- This topic has 14 replies, 2 voices, and was last updated 2 dagar, 15 h sedan by
.
-
Istilwys klev upp ur varmvattenkällan i hennes lya, hennes vackra mörka hy lätt glänsande under det naturliga skenet från de magiska kristallerna som lite varstans stack ut från grottans tak och väggar. Hon vred ur det mesta av vattnet hennes snövita hår hade behållit och lät det lämna ett spår efter henne medan hon gick ned för spiralen av trappor från toppen av pelaren där den varma källan var placerad. Långa vägar i varje riktning omkring den stora pelaren hon gick ner för i mitten av hennes lya sträckte sig grottan som hon kallade sitt hem, med mångtaliga mindre pelare lite varstans.
Hennes lya var enorm, den satte många andra hem i Dar Zakhar till skam, men var ändå något Istilwys inte kände sig nöjd med. Hon var aldrig nöjd, ambitionen inom hennes konstant växande. Hon hade i sin ägo en garanti att hon skulle kunna bli Lloths högra hand, för om hon överlämnade vapnet till henne så skulle det vara det yttersta beviset att Istilwys gick att lita på, men… gick det verkligen att göra det? Bröllopet var bara ännu ett exempel i en lång rad av exempel som hävdade motsatsen.
Skulle hon använda vapnet för att störta Lloth? Troligtvis inte, men lämnade hon bort det skulle hon lämna bort det alternativet från sin framtid.
När hon väl vandrat hela vägen ner för pelaren till grottans golv så var hon helt torr, men vandrade ändå i motsatt riktning från där hon förvarade sina klänningar och annan klädsel. Under fötterna rusade spindlar undan, varelser som gick att finna i tusentalen runtomkring den fuktiga, mörka lyan hennes.
Hon vandrade till delen av grottan där hennes väv stod och så snart hon rundade en pelare och den var inom synhåll var också tusentals vävda gobelänger det, de mesta i kaotiska högar, stora berg av vävda tyger av olika storlekar, i alla världens färger och porträtterande alla möjliga sorters händelser och personer. Hon passerade bilder på gudar som stred, riken som föll, demoner på sina tronar, vänner som förråder varandra, många gobelänger med henne utförande olika saker.
Hon var duktig och det rådde inga tvivel om att de många verken var resultatet av flera hundra års arbete, då hon vävt allting själv, men ändå tittade hon på många av dem med djupt förakt. De var inte bra nog, även om man kunde se exakt vad de föreställde, många av dem hon föraktade.
När hon anlände till väven så stirrade hon på gobelängen som fortfarande låg i väven, hennes senaste verk. Hon hade inte kunnat sluta drömma om det, så nu satte hon visionen till världen, omöjlig som den kändes. En vacker, färgrik illustrering av en sammandrabbning mellan henne och Izotar som aldrig har hänt, men som besökte hennes drömmar lika tydligt som ett minne. Hon förde en hand över väven och Izotars ansikte, fundersam kring huruvida det var någon märklig form av skuld. Det var Ziyatés liv hon hade tagit, inte hans, men hon hade lika väl kunnat dräpa dem båda såväl som Khishra så som allt utvecklades. Sannolikt var Istilwys den enda överlevande, vilket inte egentligen besvärade henne om inte för drömmen som förföljde henne. Hemsöktes hon av den förbannade Izotar? Om någon borde det ha varit Ziyaté hon såg när hon sov.
Istilwys lossade på gobelängen av sammandrabbningen och kastade den långt åt sidan så att den landade intill en nästan hundra år gammal vävd bild av Loradon i lågor. Hon förberedde sedan väven igen, satt sig ner på sitsen lika näck som dagen hon föddes och påbörjade en ny gobeläng. Det var en tanke som svidit i bakhuvudet på henne de senaste dagarna som hon behövde få uttryckt.
-
Dar Zakhar.
Namnet var en väsning i hans sinne, en skugga som trängde sig genom det eviga mörker han som blivit hans tillvaro och existens. Han levde i en konstant skugga, ett mentalt dis, men ändå bar han vrede i sin själ, så stark att bergen nästan kunde skälva.Izotar, som en gång varit mörkeralv och son till Ziyaté, vandrade åter bland Dar Zakhars spiraler och grottor, fast han inte längre hörde till någon värld. Skuggorna dolde honom, eller kanske bar de honom, hans gestalt ett minne, ett eko som vägrade dö ut. Vägen tillbaka var smärtsam, men viljan att återta det som stulits övervann till och med dödens gräns. Hans vilja, eller någon annans? Han kunde inte bli fri från tanken.
Han visste var hon var.
Istilwys.
Namnet kändes i hans tysta själ likt en rostig dolk i ett gammalt sår. Prästinnan. Förrädaren. Skön som nysläckt eld, farlig som löftet om nåd. Hon hade dödat hans mor, kallt och beräknande, med blick som is och röst som vinande stål. Men det var inte för hämnd han kom, inte nu. Han var inte ens säker på att han kunde känna ett hämndbegär. Det fanns något viktigare.Skärvan. Det enda som ockuperade hans sinne.
Vapnet som kunde bringa död till allting, även till demoner. Vapnet han själv en gång försvarat, som de skulle använt på Ayperos som nu var hans mästare, och som hon nu höll gömt. Det tillhörde inte henne. Det var aldrig hennes att äga, än mindre att använda.
Mörka stalaktiter gnistrade av fukt i dunklet, och Dar Zakhar viskade ännu hans namn, ett minne bland grottans ekon. Där, i hennes hem högt i de mer exklusiva delarna av riket, vävde hon sina lögner, sina drömmar, sina synder.
Han kunde nästan se henne redan. Inte med ögon, men med något djupare, något fornt och glödande. För en forn skuggdansare som han var det inga problem att ta sig in i hennes hem, tystare och mörkare än skuggorna.
Han gled fram över golvet, ljudlöst stod där, i skuggornas rand, där ljuset från de glimmande kristallerna dog bort och mörkret levde eget liv. Istilwys satt med ryggen mot honom, naken, hennes bleka hår ett vattenfall över axlarna, händerna varsamt arbetande vid vävstolen. Gobelängens första trådar var knappt synliga, men redan visste han vad den skulle visa, en tanke hon inte kunnat skaka, en vision hon inte vågade yttra i ord.
Izotar iakttog henne i tystnad. Inte som en jägare ser sitt byte, utan som en skugga ser på sin källa. Där satt hon, omsluten av sina verk, sina hundratals liv av garn och färg, av lögner och sanningar vävda till en helhet ingen annan än hon kunde förstå. Väven var hennes vittnen, och hennes dom. Kanske hennes samvete.
För varje ögonblick hon drog tråden genom varpen skälvde något inom honom, något han trott förlorat när han tog steget över gränsen mellan liv och demonisk existens. Var det sorg? Längtan? Kanske var det var vetskapen om att detta ögonblick, denna stillhet, snart måste slitas i stycken.
Hon hade varit nära att döda honom den gången. Hade kanske tänkt göra det. Och ändå hade hon låtit honom leva, och hamna i denna usla existens. Eller kanske var det ödets nyck, men nu stod han här, en annan version av sig själv, men med en vilja brinnande klar.
Skärvan.
Skärvan vilade någonstans djupt i lyan, det visste han.
Ett andetag, som ingen hörde. Ett steg, som inte fanns.
Han lutade sig aningen fram, där i mörkret mellan pelarna, och såg hur hennes händer plötsligt stannade. Bara för ett ögonblick, ett fruset andetag av tvekan, som om hon känt hans blick i nacken.
-
Istilwys sänkte vävkammen, släppte ut ett andetag hon inte insett att hon hållit på och slöt sina ögon. Hon övervägde för ett ögonblick att begrava lyan i illusioner och driva inkräktaren till vansinne, men hon valde fredsmäklarens väg och reste sig istället upp. För en inkräktare fanns det, det kändes i luften. Stor som grottan var kände hon sig ofta kvävd när någon inkräktade i den, hennes trygga hamn, den plats ingen hade rätt att tillträda, där hon skulle vara säker, där hon kunde vara sig själv. Hennes hem. Hennes avslappning gjorde henne också känsligare till förändringar i sin närhet.
“Jag kan räkna på en hand antalet personer jag känner till som har förmågan och anledning att ta sig så här långt in i mitt hem obemärkt.” Började hon och vände sig om i riktningen hon anade iakttagelsen, samtidigt som hon slängde håret sitt bakom sig så att det låg mot ryggen hennes. Som en uppvisning av självsäkerhet stod hon nu helt blottad, tydligt obeväpnad tack vare sin nakna kropp.
“Sorligt nog är du inte här för att hämnas Ziyaté, eller hur?” Hon kunde gissa vem det var. Hon kunde inte förklara det, hon hade antagit honom död, men hon visste bättre än att misstro sin magkänsla. Hon sneglade åt sidan för att betrakta gobelängen som visualiserade en sammandrabbning mellan henne och Izotar och lugnt knöt hon sina händer bakom sin rygg för att visa sig öppen och sårbar.
“Hur lever du ännu? Övertygade hon honom att skona dig? Är han så blödig? Eller dog du?” Hon andades djupa, avslappnande andetag och försökte lyssna överallt omkring sig. Hennes sinnen kunde bara skydda henne så mycket från Izotar, men hennes illusioner gjorde henne nästan oåtkomlig ändå. Såvitt han visste var Istilwys där hon stod en fabrikation, ett påhitt, doft, ljud och kropp en lögn. Sådant tog kraft dock och hon gjorde det inte gärna i onödan, men hon har alltid varit noga med att inte avslöja sina begräsningar för sina vänner, då de alla förr eller senare blev fiender.
-
Hade Izotar varit en levande man, hade han kanske stannat upp i beundran. Kanske låtit blicken dröja vid linjerna i hennes kropp, vid hårets bleka kaskad, vid hur ljuset från kristallerna spelade över hennes hud. Hon var vacker, farligt vacker, som ett svärd i viloläge, redo att blixtra till.
Men Izotar var inte längre en vanligt levande mörkeralv.
Han såg på henne som döden ser på livet: utan begär, utan undran, bara i stillhet. Ingen värme i blicken, ingen darrning i röst eller kropp. Han stod där med samma obevekliga närvaro som ett gravkummel på en övergiven hed. Den Izotar hon någon gång känt fanns inte längre.
Lika kallt, lika oförlåtande som när vinter ser höstens sista löv falla betraktade han henne.
I ett ögonblick där tiden tycktes tveka, möttes deras blickar, eller så verkade det i alla fall. Hon stod där i sin nakenhet, inte blott som kropp, utan som själ, som väsen, som makt.
Izotar förblev orörlig, ännu innesluten i mörkret, som om skuggorna själva bar honom med vördnad. När han talade var hans röst en viskning i vinden, ett eko som tycktes komma från grottans väggar snarare än från honom.
”Det var aldrig ditt hem som var ogenomtränglig, Istilwys. Det var din själ. Men nu ser jag sprickorna.”
Ett svagt andetag, och sedan fortsatte han, lågmält men bärande en uråldrig tyngd.
”Livet har lämnat mig. Vad du ser är det som blev kvar… efter att Ayperos tog mitt liv.”
Han tog ett steg fram. Inte mer än så. Tillräckligt för att hans kontur skulle skiljas från pelarens skugga, en gestalt som liksom darrade i sin existens, gränslös och onaturlig.
”Och nu tillhör jag honom. Och henne.” han syftade så klart på Isra.
”Det är inte hämnd jag vill. Du har rätt. Ziyaté är död, bortom denna värld. Vad jag söker är det du stal.”
Tystnad föll.
“Ge den till mig.” -
Hon såg sig omkring när han talade, tvivlande nu på att han var där hon först hade känt honom. Tvivlande tills dess att han avslöjade sig genom att kliva fram ett steg. Hon lyssnade noga på allt han sa och låste sin blick med hans medan hon rullade tummarna bakom ryggen sin för att hålla sig stimulerad. Hon var självklart orolig, det var trots allt Izotar, även om bara ett skal av sitt forna jag.
“Du behöver inte.” Började hon. “, tillhöra dem menar jag.” Hon sneglade igen mot sitt konstverk av henne och Izotar i strid, för att sedan se tillbaka mot honom, ett hånfullt flin kärleksfullt riktat åt mannen. “Säkerligen finns det någon del kvar inom dig som hungrar efter hämnd. Mot mig på grund av Ziyaté, mot Ayperos på grund av Isra.” Hon knöt sina händer hårt för att kväva impulsen att utöva sin magi.
“Hur lyder planen din här? Jag kommer aldrig ge den till dig. Om du dödar mig, tror du att du kan hitta den innan Lloth hinner hit? Hur dåligt tror du att jag gömt den?” Hon lutade lite på huvudet och stirrade på honom. “Jag har vävt vår strid min vän, den vi aldrig haft. Jag beklagar, men du har vandrat in i ännu en förlust och kommer göra din dotter lika besviken som du gjort din mor.” Hon lossade sina händer från varandra, men höll dem ännu bakom ryggen sin. Hon var säker på att Izotar snart hade slut på tålamod, om det var rätt sak att kalla det, men hon hoppades se om det fanns ens någon del av hans forna jag kvar. Innan han gjorde sitt första drag tänkte hon inte röra ens ett finger till.<!–/data/user/0/com.samsung.android.app.notes/files/clipdata/clipdata_bodytext_250612_230702_123.sdocx–>
-
Han stod stilla medan hennes ord rann ut som gift lindat i honng, sakta men ofrånkomligt. Hon talade om frihet, om val, som om dessa saker ännu hade någon makt över honom. Men Izotar rörde inte en min. Luften tycktes bli kallare omkring honom, som om det var själva mörkret i grottan som andades i hans ställe.
När han till sist svarade var rösten låg och jämn, som ett vattenflöde i underjorden — gammalt och stilla, men ostoppbart.
”Frihet.”
Han smakade på ordet som på en rutten frukt. Ett hån, en relik från ett liv han inte längre mindes som sitt.”Vad skulle jag med den? Friheten är bara en börda för den som saknar vilja att bära den. Den viljan tog de ifrån mig. Ayperos. Isra. Min egen dotter.”
Ett ljudlöst steg förde honom närmare, men det var inte hotfullt. Bara oundvikligt, som tidens gång. Hans blick var tom som en gammal grav.
”Du förstår inte, Istilwys. Hur kan du? Vad du än inbillar dig är jag inte längre den du kände. Inte sonen som höll sin mors hand. Inte fadern som såg sin dotter födas. Inte den man som kunde hata dig för vad du gjort, för ditt svek och förräderi.”
Hans röst sjönk ännu lägre.
”Jag är ett verktyg. De gjorde mig till det, slipade mig tills allt annat föll bort. Vad jag vill ha är skärvan. Vad jag är ämnad till är att ta den, vad det än kostar.”
Han såg på henne som döden själv ser på de levande — inte vredgat, inte lidelsefullt, bara kallt med visshet om att allt förr eller senare böjs för dess vilja.
”Lloth skrämmer mig inte.” chockerande ord ur en mörkeralvs mun. “Skulle hennes vrede vakna, så välsignar jag den. Låt henne komma. Låt henne bränna din värld för att fördriva mig, låt henne se ditt svek, låt henne se att du har skärvan och inte gett henne den – jag bryr mig inte. Du vet det, i ditt hjärta – antingen vinner jag, eller så tar Lloth dig. Förr eller senare kommer du tala. Alla gör det. När hotet är stort nog. När smärtan är djup nog. När det inte längre finns något annat att hålla fast vid än ett hopp om en morgondag. Och ditt liv är det enda du värderar, det enda du någonsin brytt dig om.”
Han lät tystnaden lägga sig en stund.
”Jag har ingen brådska. Jag kan vänta, som stenen väntar på regnet. Jag kan skära ut sanningen ur dina löften och lögner, förgöra din stolthet bit för bit om det behövs.”
Han böjde något på huvudet, som i en hånfull hälsning.
”Så fortsätt väva dina drömmar. Du har sett vad som kommer ske.”
-
Istilwys vickade på huvudet fundersamt när han talade, ett höjt, nyfiket ögonbryn talande sitt tydliga språk. Dels trodde hon inte på honom, att han underhöll hennes frågor som han gjorde, sakerna han sa. Orden kändes inte tomma nog för att komma från någon som inte längre hade en egen vilja, eller åtminstone ett någorlunda fritt sinne, dock hade hon svårt att bli förolämpad av dem av anledning att de samtidigt kändes tomma, nästan inövade. Hon trodde dock på honom angående delen om frihet. Hon släppte ut ett långt andetag och log sedan åt honom.
“Vad du är ämnad till är att förlora, Izotar. Ditt liv är en serie av sorgliga händelser som gör andra alvers berättelser mer intressanta.” Hon flinade farligt. “Trots all din visdom, fastän du har sett ljuset, tagit dig ut, överlevt Lloth, så vinner du inte. Inte ens nu i ditt befriade tillstånd, fri från allt det som en gång gjort dig till den stackars saten som litade på Ziyatés plan, har du fantasin eller klarsyntheten att mäta dig med den högre ligan.” Hon började sträcka på sig, som om hon värmde upp inför det som skulle komma snart. “Jag behöver inte mina syner för att veta att det finns minst ett halvt dussin sätt för mig att överleva dig och vinna gunst hos Lloth, om det är vad jag vill.” Högmod var inte något hon hade brist på, men såg man tillbaka på hennes liv var det inte helt oförtjänt.
“Ayperos är tillfällig. Han har blivit för tam. Domesticerad. Han söker närhet bland oss dödliga, jag vet inte om det är sorgligt eller patetiskt. Ett bröllop? Jag dödade brudens farmor inför dem och nu skickar de en halv Izotar, skuggan av sin höjd, det som är kvar av brudens far, för att dräpa mig? Sentimentalitet. Det fanns betydligt bättre kandidater att leja för jobbet.” Hon studerade honom noga medans hon pratade. Det fanns en gnista hopp inom henne att det inte bara var ett skal av Izotar där. Han var aldrig någon hon brytt sig vidare mycket om, men hon kände sig lite i skuld till Ziyaté att inte åtminstone utreda möjligheten. Om hon inte kunde vädja till hans känsla för hämnd tidigare, hoppades hon kanske provocera lite ilska ur honom.
“När vi är klara här och du ligger förseglad i någon av mina skrymslen kommer jag ta skärvan, förvärva Lloths vrede gentemot Ayperos och avsluta din blodslinje en gång för alla, blandblod. Aeldir, Isra, till och med varelsen som växer inuti henne. Och tro inte att jag inte har förmågan att låta dig se det när det händer. Jag kanske till och med tar tillbaka deras kroppar hit åt dig att sörja, om du fortfarande är förmögen till det eller ens vid liv när Ayperos inte längre är det.” Hon hade ett allvarsamt uttryck, samtidigt som hon slöt sina händer och förberedda sig. Vare sig han lät sig påverkas av hennes ord eller inte visste hon att striden var nära.
-
Izotar rörde sig inte på länge. Hennes ord föll mot honom som regn på sten. De rann av honom utan att lämna någon värme efter sig.
Hans blick var tom, men i det svarta fanns ett spår av något som liknade vrede – men kallt, gammalt och orörligt, som isen som överlever vårens första vindar. När han talade var rösten låg, nästan hånfull i sin stillhet.
“Jag är ett verktyg.”
Han lät orden klinga ut i grottan.
“Jag är inte fri.”
Ett kort, ljudlöst fnysande undslapp honom. Han sänkte blicken mot henne, som om han vägde henne i tanken och fann henne lätt som damm.
“Du tror detta handlar om dig. Att jag är här för dig? Du är… irrelevant.”
Ett svagt, nästan sorgset ljud följde, som om han skakade på huvudet.
“Allt du tror dig veta, all din makt, dina vävar av lögn och vision – du vill alltid vara världens mittpunkt. Du drömmer om Lloths tron som om den vore skapad för din gestalt.”
Han lutade sig en aning fram, som för att se henne tydligare genom skuggorna.
“Men du är ingenting annat än ett hinder.”
Hans ord var som stenras, hårda, oavvisliga.
“Hot om min familj? Tala du om Isra, om barnet i hennes sköte. Det rör mig inte. Den som var far till henne är död och borta. Det finns inget kvar av honom att såra.”
En stillhet följde, men den var laddad.
Izotar tog ett steg. Stenen under hans fötter sprack lätt, som om mörkret själv drog sig undan för honom. Hans hand föll mot skidan vid hans sida, och klingan lämnade sin vila utan ett ljud, ett svart ljus tycktes slicka dess egg. Grottan fylldes av en andlös tystnad, som om kristallerna högt i valven stelnade i fasa.
Han gick till anfall.
Ett steg, sedan ännu ett – snabbare än någon borde kunna röra sig. Hans slag var inte ursinnigt, utan fruktansvärt väl avvägt, slipat av århundraden av träning och plåga. Svärdet ven i luften med en viskning som kunde ha varit en bön eller en förbannelse.
Men hon var redan borta.
En slöja av luft, en blinkning, och Istilwys gestalt upplöstes i dimma och sken. Illusionerna darrade som väv i vinden, hennes skratt ekade på fel plats. Han vred sig, läste rörelsen, högg – men hennes kropp var redan borta, en förvrängd bild som flämtade ut i mörkret.
Han kände hur magin slog mot honom som en våg av kyla. Hon var överallt och ingenstans. En skugga av hennes hand snuddade hans kind, lika verklig som drömmen om ett liv han förlorat.
Han högg igen – och träffade en pelare. Stenen sprack i ett spindelnät av svarta ådror. Izotars andetag var tungt nu. Inte av utmattning, utan av uppdämd vrede.
“Nog med lekar.” väste han.
Han lät sin viljas mörker svälla i grottan. Skuggorna blev tjocka som kåda, luften seg och tung. Men även där fann hon en väg ut – hennes skratt dansade bort, hennes konturer virvlade likt rök och försvann.
Han stod kvar, ensam bland sina misslyckade hugg, sten och mörker. Svärdet sänktes långsamt.
Hans blick var fortfarande dödens, men något gammalt och trött gled in i den. Izotar andades tungt, men jämnt. Svärdet darrade inte i hans grepp. Ögonen glimmade i dunklet, bleka som skärvor av is i ett källarvalv.
Så föll han på henne igen.
Ett steg, två – omöjligt snabba, som om han upplöstes i skuggorna och föddes på nytt med klingan redan på väg mot hennes strupe. Men hon flöt undan som rök, vrängde verkligheten kring honom, lät honom hugga mot en illusion som vek undan och splittrades som dimma.
Han vred runt i ett dansande språng, högg nedifrån och upp i en båge bred som en halvmåne, och hon snodde runt en pelare, lämnande efter sig endast ett eko av hånfullt skratt.
Hennes magi skimrade i mörkret – förvrängde ljud, ljus, till och med markens hårdhet under hans fötter. Han kände hur världen försökte lura honom, men hans sinne var vasst som klingan.
Izotar följde hennes rörelser. Ögonen var kalla, oförlåtande. När illusionen krackelerade ett handfullt hjärtslag, var han redan där, svärdet snärtande fram och rispande hennes höft, en röd pärla av blod trängde fram innan hon åter drog sig undan med en väldig kraftansträngning.
“Stå still!” väste han. Rösten var lika rå som sten som spricker.
Hon svarade inte, men skratten tystnade. Nu var det allvar.
De rörde sig genom lyan som två skuggor i kamp. Vävarna revs ner, brann kort i blått sken när hennes magi bröt sig loss från trådarna. Gobelänger som föreställt gamla minnen skars sönder under hans svepande hugg.
Hon försökte snärja honom i falska syner – visa honom Isra som barn, visa honom Ziyaté, visa honom sig själv naken och sårbar. Han röt till som ett djur, svepte bort synerna med svärdet som ett bål som bränner bort spindelväv.
Ett hugg ven så nära hennes hals att hon kände kylan från klingan. Ett steg bak, och hon var borta igen, som ett fladdrande ljus som dör.
Men hans fötter var snabba. Han klättrade efter henne upp på en låg pelare, svärdet höjt över huvudet som för att klyva stenen själv. Hon kastade en förvridande trollformel som gjorde att luften blev tung som vatten, men han bröt sig igenom den, långsamt, men obevekligt.
Det kändes som en evighet. Andetagen skar i bröstet. Svärdet var tyngre för varje slag. Även hon såg trött ut – huden glänsande av svett, illusionerna darrande i kanterna som en flämtande låga.
En stund av tystnad då de båda hämtade andan. Då kunde de höra nya ljud.
Först svagt, sedan tydligare. Rop. Facklor som brann till i mörkret utanför. Skrapande steg av soldater på väg nerför spiraltrapporna.
Han hörde hur en av tjänarna skrek.
“Prästinnan! Hon är i fara! Till henne! Skydda henne!”
Izotar stannade, stilla som huggen sten. Svärdet sänktes inte – men han höjde det inte heller. Hans blick vilade på henne över klingans egg.
Hon stod mittemot honom, andades häftigt, blodet från rispan rinnande långsamt längs hennes höft. Hennes ögon var mörka.
“Du har inte vunnit.” sade han lågt. Rösten var en viskning men bar genom hela rummet som ett omen.
Han vred sig i en plötslig, mjuk rörelse och smälte åter in i skuggorna. Illusioner kunde lura ögon och öron – men mörkret själv omnfamnade honom, och han var borta.
När soldaterna väl bröt in i grottan fann de bara henne kvar – naken, blodig, andfådd, men levande. Vävarna låg sönderrivna i färgsprakande ruiner omkring henne.
Av Izotar syntes inte ett spår.
Men hans närvaro hängde kvar som kyla i grottan.En av de mer kända kaptenerna ur det lokala gardet kom rusandes ned, ståtlig och snabb, klingan i hand, så klart inget i jämförelse med Izotar, men en ståtlig närvaro för det med långt ljust hår fladdrandes som en mantel över mörk rustning.
“Mäktiga prästinna, är ni oskadd?” frågade han, och kunde inte helt låtas bli att hänföras av hennes nakna gestalt. De övriga krigarna spred ut sig mot alla utgångar för att försöka hindra inkräktaren. -
Istilwys stod flåsandes när striden hade lagt sig. Det tog tid för henne att acceptera att Izotar var borta och inte bara förberedde ett anfall från en annan riktning, så hon såg sig långsamt om och lyssnade på varje droppe av fukt som föll omkring henne. Den ovälkomna förstärkningen störde hennes chanser att ordentligt lyssna efter honom dock, men även om hon inte längre kunde märka av honom annat än en närvaro som likaväl kunde vara kvarlämningar av hans magi, så vågade hon inte sänka sina skydd. Så trots att hon stod öga mot öga med kaptenen och det fanns beväpnat skydd i alla riktningar så var hennes bakre sinne, hennes magiska instinkter på hög spänning.
När han talade direkt till henne började verkligheten komma ifatt och hon kunde ordentligt ta in allt som pågick omkring henne som inte var Izotar. Hon hade känt skadan mot sitt ben under striden, men det hade inte gjort ont förrän nu, men smärtan från benet kunde inte mäta sig, även om så hon hade förlorat hela benet, med känslan som slog henne när hon insåg hur många av hennes verk som var skadade och när hon såg vraket som kvarstod av väven.
Nästintill apatisk till utseendet vadade hon genom skadorna som deras strid hade orsakat, hon förde en bortdomnad hand över den trasiga väven och sköt runt på trasiga gobelänger med sina fötter. För en strid som varade en så kort tid som deras gjort, så hade de lyckats orsaka en hel del skada mot något som hade äkta betydelse för henne. En bit bort från henne hade en soldat börjat samla ihop trasorna från några av gobelängerna och en sorg fyllde hennes bröst så som hon inte känt på länge och en intensiv hetta började fylla hennes kropp, till den grad att en diskret rodnad kunde upptäckas på hennes mörka hud.
Hon sänkte blicken för att se på det som låg på marken, böjde sig ner och lyfte upp det som var kvar av en av många gobelänger som hennes magi hade slitit i stycken, en gobeläng som avbildade Ziyaté och Istilwys under ett av deras uppdrag för flera hundra år sedan. Magin hade förstört mycket av Ziyaté på bilden och lämnat Istilwys del av gobelängen oskadd. Hon plockade upp en annan bit av en gobeläng, en tredje, en fjärde, hon ökade takten genom allt som var trasigt och när en av soldaterna klev upp till henne för att ställa samma fråga som kaptenen så skrek hon rakt ut. Ett skrik inspirerat av förlusten av den som kunde beskrivas som hennes bästa vän, personen hon hade dödat, ett skrik motiverat av en strid till döden mot dennes far, ett skrik inspirerat av gamla, lyckliga minnen och känslor och en djupt sittande ilska över det som inte längre fanns.
Istilwys skrek ett kort, plågat skrik så högt att öron smärtade med en sorg till skriket så djup att även ett hjärta kunde smärta. Mannen som hade närmat sig henne fällde en tår, men orsaken var inte skriket, utan faktumet att Istilwys magi exploderade omkring henne och han var närmast kvinnan vars magiska essens var förvridandet av sinnen. Grottan hennes blev fullständigt tyst, inte ens det rinnande vattnet kunde höras och slukades på ett ögonblick av ett fullständigt mörker, inte skuggor, inte blindhet, bara ingenting alls, en svart tomhet. Istilwys föll på sina knän med händerna på marken och skrek till igen, full av sorg och ilska och ett dånande, öronbedövande kras skapade känslan av att verkligheten själv brast omkring dem. Mörkret sprack som glas och grottans ljus släpptes in igen genom det hastigt fragmenterande mörkret. Intill henne hade soldaten fallit ihop, blicken tom, stirrande mot taket, ögonen fyllda med tårar.
Hon flåsade där hon stod på sina knän och förblev några sekunder. Mannen intill henne skulle troligtvis aldrig igen bli psykiskt hel, om han någonsin vaknade. Hon reste sig snart och torkade bort tårarna från sina kinder, för att sedan vända sig mot kaptenen oavsett hans tillstånd.
“Aldrig mått bättre, kapten.” Svarade hon kort, med en mörk, smärtad röst. Hon såg upp mot grottans tak, sökande efter Izotar bland skuggorna. Tårarna rann fortfarande ned för hennes kinder, men någonting hårt och ilsket hade förseglats i hjärtat hennes under utbrottet hon precis hade haft, omgivet av obsidian och någonting rent. En del av henne hon aldrig någonsin skulle låta sig smutsa ner igen, en sanning hon inte skulle tillåta sig själv manipulera något mer. Ziyaté var död och det var Istilwys fel. Hennes bästa vän var död och det var hennes fel. Hon tog ett djupt andetag och började gå, passerande kaptenen. Hon sa ingenting, men ville tycka att det var självklart att han skulle följa med.
Hon lät blicken hennes vandra mellan skuggorna, sökande efter Izotar, men riktningen var mot hennes arbetsstation. Hon hade accepterat att han var borta. Striden var slut. Han kom undan. Hon flinade för sig själv däremot, för om det fanns en enda sak i denna värld hon kunde, så var det osanningar. Lögner, stora eller små, de var hennes talang. Och Izotar hade ljugit. Han kanske inte visste om det själv, men han hade yttrat en lögn. Bakom allt prat om verktyg, saknad frihet och sin egen död så fanns det liv. Det mest sannolika var helt enkelt att han hade gett upp på det, men oavsett anledning till hans lögn så var den det. I ett enormt hav av mörker fanns en ljusfläck av Ziyatés son kvar och Istilwys skulle dra upp honom, om så hela Ayperos rike behövde brinna för att åstadkomma det.
-
Maevan stod orörlig när mörkret sprack omkring dem som krossat glas och verklighetens konturer åter föll på plats. Hans svärd var ännu draget, men handen darrade svagt, som om benen mindes trycket av hennes skrik och kraftens tyngd.
Han såg på henne där hon stod på knä, håret klibbigt av svett och tårar på kinderna. Naken, blodig, vacker på ett sätt som nästan gjorde ont att se på. Inte för skönheten i sig, utan för makten den bar. Ett väsen lika mycket eld och vrede som kött och blod.
När hon reste sig följde han henne med blicken som en from tjänare följer sin gudinna. Andra soldater backade undan när hon gick, som om hennes vrede ännu låg kvar i luften som giftig rök. Ingen vågade röra vid henne.
Maevan svalde, stramade till sig och höjde rösten så lugnt han förmådde, fast han kände hjärtat dunka hårt mot revbenen.
“Ärade prästinna Istilwys.”
Han bugade lätt, men inte för djupt – tillräckligt för respekt, inte för underkastelse. Han ville visa sig ståndaktig nog att skydda henne, men vis nog att inte trotsa henne.
“Vi är era att befalla. Ge oss ert ord.”
Hans blick smet ändå över hennes kropp, ögon som inte kunde låta bli att se men som fruktade vad de såg. Något brände i bröstet på honom – åtrå, ja, men också skräck och vördnad. Hon var en av Lloths mäktigaste, och ändå stod hon här, naken och trasig bland spillror av sin egen konst.
Bakom honom viskade soldaterna, några i fruktan, andra med andlös beundran. Ett par vände bort blicken, skamsna för att de sett för mycket, andra stirrade trots sig själva, fångade av hennes blotta närvaro.
Maevan sneglade på mannen som fallit närmast henne, han låg ännu på marken med tom blick, tårar på kinderna. Maevan knep hårt om sitt svärd. Något kallt kröp i honom. Han förstod vad hon kunde göra mot dem om hon så önskade. Vad hon redan gjort.
Han lyfte åter blicken mot henne, rakt, fast ögonen glänste lätt. Rösten darrade inte när han talade:
“Vi är här för att skydda Er, min prästinna. Vi ber om Era order. Vill Ni att vi genomsöker tunnlarna? Att vi för bort Er till tryggare kammare? Att vi jagar lönnmördaren Ni kämpade mot?”
Ett kort andetag. Sedan, något tystare, nästan som en bön som bara hon skulle höra.
“Era skador, någon måste se på dem, försäkra oss om att ni är säker.”
Han stod kvar, rak i ryggen, men knogarna vita kring svärdets fäste. Det fanns ingen rustning i världen som kunde skydda honom från henne. Och ingen plats han hellre hade stått än här, redo att dö om hon så önskade det.
-
Istilwys vände sig mot Maevan och förde sina händer genom det blöta håret för att skicka det bakom ryggen hennes istället för att hänga oredligt som det gjorde innan. Hon drog sedan händerna över kinderna igen för att torka bort de sista tåtarna, då de nu hade slutat rinna och hon tog sedan ett djupt andetag med sina ögon stängda, i ett försök att samla sina tankar och slappna av. Hon kunde inte slappna av helt, inte när hon inte visste om Izotar var borta eller inte, men hon kunde acceptera att det inte fanns någonting hon kunde göra för att försöka hitta honom. Skuggorna var hans värld så som lögnerna var hennes. Han var borta, oavsett om han hade lämnat grottan eller inte så var han bortom hennes förmåga att fånga.
“Det finns inget ni kan göra angående inkräktaren. Han är borta. Låt några av dina män försöka sortera bland gobelängerna som gått sönder och lägga ut dem på grottgolvet, jag behöver se om det skapats ett mönster eller om slumpen avgjorde vad som gick sönder. Då har dina män åtminstone gjort någon nytta.” Hennes främsta visioner kom alltid när hon var som minst medveten om sina handlingar. Hon kunde inte låta bli att tänka på gobelängen där bara delen med Ziyaté hade blivit förstörd och Istilwys var orörd. “Dina män behöver någonting bättre att göra än att stirra på en naken prästinna.”
“Du hjälper mig medan jag tänker.” Hon pekade mot en tunna med vatten i deras närhet som hade en hink och slev ovanför sig. Hon tog tag i en trästol och släpade den till intill tunnan med kallt vatten och satte sig ned på den, rak i ryggen, väntande. Hon sade ingenting om sina förväntningar av sin position och hade aldrig tidigare bett kaptenen om hjälp med någonting så intimt, men i stunden behövde hon verkligen tänka. Tusen planer snurrade i huvudet hennes och hon behövde göra om dem alla till en enda, så någonting så banalt som att skölja av sig själv, att göra sig ren kändes inte så viktigt för henne att fokusera på, men skulle hon söka möte med de andra prästerna eller Lloth så ville hon inte heller vara dekorerad i torkat svett.
“Under din tid som vakt, kapten Maeven, hur ofta har det skett lönnmordsförsök på prästinnor?” Hon såg ner mot sitt ben och förde ett finger över såret Izotar hade lämnat efter sig, en annan hand gnuggande mot halsen. Hon kunde fortfarande känna vinddraget från svärdet nära halsen hennes, det fäste sig i hennes sinne som ett osynligt ärr.
-
Maevan rörde sig med tyst försiktighet. Han såg hur hon drog händerna genom håret, hur hon tvättade bort tårarna som lämnat spår längs kinderna. När hon satte sig ned på stolen intill vattenkaret, rak i ryggen som en domare inför ett vittne, förstod han att hans plats nu var vid hennes sida. Inte som jämställd, inte som man – men som soldat, skyddare, redskap.
Utan ett ord gick han till tunnan, tog sleven och fyllde den. Det kalla vattnet kluckade stilla när han lyfte det. Han lät det rinna längs hennes axel, sakta, utan att söka hennes blick. Hans händer var stadiga. Han visste sin plats, men det hindrade inte hjärtat från att slå hårt i bröstet.
Hon satt där naken som om det vore det naturligaste i världen. Hon bar sin kropp som en drottning bär sin mantel. Det fanns inget i hennes hållning som bad om skydd, men allt i henne krävde det.
Bakom honom arbetade några av soldaterna med gobelängerna, trevade bland trasiga bilder och rivna stygn. Andra höll sig tystare än de brukade, som om luften ännu inte släppt taget om dem. Någon viskade. Någon hostade till och tystnade genast.
När hennes fråga kom, rak och utan omsvep, svarade han efter en kort stund.
”Inte ofta, min prästinna. Vem skulle våga?” Rösten var låg, men klar. ”Någon gång händer det, särskilt om någon skapat fiender högre upp. Men inte så här. Inte så djupt. Det här… det var inte ett vanligt dåd. Det där var ingen vanlig mördare.”
Han lät ännu en skopa vatten rinna längs hennes nacke, såg hur det rann längs ryggraden som om kroppen försökte skölja av sig något mer än bara svett.
”Berget själv kändes annorlunda…” fortsatte han. ”Ert skrik… det gick igenom sten. Jag tror inte jag var ensam om att känna det.”
Han tystnade, sen tillade han, med blicken fäst i hennes våta hår:
”Vi gör som ni säger. Vill ni att vi letar, så letar vi. Vill ni att vi tiger, tiger vi. Säg bara hur det ska vara.”
Och där stod han. Med sleven i ena handen och svärdet kvar i andra, fastspänt vid höften. Han rörde sig inte i onödan. Hon hade kallat honom till sin närhet, men det var inte detsamma som att vara inbjuden. Så han väntade. Redo att lyda. Och kanske – innerst inne – också för att få stanna.
-
Istilwys lät tystnaden sjunka in och med den det kalla vattnets beröring. Det sköljde inte bara bort svetten från hennes hud, utan något djupare, en hinna av skam hon inte vågade erkänna. Sakta började hon samla sig. Självömkan föll av henne som trasigt tyg, men striden låg fortfarande som stygn i hennes bröst. Hon kunde inte andas djupt. Kunde inte sträcka sitt inre.
Hon följde vattnets rörelse över grottans golv. Det letade sig fram i skåror och sprickor, i alla riktningar, men allt samlades i en pöl längre bort. Precis som trådarna i hennes väv gjort. Precis som hennes tankar behövde göra.
För en kort stund tillät hon sig bara vara mörkeralv. Inte överprästinna, inte manipulatör. Bara en kvinna bland andra. Hon gned händerna mot varandra, distraherat, stirrade på dem som om de bar svar. Lät tystnaden ligga. Länge.
“Vi måste anta att alla i Dar Zakhar kände det,” sa hon till sist, tungt.
Hon hade blottat sin sorg. Inte bara inför Izotar. Inte bara inför vakterna. Troligen inför varje präst under Lloth och säkerligen inför Lloth själv.
Hur skulle hon förklara det?
En kyla letade sig in under huden.
“Jag behöver kväva skvallret. Stävja rykten. Och jag måste förekomma maktspelen.”
Att hon sa det högt förvånade henne. Kanske var det sviterna efter Izotar. Något svagt grodde där en sanning hade landat: hur fruktansvärt ensam hon hade gjort sig själv.
Hon ville vara sårbar inför Maevan.
Kanske bara för en stund. Kanske till hans död, vars närhet skulle avgöras av hans användbarhet. Men just nu ville hon inte bära hela vikten av sina tankar ensam.
Hon reste sig långsamt och vände sig mot honom. Tog ett steg närmare. Lade en hand på hans axel, inte som prästinna till undersåte, utan som alv till alv. Deras blickar möttes, och hennes var klar. Ömt, men fortfarande farlig.
Tankarna rusade i henne, i lika många riktningar som vattnet. Hon behövde samla dem. Välja rätt tråd. Väva rätt framtid.
Hon log. Inte stort, inte kallt, bara ett litet leende, format för honom. Spåren av tårar fanns kvar längs hennes kind.
Hon lutade sig närmare. Så nära att hennes läppar nästan nuddade hans öra. Rösten var mjuk, men hård i innebörden, en kontrast till den varma andan:
“Bland alla dina män här, kapten… ”
Ett ögonblicks tystnad.
“Finns det någon du inte kan lita på?”Hon drog sig inte undan direkt.
“Ni är alla en del av en större vävning nu. Och vi har inte råd med sköra trådar.”Det var underförstått. Om han gav henne ett namn, skulle den soldaten troligen aldrig lämna grottan. Hon hade aldrig tidigare övervägt konstruera ett elitförband. Hon själv hade alltid löst de problem hon ställts inför, men kanske… bara kanske… behövde hon tänka bredare just nu, inte högre. Hon var på toppen trots allt, men hon var ensam. Det kanske var dags att lista ut hur toppen borde se ut, inte bara befinna sig där.
“Kan jag lita på dig?” Hon tog ett kliv bakåt. Planerna som virvlade inom henne berörde maktspel, klippta livstrådar, kanske till och med förräderi. Hon hade fortfarande skärvan, men skulle hon lämna den till Lloth, så som hon nu övervägde för att bevara sig själv, så skulle det väcka liv i en värld, en som hon ville vara redo för.
-
Maevan märkte hur Istilwys rörde sig innan han hann tänka på att vända blicken åt ett annat håll. Hon reste sig ur stolen, och vattnet följde med, pärlade längs huden och droppade ner på golvet mellan dem. Han stod kvar där han var, och när hon tog steget fram och lade handen på hans axel kändes det som om en kall flamma rörde vid honom. Hans blick ville söka sig över henne, men han tvingade sig själv att se henne i ögonen.
Hon stod så nära att värmen från hennes hud letade sig genom tyget och in mot honom. I hennes ögon glimmade något som kunde vara mjukhet, men han visste inte om det var verkligt eller bara något hans sinne fantiserade fram. Hon dröjde kvar, och han såg mer än han borde. Det fick honom att räta på ryggen, hålla andan, som om hon mätte hans värde.
När hon talade svarade han utan dröjsmål:
”Jag känner mina män, prästinna. De flesta skulle dö för Er. Några skulle tveka.”Han väntade med nästa mening, lät den falla med en tydlig bestämdhet.
”Jag vet vilka som håller måttet. Och vilka som inte gör det. Ge mig en natt, så ger jag Er namn, prästinna. Ni behöver bara säga ordet.”Han höll kvar blicken på henne, väntande på hennes dom.
”Ni kan lita på mig.” sade han, och menade varje ord. För vad vore en större ära än att få tjäna en prästinna som Istilwys? -
“Vi börjar med tvivlarna.” Hennes blick svepte över de arbetande männen med samma fokus som ett rovdjur mäter sitt byte, och hon nickade godkännande åt Maevan.
“Ingen lämnar grottan innan jag är tillbaka.” Hon gick med självklar pondus mot arbetsbordet, letade fram en vacker, ceremoniell dolk med svart blad och lät den sjunka ned i skuggan vid hennes fötter, som om den slukades av en spricka i världen.
Istilwys vände sig om och lät blicken glida över ruinerna efter hennes och Izotars strid, männen som nu assisterade henne och kapten Maevan. Hon behövde agera snabbt. Det var viktigt att hon mötte Lloth, men också att hon visade sig för gudinnans andra anförtrodda. Ändå kände hon sig inte trygg med att lämna. Hade Izotar verkligen lämnat Dar Zakhar, eller dolde han sig fortfarande i skuggorna? Hon skulle aldrig erkänna det högt, men hela hennes liv fanns här, och grottan hade aldrig tidigare hyst så många alver.
Hon kände sig mer avklädd nu från att ha alla dessa män sökande genom hennes hem, än i sitt nakna tillstånd inför dem.
Hon klev fram till Maevan, lade sin hand under hans haka och såg honom i ögonen med en värme hon unnade få. Rösten delade värmen, men under den fanns ett allvar som inte fick missförstås. Tummen strök hon långsamt längs hans haka, nästan vidrörande hans läpp, innan hon tog undan handen.
“Jag anförtror mitt hem åt dig, Maevan. Ingen lämnar. Ingen rör något annat än de trasiga konstverken. Ingen kommer in. Jag behöver tala med Lloth. När jag återvänder vill jag ha namnen, och arbetet slutfört.”
Hennes händer rörde sig som om de kastade något över henne, och ur grottans skuggor föll en nattsvart kappa med blodröda konturer. Den lade sig till rätta och slöt sig tätt framtill, dolde hennes kropp men lämnade huvudet fritt. Hon besteg trapporna mot grottans utgång med siktet på Lloths inre salar. Attentatet skulle hon bära som en stämpel; hon rev upp såret på höften så att ett spår av blod följde henne där hon gick. Stegen hennes var bestämda, obestridliga, som om de redan var skrivna i historieböckerna.
Hon skulle träffa Lloth, och när hon sedan lämnade gudinnans sal så skulle hon bära med sig gudomligt syfte. Ayperos behövde dö.
You must be logged in to reply to this topic.