- This topic has 3 replies, 3 voices, and was last updated 5 år, 10 månader sedan by
.
-
Dagen hade kommit. Konung Sandor hade precis blivit färdig och hade donerat sin rustning som han skulle ha på sig då han red ut genom huvudportarna i Karms huvudstad Hannadon och därefter leda armén västerut mot Loradon där fienden väntade. Långa månader hade gått till att samla vasallerna och deras styrkor, men äntligen var dagen här. Det låg kyla i luften och det gråa vädret inspirerade ingen. Under natten hade frosten kommit och lagt ett lager av mjuka kristaller över fältet utanför huvudstaden, men han välkomnade nästan kylan.
Hans vapenbärare och rådgivare hade först försökt tvinga på honom hans ceremoniella rustning, vilket han vägrat. Den må vara fin, men hade ingen praktisk funktion som skulle hjälpa honom på slagfältet. Den enda detaljen som fanns på hans bröst var hus Thaldwins vapen.
På den mörka hästens rygg, följd av sitt garde, närmaste befälhavare och hans son Rheon, red han långsamt på huvudgatan. Allt efter anslöt sig de kompanier som befann sig i huvudstaden för att följa konungens tåg, och längs med gatorna hade folket samlats. Vissa var bara där för att se på, vissa var där för att hurra konungens namn, och vissa var där för att försöka få en sista glimt av sina nära och kära. Athals klockor klingade över staden och gav det hela en melankolisk klang… Ödets klockor klingade i takt med den långsamma marschen, följd av dova krigstrummor, medan processionen långsamt tog sig mot huvudporten där hans drottning väntade – där han formellt och rituellt skulle ge över makten till henne, så som de hade kommit överens.
Konung Sandors gröna mantel rörde sig långsamt i takt med hästens gungande rörelser, och hans ljusa hår som börjat anta gråa toner här och där likaså. Han bar ingen krona, men man kunde inte missta kungen för vem han var där han red först i ledet. Medan ljudet av folkets rop, klockorna och hästarnas klappande mot kullerstensgatan fyllde honom fann han att hans tankar svävade iväg en stund. Ett ögonblick av fridfull tanke i sitt sinne, där han tänkte tillbaka på den sista natt han spenderat med sin drottning Selene. Trots att de hade grälat hade de också hittat försoning, och han hade en varm bild av henne i sitt huvud att bära med sig ut i strid.
Trumpeternas fanfarer som annonserade hans och drottningens närvaro vid huvudporten drog honom tillbaka till nuet, och han behövde bara höja en hand för att få processionen att stanna. Någonstans längre bak i ledet kunde han höra befälhavarnas rop om halt eka.
‘Min drottning, det är dags för mig att lämna Hannadon i ditt förvar.’ sa han med röst som bar i den plötsliga tystnaden som omgav torget vid huvudporten. I bakgrunden kunde man höra hästarnas rastlösa hovar och frustningar. En av hans egna garde red fram för att sträcka över kung Gandoris spira – spiran som tillhört rikets grundare, och en symbol för rikets regent som han nu skulle överräcka till Selene inför allas ögon.
-
Hennes lilla samling av nordmän stack märkbart ut bland de andra ädlingarna och vasallerna till Karm. Deras kläder var till större delen av läder och pälsar och nästan alla bar sitt långa hår flätat. Maeve red först i deras lilla klunga, ett halvt dussin välbeväpnade nordmän som befunnit sig på fastlandet när nyheterna om Loradons fall nått huvudstaden. Det var långt ifrån alla av hennes folk, men de var starka och de var lojala till henne och hennes far.
Hon hade sitt blonda hår samlat i ett antal flätor som möttes bak i hennes nacke och där bildade en enda, tjock fläta fäst med en silverpärla. På kroppen bar hon en enkel, ärmlös tunika över vilken hon bar ett harnesks av mörkt läder, prytt med en ristning av vad som liknade en åttafotad häst. Hennes axlar täcktes av en tjock päls som till hälften dolde hennes tatuerade arm, men den tycktes nästan lysa i rött när den fångade upp lite av det ljus som dagen hade kvar att ge. Det var dags, äntligen dags. Hon hade i hopp om hjälp svurit sitt svärd till Sandor och nu skulle hon äntligen få infria sitt löfte och frigöra Loradon så att Karm i sin tur kunde hjälpa hennes far innan det var för sent. Nyheterna från Kaldrland var inte goda och hon fruktade att allt detta skulle ta för lång tid, att hon skulle komma för sent, att fler av hennes familj skulle dö innan hon kunde komma till undsättning. Mer än en gång hade hon undrat om hon inte bara borde ha hyrt ett skepp och rest hem, men vinterhavet var farligt och svårt nog att segla med full besättning och hon hade inte tillräckligt många män som hon litade på för att våga sätta sig i en liten båt på ett stort, iskallt hav. Nej, det här hade varit den enda utvägen och hon hade tagit den i hopp om att allting skulle lösa sig.
Ändå var hennes ögon hårda och obevekliga när de red fram genom staden och stannade till vid huvudporten, kanske särskilt så när de föll på drottningen. Efter det som skett i mötesrummet föregående dag så var hon orolig över att Selene inte skulle hålla sin makes löfte, hon verkade ju ha allt för lätt att gå emot hans önskemål, något som hon själv fått befara när Sandor kallat henne under de tidiga morgontimmarna för att avblåsa hennes attack mot Märhen. Han var alltså tvungen att överleva för att hon skulle vara försäkrad om Karms stöd, alltså var han hennes främsta uppdrag. Håll kungen vid liv. Hon hade viskat samma order till sina landsfränder där de nu satt på sina hästar på vardera sidan om henne, alla med blickarna fästa på kungen och drottningen i väntan på att få ge sig av.
-
Natten hade varit ett enda långt farväl mellan henne och hennes make. Ett långt farväl med hopp om att åter få välkomna honom hem igen, oskadd men några garantier fanns inte och drottning Selene var väl medveten om det där hon stod med Ett tiotal riddare omkring sig vid porten som ledde ut från Karms huvudstad. Både hon och Sandor visste att det här var ett spel för gallerierna men ett nödvändigt sådant för att befästa hennes auktoritet inför de andra, främst adelsmännen och kvinnorna som var Karms nav. Utan dem kunde ingen kung eller drottning styr Karm.
Klockorna ringer, ljudet av hovar kommer allt närmre och trots att Karms drottning tycks samlad och lugn rasar en inre känslostorm inom henne. Blicken trött då det knappast blivit någon sömn under natten. En aning glansig för trots lugnet hon försöker utstråla vill tårarna tränga fram bakom ögonlocken, hon tvingar dem envist tillbaka. Så är han där tillsammans med alla sina nära krigare. Ståtlig i all sin enkelhet och Selene kan inte låta bli att le svagt när hon ser honom, hon maskerar dock snabbt leendet igen men det finns kvar i hennes blick, en glöd, när hon möter sin makes där han sitter på hästen. Även hon förhållandevis enkelt klädd, en enkelt men figurnära skuren klänning i mörkgrön sammet kantad med vit päls kring hals, ärmar och kjolfåll. Ett silverfärgat bälte kring hennes midja prydd med pärlor och gröna stenar, en ring med Karms vapen som fungerade som sigill på hennes finger och i det gyllene håret den låga kronan av guld, prydd med gröna stenar och pärlor som en gång krönt henne till drottning. Håret fäst i en enkel frisyr vars uppgift var att stödja kronan snarare än att vara vacker ramade in hennes smala och trötta ansikte, gjorde det mer mjukt.
Hon hör sin makes ord som i en dimma och när en ur hans garde kommer fram med spiran tar hon ett steg fram för att möta upp honom. Båda händerna hålls fram och mannen lägger spiran i hennes händer. Den var gammal, en symbol för Karm och hon känner sig ödmjuk inför att hålla den inför sina händer. Hon böjer nacken i en gest att hon tar emot den, tar emot ansvaret från maken och höjer sedan blicken mot honom men det är inte för honom hon talar utan för alla som stod nära nog att kunna föra orden vidare om vad de sett den här morgonen.
”Jag lovar att i ditt ställe se till Karm och dess befolkning, att sätta Karms väl främst, ge trygghet nu när faran hotar. Jag ska inte vila förrän du återvänder tryggt till oss så att spiran och Karm återigen kan vila i dina händer. Kämpa väl min konung, för Karm”
Hon ser honom i ögonen, ögon som säger så mycket mer än hennes ord. Kom tillbaka till mig och barnen, jag älskar dig och jag vill fortsätta arbeta för att göra oss starkare, jag vill ta vid där vi avslutade i natt. Kom tillbaka till oss..
Blicken vilar kort mot Maeve med, en snabb blick.. hon hoppades kunna infria löftet hon gett, med eller utan Sandors återkomst. Trots det som hänt dagen innan ville hon inte se Maeve död på slagfältet.
-
Sandor betraktade drottningen där hon stod, och lyssnade till hennes ord. Det fanns något beundrande där i hans ögon och han tog in hennes mod över att stå där och tala så självsäkert inför alla de samlade. Hon inspirerade åtminstone honom med sitt sätt att vara där i all sin enkelhet, utan att befästa sin auktoritet med guld och juveler, utan snarare med sin ärlighet. På Sandors läppar fanns ett litet leende, som fanns där bara för Selene, och han var övertygad om att hon skulle klara sin uppgift väl trots alla omständigheter. I hans leende följde en liten nickning, som ett bejakande till de outtalade orden som fanns mellan dem. Åtminstone hade de lärt känna varann så väl att de förstod varandra över avståndet som nu fanns mellan dem, och avståndet som etikett och situationen la mellan dem.
‘Karm ligger i tryggt förvar.’ sa Sandor stillsamt. ‘Och vi kommer alla att ha ett bekymmer mindre på våra axlar, då vi vet att våra hem kommer att stå kvar och vänta på oss.’
Konungen vände blicken över axeln till de samlade bakom honom. Hans son, Rheon, Maeve och hennes Kaldrländare, hans eget garde och alla de trupper och flaggor bakom.
‘Det är dags för oss att frigöra Karm från det hot som hotar att ta allt vi håller kärt ifrån oss. Det är dags att med Athal på vår sida ta tillbaka det som är vårt. Rid nu med mig, för Karm!’ sa konungen med hög röst som ekade över torget, och med red han i galopp ut genom de stora portarna. Krigarna följde honom, och deras framfart följdes av applåder, hurrarop, krigstrummornas stadiga rytm och fanfarernas läte. Äntligen var det dags att marschera västerut och väl vid Loradon hoppades han innerligt att han skulle finna Märehns stöd, liksom det av alla vasaller som lovat hjälpa honom i detta pådrag.Då Sandors armé till sist lämnat staden och samlat sig för marschen västerut förkunnade en härold drottningens makt i Karm och huvudstaden, befäst med spiran hon höll i sin hand. En underlig tystnad lade sig över staden, som inte funnits där på flera månader då armén förberett sig för sin framfart.
‘Buga inför ers majestät, drottning Selene!’ och där Selene rörde sig bugade befolkningen för henne, medan gardet följde henne, liksom den eviga skaran av högt uppsatta ädlingar, rådsmedlemmar och rådgivare.
You must be logged in to reply to this topic.