När drottning Nearena fångades och avrättades av Ayperos omskakades hela Nela’thaënas. Ingen – varken högalver eller skogsalver – visste längre vart landet skulle vända sig, och i gläntor och skuggor började röster samlas. Vissa talade om hämnd, andra om rättvisa, om eld. Andra åter om revolution, om en chans att lämna arvsstyret bakom sig, det styre som drottning Nearena hade burit.

Ur dessa röster reste sig Akh’Nairfindë – Eldhårets uppror – och i dess mitt stod Aenya Nairfindë. Hon hade tillsammans med sin befälhavare Camthalion varit fånge i Iserions mörka fängelser, torterad och förnedrad, men hon återvände med ögon som glödde av hat och hår som flammade som lågor. Hon samlade kring sig de unga, de uppgivna och de ursinniga skogsalver som spillt sitt blod för en elit som vänt dem ryggen i sin oförmåga att hämnas de döda och försvara gränserna. Och ju fler som hörde hennes tal, fyllda av vrede och passion, desto fler slöt upp, tills deras skara blev en armé som ständigt vandrade under skogarnas grenverk.

Vid hennes sida gick Camthalion, hennes vapendragare i både lidande och strid, magikern Agaroth och den försiktige Faen, som anade faror där andra såg hopp. Och bland dem fanns också Aenyas bror, Bain, länge frånvarande men nu återkommen som en främling. Han famlade mellan systerns eld och sina egna skuggor, mellan lojalitet, familjeband och tvivel.

I rebellernas våld föll även Alienna, drottning av Aldiea – en gestalt lika ung som tidlös, bunden i ett fängelse av rötter som tystade hennes magiska kraft. Rykten gick om henne: att hon var Erethil återfödd, att hon bar en gudom inom sig. Men hon själv talade om fred mellan högalver och skogsalver. Hon och Bain möttes vid gallret, och de ord de bytte bar sken av hopp, löften om en annan väg än den som lades ut av eld och blod.

Så växte spänningen i lägret. Rebellerna ropade efter vedergällning, medan syskonen Aenya och Bain drogs åt olika håll – hon mot hatets härd, han mot fångens stilla röst. Och när Aenya såg vad hennes bror hade gjort gav hon honom en uppgift: att använda det förtroende han vunnit hos Alienna, rädda henne ur fängelset och följa henne till huvudstaden som spion.

Under veckorna som följde växte upproret i styrka. Aenya och hennes befäl samlade till sig fler alver, från utstötta jägare till gamla krigare som tröttnat på rådets tystnad. Nattliga rådslag fördes, små strider utkämpades, och rykten spreds som löpeld bland folket. Nela’thaënas armé hade börjat röra sig genom skogarna, besluten att krossa upproret, men ännu undvek båda sidor det öppna slaget. Rebellerna förblev i rörelse, svårfångade som skuggor mellan trädstammarna – men snart skulle deras antal vara för stort för att längre gömma sig som de gjort.

***

Rebellernas läger låg dolt under de Nela’thaënas uråldriga träd, där kronorna slöt sig så tätt att dagen aldrig blev mer än grågrön skymning. Marken var mjuk av mossa och fallna löv, och rötterna bildade gångar och naturliga murar kring de små eldstäderna där alver lagade mat och varm dryck. Här och var stod tält av grovt vävt tyg, märkta av resans damm, alltid redo att brytas ned och flyttas vidare när faran närmade sig. Eldarna hölls små, mest glöd och rök, för att inte förråda deras plats.

Stämningen var spänd, likt en båge innan strängen släpps. Röster viskade i skuggorna, fyllda av vrede, sårade minnen och löften om hämnd. Här fanns de unga som förlorat syskon vid gränskampen mot Iserion, här fanns de äldre som sett Nela’thaënas råd tiga för länge – som hellre valde att gömma sig i skogarna än att agera, och även de rastlösa som längtade efter att få agera och slåss, bara för att känna sig levande.

I centrum fanns Aenya Eldhår. Hon rörde sig som om hela lägret var hennes, och på sätt och vis var det så. Där hon stod eller rörde sig samlades blickarna. Hon bar spåren av fångenskapen i Iserion, mest i ögonen och sättet hennes en gång milda personlighet blivit hård. Ärr som inte syntes på huden men som brann i hennes ögon. Hennes hår föll som flammor över axlarna, en eld som vägrade slockna, och hennes röst var lika skarp som klingan hon bar vid sin sida. Hon talade inte som en drottning, inte som en prästinna eller general, utan som en syster och en dotter av skogen. Aenya var folklig, någon de kände samhörig till, och därför flockades de  till henne snarare än under högalvernas fana.

Hon kunde stå länge tyst med blicken fäst i skuggorna mellan träden, som om hon såg något där ingen annan såg. Om kvällarna talade hon till alverna – ord om hämnd, om att aldrig mer böja sig för människornas bojor och likaså för högalvernas, om att blod redan hade spillts och skulle spillas igen.

Hennes hår föll tungt och vilt nedför ryggen, djupt kopparrött, i vissa sken nästan som glödande lågor som fladdrade vid varje rörelse. Håret som Iserions soldater med hård hand skurit av henne hade nu vuxit ut igen, ett tecken på tiden som förflutit men ändå inte glömdes. Det inramade ett ansikte som en gång varit mjukt, men som fängelse och smärta hade mejslat hårdare. Kinderna bar spår av magerhet, käklinjen hade blivit skarpare, och munnen höll nästan alltid ett drag av beslutsamhet, som om hon ständigt bet ihop för att hålla inne vrede eller sorg.

Ögonen var det som band fast alla som mötte hennes blick. Djupa och gröna, men brinnande med en inre glöd som talade om en eld ingen kunde släcka. Blicken var lika delar lockelse och hot – den kunde få de unga att tro på seger, och de gamla att darra för vad hon skulle vara redo att offra.

Hennes kropp var smal och spänstig som en jägare, formad av vandringar, smärta och strider snarare än hovliv eller bekvämlighet. Ärr låg gömda under tygerna, kädseln var praktisk – mörka tygsjok, läder, en mantel som lätt kunde gömma både hennes vapen och hennes närvaro i skogens dunkel. Inga kronor eller smycken prydde henne, bara enkla ornament från skogen: flätade band, metallspännen, en gammal brosch från hemmet som blivit ett minne mer än en prydnad.

Mitt på dagen låg lägret stilla, så stilla som ett upprorsläger kunde vara – fylld av förväntan och tålamod som snart skulle brista. Eldarna glöde lågt, krukor puttrade svagt och lukten av alvisk matlagning blandades med skogens egna dofter. Några unga tränade med bågar längre bort, deras rop blandades med strängarnas snärt, medan andra slipade svärd, lagade trasiga skor eller satt i ringar och viskade ivrigt om kampen. Kartor och planer låg utbredda i huvudtältet, där befälet lutade sig över linjer och symboler som markerade patruller och den kungliga arméns positioner.

Aenya hade varit där största delen av dagen, stått lutad över pergamenten, pekat med handen, talat kort och skarpt. Men orden hade fastnat i halsen, tankarna glidit undan. Det hade gått för lång tid sedan det senaste budet från hennes bror Bain. Hans hand hade skrivit till henne, och med varje brev hade hon känt honom närmare, känt hur banden mellan dem åter vävdes samman. Men nu var det tyst, och hade varit det några dagar. Det kanske betydde att han var på väg till lägret, eller att han blivit upptäckt, eller så inget alls.

Hon kände oron som en sten i bröstet, tyngre än kartornas linjer och tyngre än de tusen beslut som väntade henne. Han var hennes bror, och trots att åren hade rivit dem isär var det nu hon kände ansvaret som hårdast. Hon visste vad det kostade honom att vistas i huvudstaden, bland fiender och intriger, ensam med sina skuggor som hon bara sett en liten skymt av.

Så hon lämnade tältet, lämnade kartorna och de otåliga rösterna, sa att hon behövde luft och stillsamhet en stund. Långsamt vandrade hon genom lägret, förbi tälten, förbi blickar som följde henne, som nickade eller hälsade i respekt. Hennes skogsgröna mantel släpade lätt över mossan när hon ställde sig vid utkanten av lägret, där skogen bredde ut sig som ett hav av skuggor och ljus. Hon stod där, stilla, med armarna korsade över bröstet, ögonen fästa mot korridoren av träd som ledde bort.

Hennes gröna ögon stirrade intensivt framåt, som om hon genom ren vilja kunde kalla på honom, på ett bud, på en nyhet. Som om hon hoppades att vinden mellan träden skulle bära hans ord till henne. Eldhåret flammade svagt i solskenet där det bröt genom kronorna och föll över henne.