- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 7 h, 58 min sedan by
.
-
Isla Freize
Hon hade vandrat i vad som kändes en evighet genom den nu mörka skogen. Hon visste att gryningen var på väg, för att nog letade sig ljuset genom trädkronorna. Det var sparsamt och hon var en som rörde sig felfritt genom terrängen som för många skulle ge problem. Hon var en som hade en enklare packning, hade slagit läger flera gånger i skogen.
Det hade blivit att hon nu packat ihop allt och börjat sin resa genom skogen, var hon var på väg hade hon egentligen svårt att svara på. Det handlade mer om en känsla att hon visste vart hon skulle ta vägen än att faktiskt veta exakta platsen.I hennes sinne fanns ännu bilden av det där monstret, ett som fanns i hennes drömmar allt för ofta. Hon kunde inte sätta fingret på det och det var som om att hon kände det där i hjärtat och sinnet att det skulle börja vara att hon närmade sig det mer för varje dag. Hon bet sig lite i läppen, och vred sig när hon hörde ett ljud som bröt sig loss från de andra som hon hört i flera dagar.
Kunde det vara en av de alverna som hon gjort allt för att skaka av sig, det hade inte varit svårt trodde hon men nog kunde det finnas en tanke att de ännu var efter henne. Hon gick ännu avslappnat och blicken var ju en som enbart studerade fötterna som om att hon inte kunde se framåt med tanke på klädseln. Hon gjorde inget som för att slå upp den slöja, nej hon kände mer än hon såg. Därför som inte ens ljuset från de många eldflugorna som ännu var vakna är något som störde henne.Tungan fuktade de röda läpparna, hon såg nog själv ut lite som en vålnad där hon förde sig i skogen. Hon bar ju saker i svart och vitt enbart. Så läpparna var allt som bröt genom i färg på den annars färglösa kvinnan.
-
Lavinia vaknade med ett ryck, mumlade något för sig själv om att hon försovit sig innan hon lyckades ta sig upp ur sängen på något vingliga ben. Klänningen togs på tillsammans med smyckena, sedan tog hon sin stav som såg mer ut som en vildvuxen pinne i ena handen och en flätad träkorg i andra handen. Hon övervägde att äta något, men hon hade för bråttom, vissa av växterna hon ville åt syntes bara i morgonens första gryningsljus så hon fick skynda sig och hoppa över frukosten så länge.
På morgontrötta fötter lämnade hon sin lilla boning, som såg ut som en stor trädstam med dörr och fönster, än ett hus. Hon var stolt för hon hade faktiskt gjort allting själv både utvändigt och invädigt. Hon gav sitt hem en sista blick innan hon begav sig djupare in i skogen. Kroppen blev allt mer vaken där hon gick, dofterna från skogen fick henne att känna sig levande och hemma. Några riktigt morgonpigga fåglar hördes kvittra försiktigt i närheten och ett leende spred sig över hennes läppar där hon gick, men känslan av att inte vara helt ensam sköljde över henne gång på gång.
Till slut hittade hon en av växterna hon sökte, sjönk ner på huk och grävde försiktigt upp den med rötterna för att placera den i sin korg. När hon såg upp såg hon något röra sig en bit bort, något svart och vitt. Det hörde inte till vanligheten och Lavinia såg sig förvirrat omkring. Tankarna om att det var en laglös fladdrade till i hennes huvud, men hon ville självklart avfärda den. De var inte dumma nog att stå ut så mycket i skogen, eller hur? Kanske en förbipasserande bara? Någon som gått vilse?
Lavinia tyckte inte om andra väsen, förutom djur, men hon var ju tvungen se så inte personen hade gått vilse.
“Ursäkta!” ropade hon halvt åt personen innan hon rätade på sig, tog sina saker och närmade sig varelsen längre bort. När hon kom tillräckligt nära såg hon att det var en kvinna, klädd i svart i kontrast till sin nästan snövita hy.
“Ursäkta mig..” började hon men kom helt av sig. Vad var det hon ville nu igen? -
Isla var en som var på sin vakt, ständigt trots den avslappnade hållningen. Hon hörde ljuden av någon som närmade sig, det var försiktiga steg och inte de som gav sig till att smyga sig på henne. För av någon anledning var hennes hörsel skarp, kan det vara för att hon alltid döljer sina ögon som det förstärktes?
Många sinnen förstärktes när ett annat tycks ha försvunnit, men hon stannade upp vid orden som för henne fick henne att tippa huvudet. Rösten mjuk, en kvinna? Hela hennes kropp vred sig mot ljuden som åter kom och hon stod stilla, inte en tillstymmelse att söka sitt vapen som nog inte kan tänkas passa en som henne.
Hon verkade inte ens frysa trots den ringa klädseln som hon bar, sträckte något på sig till en längd som var något längre än kvinnan som når fram till henne.
-“Ja, fröken?” Sa hon med en mjuk stämma. Det fanns en behaglig värme i den, som om att den var som menad att stilla andra själar.-“Önskar du något?” Hon var inte säker på vad kvinnan kunde tänkas vilja, men ingen illvilja kände hon från henne så att det var väl något där som fick henne att inte längre vara riktigt på sin vakt.
-
Kvinnan svarade henne men Lavinia stod först och bara betraktade personen en stund. Så underligt att vara så lättklädd här, men hon var säkert inte härifrån heller.
“Jag…” började hon och gjorde en gest åt det håll hon kommit ifrån. Hur skulle hon förklara utan att låta läskig? Som en som följt efter henne?
“Jag tänkte fråga om Ni var vilse och behövde hjälp? Dessa skogar är tjocka trots allt” sade hon till slut och gav kvinnan ett försiktigt leende, dock osäker på om denne kunde se henne. Var hon blind eller bara.. försiktig? Fast hon kunde inte se långt framför sig med den där på sig. Underligt minst sagt.
Lavinia tog något steg närmare, höll ett hårdare grepp om sin stav, beredd att försvara sig om det skulle behövas, men kvinnan såg lugn ut än så länge och kanske var hon vänlig? -
Isla hörde den försiktiga kvinnan, hon följer henne mer då ljuden hon gav ifrån sig var några som stack ut. Så hon vred ju sig mot henne när stegen än så kom närmare. Hon var vaksam, men hon var inte spänd på något vis.
-“Jag tackar, fröken.. jag vill inte skrämma upp er.. men har ni möjligtvis sett en best i dessa skogar?” Hon visste inte ens hur hon riktigt skulle beskriva den, men hon behövde finna den! Det var något som drivit henne hitåt, bort från templet.-“Jag har ingen anledning att skada er.. fröken, ni är inte likt era kusiner som kastat andra blickar på mig.” Nej, de fanns andra alver i skogen som gjort sitt att förfölja henne men hon hade rymt undan de alla.
-“Dagen gryr..” Viskade hon fram, som om att det gjorde att känslan, jakten på besten mer flyktig som om att hon inte kände av den lika väl som innan under nätterna.
Kunde det tänkas att den enbart jagade på natten?
You must be logged in to reply to this topic.