- This topic has 2 replies, 2 voices, and was last updated 2 månader sedan by Vintersaga.
-
Zachabar, en oas välsignad av vackert våld, stora nöjen och sedeslöshet står ensam i en värld plågad av ytliga konflikter om obetydliga saker så som osynliga gränser mellan länder, vilken gud man borde tjäna och vilka avsikter dessa gudar har. Beläget bland kvarlevorna från det en gång stora imperiet Harvadar står den ståtliga, självständiga staden dit pirater, handelsmän och rövare reser för att sälja sin fångst vare sig det är mat, vapen eller levande varelser. Ofta säljs bestar av olika slag som antingen blir exotisk mat, eller tjänar som utmanare i den ökända gladiatorarenan, men ibland även människor och andra intelligenta raser som har förbrukat sitt värde i världen utanför Zachabars murar.
Khraich, även känd som Khra var en gång en av de sålda till staden, nu längre sedan än hon vill tänka på. Som nyvuxen deltog hon i en djärv räd utanför sitt trygga hem i Elvaradh-skogen i södra Mar Gharok och blev hastigt upplockad av en grupp rövare. Hon såldes kort därpå till Zachabar, för vem vill inte ha en gnoll som gladiator? Det gick därefter snabbt uppåt för henne, då hennes stridslust, naturliga styrka och djuriska natur passade perfekt till gladiatorarenan som hon sedan dess fått kalla sitt hem. Med tiden kom hon till freds med att hon förlorat sin familj och började forma en ny en bland gladiatorerna i Zachabar, där hon sedan dess agerat som en slags väktare över dem.
En gång slav precis som de många sorgliga som nu stod framför henne undrade hon om hon såg lika patetisk ut när hon anlände, huvudet hängt och blicken långt borta. Inte alla såg så illa ut såklart, men säkerligen skulle bara en eller två överleva veckan ut, där en av dem troligtvis var den gröna ödlan som stod framför henne i ledet tillsammans med de andra, kedjad vid fotleden till de framför och bakom henom.
Khra studerade varelsen och sträckte lite på ryggen sin för att nå rätt höjd och kunna se henom nyfiket i ögonen, något som blev tröttsamt snabbt för en gnoll som hade sådan disproportionell överkroppsvikt jämfört med midjan och nedåt, vilket orsakat en naturligt böjd rygg. Olikt andra av hennes sort vanligtvis däremot var hon fint klädd, insvept i en vacker blodröd kappa som precis blivit tvättad, vilket utgjorde en fin kontrast till hennes mörka päls. Kappan dolde knappt under henne en ringbrynja som oftast åkte av innan striden då Khra aldrig gillade hur det kändes med järn mot kroppen när hon stred, även om hennes ägare insisterade på att hon skulle bära allt skydd hon kunde förmå. Hennes strider hade knappast blivit enklare med tiden, då hennes vinster orsakade skiftningar i oddsen mot henne. Fler motståndare, starkare, snabbare, samtidigt som hon blev äldre. Större, starkare och snabbare själv absolut, men hennes reaktionsförmåga var inte vad den en gång var, vilket förklarade den vulgära skadan på högra sidan av hennes huvud, ett nästan helt avlägsnat öra, ett skadat öga och ett väldigt ärr.
Det var ovant för Khra att inte ha utan jämförelse största käften i varje rum hon var i, men den gröna ödlan framför henne kanske inte bara hade större käft, utan säkerligen fler tänder också. Om inte annat, säkerligen rakare och finare. Hon höjde sin hand för att känna på käften dess men hörde sin ägare anlända genom ett trumslag och drog tillbaka handen innan hon hann röra ödlan. Hon sänkte sig ner till sin naturliga, hukade ställning igen och skyndade sig åt sidan så att hon inte stod i vägen för mannen att se på sina nya köp.
Slavtransporten hade levererat dem till det mäktiga husets väldiga innergård bakom murarna sina, en stor öppen yta med många förråd och luckor längst muren till redskap och annat som användes för träning. Marken som bestod av grå sten hade mångtaliga tecken av torkat, gammalt blod, antydande att platsen inte bara var en samlingsplats för slavar när de blivit köpta, utan även vart de tränade inför arenan. Bakom linjen av fångar stängdes de väldiga portarna och på andra sidan gården, på balkongen högt ovanför dem stod en man, en blek människa i vit och gyllene skrud och röd mantel intill några som verkade vara en blandning av familj och vakter. Mannen var väl förbi medelåldern, något som gjordes tydligt av det gråa håret och de många rynkorna. Trots detta var han stor till storleken, en storlek byggd av strid och träning, inte lika utsvävande och mjuk till formen så som många andra inom Zachabars samhällselit.
Han stod en stund och såg ner på dem i tystnad innan han vände blicken till Khra, gav henne en tydlig menande blick och vände sedan blicken tillbaka till gruppen av nya slavar. Khra tog tag i en lång piska och med en väldig kraft slog med den mot gruppen så att den träffade luften precis ovanför deras huvuden. Deras blickar vände mot henne och hon log ett väldigt leende, hennes stora, vassa tänder blottade och hon höjde sin fria hand mot balkongen.
”Välkomna till ert nya hem, till herren er mästare Drusus Gavias hem!” Hennes röst var grov, hård, hennes uttal ganska vasst och inte vidare melodiskt. Tills man vande sig hade hon fått höra att hennes röst var kanske till och med lite smärtsam, något hon hade gemensamt med de andra av hennes sort hade hon hört, men hon hade inget minne av hur deras röster lät. Hon höjde sin hållning igen och sträckte sig raklång mycket till hennes eget missnöje, men det visade på hur stor och muskulös hon faktiskt var, hennes överkropp kraftfull, hennes armar betydligt längre än mänskliga proportioner förväntade sig, nästan så att de nådde marken och hon blev nästan dubbla storleken av vakten bredvid henne när hon sträckte sig, en man hon var jämnhög med när hon stod hukad. Hon svepte sedan handen för att gestikulera överallt omkring dem.
”Hundratals vakter till hans tjänst, väldiga murar som hindrar försök att ta sig in så väl som ut och främst av allt …” Hon pekade mot en grupp välbyggda, hårda i huvudsak människor bakom henne. ”Gladiatorer som kämpar för sina liv i arenan regelbundet och överlever! Stolta gladiatorer som blir belönade om de stoppar flyktförsök! Gladiatorer så som ni kan bli om ni väljer att ägna er energi till att överleva i arenan i stället för att försöka fly, ett liv fyllt av privilegier och ära i stället för piskrapp, slavarbete och hunger!” Som för att etsa in sin poäng slog hon till med piskan igen, den här gången så att den träffade en av männen i ledet. Tröjan hans slets sönder av träffen och skrikande föll han till sina knän med ett öppet sår nu längst sin arm. Hon stannade upp sitt tal och log samma breda leende igen, väntade en stund och fortsatte sedan.
”Mitt namn är Khraich! Jag kommer sova med er, äta med er, träna med er, förbereda er för er första dag i arenan! Om jag däremot vittrar så mycket som en suck av ett uppror, ett försök till flykt, så kommer jag också vara den som äter era hjärtan!” Under tiden hon talade kom några av vakterna fram till gruppen och började låsa upp deras kedjor. ”Ni är fria att röra er på slottsgården mellan träningar, ni är fria att träna så mycket ni vill och främst av allt är ni fria från omvärldens många val. Här har ni bara två: Strida för herren Drusus eller dö!” Hon räckte sedan piskan över till en av vakterna till höger, men missade hans hand då hon saknade syn på sin högra sida. Situationen hjälpte däremot att illustrera hennes inflytande, då hon som före detta slav och nu gladiator inte behövde plocka upp den, utan vakten for ner på sina knän och plockade upp den från marken för att sedan skynda sig undan från henne. Vid första anblick var det säkert att anta att hennes högra sida var hennes svaghet. På grund av hennes huvuds form och hennes ögons positioner var hon sannolikt helt blind till sin högra sida.
Med kedjorna borta stod slavarna nu i en klunga som Khraich ställde sig framför. ”Är någon bland er en framtida gladiator? Kliv fram! Vem av er vill bevisa sin styrka inför Drusus Gavias?! I detta hem, i Suckarnas Borg belönas styrka, framgång, mod med mat, komfort och nöjen! Är någon redo att slåss för den bästa sängen, för den bästa maten, för platsen som den främsta rekryten?” Hon sträckte ut sina armar och presenterade sig själv som deras motståndare. Hon flinade med hennes breda leende och lät hennes blick vandra mellan dem alla. Hon lät den stanna lite extra på ödlan, då hon var nyfiken på att se dem slåss, men fortsatte sedan att studera dem alla. Under tiden slängdes ett svärd ut på stenen mellan henne och dem. Hon gav svärdet en menande blick, klev sedan bakåt som för att visa att svärdet var för någon av dem att plocka upp och inte henne, som stod obeväpnad.
-
Genom det lilla hålet mellan läpparna stack tungan fram, fladdrade genom luften innan den försvann tillbaka in i munnen igen. Det var trots allt så reptiler luktade på omgivningen. De röda ögonen studerade allting diskret omkring honom också. Han var den enda av sitt slag, det hade han sett på en gång men även att de såg ut som han kände sig. Hopplösa inför framtiden. Tungan vädrade ännu en gång. Dofter av konstig mat, torkat blod och en hel del oidentifierbart fanns där.
Den där konstiga varelsen framför honom fick de röda ögonen att sänkas, och han ville väsa åt denne, men lät såklart bli. Att tappa huvudet var det sista han ville göra då han klarat sig såhär länge utan att dö.
Den gröna, hybriden mellan ödla och människa stod bara och stirrade när varelsen framför honom höjde handen mot honom, men denne ångrade sig vid något ljud och han höjde blicken han också. Tungan vädrade igen. Dofter av människor blev starkare men ljudet av rappet ovanför huvudet fick honom att vrida på huvudet mot den där varelsen igen som tog till orda. Trots rösten så hörde han att det var en hona, kvinna, vad man nu ville säga men man skulle inte låta sig luras av det kvinnliga könet. De kunde vara riktiga rävar i huvudet. Listiga, luriga och totalt galna.
Ödlan, som bar namnet Vasstand, lyssnade, sneglade sig omkring men tog in allt som hände. Piskan som ven genom luften igen och efter att han vädrat med tungan igen så insåg han att någon fått sig en smäll av den.
Det var en syn att skåda, den där varelsen med trasigt öra, öga och ärret och visst undrade han vad som hänt där. Han själv hade inga ärr än så länge, det var svårt att penetrera hans fjäll och taggarna agerade extra skydd. Hans svaghet var bröstet, magen och halsen.
Kedjorna avlägsnades men han rörde sig inte, vägrade visa sig svag så tidigt och bara stirrade på Kraich som nu pratade om bättre levnadsstandard. Den kluvna tungan vädrade igen. Utmana henne? Då var de nog korkade och det sista han behövde var väl fiender här omkring de som bodde här, men han var stor och skulle behöva all mat han fick tag i för att hålla sig i form.
Vasstand sneglade lite mot de närmaste, vädrade med tungan, som för att dofterna skulle få honom att bestämma sig bättre. Visst märkte han allt att hennes blick vilade lite extra på honom innan också, och mat lockade. Inte säng, han kunde lika gärna sova på marken, men mat..
Den långa ödlemannen nog några steg framåt och fastän han var lång, omkring 210cm så lät han inte vara så tung. Med klorna på fötterna knuffade han bryskt bort svärdet, var hon obeväpnad skulle han också vara det. Istället så avslöjade han dom klobeklädda händerna som han hållit knutna innan, avslöjade ungefär 7cm långa klor på vardera finger. Dock hade han bara tre fingrar, men det dög gott ändå. Svansen svängde bakom honom där han stod, redo och han hukade sig så att hans sårbara delar inte skulle vara för lätta att komma åt. Sen öppnades käftarna lite, visade massvis med vassa tänder som givit honom hans namn samtidigt som ett lågt väsande lämnade honom. -
Gnollens leende blev om möjligt större när ödlan klev fram, det sannolikt största hotet från gruppen. Att hen valde bort svärdet gjorde henne ändå mer nyfiken men samtidigt en aning stolt. De andra slavarna klev lite bakåt för att inte vara så nära och Khraich klev istället framåt. Hon såg upp mot sin ägare och han gav henne en bekräftande nick och en annan handsignal som mer verkade likt teckenspråk. Ingen permanent skada betydde det och det hade hon ingenting emot, hon såg potential i ödlan, någon att forma till arenan, så hon vände hungrigt blicken tillbaka till henom.
“Håll inte igen!” Sa hon kort. Med ett morr stötte hon sig framåt med sina fötter och inför nästa steg sänkte hon sina händer så att de tog i marken och gav sig själv fart med alla fyra för att att sedan slunga sig genom luften rakt mot honom, axeln och nacken främst för att tackla omkull honom. Hon var tung, mestadels på grund av hennes överkropp, vilket betydde att en träff troligtvis skulle skicka dem båda till marken, vilket var ett slagfält hon föredrog, men det betydde också att om ödlan lyckas slingra sig undan så skulle hon skickas själv till marken då hennes ben inte var starka nog att stoppa hennes egna vikt i den här farten. Troligtvis utan något som bromsade henne skulle hon slå in i gruppen av slavar som redan backat i hopp om att inte vara för nära striden.
Träffade hon däremot, så hoppades hon inte bara slå luften ur honom, utan bygga en tempo som skulle hålla hela striden.
You must be logged in to reply to this topic.