Regnet var av den envisa sorten Celeras var känt för, droppar som inte vägde mycket var för sig men som ändå, till slut, fick allt att ge efter: tyg, humör, fogar i sten. Det rann längs gränderna på den här sidan av staden och drog med sig spill, aska och sådant som folk låtsades att de inte lämnat efter sig. På andra sidan, där stenarna var slätare och skratten högre, tycktes vattnet nästan renare, som om floden bestämt sig för att göra skillnad på vem som hörde hemma var.

Iztra kom gående utan brådska, så som han alltid gjorde. I Celeras sprang man bara om man var jagad eller dum. Manteln satt så väl den kunde efter många lagningar, och handen vilade nära bältet, där stål gav trygghet åt fingrarna. Han var ingen som tog plats med kroppens storlek, utan med sättet han bar den. Håret var ljust, som om solen en gång fastnat där och sedan stannat kvar av ren trots, och ansiktet bar något charmigt över sig som bara alvers fagra ansikten kan, men också en hårdheten som kommer av att ha lärt sig tidigt vad hunger gör med folk. Blicken var klar och kylig på samma gång.

Bredvid honom gick hans syster Vecah.

Hon var smalare än honom, men inte på ett skört vis, snarare som en kniv som slipats gång på gång tills den blivit mer egg än stål. Hon bar inget som skramlade, det var hennes vana. Hade hon vapen, och det hade hon, så fanns de där ändå, som hemligheter mellan tyg och kropp. Huvan låg djupt över pannan och skymde de halvalviska dragen för den som inte visste vad den skulle leta efter, men öronen avslöjade henne ibland ändå, en aning för spetsiga, en aning för tydliga, nog för att väcka fel sorts intresse hos fel sorts människor.

Iztra och Vecah var inte de snabbaste knivarna i hamnkvarteren och inte de starkaste heller, men de var något värre för den som stod i vägen: de kompletterade varandra.

Det var så deras namn började gå runt, viskat i krogvrår och över spelbord, bland människor, orker, dvärgar och alver som av olika skäl föredrog att inte blanda in stadsvakten. Om ett uppdrag var enkelt tog någon annan det. Men när ett jobb var besvärligt på ett sätt som fick folk att rynka panna och bli tysta, då dök syskonparet upp i samtalen.

En berömd dvärgsmeds kassakista vars lås ingen kunde bryta utan att magiska larm skulle ljuda försvann språlöst. En alvisk ring från stadens finaste smyckesaffär, bunden med en förbannelse som gjorde att den brände de som inte var dess rätta ägare försvann utan att någon kunde säga hur. Ett sigill som bara kunde brytas om man såg att det redan var brutet, Vecah skrattade åt sånt, lågt och kort. Dessutom var Iztra charmig nog med sitt sneda leende och snart var de flesta övertygade om att syskonen låg bakom allt fler märkligheter som de ovannämnda. Mellan dem fanns en sorts syskonlojalitet som inte var vacker, men stark, som rep som dragits i saltvatten och ändå höll.

Brevet hade kommit med en klumpsumma som skvallrade om både snålhet och eftertanke, och med ord som lät för stora för en vanlig uppgörelse. Frihet. Arv. Ett liv som betydde något.

Iztra hade skrattat när han läste det, ett kort skratt som dog fort. Vecah hade sett på honom, och under huvan hade hennes blick varit nästan lugn.

”Vi har inte råd att tacka nej,” hade hon sagt. ”Inte i den här staden.”

Hon kunde ha tillagt det andra, det där som alltid låg som en skugga över folk som dem: att “hederliga jobb” ofta var en dörr med lås på utsidan, och att halvalver utan härkomst sällan fick nyckeln. Men Vecah slösade inte ord när hon redan visste svaret. De skulle ta jobbet, vad det nu än var, och försöka köpa sig bort från smutsen, om så bara med några veckors andrum.

Lagermagasinet låg där det skulle ligga, avsides nog för att ingen skulle ställa frågor, nära nog för att svaren ändå gick att ana. Iztra stannade utanför porten och lyssnade. Regnet mot taket. Stadens avlägsna brus. En röst någonstans som svor åt en växande pöl. Ett skratt som dog tvärt, som om någon kommit på att det inte var säkert att skratta i dag.

Vecah lade huvudet på sned, som om hon lyssnade på något annat än regn.

”En man därinne.” mumlade hon. ”Inte fler steg. Men han rör sig som om han väntar kniven i ryggen.”

Iztra drog in luft genom näsan, kände lukten av vått trä och stearin, och slog sedan med knogarna mot dörren så att det lät.

”Vi är här för att träffa Moleg Veno!” ropade han, med en självsäkerhet som var halvt vana och halvt mask.

Ett ögonblick av tystnad, sedan skrapet av bom, och dörren öppnades. Ljuset från två ljusstakar slog ut mot dem och fick regndropparna på Iztras mantel att glimma som om de låtsades vara ädla stenar.

Iztra steg in först. Vecah följde, men hon stannade ett halvt steg bakom honom, som om hennes kropp redan bestämt sig för att skydda hans rygg. Hon tog in rummet på ett andetag: bordet som inte hörde hemma där, stolarna som var för få för att kännas som ett sällskap men för många för att kännas som en ensam man. Skuggorna i hörnen. Gångjärnen. Låset. Utrymmet bakom dörren, där en person hade kunnat stå om någon haft den sortens fantasi.

Moleg satt där, böjd över papper som om pergament kunde hålla världen på avstånd. Han såg ut som en man som försökt vara större än han var, och misslyckats, men inte gett upp. Det fanns något i hans hållning som Iztra kände igen, den sortens nervositet som inte kom ur feghet utan ur insikten att man satt allt man ägde på ett enda kast.

Iztra gick fram till bordet men satte sig inte. Han lät blicken glida över ljusstakarna, pappren, mannens händer. Så viftade han med brevet, lite mer teatraliskt än nödvändigt, mest för att se hur Moleg reagerade.

”Du måste vara Moleg Veno.” sade han. Rösten var lugn, nästan vänlig, på det där sättet som kunde betyda vad som helst. ”Vi fick ditt brev.” sa han och mötte mannens blick med självsäkerhet.

”Vi är villiga att överväga arbetet.” fortsatte han och lät orden bli enklare, tyngre.
”Riktigt arbete. Inte sånt som slutar med att någon skrattar åt oss och låser dörren. Du talar om lojalitet, men erbjuder låg betalning. Det är ett märkligt sätt att börja.”

”Vad är det du har i görningen som gör att du sitter i ett lager och väntar på sådana som oss?”

Vaksamt betraktade Vecah den hitills okända mannen och rörelserna. Huvudet låg något på snedden och under huvan ryckte det alviska örat till för varje ord och annat ljud. Kanske det till och med skulle förvåna hennes bror, men hon sträckte sig upp för att dra ner huvan. Det som en gång skulle kunna vara ett vackert blont hår, var tovigt, smutsigt och låg som klister mot hennes blöta kind. Blicken, till skillnad från hennes bror, var mörkbrun och tvekade inte att hela tiden vara fäst vid den som presenterade sig själv vid Moleg eller Bertnor.

“Och vad är det för mörk hemlighet som kommer med namnet Bertnor? Eller snarare, vad är det för mörka varor som kommer med det?” frågade hon skarp, trots allt hade hon gissat sig till att han varit någon slags handelsman. Nej, hur han bar sig var uppenbart att han inte var en krigare. Men i övrigt hade Vecah något svårt att placera honom.

“Vecah” presenterade hon sig själv kort, utan något efternamn. För vad skulle det vara? Ett påhittat? De var gatubarn utan härkomst. Oavsett vad de hittade på för namn åt sig själva. Förnamnet räckte kort och gott och var det namnet hon hade fått av sin bror som liten.

“Och detta är min bror, Iztra.” fortsatte hon, nästan irriterande lugnt medan blicken vandra mot muggarna. Försiktigt tog hon tag i en för att föra den till näsan och granska det allt mer ingående. Men det var inte förrän Moleg själv drack som hon lät sina läppar röra vid muggen. Fast vinet kändes bra mot de torra läpparna som vittnade om att hon nog allt för ofta var både hungrig och törstig.

Om Iztra var förvånad över avslöjandet visade han det inte mer än ett lätt höjt ögonbryn, Bertnor Veno, minsann, tänkte han och gav sin syster en blick. Kanske det fanns något värt besväret att hitta till detta möte i alla fall.
“Så klart, vore vi inte diskreta vore vi inte här.” sa han med ett charmigt leende, som fick hans ansikte att skina upp och visa skrattgropar som var vana att användas.

“Tilltro och ärlighet är bristvara här i Celeras, som vi alla här vet, men det uppskattas och förvånar då det dyker upp.” ansåg han och ställde sig bredvid Vecah då Moleg började plocka fram dryckesdon, ja det verkade bli en liten fredsförhandling och en slurk vin sade man ju inte nej till. Det visste speciellt de som vuxit i fattigdom att man sällan visste när nästa mål eller dryck kunde komma. Lite uppmuntrande såg han på sin syster, om än förvånat då hon började dra ned huvan. Som vanligt hade Vecah de skarpa frågorna och han lät henne ta dem.

“Vecah och Iztra.” bekräftade han på sin systers ord. “En duo utan dess like.” tillade han med en skådespelares självsäkra charm, medan han likt sin syster tog muggen och drack.
“Det finns få saker som vi inte kan göra, få platser vi inte kan ta oss in i, få lås eller dörrar som kan hålla oss utanför, få roller vi inte kan spela för att nå vårt mål. Många talanger för att få jobbet gjort, helt enkelt. Har du inte hört om Dornirsmycket? Det var vi.” sa han med en hemlighetsfull blinkning. Han skulle precis säga mer innan de blev avbrutna av en ny röst. Iztras ögon smalnade lite då han tog in främlingen. En konkurrent till arbetet? Någon som visste hur man rörde sig obemärkt, med tanke på att han lyckats överraska syskonparet då de haft sin uppmärksamhet på deras värd.
“Frågan är väl…” sa han då nykomlingen presenterat sig och vände blicken från nykomlingen till värden.
“Vilka talanger ni söker, herr Veno?”

Yazfein tar emot muggen med vin med ett vänligt och lugnt leende innan han betraktar de andra två på platsen, deras hållning och rörelser tydde på kunskap och träning, nått han själv inte hade på den nivån även om han var kunnig med sabeln så var den inte hans huvudsakliga verktyg. Sen vänder han sig mot mannen för att lugnt lyssna och studera dennes reaktioner, ord och det är tydligt han väger orden i sitt sinne noga. Skarpt drar han efter andan och sätter en hand mot sin panna innan han slappnar av och andas ut långsamt. Han hade för ett ögonblick sett en våg av minnen och ett namn hade varit väldigt skarpt i hans huvud, tack vare Tova så kom dessa stunder tätare nu och han började pussla ihop minnen men än var det svårt. Leony… det var namnet på kvinnan han sett i sina minnen, någon han hade arbetat åt förut och varit en högra hand åt. Han suckade lätt för att ta en liten klunk av vinet innan blicken lyftes från kartan till Moleg igen.

“Om ett falskt namn är användbart är väl ett falskt ansikte också nått användbart eller hur? Det är en av mina färdigheter men nå låt höra mer om dina ambitioner om att skaffa dig en bit av Talanrien. Ämnar ni skapa er ett eget rike eller att bli del av ett redan existerande rike?” Frågorna var ärliga, nyfikna och genuina medan han inväntade Moleg’s svar så log han lätt och lade huvudet lite mer på sne.

“Jag kan om det underlättar använda ett mer…vanligt ansikte om ni önskar?” Han höjde sin hand lite och såg frågande på Moleg. Det var tur att han hade tagit sig tiden att faktiskt se var brevet skulle ta honom. För detta hade blivit väldigt intressant på många sätt.

Liksom sin syster blev Iztra genast lite mer vaksam med mörkeralvens närvaro. Inte för att Caras Idhrenin var helt främmande för mörkeralver, det fanns många i staden som varit befriade från demonen Lloths influens och i många generationer. Men man kunde ju alltid veta riktigt säker vilken typ av mökeralv det var man hade att göras med. Ibland kunde det vara spioner från den mörka världen under jorden med.

Vid kartan som visades såg han lite frågande och dels road ut på samma gång. Men mer nyfiken över vad mannen hade att säga.
“Jag ser frihet.” sa han spontant, kanske med en liten gnutta romantik av äventyr kryddat i orden. “Bara man kom bort från detta hörn av världen.” sa han och gjorde en liten gest mot Celeras. Världen där borta kändes alltid så främmande och lockande, nära men långt borta.
“Ett nytt land åt er själv, säger ni?” fortsatte han och utbytte en blick med sin syster. Kanske detta kunde vara deras biljett ut ur staden?
“Det låter… intressant.” sa han lite vaksamt, medan han väntade på att det skulle komma en lite längre förklaring.

Hans blick är fäst vid kartan och det är flera tillfällen som han nickar medan han lyssnar på  Moleg’s förklaring samt plan. Korparna…Ordet dök upp i hans huvudet och han rynkade tankfullt pannan medan den nu något bekanta smärtan i tiningen gjorde sig påmind på nytt.

“Korparnas fäste…Det blir något annat än tidigare jobb för Leony…”Hans  röst är något dämpad i ett tyst mumlande medan hans blick blir något ofokuserad under ett kort ögonblick och han blinkar ett par gånger innan han gnider sig över näsryggen med två fingrar. Hans hållning har för ett kort ögonblick stelnat till innan han slappnar av och böjer sig fram för att låta ett finger följa kartan ner till Erethilbergen, där han knackar lätt med fingret innan han fortsätter ner till Telkardalarna.

“Om du tar Korptornet kommer det underlätta för handeln från alvernas skog och Telkardalarna som vill röra sig norrut till Zirthimar. Resan skulle bli säkrare, inte ofarlig men säkrare och Korptornet skulle kunna bli en plats där handelsresand kan stanna och vara säkra innan de fortsätter resan åt något av hållen. En utmärkt chans att skapa kontakter, tjäna en slant på logi och som du säger beskatta handelsmännen.” Hans blick går sedan mot havet och han verkar något fundersam innan han suckar lätt med ett snett och något roat leende.

“Det skulle också eliminera risken från väder och vind som kan vara nog så oförutsägbart till havs. Ni har då tänkt igenom detta väl och jag är mer än villig stå till ert förfogande med de färdigheter och den kunskap jag kan uppbringa för detta…ändamål. Sen kan vi väl lämna diskussionen om exakt kompensation för detta tills efter vi har lyckats driva ut banditerna ur vårt torn?”

Iztra lyssnade på Molegs berättelse med växande intresse. Om han eventuellt kände någon oro över att möta en grupp härdade och befästa banditer visade han det inte, utan stod som vanligt med självförtroende och ett litet leende på läpparna då han funderade på nästa steg. Han mötte sin systers blick och nickade medhållande till hennes ord.

“Som min syster Vecah säger. Ett blandat pack, men vi ska nog kunna få dem på andra tankar än att hålla sitt torn, då livet blir för surt. Och tjuvar är ett intressant släkte, med rätt motiveing kan de vändas från fiender till allierade, och vi två talar deras språk. Intessant plan, herr Moleg, mycket intressant. Kher Dhurn.” tänkte han högt, och mötte sin systers blick snabbt dör att se hennes reaktion. . Hans blick skiftade och landade på Moleg och mötte hans blick.

“Men ni är inte bekymrade över att fånga oönskat intresse från Dar Zakhar, eller vättarna, herr Moleg?” undrade han, och nickade lite diskre mot Yazfein. Han kunde ju, trots allt, vara en spion för spindeldemonen. Men då mörkeralven i fråga tog till orde verkade han varsam.

Hans muntra uppsyn skiftade något då namnet Leony nämndes, och han rynkade på ögonbrynen”Leony… Leony Thaldwin?” frågade han. Vem annan Leony med det uttalet kunde det handla om? En inblandning med det karmanska kungahuset gjorde honom lite vaksam om vem denna mörkeralv egentligen var.

“Du har arbetat för Karms kungahus?” kunde han inte rå att fråga, rakt på sak. Om man var så nära Karms kungahus, vad gjorde man då här? Men sådana diskussioner hörde till ett annat tillfälle, för då diskussionen om kompensation togs upp lämnade Izras blick Yazfeins och landade på Moleg igen, förväntansfullt och nyfiket.

Han studerar hela tiden kartan medan han lyssnar på deras ord och funderingar. Om detta företagande lyckades skulle det utan tvekan dra till sig uppmärksamhet på flera sätt, både önskad och oönskad. Rykten sprids fort men om man började sprida rätt rykten först kunde de flesta oönskade gästerna undvikas eller försenas. Han blundar till och suckar vid både Vecah’s fråga och Moleg’s reaktion på namnet. Men det är bara för någon sekund innan han nickar kort och ser mellan dem alla tre där inne.

“Då vår värd här har varit ärlig och öppen ska jag vara detsamma. Ja jag har arbetat för Karm’s Kungahus, eller snarare jag har arbetat specifikt för Leony Thaldwin som rådgivare.” Han låter de orden sjunka in kort innan han fortsätter, efter att ha gett dem alla en lugn blick i ett försök att läsa deras reaktioner.

“Hon ger mig fria tyglar att göra mycket av det jag vill. Men jag arbetar väl fortfarande för henne under premisserna att jag hjälper en vän när hon ber om mina råd. Jag kan tyvärr inte berätta så mycket mer om den tid jag spenderat vid deras hov av olika anledningar.” Det var av flera olika anledningar men mest specifikt för att han inte kunde minnas så mycket av det hela. Vilket gjorde honom väldigt frustrerad och det syntes på honom just nu. Sen blir hans blick hård och fylld av hat.

“Jag tror ni funderar över min koppling till Dar Zakhar… Men tror mig när jag säger att alla band till den platsen är brutna och kommer aldrig tas upp igen…” Hans röst är hård och han har inte sett på någon av dem medan han talat, dock har hans hållning blivit något ner spänd. En spändhet han försöker skaka av sig med några djupa andetag.

“Herr Veno, tro mig när jag säger att Karm’s Kungahus inte vet något om min närvaro här och inte kommer de få veta något heller förrän ni skulle godkänna att jag låter dem veta. Jag är här då min egen nyfikenhet ledde mig hit.” Kanske kunde detta också hjälpa honom minnas mer när han inte försökte tvinga fram minnen.

Izra nickade på passliga ställen över Molegs ord, man behövde ju vara hövlig inför en potentiell arbetsgivare – speciellt en med stora ambitioner. Det skulle nog gynna dem på det stora hela, förutsatt att de kom ut ur detta levande. En risk att överväga, men utfallet lät som om det kunde skapa något nytt åt dem. Kanske till och med bara resan dit kunde vara något nytt, något annat än Celeras kamp för överlevnad. Han gav Moleg bara ett självsäkert leende, ett som lovade att han nog skulle kunna övertyga tjuvarna om att det var bättre att vara på Molegs sida och gynnas, än att slåss mot honom och kanske skadas eller dö på kuppen.

Ändå, en viss oro fanns över mörkeralverna och vättarna, även om det kanske var som Moleg sade att de var långt borta nog för att kanske inte blanda sig. Då Moleg dock uppenbart reagerade varsamt över Thaldwins nämnande valde han att vara tyst och observera, dela en menande blick med sin syster. Inte helt övertygad om Yazfeins ord behöll han sig vaksam, men hade sin skepticism för sig själv. Uppdragsgivaren i fråga var tvungen att dra den sista slutsatsen. Så han nickade istället över sin systers välvalda ord.
“Ja.” svarade Izra åt sin systers kvicktänkta fråga.
“Dvärgarna har förlorat så gott som all sin närvaro i bergen, runtomkring Zirthimar. Vad säger ni, herr Moleg, om de plötsligt gör anspråk på tornet om vi med möda och besvär lyckas frita det i ert namn?”