Isla Freize

Isla var någon som hade vandrat genom staden i vad som kunde kännas som dagar. Blickarna kände hon var många där de föll på henne, de hade beordrat henne att stanna i staden som om att de hade vetat att något var på väg att hända. Det var svårt för henne själv att sätta fingret på vad men de hade visat sig sällan ha fel.

Hon vandra där mellan de olika stånd som marknaden hade slagit upp. Allt fler med var dag som gick som om att hon visste att det var något på gång. Hade hon satts här för att det var likt alltid att mängder med folk drog till sig mängder med trubbel? Hon visste att det fanns en ordentligt tanke där bakom men hon var inte den som sköter tänkandet till mångt och mycket.
Hennes blick förblev nedslagen i marken, eventuellt ögonen stängda som om att hon likt oftast rörde sig med känsla mer än att faktiskt behöva se sig för. Hon var smidig i sina steg, undvek folk och speciellt som de sträckte ut en hand som för att försöka röra vid hennes hy som påminner om porslin. Hon var långt ifrån skör, men hon tillåter inte folk röra vid henne för den sakens skull men visst hände det och det brukade komma med komplikationer som hon inte kunde sätta fingret på varför det blev som det blev.

Hon hörde uppståndelsen en bit bort och man kan se henne vrida på huvudet åt det hållet. Näsan rynkar hon på lätt, som om att den nästan uppfattat något illaluktande utan att veta exakt vad. En min som spred sig över hennes ansikte talade om hur missnöjd hon var med oljuden som kom därifrån. Stegen stilla där hon rörde sig bort mot det som händer, orädd må hända. Speciellt för en kvinna som inte tycks kunna se, eller valde att inte se.

Isla visste att det var något som inte stämde. Det fanns saker där som var henne bekanta utan att hon kunde exakt säga varför, det var som om att hon inte behövde veta det. Det ryckte till i öronen, hon passerade en man som yttrat ord som fick henne att som stanna om än mitt i ett steg innan hon skakade på huvudet.
Det var absolut inget fel i att män slogs, det var anledningen till att de slogs som verkade pocka på hennes sinne som om att hon inte kunde göra sig alldeles klok på vad det är. Känslan av något som inte var naturligt spelade i luften, inte mer än som en viskning men tillräckligt för att få hennes uppmärksamhet.

-“Mitt fel, Nej.” Nej, det var ju inte hennes fel att männen slogs. Däremot så verkade det som om att hon sökte sig dit, och inom kort skulle hon höja ena handen som för att stjäla magin ur luften som vilade kring den ena av herrarna. Kunde med säkerhet se hur hon som nästan slukade magin som den kröp in i det kors som hon bar kring halsen som började glöda innan det återgick till sin vanliga form som att få det att just bevisa hur magin hade kommit att låsas in.

Hon kunde höra hur uppståndelsen gick över till en ren och skär förvirring, hon höjde ena handen som för att mjukt visa att det inte var någon fara. -“Oroa er inte.” Rösten så mjuk och len. Så vred hon på huvudet mot den som tidigare talat till henne som för att då känna hur hon rös av hans närhet. Som hon blev kall längst ryggraden.

Isla var medveten om att det var något hos honom, att det var det där otäcka som han spritt i mannens sinne som försökte påverka henne nu, visst hade det effekt utan att bita sig fast som hos mannen tidigare. Näsan, åter en som rynkar sig åt att som det vore att hon kände lukten av något illaluktande.
Hon ger ifrån sig en viss utandning som kan nära på liknas vid en fnysning. -“För att det är vad som förväntas av mig, att befria folk från det som gör dem illa som de inte kan förstå.” Hon var ingen som talade osanning, det handlade om att det var en av hennes uppgifter.

Hans röst pockade på hennes sinne, hon kunde då inte låta flytta på slöjan utan hon lät sig förbli en som döljer sina ögon men känslan av hans blick fick ändå huden att knottra sig av obehaget som letade sig till henne från honom.
Frågan hans skulle nog höjt ett ögonbryn hos henne. -“Ni ser vad jag är.. en som hjälper de som inte kan hjälpa sig själva. Min order är av den natur att vi jagar de bestar som önskar folk illa.”
Speciellt som de inte alltid kunde hjälpa sig, och vad hon är? I hennes ögon var hon precis som de andra från den order hon kom ifrån, en som fått en välsignelse från högre makt att kunna tampas med bestar och monster.

Isla var någon som tog det varsamt. Speciellt som hon nu visste att det var mer än en sak som inte stämde med mannen framför henne. Vad exakt höll hon på att lura på, men hon stod kvar och gjorde inga rörelser som att ens söka någon av sina vapen.
Hon hörde hans sliskiga ton, hans röst som försökte påvisa något som hon inte visste om.
-“Mitt krimskrams..” Visst var det något som fick henne att fnysa denna gången. -“Det ger mig fokus, inget mer.” Det vill hon då få påstå som om att det är alldeles riktigt inget konstigare än så. En som honom behövde inte veta, nej. Det var något med honom som fick henne att hålla sig på sin kant, antagligen för att hon försökte också väga in vad han kan tänkas vara.

-“Jag vet vad jag är.” Visst, rösten är bestämd men det fanns med säkerhet en gnutta osäkerhet som att hon vacklade lite på det hela. Att hon innerst inne inte visste. Hon höjde sin hand som för att avfärda hans gest, önskade inte något att dricka i form av rusdryck.
-“Nej, jag önskar inget av den sorten.” Vatten är vad hon brukade hålla sig till när det fanns färskt, annars drycker som inte försämrade hennes sinne på något vis. Ännu hängde hans skratt kvar i hennes sinne, det var illavarslande.

-“Ni gör er klokast att hålla er ifrån deras sinnen. För nog känner jag samma från er som besudlade herrn där borta.” Rösten låg, varnande. Ändå var hon så där varm i sin kropp, inte längre isande kall som hennes riktiga natur ville leta sig ut och då där mannen framför henne var någon som schasade bort folk med sin magi och lukt, så ville hennes magi och doft locka till sig andra.

Isla visste inte vad det är som försiggår med den där herren framför henne, det var som om att det ständigt fluktuera i luften och hon kände ganska snart hur folk började närma sig. Hon gav ifrån sig en fnysning som om att hon inte kunde sätta fingret på vad, men det är att hon inte gjorde några som helst reaktioner på hans rörelser mestadels för att hon tydligt inte verkade se allt utan mer att hon kunde känna av närvaron.

-“Ers nåd? Ni är en udda herre.” Säger hon utan större dröjsmål och speciellt även som rösten är åter mjuk och len. Hon höjde hakan något som där att hon märkte hur han sträckte på sig. Hon stod nära på lika lång som honom, med några centimeter kortare än honom så är det knappt märkbart att hon är kortare.
Läpparna skiftade från det där stilla leendet, till något mer illavarslande där hon hörde hur han uttalade ordet som får hennes hand kvickt slå ut som för att försöka klappa till honom med baksidan av handen för att få honom att backa undan.
-“Vakta era ord.” Rösten bitsk, kall. Nej, hon var inget halvblod inte i hennes sinne! Och hon tog det där som en förolämpning.

Hon visste exakt vad hennes närhet hade för påverkan på folk, det handlade om något märkligt och det var ofta de talat om det i templet att hon inte skulle röra vid någon eller röras vid mer än så där sparsamt.
Nu kände hon ju hur handen kom att fastna där i hans grepp och hon ger ifrån sig ett irriterat ljud. Tacksamt klädd att han inte tog i hennes hud och hon drog handen till sig först som greppet lättade lite.
-“Vad får er att säga så, att jag skulle vara udda.” Nej, inte bestört men irriterad att han hållit tag i henne var hon ändå!

Vad talade han om? Hon skakade på huvudet åt hans ord. -“Det är inget jag kommer tala om här, med nyfikna öron.” Nej, hon kunde känna blickarna runt omkring som om att hon inte kunde hjälpa det hela, doften började nog bli mer intensiv från hennes håll och det lockade folk att komma närmare. Hon lägger en hand om svärdet som för att visa att hon inte tillät dem komma närmare.

-“Visa vägen om det är något som ni önskar.. visa.” Tydligt så att hon nog skulle vilja få bort honom från gatan, speciellt som folket verkade bli nyfikna och närgångna. Hon rynkade på näsan åter igen! Försökte stänga ute de där känslorna som fanns i kroppen som inte hörde hemma där, tankarna på den där besten som hon ständigt jagade letade sig fram.
Besten som hon ofta såg i sina drömmar, men aldrig lyckades placera eller hitta.

Åh visst fanns det en ilska i henne som var en som var svår att stilla. Speciellt med den där rösten från honom som verkligen gnager i hennes sinne som om att hon skulle dra svärdet när som för att avsluta hans tragiska jag. Ändå förmår hon sig inte att göra det, nej hon avvaktar och försöker att inte låta hans sätt bita sig fast hos henne.
Hon kastade lite med huvudet, en irriterad fnysning där hon fick folk att flytta på sig från henne och hon motvilligt ändå följer med honom där han visade så duktigt med fingret att hon skulle följa med.

Hon gjorde inget mer än följer efter honom, att han rörde sig som om att han vore en loj katt var ju inget som gick henne förbi men hon var väl något tacksam att hans jag jagade bort folket så de inte strök lika nära, även om hon ogillade den illaluktande magin som fanns kring honom. Vad var det, det påminner om ett slagfält mer än något som skulle komma från ett levande väsen.

Hon stannar upp och verkar som försöka syna den droska som de hamnat vid utan att ens blotta ögonen en enda gång för någon, där han bugar så kliver hon närmare och lättade på svärdet för det skulle var i vägen men nog lättade hon på det med ena handen. Den andra far ut, kvickt och knuten som för att den söker hans kind för att visa att hon inte uppskattade honom. Nej, slaget hårt och bestämt som hon visste precis vart han hade kinden nu när han bugade.

Skulle han tumla omkull, skulle hon inte skratta utan bara ta plats där inne i droskan som om att i hennes värld inte hade hänt något alls! Annars, irriterad över en andra miss i stunden. Varför beställde han saker och ting, så länge skulle hon väl inte stanna? Men hon klev ändå in i den där droskan om han inte förhindrade hennes annars smidiga rörelser som var fulla av grace.

Isla var sällan någon som njöt, men att ha träffat honom och veta vilken skada hon gjorde hade säkert fått henne att va hoppfull där för ett par sekunder innan hon upptäckte hur han klev in i droskan efter henne som om att inget hade hänt. Det missnöjde ljudet från honom ekade ännu i huvudet.
Märkte nog inte ens själv hur hon nosade lite i luften över att hon kände doften av blodet från honom. Det fick ändå hjärtat att bulta en smula snabbare där hon satt på sätet mitt emot honom. Svärdet hade hon ställt åt sidan, det var alldeles för stort för att användas här inne.
-“Hoppades att det skulle göra mer skada, Arzin.” Visst kunde man höra att det var en viss besvikelse att han inte blivit mer skadad men rösten mjuk och len.

Hon hade vänt ansiktet mot honom, hon korsade armarna under bysten sin. -“Isla är jag, inte mer än så.” Hennes efternamn kunde hon hålla för sig själv, då hon inte var mycket för titlar så behövdes det inte.
-“Templet, inte kyrkan.” Nej, hon tillhörde ett tempel och inte kyrkan och i hennes värld var det en stor skillnad. Hon tippade huvudet något utan att blotta mer av sitt ansikte än innan.
-“Vad templet säger att jag är, jag är en som beskyddar de som inte kan skydda sig själva. Så det gäller inte er.. Arzin. Ni förpestar er omgivning.” Ännu hade hon inte men nog att dräpa honom, inte för att han med magi hade fått någon att bli alldeles till sig och slåss med folk omkring sig.

-“Så vad gömmer sig i er.. i den där.. huden.” Hon sträckte ut en hand, pekade tydligt på honom och var väl nära att röra vid honom då utrymmet var sparsamt. Tacksam att folket där ute höll sig på avstånd, men nog var väl hennes doft en som blev mer intensiv i det lilla utrymme som de befann sig i.

Hon retade sig på den som satt där framför henne. Hon hade då så snart korsat armarna under bysten igen, hon satt där med minen hård av det som gick att se. Lutade sig mer tillbaka i droskan för att komma en bit ifrån honom som för att hon ärligt visste att hon skulle ge sig på honom igen om hon inte gjorde det. Han retade henne på ett nytt plan, något som hon inte varit med om innan.
-“Synd att ni inte förblev.. avliden.” Ja, det är nog något som hon inte skulle höjt ett ögonbryn åt ens om han legat kvar blodig och huvudet hängande på lösen.

Hon försökte stilla sig, det var ju bara att visst verkade hon veta mer om vad han kan tänkas vara men ännu hade hon inte fått någon order, och inte fått tillräckligt med krut att ta tag i saken att förpassa honom till efterlivet.
-“Vem? Det var nära alla som fanns där för mig i templet.” Envisades med att kalla det tempel trots hans hån.
-“Mina föräldrar, de är inga jag känner till. Jag är uppvuxen i templet.” De riktiga föräldrarna kände hon inte till alls, inte ens vad de kan tänkas heta eller se ut. Inte mer än att hon kunde utgå från sitt egna utseende som var mer än udda.

Hon flyttade sig bara allra minsta där hon sitter, som om att hennes kropp blev varm av att sitta här. -“Så.. vad är ni för en best..?” Hon doftade väl inget konstigt, inte mer än en människa enligt henne själv. Trots det så var hennes doft nog så oemotståndligt söt och satte ofta griller i huvudet på herrar som kom för nära.

Isla satt där, men man kan nog känna av irritationen som växer hos henne. Visst väckte hans ord fler frågor än faktiska svar. Ordet halvblod var nog något som retat henne i hennes ungdom, för att visst fanns det de som kallat henne liknande. Hon valde att dölja mycket av sina drag av mer än en anledning.
-“Så.. generöst..” fnyser hon till där hon sitter angående att hon fick två för en. Det skulle väl komma att bita henne, för visst var det så inget var gratis mer än värmen från högre makt.

-“Jag kommer stoppa er Arzin, och ska vi se och testa om mitt svärd kan dräpa någon som er..” Hon skakade på huvudet, man kan nog känna hettan där från henne och den grundade sig i ett visst hat gentemot vad han kan tänkas vara men samtidigt så var det känslor i kroppen som hon inte kunde bestämma över. Känslor krockade med vad huvudet hade att berätta.

Blickarna är tydliga, hon märkte av dem och visst vred hon olustigt på sig. Låren gned mot varandra som en våg av hetta gled över henne.
-“Ja.. jag vet att män dras till mig. De är olustiga, och tänker inte sig för.” Hon skakade åter på huvudet, som om att hon försökte hitta rätt ord till att försöka förklara varför de drogs till henne. Hon visste ju att de i templet hade varnat henne om att låta dem röra henne för nog hade många en tendens att drivas till vansinne när de gjorde det.