- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 12 h, 37 min sedan by
.
-
Stegen slog mot det stenbelagda golvet i palatset. Ljudet Vésiva inte hade hört på nästan…. vad kunde det varit? Ett år? Hon andades ut nästan lite grann när hon leddes ut till en av de många trädgårdarna där. Körsbärsblommorna hade precis slagit i blom och doften var underbar. Precis som hon mindes i sin barndom när deras föräldrar talat om affärer och hon fått spendera sin tid här i trädgårdarna, ibland med den dåvarande prinsessan och hennes tvillingbror. En tid som kändes väldig avlägsen nu. Det blonda håret var uppsatt i en vacker fläta som höll det blonda håret på en av skuldrorna och var en vacker kontrast till de blågråa fjällen som fanns på armar, skuldror och ansikte.
Som vanligt bar handelskvinnan ett par enkla mörka byxor, höga putsade stövlar och en vacker vit skjorta denna gång med Bläcks märke broderat i kanterna. Tankarna vandrade mot hennes make Neyir, men kanske framförallt till deras nästan ett åriga son Ta’renn som var i deras bostad i Barastar. Vad kunde de göra nu? Kanske skulle de störa hövdingen själv, eller nå, frågan var väl vem som störde vem där. Tanken fick henne att le lite dåraktigt nästan, men hon var hastig med att böja sitt huvud i respekt när Isra hade tiden nog att ge henne sällskap.
“Min drottning, det är både en lättnad och en ära att se er här i Antrophelia igen” sa hon med ett leende som visade en ärlighet – för att hålla sitt huvud böjt till hon skulle säga något annat.
-
Resan tillbaka till Antrophelia hade varit lång, till och med längre än hon förväntat sig, men den hade gått relativt smärtfritt, särskilt som det knappast fanns mycket till motstånd att möta i Tharmad. Hon hade rest med Tipum och vid deras ankomst till Korodosflodens inlopp hade de mötts av ett kompani från Nennans kompanjoner och med dem vid sin sida hade det inte varit svårt att ta sig den sista biten hem.
Hon hade knappt varit tillbaka i staden i ett dygn men hon hade inte slösat någon tid på att kalla Vésvia till sig. De möttes i palatsets trädgård, med prunkande, väldoftande blommor som aldrig tycktes vissna. Drottningen var åter klädd i en av sina mjuka, luftiga klänningar, mer passande för klimatet här under ytan snarare än i den kalla luften ovan och även om dess passform var något avslappnad så gick det inte att ta miste på hennes tillstånd.
”Vésvia. Tack för att du kunde komma med så kort varsel. Jag har hört att gratulationer är i sin ordning. Er son, är han med er man?” Frågade hon med ett litet leende. Trots allt hade hon inte träffat Vésvia på säkert över ett år och hon hade hört ryktesvägen att hon fått en son med sin barbar till make. Det grämde henne att hon inte kunnat gratulera tidigare, men hon kunde knappast påstå att det funnits tid för den typen av hövligheter på sista tiden.
Med en inbjudande rörelse gestikulerade hon åt Vésvia att hon kunde sätta sig ned vid ett bord som stod under ett av de särskilt stora träden där i trädgården, ett där Isra själv och hennes bror suttit många gånger och betraktat de fina damerna i hovet. Nu fanns inte många av adligheterna kvar i Antrophelias palats, det var kanske en mer öde plats än i hennes barndom, men den kändes säkrare och mer som hemma än det någonsin gjort.
-
“Självklart, allt för er, ers höghet… Tack, min drottning, det värmer med era gratulationer. Men ja, ni har så rätt, en pojke som just nu är med Neyir i Barastars salar. Folk här kan bli… så, bitska när det inte är… nå som man väntar sig att ett barn härifrån ska vara och mindre tjat när Neyir är hövdinga son.” sa hon och gav henne ett ursäktande leende medan hon höjde sitt huvud samtidigt och kunde inte rå för att få ett litet bredare leende när hon tog in drottningens skepnad.
“Åh…!” utbrast hon, nästan lite som ett glatt ljud snarare än något annat för att skratta lite nervöst och böja ursäktande på huvudet. Fast kanske var det något sött med hennes tillsynes uppenbara glädje åt sin drottning som fanns där hos Vésiva och slog sig ner vid bordet för att lägga det ena benet över det andra medan hon lät blicken försiktigt vandra mot drottningen.
“Gratulerar själv, min drottning. Hur mår ni? Resan måste ha varit lång och tung.” sa hon, en svag oro där bakom de gråblåa ögonen. För att sträcka sig mot sin väska som hon hade tagit med sig, som alltid en lädersäck och hon öppnade den för att söka efter något där i.
Vad det än var verkade det vara en lång bit i för nästan hela hennes arm försvann och hon log lite ursäktande medan hon nickade lätt åt Isras svar, även om hennes blick rörde sig lite uppåt ibland när hon kände bland alla de ting som fanns där i säcken. Men till slut gav hon ifrån sig en nöjd suck när hennes fingrar rörde sig kring ett litet paket som var inlindat i siden. En liten rodnad fanns på hennes kinder och försiktigt sköt hon fram den mot drottningen och sedan var det som om hon kom på något mer och armen sökte sig ner igen och greppade tag i ett brev som hon sköt över med till drottningen.
“Ni bad mig hålla ögonen öppna efter er… halvsyster. De senaste jag hört finns där i.”
-
En pojke. Hon var glad för Vésvias skull och hon kunde se på henne, hur hon talade om honom och om sin man att barnet varit efterlängtat. Men att han var i Barastar istället för i Me’erisia var sorgligt, åtminstone anledningen till det, men det gav henne också en bra öppning för det hon skulle begära.
”Ah, jag mår bra. Jag antar att jag varit borta längre än jag inbillar mig”, svarade hon lite roat på Vésvias uppenbara förvåning, glädje och gratulationer. Hon hade sett samma förvåning hos flera i hovet och även om hon hade haft korrespondens med sitt råd under tiden hon varit på resande fot så hade de ju knappast spritt nyheten. Nu skulle det troligtvis bli annat, förstås.
Hon följde Vésvias exempel och slog sig ned vid bordet och inom kort dök en betjänt upp med vin och frukt. Hon hade tänkt börja med detsamma, men Vésvia förvånade henne när hon istället började rota i sin väska. Drottningen stelnade till en aning och hon kunde se hur en av de vakter som alltid höll sig i bakgrunden tog ett steg närmre, men hon viftade undan hon med en liten diskret handgest när ett litet paket inlindat i siden sköts fram mot henne på bordet.
”Vad är det här…? En gåva?” Frågade hon med ett litet roat skratt innan hon också ögnade brevet som Vésvia plockade fram. Hennes halvsyster… Hon drog båda sakerna till sig men lät brevet ligga kvar på bordet medan hon smekte med fingrarna över det sidenmjuka paketet för att finna skarven där det vikts samman. Hon vek försiktigt upp det mjuka tyget för att avslöja vad som fanns där innanför.
-
“Det kanske är dåraktig, vad kan jag ge er som har allt? Men jag tänkte om ni skulle få hemlängtan när ni rör er utanför Me’ersia nästa gång… Men ja, nu i efterhand inser jag nog att det var dumt…” började Vésiva att babbla på och det var inte svårt att se att kvinnan som vanligtvis inte var så nervös var det. Eller, nå åtminstone så nervös att det syntes. Hon kliade sig lätt i nacken när hon såg hur de vackra sidentyget veks åt sidan och i det skulle hon se en liten speldosa.
Speldosan var gjord i en skimrande metall som påminde om silver, men skiftade i blågrönt när ljuset föll rätt – som om hantverkaren ville efterlikna havets djup utan någonsin ha sett dess skönhet på riktigt. Locket var rundat och på dess ovansida tronade en liten fisk. Väl öppen kunde man se ett dramatiskt bild på Malströmmen som ledde ner till deras rike. På sidan satt en liten nyckel, formad som ett snäckskal. När man vred upp den började mekaniken att röra sig. Malströmmen i mitten satte igång att snurra, virvlande i fängslad rörelse, vågorna överdrivet dramatiska, nästan teatraliska. En liten båt började långsamt dras ner i djupet, hjälplöst kringränd av de mejslade vågorna.
Runt kanten simmade figurer som påminde om me’erfolk, men deras drag var hårda, nästan demoniska. De slingrade sig som vågor, några höjde sina harpuner, andra blåste i tritonhorn som om de ständigt kallade till strid. Ur dosan kunde man även höra en vacker melodi. Inuti dansade små spegelblanka figurer i mönster som imiterade fiskstim, men deras glans var för vass, för onaturlig, som en markfolks fantasi om havets mysterier snarare än verkligheten.
“Jag fann den i en butik vid mina resor till Iserion och fann det roande över vilken bild de har.” skrattade Vésiva och drog ännu en hand igenom sitt hår nervöst.
“Det var inte meningen att distrahera er från mer viktiga samtalsämnen däremot, min drottning. Jag antar att ni har mer på tankarna än att enbart gratulera min familj?”
-
Det var inte svårt att se att Vésvia var nervös och även om det förvånade drottningen en aning så fick det henne att le lite roat. Denna nervositet var annorlunda, den var helt olik den som fyllt hennes tronrum efter att hon tagit makten, den var inte av rädsla, men av något annat, något varmare.
Den lilla speldosan som uppenbarade sig bakom sidentyget skimrade i en metall som mer liknade pärlemo och trots att hon försökte hålla masken så kunde hon inte hindra sig själv från att brista ut i ett brett leende. Det var en så enkel sak, en gåva, knappast den mest extravaganta hon fått heller, men hon kunde inte minnas senast någon givit henne något så… Familjärt.
”Tack, Vésvia. Jag ska hålla den nära”, sade hon med en förvånansvärt mjuk röst och med lika mjuka rörelser stängde hon speldosan igen och lade den försiktigt ovanpå det olästa brevet.
”Det var en välkommen distraktion, liksom ni är, men ni har rätt, jag kallade er inte hit bara för att få småprata med en vän om hennes familj”, tillade hon lite roat innan hon sträckte sig efter vinglasen och sköt ett av dem mot Vésvia innan hon smuttade lite på sitt eget.
”Likväl kallade jag er hit på grund av er familj, och ert inflytande. Hur stort är det, över Barastar?” Frågade hon lite vagt, som om hon inte riktigt ville säga allt på en gång.
-
Lite lättat drog Vésiva en suck och besvarade det breda leendet från sin drottning med ett varmt leende tillbaka. Försiktigt sträckte hon sig efter vinglaset och höjde det åt Isra som i en enkel skål innan hon förde glaset mot sina läppar och tog en klunk. Hon drog sin tunga lätt över underläppen medan hon funderade på drottningens fråga. Inflytande… över Barastar?
“Ni vet att jag är uppvuxen där lika mycket som här, så jag känner väl till dem och de mig och Bläck.” sa kvinnan lite försiktigt som om hon inte riktigt var säker på om drottningens intentioner var välmenande för Barastar. Men, samtidigt hade hon gjort ett val att vara henne trogen så hon tog en klunk av vinet för att lite stärka sig själv.
“Och ja, min Neyir är en av hövdingasönerna… Men de ärver inte makt där, min drottning. De utmanar den nuvarande hövdingen i en nävkamp nästan till döden. Envisa barbarer.” fnös Vésiva och gjorde en gest framför sig som om hon lite fann deras tradition barbarisk.
En suck lämnade hennes läppar för att sjunka ner lite mer bekvämt i sin stol. Gharf och Renn, de som nu styrde började bli äldre och det var inte svårt att se. Än så länge respekterades dem, men vem visste när en hungrig ungtupp skulle ta sin chans?
“Gharf och Renn… de börjar bli äldre, fast det kanske inte alltid syns utåt… Och de nya interna problem har tagit rätt hårt på folket. Även om det är mer… under kontroll nu.” hummade Vésiva och vände blicken mot Isra igen.
You must be logged in to reply to this topic.