- This topic has 49 replies, 3 voices, and was last updated 3 veckor, 1 dag sedan by
.
-
Himlen var grå av tjocka moln som hotade att släppa sitt regn över landet i vilken sekund som helst. Brand vandrade längs vägen in mot staden blundade kort innan han tog ett djupt andetag genom näsan. Regnet var ändå långt bort oavsett vad molnen sade och det fick honom att le lite medan han hörde en tyst fnysning i bakhuvudet. Han log lugnt medan han närmade sig staden, det långa håret väl uppsatt i en hästsvans och skägget välskött. Brand visste att han såg äldre ut än vad han faktiskt var då både ansikte var härjat av väder och erfarenheter men också för att hans hår blivit grått så tidigt av någon anledning. Nirhamn var hans första stad och hans första riktiga stopp sedan han lämnat flockens by och territorium i Kungsskogen. Både hans mor och far samt deras vargar hade sagt till honom och Theron att det nu var dags för honom att se mer än skogen.
Hans flock hade i många år hållit sig för sig själva, hjälpt vilsna vandrare att ta sig ut ur skogen när de kommit lite för långt in. Men de hade aldrig blandat sig i andras politik förutom om de blivit uppsökta för att slåss på någon sida mot betalning. Ingen av dem ansåg att de behövde utöka deras territorie mer. Men de såg till att hålla skogen välskött och värna om dess varelser, både levande och döda.
Brand tog in stadens lukter och även om det inte var första gången han besökte en stad så var det en inte alltför trevlig mängd lukter som trängde sig in i hans sinnen, Theron fnös och drog sig tillbaka till sin undangömda del av Brand’s sinne. Han log lite roat medan han skakade på huvudet åt hur lätt stött hans varg var när det kom till dofterna från en stad. I vanliga fall hade han en mantel som var rätt kort och inte täckte så mycket men nu hade han en längre mörktgrön vandrings mantel som han drog omkring sig för att ändå på ett symboliskt sätt stänga ute lukter och andra intryck från staden.
Efter att han hade vandrat i staden i ett par timmar så sökte han sig ner mot hamnen och dess krogar för att kliva in på en av dem när skymningen började närma sig. Här nere var det lite lugnare med dofterna och doften från vattnet var mer påträngande än det mesta annat. Men när han klev in på krogen så rynkade han på näsan och hostade till, det var en aningen frän doft som slog emot honom som en vägg men han tryckte ner den för att dra sig in mot krogens bar, där han lade upp silver som fräste till mot hans hand och han suckade för att snabbt dölja de smått brännskadade fingrarna som om bara en liten stund skulle läkt. Han stod ut med både sin längd och klädsel där inne. Det var inte den typiska Karmanska stilen och inte ens som sjömän utan något mer nordlig även om flockens territorium inte var det utan mer öster ut. Han fick mat och stop med öl som han tog sig an långsamt medan han lyssnade och studerade krogens klientel under tystnad.
(Öppet för vem som än vill =) )
-
Nawe Den
Hon hade vädrat konstiga ting hela dagen, nu var hon en som inte arbetade och krogen hade blivit en perfekt tillflykt. Hon hade mer än ofta blickarna åt sitt håll, speciellt som klädseln var sparsam men den korta mörka pälsen som täcker kroppen var enligt henne tillräcklig.
Hon stod inte högt, som hon enbart var runt en och en halvmeter. Kroppen kvinnlig, trots de där musklerna som var synliga där klädseln var sparsam som sagt. De kortare slitna byxorna, tunikan som sett bättre dagar. Bältet i midjan med få ting, fiskade upp ett mynt för att placera det framför en av herrarna innan hon rörde sig vidare där inne. Det djuriska fanns tydligt hos henne och den smidiga gången talade sitt.
De djuriska öronen vred vid ljud som var höga, gömde sig i det vitsvarta håret när det blev för intensivt. De nötbruna ögonen vreds mot herren, den som enligt henne stod enorm i jämförelse med övriga där inne, en som stod ut och passade sig inte in i jämförelse med övriga klientel.
Leendet mild, lite lurigt och visade upp en vass hörn tand. Hon var en som folk visste var bitsk.
-
Hon hade en lång, svart kappa på sig för att dölja den babyrosa klänningen med vit spets som visade mer hud än många tyckte var okej, men Ailonwy brydde sig inte. Hon var vacker och älskade att visa upp sig, fastän det inte alltid var bra. Än så länge hade hon hållit låg profil i många år och hon trodde inte många kände till henne. Fast det var få som överlevde mötet med henne också, de flesta blev mat innan hon lämnade liken efter sig utan att bry sig märkbart om i vilket skick de var i.
Eftersom vädret var dåligt så kunde hon gömma sig inne bland träden fram tills kvällningen kom, då kände hon sig extra säker för en överraskande sol.
Regnet mer eller mindre öste ner när hon närmade sig krogen i hamnen, det tog emot att gå dit men hon måste utmana sig själv, det var en del av hennes personlighet! Tyst steg hon in, kände doften av något vedervärdigt. Vem eller vad var det? De blågrå ögonen svepte över alla där inne, stannade först på en kvinna längre bort och sedan en man som verkade vara längre och större än alla andra. Kvinnan verkade söka kontakt med mannen, och hon övervägde att fråga vem det var som stank så vedervärdigt, men kom snabbt fram till att det inte var det klokaste hon kunde göra här och nu. Så, istället förflyttade hon sig bort till det som skulle likna baren och hon drog av sig luvan för att visa det långa, böljande röda håret tillsammans med de vackra, matchande örhängena till hennes klänning. Dock var klänningen fortfarande dold under hennes kappa.
Med en svepande rörelse drog hon fram ett mynt, pekade på det hon ville ha med sina långa naglar på fingertopparna innan hon sneglade mot kvinnan. Det var inte förrän hon fick glaset med den starka drycken som hon reflekterade över att det var hon och möjligtvis mannen dofterna kom ifrån.
“Varför inte gå fram och ge honom en redig uppläxning?” sade hon lågt till kvinnan och smuttade på sin dryck.
“Jag menar, sådär snygg får man ju inte vara och inte tala med dig” hennes ögon glittrade av retsamhet men även något annat. Rikstigt varför hon sagt som hon gjort visste nog ingen, inte minst hon själv. -
Hon verkade som blänga på mannen som satt där borta, det handlade om att hon inte exakt visste vad hon hade att göra med. Det fanns mycket därtill. Att någon svansar omkring inne på krogen hörde ju till vanligheten men att hon missar att den kommer så nära var inte.
Hon kunde höra hur någon drog efter andan i hennes närhet och hon följer dess blick upp till kvinnan som uppenbarade sig så nära. Orädd möter hon blicken, tungan strök ut och slickade lite på överläppen.
-“Allt har sin tid..” Morrade hon fram lågt. Kroppen spänner sig, som den var redo att anfalla den intill eftersom hon inte visste vad det var för en. Dofterna var många, men något förvirrade hennes sinne.Hon höjde sin hand tydligt som hon tänkte plocka glaset ur handen på kvinnan. Som hon ville smaka på det utan att faktiskt fråga! Hon själv stod inte mer än en och en halvmeter, men styrkan fanns inte i hennes längd.
-“Jag kan tänka mig, att du.. kan behövas kastas i famnen på den bjässen.” Hon menade då på den stora herren som om att hon själv nog var orädd i att möta någon av dem här inne. Och hennes sega kropp hade ju inte svikit henne hittills då hon slogs för alla mynt hon tjänat hittills. -
Hans hållning hade inte ändrats men blicken hade sökt sig upp från både drickan och maten när den första av kvinnorna hade klivit in. Dock hade han inte sett upp helt från sin mat utan bara smått sneglat upp för att sedan fokusera blicken mot maten igen men han lyssnade noga för att se om han kunde uppfatta något som kanske sade. Men han ryckte till lite när nästa gäst klev in och en ny men välbekant doft slog emot honom. Han lät blicken vara kvar och avslutade sin måltid innan han rätade på sig och såg upp mot de båda som nu verkade ha inlett ett litet samtal. Med ett djupt andetag så lät han lugna sitt sinne och Theron lugna sig även om han hörde ett litet dovt morrande från denne som fick honom att le lite snett. Han sköt ifrån sig tallriken och lade händerna på bordet framför sig. Nu fanns det mer något nyfiket i hans hållning och lugna leendet som lurade på hans läppar.
“Jag kanske får avbryta och bjuda er slå er ner vid mitt bord istället så vi alla kan prata lite lugnare? Jag kan även erbjuda mig betala för mat och dryck?” Rösten var djup och lugn även om hans blick var något hårdare än tidigare när han betraktade de båda. Han höjde en hand för att gestikulera mot stolarna vid hans annars tomma bord och sen mot Ailonwy först innan han vände blicken mot Nawe, specifikt mer mot hennes öron som verkade gömt sig något i hennes hår.
“Jag känner igen en av dofterna här även om den i sin personlighet är främmande för mig. Men en är helt ny för mig så det gör mig nyfiken och jag blir en aningen nyfiken när det pratas om mig utan att prata till mig. “ -
Ett klingande skratt lämnade Ailonwy när hon fick svaret, men ännu mer när nästa ord kom. Kastas i famnen på bjässen? Skulle mycket till innan hon kastades i famnen på någon överhuvudtaget.
När den kortare kvinnan sträckte sig efter hennes glas så gav Ailonwy det till henne, utan att bry sig om denne frågat eller inte, hon kunde vara givmild när hon var på det humöret.
Den ensamma “bjässen” talade snart och hon gissade att det var till dem då han faktiskt tittade på dem och med en sällsynt elegans tog sig Ailonwy fram till bordet, nu utan glas som hon lämnat till den främmande kvinnan att dricka upp, om hon nu ville det.
“Prata lugnare? Vi hetsade inte upp oss över något vad jag vet” svarade hon glatt och tippade huvudet lite åt sidan, drog undan luggen ur ögonen som rymt från halva hästsvansen hon hade.
Men hon kunde ju hålla med honom om dofterna, fastän de båda doftade dåligt så var kvinnans mildare, i hennes näsa i alla fall. Fast vänta, om mannen kunde känna dofter så väl, specificera vart de kom ifrån, det betydde att han var något annat än mänsklig och alv. Hjärnan arbetade hårt, letade bland minnen av allting hon lärt sig. Varulv? Skepnadsskiftare? Vad hon visste så hade hon inte träffat något av det, men hon kunde inte vara helt säker förstås.
“Så, vilka är ni då?” frågade hon till slut, lät blicken flacka mellan mannen och kvinnan.
“Jag är Ailonwy” efternamn behövdes väl inte? Dessutom var det inte direkt relevant för henne vad andra hette i efternamn, om de ens hade något. Tilltalsnamn var desto viktigare! -
Hon själv var ingen som nämner något om dofter, men det är ju tydligt att hon inte är mänsklig med sitt utseende. De andra kan tänkas se så ut, men de var nog inte några vanliga dödliga enligt hennes egna sinnen.
Fångade duktigt upp glaset som det erbjöds henne, nosade på innehållet och lät tungan sträckas ner som för att låta tungspetsen precis nå vätskan för att se vad det kunde tänkas vara. Det fick henne att rysa, speciellt som det brände på tungan.
Det var inget som hon ogillade, mer att hon blev förvånad över kvinnans smakpalett.
När Bjässen kom att tilltala dem så vred hon på huvudet, ungefär i samma veva som hon ser den som kallades för Ailonwy svansa iväg bort mot mannen.-“En herre bör ta det som han önskar, inte vara nyfiken och fråga.” Rättar hon honom lite, som en viss utmaning. Fast så hon är villig till att närma sig honom, fram till bordet och gled så smidigt upp på den bänk som stod längst ena sidan som för att inte sätta sig för nära honom, eller henne men inte heller för långt ifrån.
Glaset ställde hon ner efter att ha smuttat på innehållet som fick henne att rysa åter igen, hela den lilla kroppen darrade.
-“Nawe.” Svarade hon kort, denna gången utan att hon morrade.
-“Ni ser båda ut som något som ni inte är.. era nosar ska inte vara så känsliga.” Skeptisk var hon, hon själv såg väl ut mer som något kattdjur om man skulle sätta fingret på det även om det inte var riktigt så! Men öronen gled upp ur de svartvita håret för att vifta lite som för att vifta bort det kittlande håret. -
Brand följer dem båda lite nyfiket med blicken tills de slagit sig ner vid hans bord. Men han höjer lite frågande på ögonbrynen vid Nawe’s ord om att en herre bör ta det om han önskar. Han kan inte låta bli att fortsätta le och plockar upp några mynt ur en bältesväska. Han lägger dem på bordet och lutar sig lite tillbaka med ett intressant uttryck följa Nawe’s örons rörelser. Han lade huvudet lite på sne medan han betraktade öronen för att sedan vända blicken mot Ailonwy.
“En del av mig säger jag kanske inte borde ge er mitt namn så lätt men den delen brukar jag inte lyssna på alla gånger. Jag är Brand, än är det då trevligt att göra er båda bekantskap. Beställ vad ni vill ha för som jag sa så bjuder jag denna gång.”Blicken glider sedan till Nawe med samma roade leende som om ett skratta lurade väldigt nära ytan hos honom.
“Ni har så rätt i att denna Bjässe inte är helt vad han verkar vara. Ingen av oss är väl helt så enkla som vi verkar? Men nej min nos och hörsel är något bättre än vad man kan vänta sig. ” Flinet som följer är det som från en varg innan det försvinner igen och han suckar lätt.
“Men jag är väl inte en sådan bjässe är jag? Mig veterligen har jag sett folk som är både längre och större än mig.” Han slår lite dramatiskt ut med armarna medan han studerar dem båda. Det var båda han och hans andra hälft Theron som försökte bedöma dem båda. Vad Nawe var för något och hur mycket på sin vakt han behövde vara mot Ailony. Theron var verkligen inte glad över det sällskapet just nu medan Brand hade mycket trevligare nu än han haft på många dagar sedan hans resa börjat.
“Sen kan jag tycka det är lite ohyfsat att bara ta det man vill ha så jag frågar hellre och stillar min nyfikenhet på det sättet.” -
Ailonwy studerade Nawe som hade gömt ett par öron uppe på huvudet och hon fick nästan sätta sig på händerna för att inte känna på dom, dels för om dom var riktiga och dels för att hon ville veta om dom var så mjuka som de faktiskt såg ut att vara. Nawe var så lik en katt, fanns det kattmänniskor? Ännu en gång letade hon i minnet om allting hon hade läst i böckerna under sin tid hos sina skapare. Men inget minne kom upp.
Hon vände sedan blicken emot Brand som han presenterade sig som tids nog. Det med nosar förstod hon inte riktigt, hon hade inte sagt ett ord om att de luktade något. Kanske hade de märkts på henne?
När mannen slog ut med armarna satt Ailonwy kvar, log stort innan hon klappade händerna.
“Imponerande” hon hade inte pratat vidare kravlöst med någon på länge så detta var riktigt uppfriskande. Mannen påminde om en varg medan kvinnan en katt, så kom hon här och var något helt annat. Blicken föll på kvinnan höll förisktigt ut en av de smala, händerna med de långa naglarna, mot hennes öra men utan att röra.
“Får jag känna? De ser så mjuka ut!” nästan kvittrade hon glatt fram och såg på den kortaste av dem med förhoppning i blicken. Sedan kastade hon en snabb blick mot mannen.
“Väl tänkt, tänk vad många krig vi kunnat undvika om alla tänkte så!” -
Enligt henne själv så bar inte namn någon kraft alls, det var knappt så att hon hade det mer än att hon bara visste om andra ville tala med henne, hon var inget som helst intresse i namn annars då hon inte hade något personligt band till det mer än att hon visste att de just talade med henne.
Så Ailonwy och Brand, hon såg skeptiskt på den där mannen. Det är ju så det kryper i kroppen på henne fast hon visste att det var något som kände som hon satt bland rovdjur trots att de inte ser sådana ut.Hon låter blicken vandra ner över sig själv, visst hon hade former men hon hade inte längden eller muskelbyggnaden som hos en herre. -“I jämförelse med mig, är du bjässelik.” Hon kunde inte annat än att le lite tillbaka och blotta någon av de vassa hörntänderna. I ögonvrån ser hon den där finlemmade handen som närmade sig och hon såg snart skeptiskt på henne. Övervägde länge och såg ner på glaset, sedan tillbaka på kvinnan och nickade som godkännande. Kan tänkas som tack för det drickbara i glaset.
-“Är han så givmild.. och nyfiken, är det lätt att någon biter av honom handen om han inte är försiktig.” Speciellt i en stad som den här. Där alla gjorde sitt för att tjäna en hacka och sedan med största sannolikhet försvinna till havs.
Hon hoppade lite närmare kvinnan på bänken, så att hon kunde nå hennes öron trots att hon är vaksam.
-“Tycker då om när en herre är bestämd.. och tar vad han vill ha.” Hon ger honom ett lekfullt leende.Samtidigt så lät hon blicken vandra iväg, som för att se om hon kunde finna en av tjänstefolket då hon hörde sin egna mage kurra.
-
“Krig är något vi nog aldrig kommer kunna undvika helt men ja många hade kunnat undvikas det är så sant så. Men jag må säga ni inte helt är som andra av er sort jag mött… De brukar inte helt vilja prata med mig av någon anledning och visar helst huggtänder då…” Han flinar lite mot Ailonwy innan han studerar hennes väldigt muntra och förhoppningsfulla blick mot Nawe’s öron. Det var ett uppfriskande samt kravlöst sätt samt bemötande han fann avslappnande.
När han vänder blicken mot Nawe igen så har ögonen hans blivit helt svarta med en gyllene iris och rösten är skrovligare men ändå road.
“Än har jag inte låtit någon bita mig…som jag inte velat bli biten av. Och nog kan vi vara bestämd och ta vad vi vill men det är inte alltid god sed att göra sådant samt när man inte känner personen i fråga. Hur mycket bits ni när man kommer för nära?” Han blinkar till och låter axlarna sjunka ner igen då de dragits upp lite medan han pratat, ögonen har återigen fått hans gråaktiga färg. Sen kan han inte låta bli att skratta lite när han hör Nawe’s mage kurra. Rösten är nu samma djupa och inte så skrovlig eller morrande som för bara en liten stund sedan.
“Kanske behöver du något att äta fast jag tror inte det heller hjälper dig komma ifatt mig i längden. Var är ni båda ifrån?” Han höjer sin arm och viftar den över huvudet i ett försök att påkalla tjänstefolkets uppmärksamhet då minst en av dem där vid bordet verkar vilja få beställa in nått.
“Kalla mig hellre Brand än herre… Det låter som om jag skulle vara en del av adeln vilket jag turligt nog inte är.” -
När Nawe gav sitt tysta godkännande så sträckte hon sig längre fram, men den lilla varelsen kom lite närmare och hon lät sin kalla hand känna på de varma, mjuka öronen. Det om krig och hennes egen sort hade hon inte svarat på, det hade fått henne att fundera. Vilka reagerade de så på? Varulvar. Så Brand måste vara en varulv, inte sant? Dock var hon alldeles för upptagen med Nawes öron för att orka bry sig märkvärt, han gjorde henne inget ont så hon behövde inte bli vansinnig och attackera, dessutom var hon nyfiken. Alldeles för nyfiken för sitt eget bästa hade hon hört många gånger.
Hon lyssnade lite på deras samtal, men lade sig inte i, alldeles för trollbunden av de mjuka öronen. Men hon visste att hon inte kunde sitta där och känna i evigheter så till slut drog hon tillbaka handen igen.
Ja, vart kom hon ifrån? Det var ju så längesen så hon mindes inte namnet på den lilla byn med små söta hus och åkerland som blivit förstörda.
“Jag minns inte vad det hette, men det var en liten by med några gårdar där vi odlade grönsaker som vi sålde på marknader eller grannar. Fram tills byn blev ödelagd, det vill säga” svarade hon men gick inte in på mer detaljer än så. Istället så väntade hon in Nawes svar för det var då väldigt intressant att få höra vart hon kom ifrån. Tänk om det fanns fler som henne? Tänk vad många öron att klappa!
“Har du svans också, Nawe?” frågade hon plötsligt, väldigt upprymd och såg på den korta kvinnan med tindrande ögon. Katter hade hon alltid älskat, hundar också fastän de skrämde henne en aning. Många liknade vargar och hon hade alltid haft respekt för vargar sedan hon var barn.
“Och Brand..” började hon och såg på mannen, den här gången med ingående forksande blick men som även tindrade av nyfikenhet.
“Du kommer ifrån…?” -
-“Krig går inte undvika.. folk vill ha för mycket.. oavsett, sort..” Hon försökte ju tänka närmare på det, inte lätt när de kalla händerna började att utforska hennes öron. Det var något behagligt över det svalare händerna och hon kunde inte mer än att försöka hålla sig från att bli trollbunden av de mjuka rörelserna.
Hon försökte verkligen! Det lockade fram som ett spinnande ur henne och hon lutade sig närmare. Nej, hon var sällan någon som lät andra röra vid henne så här och hon låter ju sig nu bara svepas med. Nyfikna varelser i hennes närhet, var sällan de var genuina och hon vågade inte lita på att de var oskyldiga och så vänliga som deras utspel just nu visar sig vara så nog är hon ännu vaksam.
Hennes blick vilar hela tiden på Brand, som han kallas. -“Så inte herre.. men det är något hos dig.. som gör dig.. ovanlig.” För visst kittlade det lite i kroppen av att höra hans röst förändras så!Vågar ju bara slappna av lite! Hon ruskade på huvudet efteråt, när händerna lämnade hennes huvud och hon klippte med ögonen. Slickade sig på överläppen och försökte hämta sig. Öronen klipper lätt, fast hon verkade som lyssna på vad som sägs. -“Nöjd?” Spinner hon fram där hon tilltalar Ailonwy.
-“Mat vore.. uppskattat, jag föredrar kött.” Mumlar hon som fram.-“En okänd by..?” Hon vred lite på huvudet, studerade Ailonwy en längre stund. -“Varför blev byn.. öde?” Sa hon undrande.
-“Jag äger en svans..” Viskade hon fram, men hon valde ju sällan ha den framme av många orsaker, speciellt som här inne i staden. Hon justerar sina kläder lite som för att släppa ut den som gömt sig under klädseln men fick byxorna att hänga lägre.
En lång, yvig tingest när den väl kom ut i det fria med den var då i mångt och mycket vit, men likt håret bar på den där svarta randen.Vred sig om, och pekade snart mot den västliga väggen. -“Därifrån.. Harvadar, inget namn på plats.. då vi.. reste.” Speciellt som de var likt ett nomad folk hennes egna!
-
Det var något fascinerande i hur den lilla varelsen tillät sig att röras vid så lätt av vampyren. Det var då vad hans näsa sa honom att hon var och den brukade inte ha fel. Han kan inte låta bli att skratta lite lätt vid ljudet av den spinnande Nawe och hur förtjust Ailonwy var av något så enkelt att få klappa någons öron. Nå de var ju helt klart inte som vilka öron som helst det var väldigt tydligt. Han sliter blicken från de två vid Nawe’s ord om kött och nickar för att höja armen igen men också sin röst som tränger igenom det sorl som är där inne.
“Mat här borta. Minst två omgångar av det ni har med mest kött i! Men också något att dricka, mjöd och vin i flaska!”Sen vänder han sig mot dem båda igen och rycker lite på axlarna.
“Ja så vanlig är jag då inte. Och jag tror vår vän här kan gissa vad jag är. Men jag vill då ingen av er något illa.” Hans blick vilade lite lätt på Nawe’s läppar innan de gick till hennes öron och han började sedan skratta lite när det frågades om svans. Ailonwy höll då inte tillbaka med sina frågor som kanske var mer rakt på sak än väntat.
“Jag måste säga det var ett rätt bra tag sedan vi skrattat så här öppet ändå. Men för att svara på frågan om var vi kommer ifrån. Färden har gått från vårt hem i Kungsskogen som ligger österut. Om byn haft ett namn så vore det nog Nattsilver. Ett gammalt väldigt gammalt namn för också de som bor där.” Blicken vilar igen på Nawe medan han sneglar kort mot Ailonwy.
“Var hennes öron och päls lika mjuk som den ser ut?” -
Ailonwy nickade med ett stort leende, hon var nöjd, mer än nöjd. Nawes spinnande hade varit så gulligt! Kunde hon adoptera Nawe? Ha henne med sig på sina strapatser? Nå, det var nog inte riktigt möjligt, den lilla kvinnan skulle nog fly illa kvickt då hon listat ut vad Ailonwy var för något.
Mannen ropade efter mat medan hon själv stirrade på svansen, ville röra vid den också såklart men nu fick hon hejda sig. Men det syntes nog att hon mer än gärna ville känna på den när fingrarna ryckte lite på henne.
Sedan talades det om vad Brand var för något och Ailonwy höjde blicken från svansen och nickade, hon hade sin gissning men tänkte inte uttala den ännu. Frågan om hennes by från Nawe fick henne att sucka lite sorgset.
“Vampyrerna kom och ödelade den” fastän hon inte kunde minnas sina föräldrars och syskons ansikten längre så mindes hon kärleken, lekarna och modet de uppvisat när vampyrerna kommit dit. De hade kämpat tappert men inte haft någon chans alls. Men inget av detta sade hon högt, istället lyssnade på hon på vad de båda andra berättade om deras hemmiljöer. Harvadar, Nattsilver.. Hon hade hört talas om Harvadar men inte Nattsilver, men något sade henne att det inte var en plats för henne trots allt. Varulvar och vampyrer gick inte ihop egentligen, fastän det nu satt två stycken där och samtalade. Mycket underligt.
Efter att Brand uttalat sista orden kom en människa fram med maten och drycken och Ailonwys blick dröjde sig kvar på människan, en kvinna med långt brunt hår, runt 30år gammal. Om det inte varit för att hon nyss “ätit” så hade hon nog smugit efter kvinnan och satt tänderna i halsen på henne, men nu satt hon kvar och såg snart på det framdukade bordet. Ett glas med vin stod framför henne och hon doftade på det innan hon tog en liten sipp för att smaka.
“Så vänligt av dig att bjuda oss på detta, Brand. Hur kommer det sig att du är på så givmilt humör denna kväll?” hon kunde ju gissa att det berodde på Nawe, den lilla kvinnan var ofantligt charmig på sitt sätt och Brand verkade gilla hennes lite speciella personlighet. -
Nawe hon verkade som kunna se mycket väl vad Ailonwy tittade på när hon vände blicken ditåt, men samtidigt också hur hennes humör hade förändrats som hastigast. Var det för att hon frågade om hennes hemby, att den blivit uppbäten av vampyrer? Var inte det något som tillhörde sagorna?
Hon visste ju att det fanns monster där ute, inte för att hon såg sig själv som ett! Inte ens på långa vägar utan hon var normalast i hela rummet enligt henne trots sitt hetsiga humör.Tungan smekte ut mellan läpparna, strök sig snart lite genom håret med ena handen. Mat placerades framför dem som får henne att lysa upp som om att Brand gjort ett utomordentligt bra val att se till att mata henne!
-“Tack.. Herrn.. Brand, du vet då hur man får en flicka på fall.” Hon retades nog så med honom, lite som om att det fanns något så att bara le över. Det lockade fram ett spinnande fniss hos henne.Hon sträckte ut ena handen mot Ailonwys som för att försöka fånga in den, tänkte sig då fånga den och placera den på svansen eller så när som då det var en märklig vinkel. -“Varsågod.” Ja, hittills hade hon inte visat något agg mot henne. Och hur hon såg på kvinnan som placerat maten på bordet hade ju tacksamt nog gått henne förbi.
-“Brand. Jag har inte hört talas om något.. Nattsilver, varför heter de så?” Nyfiken tillbaka, mest för att hon hört talas om silver men inte något relaterat till natten med det.
Blicken glider över till Ailonwy. -“Jag lovar att inte bitas om du rör vid mig.. om du inte önskar det, så som Brand sa innan.” Hon flinade så där nöjt! -
För en liten stund hade hans grå ögon fått en något mjukare och nästan medlidande glimt när Ailonwy talade om hur hennes by hade ödelagts av vampyrer men han höll för stunden tand för tunga. När såg hur hon sett på tjänsteflickan blev hans blick genast något hårdare men nästan lite bedjande medan ett dovt morrande kunde höras från hans bröst som sade Låt bli, förhoppningsvis var det bara de runt bordet som hade hört det innan det slutade och han slappnade av igen. Dock log han igen vid Ailonwy’s fråga om varför han bjöd dem på detta.
“Hos flo…hos oss anser vi det vara respektfullt och god sed att visa på gästfrihet. Oavsett var vi befinner oss då och då ni båda är oväntat men trevligt sällskap så varför ska jag inte visa på god sed?” Han höjer lite på ögonbrynen medan han drar en hand genom skägget och skrattar ett lite mer långdraget och mullrande skratt, ett genuint sådant efter vad Nawe sagt om att han få en flicka på fall.“Det ska jag minnas att det är mat som är vad som får er på fall. Även om det kanske inte var min mening. Men ska du envisas med att kalla mig herrn så vet jag någon som kommer vilja ha ett litet samtal med dig om den saken, någon som bits mer än jag gör.” Leendet är roat men har också något mer djuriskt över sig då det visar en av hans hörntänder som långsamt växer sig lite längre och vassare innan den återgår till att se normal ut. Han blinkar med ett öga mot Nawe och sätter fingret mot sina läppar som om det han sagt samt visat var en liten hemlighet. Sen kliar han sig lite i skägget medan han ser fundersam ut.
“Om jag ska vara ärlig så vet jag inte helt varför namnet har blivit Nattsilver. Om jag ska gissa och spekulera lite själv så har det nog en del att göra med den gudom vi allt som oftast tillber. En som inte är så vida känd utanför skogen där jag växte upp. Devana gudinnan över skog och måne bland annat. Men nog är månensljus ibland som silver? Fast det kan vara en annan mening bakom silvret också. Det kan vara en fråga jag får ställa till mor där hemma sen, hon borde veta det då hon är den som bär kunskapen från alla före henne.” Av de mynt han hade lagt på bordet så var han rätt noga nu med att inte röra vid de som var i silver. Men blicken gick sedan till hur han såg Nawe sträcka sig efter Ailonwy’s hand och hela hans uttryck blev mer roat.
-
Ailonwy studerade Nawes reaktion på maten och log snett, märkte sen hur den mindre kvinnan sträckte sig efter hennes hand och nyfiken som hon var lät hon kvinnan ta den. Till sin förtjusning så fick hon röra vid svansen och ett förtjust, lågt läte undslapp henne där hon nu satt och strök på den mjuka, lurviga svansen.
Hon lyssnade på Brands svar om sin gästfrihet, hörde såklart den lilla felsägningen och drog gensat en slutsats. Varulv. Men eftersom denne inte gjorde henne något ont så tänkte hon vara den som inledde något otrevligt, inte med flit i alla fall.
Sedan kom Nattsilver på tal men hon var alldeles för upptagen med svansen för att titta upp, men hon sneglade mot mannen, så denne förhoppningsvis skulle se att hon lyssnade ändå.
När hon fått klappa svensen ett tag så höjde hon handen försiktigt till örat igen, visade tydligt vad hon ville men skulle dra åt sig handen igen om Nawe visade att hon inte ville bli klappad vid öronen igen.
“Hon är så galet mjuk och fluffig! Kan jag adoptera dig, Nawe?” hon fnissade lite, inte helt seriös med sin fråga men ändå tillräckligt för att ta den korta varelsen under sitt försvar. Inte för att det kanske behövdes, men ändå!
“Jag antar att du inte är ute för adoption, Brand?” skrattade hon sedan, sådär klingande och rent, lät de blågrö blicken flaccka mellan de båda och kände sig konstigt nog avslappnad fastän hon kanske inte borde vara det. -
Nawe lät då placera handen på svansen, och hon rös då direkt. För att det var något som hon inte tillät alldeles för många att göra, men nu kändes det som hon kunde känna hur kvinnan där intill sig verkligen hade någon förkärlek till något som var fluffigt och mjut. Hon klippte med ögonen och hon lät sig sträcka sig efter maten, och visst lät hon sig äta med god aptit medan hon lyssnar på dem.
-“Herrn är.. mycket underlig.. folk brukar sällan va gästliga, de vill alltid ha.. saker för det som de ger..” Hon ser skeptiskt på honom. Och där handen snart vilade ovanför hennes huvud så kikade hon upp hastigt och hon satte nästan maten i halsen när hon hörde kvinnans fråga i samband med handen som började klappa henne.
-“Adoptera mig..? Jag.. är inte för adoption..” Hon hostade till lite, men hon flinade något åt henne för att då luta sig in mot handen något så mer som hon tillät henne att klappa på henne. Lockade fram låga spinnande läten.-“Så han bits, men vem mer bits..?” Hon sneglade över på Ailonwy om det var henne som han eventuellt menade. För att hon hade inte kopplat vad de två är för något mer än att om hon skulle höra namnet så var de för hennes sagoväsen, likt drakar var!
Hon hann nog med nöd och näppe se vad som hände hos mannen, vad var det där för magi? Så blev hon distraherad igen!-“Varför har du så.. svala händer.. Ailonwy?” Hon ville inte påstå att de var kalla, men det var något behagligt med det. -“Vill du adoptera.. Herr Brand med?” Hon visste inte, kanske hon samlade på varelser? Hon hoppade som nästan lite närmare på bänken så hennes egna lår vilade mot Ailonwys. Gör det lättare för henne att klappa på henne om det var hennes önskan, för inte kröp hon upp i något knä då fick hon lyfta dit henne.
-“Herrn.. maten.. är jag tacksam över.. nästan lika mycket som svala händer..” Nog egentligen mer just nu! För magen var mer hungrig än kroppen var kelig!
-
Brand’s blick och leendet var roat men blev något stelare ju mer Ailonwy och Nawe pratade. Kanske drog det lite i en muskel kring ögonen på honom varje gång Nawe kallade honom för herrn. När det pratas om adoption så träcker han sig efter det trästop som innehöll hans mjöd. Efter tre stora klunkar som tömmer halva stopet så ställer han ner det och ser på dem båda. Hans ögon är nu igen helt svarta och med de nu gyllene pupillerna. Det är en djup suck som lämnar honom medan han lutar sig lite fram mot dem båda, lutar armbågarna på bordet och knäpper händerna för att vila hakan på händerna. Rösten som lämnar honom är djupare, skrovligare som om den inte är van att tala ordentligt från hans läppar. Medan han försöker se Nawe rakt i ögonen.
“Jag tror vi sade du inte skulle kalla oss för Herrn, valp. Vi vet mycket väl hur människor brukar vilja ha något för det som de ger men vi är inte som dem och kommer aldrig vara det heller. Vår nytta av mynten här är den att köpa mat eller dryck på ett ställe som detta. Behöver vi kläder eller annat jagar vi för läder och hud, sår och skördar från jorden för annat eller samlar ullen från får innan kläder skapas. Sen är det jag som bits mer än Brand även om vi alla här kring bordet nog bits…”Sen ler han lätt och vänder blicken mot Ailonwy för att lägga huvudet lite på sne med det vargaktiga flinet.
“Jag tror inte vår vän här skulle vilja adoptera mig speciellt mycket även om jag inte helt tror hennes fråga var helt uppriktig. Det är lite svårt att avgöra då vi inte kan höra hennes hjärtslag. Men vi kan höra dem tydligt från valpen här.” Blicken vrids igen mot Nawe innan den gyllene blicken långsamt och intresserat glider över henne med en klar nyfikenhet. Hans hållning hade ändrats från att ha varit avslappnad till att vara något mer lekfullt, kanske nästan arrogant och med en annan stämning av auktoritet, som någon som är van få som han vill och kan ta vad han vill. Men det var ändå inget hotfullt över honom. Hans ögon ändrar sedan tydligt färg igen inför dem. De blir återigen vita och pupillerna går innan han rätar på sig igen och drar handen genom håret.
“Inte bästa platsen eller stunden för det där…Han har då aldrig vett sköta sig.” Mumlar han men ser på dem båda med ett ursäktande leende som om det skulle förklara vad som precis skett.
You must be logged in to reply to this topic.