtal en stund till.
“Vad kan den som förverkligar andras drömmar drömma om?” frågan var retorisk och hon sträckte på nacken igen, “Har hon inte redan uppnått allt?” Hennes blick lämnade honom och hon gjorde en mjuk gest mot de tyger som hängde i arkadgången runt omkring dem.
“Shai Khana har varit mitt hem och min fristad i åratal. Hit kan alla söka sig en tillflykt från samhällets hårda verklighet,” hon sänkte handen till knät och vände tillbaka blicken till honom. Hon betraktade honom för en kort stund, fundersamt, som om hon värderade honom.
“Låt mig visa dig runt i detta hus,” hennes blick hade blivit skarp och hon hade ett leende på läpparna, “Så får vi se om du, Wreax, kan säga vilka drömmar som finns kvar?”
-
Wreax studerade henne med en skarp blick, ett leende precis på gränsen mellan charm och skepsis. Att vara i Aaylas närvaro var som att stå inför en välpolerad yta som reflekterade hans egna frågor tillbaka på honom – ett skickligt drag han uppskattade, men också ett som krävde försiktighet. Hon släppte inte många ledtrådar, och i hennes roll som Drömfångaren låg något som förblev förbryllande.
Han höjde tekoppen i en lätt skålning innan han drack det sista och ställde den åt sidan innan han reste sig elegant från bordet.
“Jag uppskattar en rundtur,” sa han, med en ton som var både artig och fylld av ett undersökande intresse. “Jag har alltid trott att ett hem säger mycket om personen som bor där…” Han gav henne ett kort men genomträngande leende, som antydde att han såg genom hennes fasad – eller åtminstone ville att hon skulle tro det.
Medan han följde henne genom rummen, lät han ögonen glida över detaljerna i Shai Khana: de rika tygerna, de omsorgsfullt utvalda dekorationerna, de dämpade skuggorna som skapade både mystik och värme. Han var noga med att observera allt utan att verka för nyfiken, att ta in atmosfären på ett sätt som verkade avslappnat men ändå fokuserat.
Efter ett ögonblicks tystnad, en tystnad som var både tankfull och medvetet långsam, bröt han den med ett lätt men distinkt lågt tonläge: “Du säger att Shai Khana är en fristad, en plats där människor finner sina drömmar. Men…” han pausade, blicken glimtande, “det måste finnas en kostnad för att låta andra uppnå sina drömmar genom dina händer, eller hur?”
Han lät frågan hänga ett ögonblick, som en mjuk men ändå pressande närvaro. “Att förverkliga andras drömmar är en storslagen sak, Aayla,” fortsatte han, med en röst fylld av både beundran och en lätt, prövande ton. “Men… drömmar är också en form av makt. Och makt är sällan självuppoffrande.”
-
Aayla visade honom runt med en sval enthusiasm som ankom på en värdinna. Vant gick hon vid hans sida och berättade kort om vad det var de passerade. Där så var påkallat kunde hon berätta om vart vissa tyger eller vaser var ifrån. Lyxvaror, och mycket av det gåvor från inflytelserika män. Hon hade åter höjt slöjan över sitt ansikte för att slippa oönskad uppmärksamhet från de gäster som de passerade. En och annan såg dock nyfiket efter dem, även om de passerade en bit ifrån, vilket också var väntat. Dock tillskrev hon inte sig själv uppmärksamheten denna gång… En uppmärksamhet som dock snabbt avleddes av hennes systrar som serverade och underhöll de andra gästerna.
Vid hans fråga vände hon blicken till honom. För bråkdelen av en sekund passerade något hennes ögon, som en reflektion av något djupare. Något mörkare. Men det ersattes omedelbart av ett milt leende som anades bakom slöjan. Hon la mjukt ena handen mot hans arm och med en gest med den andra antydde hon att de skulle gå upp för spiraltrappan som skulle leda dem till övervåningen.
“Du undrar vad det kan komma att kosta dig…?” leendet blev aningen större och i hennes ögon syntes en road glimt då hon vände blicken till honom. “Det beror på om dina drömmar ska förverkligas inom eller utanför Shai Khanas väggar. Det förra kan betalas i guld, medan det andra fordrar en annan valuta.” De nådde toppen av trappan och hon stannade intill en av pelarna för att blicka ned över innergården. Även om det knappast var högljutt därnere så var det ändå betydligt tystare på övervåningen. Endast dova ljud och röster trängde ut från bakom skjutdörrarna till de privata rummen. Hon sänkte återigen slöjan från ansiktet och drog ett djupt andetag av den svala nattluften innan hon åter vände blicken och uppmärksamheten till Wreax.
“Shai Khana är en fristad för både dess besökare och boende. Men en fristad kan också bli ett fängelse. För oss som fick underhållarnas kast har framtiden alltid varit osäker. För oss kvinnor var länge hoppet att gifta oss innan vår skönhet och ungdom passerat, men nu skulle det bara göra oss kastlösa. Så vår framtid vilar på osäkerhet om vi finner ett harem som skulle acceptera oss även i vår ålderdom.” Hennes röst var låg och neutral om sånär som en ton av besvikelse. Med ett outgrundligt leende såg hon upp på honom.
“Här kan vi dock ändra vårt öde och bygga en egen framtid. Så mitt svar på din fråga blir att allt har ett pris.” Leendet blev åter milt och hon gjorde en mjukt gest för att antyda att de skulle börja gå igen. “Något för något. Tjänster och gentjänster. Det är vad som får drömmar att gå i uppfyllelse.”
You must be logged in to reply to this topic.